Höjdhopparen

Som framgått av denna blogg och knapphändigt förklarats i föregående inlägg, har min roll som konstnär varit viktigare och beständigare som livslögn än alla övriga temporärt uppslukande intressen, som tillsammans tagit större delen av min tid, och trots att jag i inlägget ”Porträtt av konstnären som gammal” försökt avglorifiera denna roll, bär jag på ett permanent dåligt samvete för att ha svikit den.

Den lycklige pojken på bilden i inlägget ”Porträtt av konstnären som ung” anar inte detta framtida svek, lika lite som han sörjer över det liv han haft innan han nyligen drabbades av konstnärsdille, och som han är på väg att överge. I själva verket har han just ersatt en livslögn med en annan, ty om livet hädanefter ska vigas åt konsten, har det tidigare med samma hängivenhet ägnats åt höjdhopp. I snitsarens brev sammanfattas hans karriär i raljanta repliker, och åtskilligt har skrivits om höjdhopp på annat håll, men få torde ha förstått vilken roll allt detta en gång spelat i hans liv. Länge har han försökt dölja sina föga smickrande minnen bakom en distanserat nonchalant attityd, men idag anser han sig mogen att exklusivt för denna blogg avslöja följande:

I min barn- och ungdom idkades friidrott fortfarande spontant där tillfälle gavs, så också bland mina kamrater, men även om jag deltog i gemensamma övningar, hade jag en egen uppgift som höjdhoppare, om vilken jag förstod att tala tyst för att inte göra mig löjlig. Det handlade inte om barnsliga fantasier eller ungdomliga framtidsdrömmar som många har, utan om ett slags identitet som höjdhoppare, där jag undvek jämförelser med mer talangfulla eller fysiskt tidigare utvecklade konkurrenter, och jag hade inget annat mål med träningen än att så småningom hoppa allt högre. Som seriös höjdhoppare visste jag mer än kamraterna om mitt gebit, antingen det gällde historik, träningsmetoder eller hoppteknik, men utan förstående omgivning höll jag kunskaperna för mig själv. Fortfarande minns jag hur tokigt en kamrat och konkurrent demonstrerade vad han hade läst om den då världsledande John Thomas hemlighet att i ansatsen ”gå ned före upphoppet” men troligen ville jag inte visa mig alltför inskränkt kunnig genom att korrigera honom. Inte ens den tränare som hade hand om Stockholmseliten i slutet av min karriär kunde jag riktigt lita på, eftersom jag fann hans förklaringar fysikaliskt ovetenskapliga. Mina läromästare fanns snarare i Ryssland där Valerij Brumel visade hur det skulle gå till, och även om också svenskar kunde hoppa tekniskt, var det med en bildserie av honom jag jämförde de filmer jag låtit ta på mig själv med en hyrd kamera. Den modernare ryska upphoppstekniken hade jag försökt lära mig redan tidigt i tonåren, med åtföljande behov av en på denna blogg flitigt omtalad, hemmagjord spiksko, men att utnyttja ansatsfarten på riktigt sätt lärde jag mig aldrig, trots styrketräning med en inköpt skivstång och en fem kilo tung blyväst i Brumelsk efterföljd, som jag tillverkat av en gammal jacka där ärmarna tagits av och där små blyplattor, gjutna en föräldrafri dag hemma i köket, sytts in i fickor på insidan. Naturligtvis dolde jag skapelsen under en träningsoverall när jag hopptränade synlig för andra, och efter en sommar användes den aldrig mer. Över huvud taget var såväl tankeverksamheten som det praktiska arbetet runt höjdhoppandet minst lika viktiga element i min livslögn som träningen och det sporadiska tävlandet. Jag läste vad jag kom över om de senaste idéerna kring teknik och träning och funderade på hur jag kunde tillämpa dem. En vinter mätte jag benstyrkan vid olika grader av knäböjning för att räkna ut en idealisk upphoppsvinkel, men utan kunskap om differentialekvationer var jag hänvisad till stegvisa uträkningar som tog lång tid. Allt sådant gav mig naturligtvis en god anledning att utveckla tvångstankar, där jag bland annat en period tvingades att tyst för mig själv visualisera ett tekniskt fulländat hopp över varje synlig horisontell linje i ribbhöjd, och när friidrottslandslagets chefstränare en gång under slutet av min karriär avslutade ett av få samtal på tu man hand med en uppmaning att efter träningen glömma denna och tänka på något annat än höjdhopp, kände jag mig ertappad och möjligen undermedvetet lättad även om denna oprofessionella psykologhjälp kom lite för sent.

När jag i efterhand betraktar min tid som höjdhoppare, inser jag att den träning jag bedrev med sådan hängivenhet var långt ifrån optimal för en lyckad karriär. Min ensidiga fokusering var visserligen en förutsättning för fortsatt utveckling av min begränsade talang efter ungdomsåren när jag annars normalt hade slutat, men den torde samtidigt ha saboterat min träning, som ofta dominerades av envist upprepat höjdhopp på bekostnad av nyttiga, teknikspecifika övningar, och när jag var som bäst vid 21 års ålder slutade jag träna teknik utan att ha lärt mig hoppa ordentligt. Jag fortsatte med styrketräning och idkade en del annan friidrott, vilket var tillräckligt för att i en höjdhoppstävling så sent som hösten 1969 klara 195 med några få stegs ansats, därmed avslöjande mina outnyttjade resurser. Jag hade inte längre intresse för den specialträning som krävts för en fortsatt utveckling och jag har aldrig sörjt de eventuella resultat en sådan kunde givit. Jag ska inte förneka tillfredsställelsen i att vinna tävlingar och slå rekord, men inget därav var någonsin huvudsak i den livslögn, som snarare handlade om höjdhoppets idé eller, om jag törs avsluta med en självförhärligande eufemism, höjdhopp som konst.

2 svar till “Höjdhopparen

  1. Fascinerande. Och otroligt njutbart att läsa rent språkligt. Som vanligt.
    Höjdhopp som konst? Ja, varför inte. Även konst syns ju ofta baserad på en fix idé hos konstnären. En idé som måste vridas och vändas på, dras till sin spets och som ofta blir alltuppslukande.

  2. Tack !
    (…”för uppmuntran” hade jag så när skrivit eftersom jag ibland blir osäker på min förmåga att skriva läsbart, än mindre njutbart).

    Min inställning till mitt forna höjdhoppande är ambivalent. Jag insåg tydligen att jag var riktigt nördig, men försökte vara cool utåt. Till den rollen hörde att ta lätt på resultat och tävlingar och i stället se det hela mer filosofiskt. Om jag såg mig själv som framtida ”stjärna”, var det nog som en som blinkade nonchalant och lyste på egna villkor. Lite bohem typ? Eller konstnär. Rollen som ”riktig konstnär” senare var dock mer beständig och mindre utsatt för jämförelser.

    Positiva minnen från höjdhoppartiden hänger mer samman med väder och natur än med resultat. Jag gillar fortfarande idrottsplatser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s