Interaktion

Den granskning av snitsarens själsliv, som en tid satt läsarnas tålamod på prov, har återkommande berört dennes uttalade svårigheter att på ett okomplicerat sätt interagera med andra människor och i förlängning känna behov av att över huvud taget umgås med dem. Då ämnet emellertid, att döma av kommentarer, behandlats otillfredsställande och lämnat naturliga frågor obesvarade, tvingas vi ännu en gång ställa snitsaren mot väggen, eller om han föredrar den metaforen, lägga honom på analyssoffan:

– Har du något emot att vi tar upp ämnet?

– Tvärtom, det är ju jag som har bett om denna frågestund.

– Det är kanske du som formulerar våra frågor också?

– Naturligtvis.

– Du har kallat denna intervju ”Interaktion”?

– Den ska ju något heta, och även om begreppet ”Social interaktion” möjligen har en mer speciell innebörd, handlar det om ett samspel mellan mig och andra.

– Som du alltså har problem med?

– Eftersom mitt liv sedan länge är inrättat med hänsyn till mina begränsningar, upplever jag sällan något problem.

– När man ser dig bland andra människor, förefaller du vara ganska normal, om än lite tillbakadragen. Du verkar inte sakna förmåga att föra vanliga samtal och du tycks förstå de sociala koder som gäller. De flesta torde nog uppleva dig som sympatisk, och i rätt sammanhang kan du rent av vara underhållande?

– Icke desto mindre tycks det sällan vara värt det pris jag får betala.

– Pris i form av vad?

– Den mentala ansträngningen i att övervaka och i efterhand granska mig själv. Ytterst handlar det om ett slags omsorg om andra som offer för min närvaro, där blotta misstanken om min skuld till andras obehag dröjer kvar i mitt sinne.

– Tillmäter du inte din närvaro bland andra en orimligt stor betydelse?

– Naturligtvis.

– Och eftersom det ytterst tycks handla om ditt samvete, är det väl egentligen dig själv du bryr dig om?

– Så kan man kanske säga.

– I ett tidigare inlägg sägs att du snarare är överambitiös än otillräcklig vad gäller inlevelseförmåga?

– Att tolka och förstå andras tankar, är en lovvärd ambition, och min färdighet i detta avseende tycks mig inte sämre än de flestas. Kanske har min överambition skärpt min tolkningsförmåga och troligen är jag i mitt utanförskap också mindre benägen att använda mina egna tankar och känslor som missvisande måttstock för andras. I varje fall tycks jag vara mindre säker i mina tolkningar, än vad som tyvärr är vanligt.

– Så vad är i så fall problemet?

-Min överambition.

– En kommentator har noterat ditt ständiga bekymmer för andras förväntningar på dig. Vad är det du tror att de väntar sig?

– En annan människa.

– Och hur tror du att den människan ska vara?

– Jag fruktar att människor som inte känner mig närmare ska inbilla sig att jag är sällskapligare än jag är.

– Men om du inte umgås med dem, så lär de ju inte heller känna dig närmare?

– Umgänge förpliktar, och uppenbarligen har jag inte funnit det mödan värt att ytterligare komplicera mitt liv. Förutom med mina allra närmaste umgås jag inte utanför speciella, på förhand givna sammanhang, där förväntningarna på mig är lägre, inte sällan i skydd av ett kollektiv.

-Du tycker inte om att stå i centrum?

– Jo, när jag upplever att jag kan bjuda publiken på något utöver mig själv, men att uppträda som vanlig människa är mer krävande, och rollen som vän förblir den ultimata utmaningen.

– Men det är tydligen ingen drömroll?

– Nej, den tycks jag vilja undvika till förmån för bärande statistroller.

– Men med dina närmaste anhöriga känns det väl okomplicerat att umgås?

– Ja, med det fåtal av dem som verkligen känner mig.

– Hur många är det?

– Att det förutom mig själv finns åtminstone någon, är stort nog i min värld.

– Har du aldrig haft normala vänner utanför familjen?

– Det beror på vad som menas med normala.

– Sådana som du träffat och umgåtts med bara för din och deras skull utan andra avsikter än att bara umgås?

– Nej, inte i mogen ålder.

– Hur var det när du var liten?

– Fram till tonåren hade jag goda kamrater, som jag inte drog mig för att hänga med i tid och otid, men de var inte många, och eftersom det tog tid och mod att etablera nya vänskapsrelationer, höll jag mig envist och tryggt till de beprövade. Även om jag säkerligen var onödigt efterhängsen, tycks jag ha accepterats med mina uppenbara särdrag, och i det mångbottnade spel med jargong, humor och underförstådd förståelse, som uppstår nära vänner emellan, slipades jag av som social varelse. Utan detta intensiva kamratumgänge hade mycket kunnat vara sämre i mitt liv.

– Det låter som om du har mycket att se tillbaka på med glädje?

– Eller sorg, om jag väljer det perspektivet. Många minnen har en bismak av ett senare etablerat dåligt samvete för den aningslösa egoism jag demonstrerade i sådana sammanhang. Medan jag ständigt vistades hos min bästa lekkamrat och till och med så sent som i trettonårsåldern besökte honom i två veckor när hans stora familj tillfälligtvis hyrde ett hus i skärgården, var det aldrig tal om någon motsvarande gästfrihet i vårt sommarhus i Skåne, eftersom jag där redan hade en kusin som lekkamrat, och medan min mor åtminstone sökte kompensera för obalansen genom att någon gång bjuda mig och min kamrat på bio eller kondis, valde jag själv den väg som gynnade mig bäst. Även om jag var tystlåten och höll mig undan alla vuxna så gott jag kunde, minns jag mig ibland bara ha lämnat kamratens hem för att äta och sova. När jag långt senare i vuxen ålder mötte och talade med hans mor, borde jag ha tackat henne för besväret, och det möte med samme kamrats syster, som utförligt beskrivs i inlägget ”Mea culpa”, kan också ses i det ljuset.

– Eftersom du säger att din egoism var aningslös, är du väl utan skuld?

– Dåligt samvete har inget med logik att göra.

– Har du träffat dina barndomskamrater senare?

– Vi sågs allt mer sällan och så småningom inte alls. Efter realskolan umgicks vi inte längre på samma vis, och den kamrat jag fick under gymnasietiden och som senare blev kollega i matematiken hade helt andra fritidsintressen än jag, vilket begränsade umgänget utanför skolmiljön. Efter en gemensam resa i Europa 1968 sågs vi knappast mer än i samband med studentjubileer, och efter vad jag minns har jag inte känt saknad. På samma sätt umgicks jag inte med idrottskamraterna i Kometen och Studenterna utanför idrotten, och när sådana sammanhang efter hand försvann ur min värld, försvann också kamraterna.

– Utan saknad?

– Ja, idrottskamrater var idrottskamrater och skolkamrater var skolkamrater, och ingen av dem kände mig som något annat heller.

– Men om vi har förstått dig rätt, träffade du din blivande så kallade ”sköterska” när du läste ryska på universitetet?

– När jag hamnade på slaviska institutionen, kom jag från en stor, tidigare aldrig känd ensamhet och var vidöppen för allt nytt umgänge. Mycket från denna tid har i mitt minne en bismak av förställning, för att inte säga förnedring, men med tiden utvecklades något som jag vill kalla vänskap med ett par av de kvinnliga studenterna, däribland sagda ”sköterska”. Den ofrånkomliga upplösning frågan antyder och min rädsla för att därefter etablera nya vänskaper låter mig dock ana vad jag egentligen sökt i min egoism, och när jag några år senare hamnade bland potentiellt likasinnade på en målarskola, var jag följaktligen försiktig med umgänge av privat slag. Jag accepterade inbjudningar i grupp, men minns mig exempelvis ha tackat nej till en i och för sig lockande fågelskådarutflykt med en i och för sig mycket sympatisk kurskamrat, andra tillfällen i andra sammanhang att förtiga.

– ”Att förtiga” tycks vara ett uttryck du älskar att svänga dig med?

– Jag är full av klyschor.

– Vilka andra tillfällen i andra sammanhang är det fråga om och varför ska de i så fall förtigas?

– Även om jag inte överhopats av anbud, har jag haft svårt att på ett enkelt sätt tacka nej när jag föreslagits umgänge, vilket temporärt gjort mig rädd att möta en del människor som inte förstått min osällskaplighet.

– Har du något exempel?

– När jag läste vid universitetet lånade jag ut pengar till en man från Nigeria, och vi språkades vid några gånger, men sedan han bett om och olyckligtvis fått mitt telefonnummer, levde jag i osäkerhet en tid eftersom han uttryckt en önskan att umgås. Han lär också ha ringt en gång när jag inte var hemma, vilket han alltför väl kom ihåg och påpekade när vi möttes ett par år senare. Med få undantag har jag därefter lyckats undvika sådana situationer i livet.

– Hade det någon betydelse att han kom från en annan kultur?

– Troligen anade jag hos honom, möjligen fördomsfullt, ett utanförskap och ett därav följande behov av vänner, medan exempelvis en idrottskamrat från Irak, som jag sällskapsjoggade med några gånger i Liljansskogen, var ofarligare i kraft av sin världsvana och självsäkerhet. Som tidigare har påpekats, handlar det om förväntningar på mig, även om de flesta människor också saknar förutsättningar att bli mina nära vänner och tvärtom.

– Du låter kräsen?

– Eftersom vänskap är krävande, vill jag helst ha något i utbyte som jag inte kan ge mig själv på enklare sätt, men i vad mån rönnbären är sura eller sitter alltför högt, låter jag vara osagt.

– Du kanske nöjer dig med att titta på dem?

– Ja, människor är intressanta på lagom avstånd där jag själv inte skymmer dem.

– Gäller detta ”lagom avstånd” också i det fysiska rummet?

– Inte nödvändigtvis.

– Hur klarar du dig exempelvis i den moderna kramkulturen, som inte fanns i din ungdom?

– Även om jag själv inte är någon spontankramare, bekymrar den mig inte alls. Min eventuella rädsla för närhet handlar inte om hälsningsceremonier utan om förväntningar på själsligt umgänge.

– Har det aldrig hänt att du själv har föreslagit umgänge men blivit kallsinnigt bemött?

– Som barn hade jag en lustig tanke, att det var tur att jag i egenskap av framtida man hade att själv ta alla initiativ i relationer till det motsatta könet, emedan jag annars riskerade att behöva tacka nej, eller ännu värre, finna mig skojad med. Att själv bjuda upp till dans och senare erbjuda giftermål med risk att få avslag, var ett kontrollerbart spel jag kunde välja att avstå ifrån, och möjligen tänkte jag mig redan då försiktighet även i fråga om mindre genanta vänskapsrelationer.

– Ska det tolkas som ett ”nej” på frågan?

– Ja, i huvudsak, även om min barnsliga föreställning om vuxenlivets ensidighet lyckligtvis har fått revideras.

– Så du behövde aldrig fråga chans på din ”sköterska”?

– Ha ha!

– Ögat kanske talte?

– Vi säger det.

– Kan det verkligen räcka med en enda ”vän”?

– Tydligen har jag inte haft plats för så många fler.

– Dina barn?

– Ja, men de ska slippa uppträda på sin fars blogg.

– Och ”övrig släkt”, som det brukar heta i dödsannonser?

– Släktingar är släktingar och fungerar i sina roller oberoende av närhet till mig.

– Du har skrivit, att de som lusläst denna blogg känner dig bättre än de flesta som träffar dig i verkligheten. Är inte det ett slags vänskap?

– Visserligen missar dessa vänliga människor min röst, mimik och gestik, andra fysiska egenheter att förtiga, men i synnerhet blogginlägg som detta torde vara en kungsväg till min person, och i den mån kommunikation förekommer, är det naturligtvis fråga om ett slags mindre förpliktigande vänskap som tycks passa mig.

– Och om du träffar sådana vänner i det verkliga livet?

– Då får jag skärpa mig.

8 svar till “Interaktion

  1. Detta inlägg skrevs egentligen för mer än ett halvår sen och har legat bland utkasten i väntan på lämpligt utrymme för publicering.

  2. Tack för ett insiktsfullt, ärligt och vackert inlägg!
    Själv kan jag vid en första jämförelse med Snitsaren tyckas vara übersocial. Men allt är realtivt. Även jag har en tendens att alltför mycket reflektera över mig själv i mötet med andra, vilket gör att interaktion ofta kräver mer energi än den ger tillbaka.
    Fråga? Du talar om vänner. Hur ser du på begreppet bekanta?

  3. Nu blev jag lite glad !! Tack!

    Detta inlägg har varit lite knepigt att skriva: Jag har velat vara uppriktig utan att skrämma bort läsaren med en alltför avvisande bild av mig själv. Jag gillar ju ändå människor och är ingen eremit.

    ”Bekanta” kallar jag nog dem som jag hälsar på och växlar några ord med och så, medan ”vän” är ett starkt ord för mig. Vad jag kallar dem som är mer än bara bekanta men ändå inte vänner vet jag inte riktigt. När någon har 500 ”vänner” på facebook, gissar jag att merparten av dessa är att betrakta som ”bara bekanta” i min mening och Vilgot Varulvs 14 vänner spänner nog över hela skalan. Hur denna bloggs sista kommentator möjligen skulle kunna kategoriseras i relation till snitsaren antyds ensidigt i inlägget, vilket jag hoppas att hon inte har något emot.

    Jag minns att den kamrat som jag reste med i Europa för 45 år sen var överens med mig om att man är ganska nära varandra om man kan sitta och tiga tillsammans utan att det känns konstigt. Men en vän ska man kanske också kunna delge en del av sina allvarligare tankar, vilket var mig fjärran i den åldern.

  4. Emot? Absolut inte. Tvärtom. Jag tycker det var riktigt fint och blev glad att du ser på vår relation på samma sätt som jag. Visst är det en sorts vänskap!

    Funderar lite över ord. Vän. Bekant. Kompis. Polare. Kamrat. Nog finns det skillander mellan dem, som man liksom känner i ryggmärgen, men när jag försöker bena ut begreppen blir det bara luddigt. Ska fundera ett varv till.

  5. Det låter fint och gör mig glad.

    En bloggvän, om jag kallar dig så, kanske kan liknas vid en brevvän på snigelpostens tid, även om sådana fanns (finns?) av alla slag. Skillnaden är väl att ordväxlingen här är offentlig (om än inte så läst).

    Av orden ”kamrat”, ”kompis” och ”polare”, använder snitsaren alltid det första av stilistiska skäl, medan jag till vardags kan tänka mig det andra. Jag talar exempelvis om löparkompisar, funbeatkompisar eller bloggkompisar. Om jag någon gång skulle använda ordet ”polare”, skulle jag skämta ordentligt. Definitionerna och benämningarna får betydelse först när de ska användas i kommunikation med andra, men i sig själva förändrar de inte den verklighet, som kan vara tillräckligt komplicerad ändå.

  6. Som kommentar till detta inlägg om interaktion kan även noteras att snitsaren i skydd av sin sköterska igår för första gången på länge var på en mindre middagsbjudning utanför släkten och tror sig ha klarat sig någorlunda bra.

  7. Heja Snitsaren! Man ska ta sina demoner vid hornen. Eller vänta nu. Nu blev det nåt galet. Tjurar ska tas vid hornen, va? Och demoner mötas ansikte mot ansikte. Som vid ett middagsbord. Att Snitsaren kan klara sig galant vid ett sånt också utanför släktens säkra vrå förvånar mig inte ett dugg.
    Kollade av av Pumlan ansåg om vänner/kompisar. För henne är det exakt samma sak. Så icke för mig men jag lyckas ändå inte sätta fingereländet på skillnaden, men det kanske är graden av tankeutbyte. Någon brevkompis har jag aldrig haft, men flera brevvänner. Verkar symtomatiskt. Ett brev förutsätter ju tankeutbyte.

  8. Ja, med sköterskans hjälp ja…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s