Den långa trappan

När det är dags att uppdatera snitsarens blogg, brukar vi kunna välja bland ett flertal färdiga blogginlägg som ligger och väntar på publicering, men vid dagens inventering finner vi bara detta enda oskrivna alster, betitlat som ovan, varför vi i desperation vänder oss direkt till snitsaren för en förklaring:

– Vad är det fråga om?

– Säg det.

– Det senaste blogginlägget är snart fjorton dagar gammalt och något nytt kan vi inte hitta?

– Jag är ledsen

– Har du verkligen ingenting att publicera?

– Jag skiter inte blogginlägg.

– Har du inte ens tänkt skriva färdigt detta?

– Det verkar inte så.

– Vad skulle det annars ha handlat om?

– Den preliminära rubriken syftar på det franska uttrycket ”esprit d’escalier”.

– Tänkte du dra alla gamla vitsar du aldrig hunnit leverera och sålunda gått och burit på genom livet?

– På min livslånga trappa har jag inte bara formulerat försenad, godmodig espri, utan även slagfärdighet av bittrare art. Sagda inlägg var tänkt som komplement till en tidigare publicerad bekännelse, ”Mea culpa”, ty om jag ibland skuldsköljs av minnen kring mitt beteende mot andra, tycks jag vara än mer minnesgod vad gäller andras gentemot mig.

– Låt höra?

– Jag har sällan blivit illa behandlad och min långsinthet är knappast värre än de flestas, varför eventuella exempel på ältade oförrätter skulle ge en småaktigare bild av mig än jag förtjänar. När jag tagit illa vid mig av ord och handlingar, har dessa sällan varit ondsinta, och de kränkningar jag emellanåt återupplever torde tyckas harmlösa i de flestas ögon. Mestadels handlar det om aningslöst orättvisa bedömningar av min person, där jag inte givits tillfälle att förklara mig, ty om jag ska klandras vill jag att det sker på riktiga grunder, det vill säga, att mina fel och brister ses sådana de verkligen är.

– Ett begripligt önskemål kan man tycka?

– Ja, i bästa fall.

– Har du svårt att förlåta?

– En objektiv bedömare skulle nog hävda motsatsen, och det handlar för övrigt mer om att förklara än om att förlåta. Eftersom jag tror människor om gott och ser deras svagheter, har jag svårt att skaffa mig fiender för livet.

– Det låter som en konstruktiv inställning?

– Ja, i bästa fall.

– Och i sämsta?

– I sämsta fall har min inställning till medmänniskorna varit mindre förnöjsam, vilket huvudsakligen drabbat mig själv och tagit min tid och kraft i anspråk. Jag tycks ha haft märkligt svårt att fördra och glömma deras envist och självsäkert upprepade osanningar och deras oförmåga att lyssna till och förstå mina alltför sent formulerade förklaringar och argument. Att predika oviktiga sanningar för döva öron är förvisso lönlöst, men att göra det för frånvarande sådana är ännu mer meningslöst och enfaldigt. Jag får vara glad så länge jag inte pratar högt för mig själv i trappan.

– Kan man säga att du är en rättshaverist?

– Knappast.

– Vad handlar det om då?

– Mina sporadiskt uppdykande, tysta rättstvister handlar för det mesta om föga viktiga sakfrågor, som jag egentligen kan lämna outredda. Troligen är de ägnade att dölja viktigare känslor som eljest hotar att dyka upp i vardagen eller ur det förgångna. Trappor är längre än man ser.

– Fick du inte sagt vad du ville få sagt när du var mindre?

– Inte alltid.

– Går du fortfarande och ältar oförrätter från din barndom?

– Troligen.

– Vet du inte?

– Även om jag sällan lyssnar aktivt, anar jag ett eko därifrån varhelst jag klampar i min trappa.

– Du menar, att barndomens instängda indignation indirekt söker verbalisering i  tysta monologer kring oförrätter du möter som vuxen?

– Typ.

– Kan man säga, att du egentligen har gått i samma trappa hela livet?

– Mer eller mindre.

– Och nu?

– Dessbättre har trappstegen glesnat och blivit lägre, och med ålderns rätt väljer jag numera hellre hissen.

– Ska dina luddiga metaforer tolkas som att du blivit fördragsammare med åren?

– Alla trappor har ett slut.

– Livet?

– Ja, även det.

– Liksom detta oskrivna blogginlägg?

– Ja.

5 svar till “Den långa trappan

  1. Faan vad bra du/ni skriver. Era inlägg berör verkligen och jag tror mig ibland kunna känna igen en hel del av de funderingar som ni med en fascinerande skarpsynthet i ord lyckas formulera.

    Vad gäller trappan så fortsätter den uppåt i flera, flera våningar till och i den *springer* jumper med lätta steg ständigt beredd att hajfajva de som står längs räcket och hejar.

  2. Tack !
    Inte bara för besöket (som avlastar snitsarens (naturligtvis alltid välkomna) ordinarie kommentator och ger sken av mångfald åt kommentarsfältet som eljest liknar en (naturligtvis trevlig) dialog) utan även för de uppskattande orden.

    Vid granskning inser jag att snitsaren i sitt inlägg på sätt och vis talar om två slags trappor på samma gång, dels om den specifika franska yttertrappan som leder ut och ner från det sällskap där de försenade replikerna borde ha levererats, dels om livets trappa som oftast har formen av ett upp och nervänt V. Om jag tolkar din uppåtgående trappa som en förlängning av den senare, har åtminstone jumper något att se fram emot, och kanske kan även mina andra alter egon hitta lämpliga trappavsatser för sina aktiviteter.

  3. Vart i hela friden har alla våra forna bloggkommentatorer tagit vägen egentligen? Facebook? Twitter? RL?
    Efter ditt svar på Benets kommentar är jag nu oerhört nyfiken på det där sällskapet och det som borde ha yttrats på den franska trappan. Oförätter är intressanta saker. Märkligt nog kan det vara den minsta petistess som envist biter sig fast i minnet, medan man ibland glömmer en regelrätt kränkning.
    Ålderstrappan vägrar jag befatta mig med! Tycker den är rent förskräcklig. Vilket antagligen hänger ihop med att jag drabbats av medelålderskris.

  4. Den symboliska yttertrappan får stå för allt som inte blivit sagt i sitt rätta sammanhang, från barndomen och skoltiden till min sentida tillvaro på internet, men de konkreta exemplen låter jag vara ifred i detta inlägg, eftersom kvardröjande kränkningar är futtiga och de skyldiga måste förbli oigenkännbara. Till mer allvarliga kränkningar har som regel närstående varit skuld och även om jag inte alltid har gått tillbaka uppför den symboliska yttertrappan och knackat på för att förklara mig, har nya omständigheter och ytterligare information fått mig att se kränkningarna i nytt ljus, varvid dessa oftast upphört att leva sitt eget liv.

    ”Våra forna bloggkommentatorer” försvann successivt från denna blogg när den slutade att skriva om idrott i allmänhet och långlöpning i synnerhet, men till skillnad från snitsaren har du som löparbloggare skaffat dig ett antal nya flitiga kommentatorer. De flesta gamla namn tycks återfinnas på fejsbok och olika löparforum, men ett av dem lär ha lämnat alla sociala internetforum över huvud taget, och enligt egen uppgift inte läst denna blogg på länge. Och om jag rannsakar mig själv, måste jag erkänna att jag själv är mycket dålig på att läsa, än mindre kommentera andras bloggar…

  5. När man googlar på det franska uttrycket, finner man att det oftast anges med bestämd form på såväl ”esprin” som ”trappan” (”l’esprit de l’escalier”). Enligt uppgift syftar det på en passage i boken ”Paradoxe sur le comédien” skriven mellan 1773 och 1778 av Denis Diderot, där det heter: ”…l’homme sensible comme moi, tout entier à ce qu’on lui objecte, perd la tête et ne se retrouve qu’au bas de l’escalier”, vilket möjligen betyder ungefär ”… den känslige mannen, sådan som jag, fullt upptagen av vad man invänder mot honom, tappar huvudet och återfinner det inte förrän längst ner i trappan” , medan uttrycket som sådant, med eller utan bestämda artiklar, tydligen inte är formulerat av Diderot själv? I sitt ursprung handlar det möjligen inte heller bara om ”espri” utan (liksom hos snitsaren) om att hitta rätt repliker över huvud taget?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s