…och sedan aldrig mer

Efter ha genomlidit de kval, som skildrats i föregående inlägg, höll sig snitsaren borta från dansgolvet under resten av sin ungdom. Om han någon sällsynt gång måste närvara när det dansades i skolsammanhang, tittade han nyfiket på men utan avund, och när hans idrottskamrater efter tävling gick att svänga sina ben på dansbanan eller i bankettsalen, valde han att roa sig på egen hand. Mestadels kunde han bejaka sin fobi utan att väcka uppseende, men vid två tillfällen minns han sig ha våndats svårt inför beslutet att våga hävda sin rätt att bestämma över sitt liv, och i efterhand har minnet av dessa två självständiga val fått dignitet av positiva livsavgöranden.

Det var en afton i slutet av maj eller början av juni ett drygt år efter den tidigare omtalade dansskolan och snitsarens sorger kunde ha varit minnen blott, om det inte hade ordnats en stor klassfest, dit han inte sluppit inbjudan, så som tidigare varit fallet vid de hippor, där pojkar och flickor dansat och deltagit i för honom okända initiationslekar. Han hade våndats länge inför festen och sin förväntade roll som dansör, och ju närmare kvällen kom, desto svårare hade han att se sig själv välja ut och bjuda upp någon att dansa med utan att visa sin vanliga blyghet i sådana sällskap. När han äntligen förstod att han bestämt sig för att inte gå dit, kände han inte bara lättnad över att slippa dansa, utan också, vad viktigare var, en plötslig lycka vid den lika självklara som omtumlande insikten att han hade rätt att bestämma över sig själv, och när han senare på kvällen gått till sängs och hörde klasskamrater dra förbi på vägen utanför, skrålande den i hans smak föga spännande sången om ”Halta Lottas krog i Göteborg”, insåg han att han hade valt rätt och inte gått miste om så mycket.

Åtta år senare, sommaren det revolutionära året 1968, när han utan att ana oråd återvänt från en resa i Europa och åkt till familjens sommarhus i Vejbystrand för att leva sitt eget liv med pensel och palett, fann han sig åter bjuden på en fest där han inte bara förväntades dansa utan denna gång även sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettsregler som han nu inte bara kände sig obekväm med utan också tog avstånd från av ideologiska skäl. Vid den bröllopsmiddag det handlade om dög inte heller hans vanliga finkostym, utan frack med tillbehör måste hyras, och för utprovning av sådan hade avtalats tid i Ängelholm dagen före festen. Då brudgummen var en kusin som han lekt med varje sommar i hela sin barndom, hade han svårt att hitta giltigt skäl att tacka nej, och i det svar man ”anhållit om” tillfogade han texten ”Härtill nödd och tvungen”, skriven på vad som i inlägget ”Nujpraw” har benämnts urnujpraw. Ju mer han försökte se sig själv närvara vid den synbarligen oundvikliga tillställningen med alla dess rituella turer, dansens inte minst, desto mer led han i förväg. Men natten innan det var dags att prova frack drabbades han plötsligt åter av den vidunderliga insikten, att han hade rätt att bestämma över sitt eget liv, varefter han tidigt nästa morgon flydde fältet, efterlämnande ett noga formulerat, kryptiskt meddelande, att han ”på grund av iråkad själslig egendomlighet” varit tvungen att fara till Köpenhamn. Ordagrant minns han också den juvenilt tillgjorda bisatsen ”varför någon frack knappast torde vara av nöden”, samt det avslutande Edvard Munch-citatet ”Bröllop och begravningar tar så hårt på mig”, vilket var helt malplacerat med tanke på hans oerfarenhet av båda företeelserna. Läsarna av detta inlägg må finna snitsarens beteende omoget för en tjugotvååring, och sant är att han i varje fall inte borde ha gömt sina nya känslor bakom svårtolkade formuleringar utan hellre talat om ”klarsyn” än ”egendomlighet”, ty medan han levde några dagar om inte sorglös  så dock fri i Köpenhamn där han besökte stadens konstmuséer och målade ute i Klampenborgskogen, fick han senare höra hur man hemma fruktat att han varit deprimerad. Hans temporära känsla av makt över sitt eget liv kunde dock ingen ta ifrån honom, och dansa slapp han även denna gång.

Även om långt värre bekymmer snart skulle tynga hans sinne och dansrädslan så småningom klingade av, förblev han ovillig att dansa livet ut, och när han långt senare prövade några polskesteg för att bättre förstå vad han spelade på sin fiol, tog han dem helst med damer han kände. Vad slutligen bilderna nedan beträffar, är de varken ämnade att illustrera snitsarens dansfobi eller hans nyvunna känsla av makt, utan speglar i minnet den alternativa värld han sökte sig till vid tiden för händelserna, ty i juli 1968 sysslade han i sitt måleri bland annat med dessa förlagor ur konsthistorien, så som beskrivs i inlägget ”Second hand”. Den högra studerades till yttermera visso under själva flykten till Köpenhamn, och en liten målning efter den vänstra hänger fortfarande i ett hus i Vejbystrand, vittnande inte bara om snitsarens konstnärliga omognad vid den tiden utan också om hans mänskliga tillkortakommanden.

Annonser

4 responses to “…och sedan aldrig mer

  1. Jag hoppas du inte trott att min tystnad berott på att jag inte funnit inlägget värt att kommentera. Det råkade bara falla sig så illa att inlägget publicerades i samma veva som min decemberdvala tycks ha infunnit sig.
    När jag nu sent omsider läser inlägget väcks sköna minnen av de gånger jag själv drabbats av liknande insikter: ”det är ju för sjutton mitt liv och med det gör jag som jag vill!” Tänker jag noga efter inser jag dock att jag ofta – kanske alltför ofta – väljer att låta sociala måsten gå före egen vilja.
    Jag fnissar lite över 22-åringens själsliga egendomlighet. Kan definitivt förstå att ordvalet orsakade oro.

  2. Att snitsarens kommentator skulle finna något av hans mästerverk ovärdiga ett ord, finns naturligtvis inte i hans bok 🙂 och då hon hållit sig borta även från all annan honom tillgänglig offentlighet, har han inte haft anledning att känna sig personligen bortglömd.

    Snitsaren (dvs jag) väljer nog oftast också sociala måsten, vilket ibland känns bra och ibland mindre bra, men när det gällt livsviktiga ting är jag glad åt att ha kunnat välja min väg.

    När det gäller den omogna 22-åringen, hade han långt till den ärlighet som senare blev mindre hotfull i takt med att han konfronterades med livet. Många av hans ungdoms attityder känns mycket främmande idag…

  3. Ja, inte skulle jag vilja vara 22 igen. Även om jag förmodligen skulle kunna springa mycket, mycket snabbare. Och slippa omaket att färga håret. (Jodå, lite fåfäng är jag allt.)
    Men den tvärsäkra synen på livet och medmänniskorna är jag glad har filats av i kanterna. Så tröttsam man måste ha varit att umgås med!

  4. Nej just 22 skulle jag inte heller vilja vara, det var ingen rolig tid, men kanske 21 eller 25 som trots allt var bra årgångar fulla av oskuldsfulla upptäckter.

    Utan att egentligen ha den blekaste aning har jag ändå svårt att tro att du varit så odräglig som du nu tänker dig, och i varje fall tror jag att du kommer att se på dina gamla sämre jag med mer ömhet när du blir gammal.

    Fast vad vet jag om dig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s