Nollvisionen

Att föregående blogginlägg om mitt liv som höjdhoppare saknar illustrationer, beror helt enkelt på att bilder från denna verklighet inte varit tillgängliga. De få fotografier jag har på mig själv från barn- och ungdomstiden kommer från min mors gömmor, och några förevigade höjdhopp utförda av hennes son har inte återfunnits där. Det enda fotografiska bevis jag en gång innehaft av detta slag, en bild som en kamrat tagit av mig i trettonårsåldern vid någon höjdhoppstävling i IK Kometen, destruerade jag i slutet av 1960-talet tillsammans med de tidigare omnämnda åttamillimetersfilmer där träningshopp dokumenterats i studiesyfte. Åtminstone några stackars rutor från dessa skulle ha varit spännande att se idag, men som tjugotvååring bryr man sig föga om sin framtida nostalgiska ålderdom.

Samma öde rönte även andra filmrullar som idag haft åtminstone dokumentärt intresse, däribland de tidigare omtalade, seriösa kortfilmsförsöken ”L’oeuf” och ”Tunnan”, och för säkerhets skull övergav jag även filmkameran med tillbehör. Av teckningar eller målningar från tiden före denna utrensning återstår bara få fragment och senare granskningar har ytterligare koncentrerat min konstnärliga produktion, vilket är att beklaga då mina omogna ungdomsverk haft mycket att säga om en oskuldsfull tid och om min utveckling som konstnär och människa. Lika metodiskt brändes, kastades eller i bästa fall bortskänktes de flesta av mina gamla böcker och ur dem som fann tillfällig nåd revs mitt eventuella namn bort, ty jag ville inte bara bli av med ägodelarna som sådana utan även utplåna spåren av mitt ägande. Förutom kläder och anonyma bruksföremål torde inte mycket ha blivit kvar i mitt pojkrum, som även sedan länge saknade personlig inredning. På väggarna hängde andras tavlor, i bokhyllorna stod andras böcker, i fönstren andras krukväxter och på golvet låg ett björnskinn som blivit kvar sedan min far tio år tidigare bott i rummet. Med detta märkliga ointresse för min omedelbara omgivning manifesterade jag ett främlingskap i huset och en hemlöshet i världen samtidigt som jag troligen omedvetet iscensatte något inre drama.

Att reducera det materiella livet kan visserligen ha ett egenvärde, och det är inte heller helt ovanligt att i ungdomen sopa igen spår av tidigare synder, men denna strävan efter att utplåna allt som kunde vittna om min existens var mer att likna vid ett andligt självmordsförsök, där min nit och försiktighet så småningom tog sig paranoida former. Jag minns hur jag kastade mina idrottsmedaljer långt ut i djupa vattendrag, för att de inte skulle kunna hittas och spåras till mig med hjälp av ingraveringarna, en absurd och meningslös försiktighetsåtgärd eftersom mitt namn i åtskilliga resultatlistor ändå avslöjade att jag existerat som idrottsman. Möjligtvis såg jag i det rituella dränkandet av medaljerna en särskild symbolik i kampen mot min identitet och mitt forna liv.

Huruvida detta reningsbad gav mig någon varaktig känsla av befrielse, eller om jag tvärtom erfor en lättnad vid insikten om det fåfänga i min strävan, minns jag inte, men det är sant att en konsekvent iscensättning av en idé eller dröm kan få denna att blekna och till slut försvinna. Så skulle jag senare befrias från en envis fantasi om flykt till ett eremitliv i skogen genom att verkligen ta ut mina pengar från banken, köpa en enkel tågbiljett och övernatta i vildmarken. Först i saknad av det jag önskat lämna, i detta fall människorna, har jag förmått se mina behov klarare, men medan det har varit lätt att köpa returbiljett från Björbo i Dalarna, kan de ting jag en gång har förstört aldrig återskapas.

Annonser

4 responses to “Nollvisionen

  1. Så drastiskt! Rörande. Och ledsamt. Att försöka utplåna de fysiska spåren av det egna jaget. Drivet till sin spets skulle den kunna få fruktansvärda följder. För vad gör man åt de människor i vars sinne man finns?
    Själv ångrar jag då coh då att jag kastade skolkatalogerna från högstadiet i ett försök att radera några inte allför lyckliga år ur sinnet. Hjälpte förstås inte ett dugg.

  2. Ja, vad gör man åt de människor i vars sinne man finns? Vad gör man åt alla de bilder av en själv man lämnat efter sig i andras minne. Kanske var det sådana tankar som fick mig att inse det meningslösa i min strävan. Som möjligen fick mig att inse att bilderna av mig inte kunde suddas ut, men däremot kompletteras med nya och helst bättre. Det slår mig för övrigt att det jag sysslar med på denna blogg kanske i grunden är samma strävan som i ungdomen fast med helt motsatta medel. Genom att visa även sämre sidor av mig, renas jag i någon mening?

  3. På det sättet skiljer sig ju din blogg från många andras, som är konstant upptagna med att bygga bilden av ett idealt jag. Övermänniskor blir så otrligt tröttsamma i längden, även om de i små munsbitar kan vara njutbara. Men jag tittar mycket hellre in också i de lite mörkare vråna. Även om de natruligtvis är noggrant utvalda och textredigerade av skribenten.

  4. Det är intressant att se hur denna blogg med tiden ändrat karaktär, där snitsaren först byggt myten om ”snitsaren” som en torr och inskränkt stofil, för att sedan ersätta den med en betydligt mer dynamisk och spännande snitsare, som tilltalat många läsare. för att ytterligare senare troligen göra en del av dem besvikna och möjligen pinsamt berörda genom att lyfta fram den betydligt ömkligare snitsaren, fortfarande dock, mycket riktigt, i noggrant utvalda bitar. Snitsaren undviker en del alltför känsliga ämnen, i synnerhet sådana som lämnar ut levande nära och kära eller skulle få dem att alltför mycket skämmas över sin snitsare….

    Att bureborn (eller rättare sagt du) inte är ovillig att titta in även i snitsarens mörkare vrår, låter uppmuntrande, ty en blick på hans för närvarande fem färdigskrivna väntande ”utkast”, talar för att det blir en mörk höst här på bloggen, innan denna förhoppningsvis till femårsjubileet i februari, hittar en muntrare ton.

    Ja, mörkt och mörkt föresten. Det handlar mer om snitsarens futtighet och ömklighet än om sådant tydligt definierbart mörker som väcker sympati.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s