Du 4

  Du 4

Du är sextiosju år gammal och har just vaknat upp i en sjukhussäng i ett rum som du inte känner igen. Du minns att du har kommit till sjukhuset och där förberetts för att sövas inför den operation du väntat så länge på, och en obestämd smärta någonstans i underlivet säger dig att den äntligen blivit av och att du överlevt. Eftersom såväl rubriken till detta inlägg som dessa inledande rader skrivits långt innan du hamnat här, möjligen som en besvärjelse inför vad du just gått igenom, är de sinnen med vilka du nu yrvaket granskar din situation passivt inställda på sin uppgift i snitsarens tjänst, ty även om du inte formulerar dina intryck i ord, är du inte omedveten om att denna text ska skrivas färdig när du kommer hem, på samma sätt som du under ett löppass vet att detta efteråt ska sammanfattas i en kommentar på ditt träningsforum.

Efter att ha lämnat detta rum, som du förstår är ”uppvaket”, kommer du likväl inte att minnas något mer än att du ligger i ett halvmörkt bås, avskild från andra patienter, vilkas samtal med personalen du uppfattar men genast glömmer, och att en sjuksköterska sedd som silhuett kommer och förklarar att din operation har gått bra och att det halsonda du känner inte, som du tror, beror på att du fått din sambos förkylning utan på att en luftslang tjänstgjort där under operationen, och att ditt illamående är helt begripligt och troligen kommer att gå över när du fått vakna och vila. Möjligen är det samma sköterska som du tycker har satt sin namnbricka upp och ner och som förklarar att du ska få tre bollar, en grön, en gul och en röd, av vilka du ska lämna en när du rullas ut härifrån som betyg på det bemötande du fått, varpå du genast svarar att ”då ska ni få en stor grön av mig”, ty dittills har alla läkare och sköterskor varit pedagogiska och empatiska, och du kommer även att minnas hur sköterskan stående vid din sängs fotända svarar ”Tack!”

Ditt illamående har dock ingen kunnat befria dig från, och det följer dig när du rullas in på den allmänna kirurgavdelningen och kommer sedan att prägla större delen av din vistelse där. Du har fått medel som gör dig dåsig och håller smärtan efter operationen på behaglig nivå, men så snart du försöker ändra liggställning eller sätta dig upp blir du yr och får kväljningar. Du förklarar att det känns som efter ett maratonlopp och på den manliga sjuksköterskans fråga om du sprungit något sådant svarar du ”Oh ja”, men för att inte låta för skrytsam förtydligar du att din antydda stora erfarenhet gällt själva illamåendet. Nästa morgon serveras du lite frukost som du dock genast spyr upp i handen innan du får tag på en av de praktiska påsar du sedan kommer att bära med dig under sjukhusvistelsen. Du ska egentligen åka hem under dagen, men eftersom det är första maj och relativt lugnt på kirurgavdelningen får du rondläkarens tillåtelse att stanna en natt till om du känner att du behöver det, varvid du också får god tid att lära dig hantera din kateter (även om du vid ett tillfälle glömmer att stänga kranen så att lakanet behöver bytas) och de blodförtunnande engångssprutor du måste ta i tio dagar efter att du kommit hem. Eftersom ingen läkare visar sig i fortsättningen får du inte mycket information om ditt tillstånd, men av en ung, kunnig sjuksköterska får du veta att dina ömma axlar antagligen beror på den luft som pumpades in i buken för att ge titthålskameran fri sikt under operationen. Hon håller även med dig om att laxerdrycken du fått smakar illa. Kunskap och empati, vad mer kan man begära på ett sjukhus, men ett fåtal exempel på sjuksköterskor av äldre skola, som kommunicerar sämre, drar ner helhetsbetyget på den postoperativa vården till en fiktiv gul boll. Du uppmanas att vara uppe så mycket som möjligt, och den storslagna utsikten från åttonde våningen över Stockholms västra delar borde också enligt ett nyligen hört radioprogram påskynda tillfrisknandet, men du håller dig ändå helst liggande i sängen, och när din sambo, som troget följt dig under operationsdagen, senare besöker dig i sällskap med er dotter, förmår du inte vara trevlig i dagrummet utan stapplar med din spypåse tillbaka till din bädd där du sedan spelar upp passande scener från litterära döenden, avslutande med Kristinas astrakanäpple som hon inte ”tyar tugga”, allt försiktigtvis utom hörhåll för en rumsgranne, som enligt vad du har uppsnappat ska göra ett kort uppehåll i sin sjukhusvistelse för att begrava sin fru. Han är åttiofyra år gammal och lider av flera sjukdomar, liksom den jämnårige patient som rullas in klockan fyra på natten efter att ha väntat i sex timmar på akuten. Den fjärde mannen i salen är minst lika gammal men betydligt piggare till vardags. Han liknar Sverker Åström och hörs tala med sin dotter om såväl ”gym” som ”kolonilott”. Efter att ha sovit ”bättre än på mången god dag” repar han sig också förvånansvärt snabbt och när han ska slussas vidare till rehabilitering på ett annat av stadens sjukhus kan han ta sig ensam med rollatorn ner till entrén och den väntande taxin.

Själv får du ingen subventionerad taxiresa hem beviljad utan tvingas betala en eventuell sådan med de otillräckliga slantar du har kvar efter att du hämtat ut dina överdimensionerade förpackningar av läkemedel på sjukhusapoteket, men när du kommer ut och ser dig om, känner du att du hellre vill åka kollektivt med tillgång till frisk luft än sitta fastspänd och må illa i en bil, varför du går till den närbelägna busshållplatsen för transport till Östra Station och fortsatt resa med Roslagsbanan till Vallentuna där din sambo möter dig vid stationen. Du tycks ha klarat resan bra och kan konstatera att såväl sjukhuset som du själv har gjort en riktig bedömning av din fysiska status, men när ni sakta går hem i den friska vårluften, skämtar din sambo om att dina korta och försiktiga steg påminner om hennes nittioettåriga mors, och du känner dig också nästan lika gammal.

2 svar till “Du 4

  1. Fin bild! Som dock också har skrämmande stora likheter med svepduken från Turin… Vägrar genast att låta tankarna vandra iväg längre åt det hållet.
    Trots situationen och allvaret (delvis spelat?) i inlägget kan det inte hjälpas: jag fnissar. Åt den ”döende” patienten som med de flesta tillbuds stående litterära medel söker empati från sina närstående, samt åt sambons liknelse. Fantastiskt roligt!

  2. Bilden (beskuren och suddiggjord) tog jag på mig själv kvällen efter operationen för att skickas som MMS till barnen. Försökte se glad ut men lyckades uppenbarligen dåligt…. och du är sannerligen inte den första som i kommentarer på denna blogg liknat bilder av mig vid Turinsvepningen. Låt oss hoppas att jag likt originalet kommer att återuppstå.

    Galghumor är ett familjedrag, men hur mina ord kommer att falla den dag det blir allvar, har jag ingen aning om. Troligen blir det ett ordlöst döende i halvt medvetslöst tillstånd, så som det enda (min mors) jag upplevt i verkligheten. Tids nog. Ute jobbar solen för fullt och björkarna hinner få kaninöron om jag inte skyndar mig ut… och Anna säger att hon har hört svarthättan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s