Den enfaldige sabotören

Torrnålsgravyren ovan, som fått namnet ”Tvångstankar”, utfördes av snitsaren hösten 1974 och illustrerar hur han i sitt konstnärliga skapande haft att kämpa mot en perfektionism som visserligen med tiden givit honom teknisk färdighet men som i övrigt inte bara fördröjt hans arbete och förmörkat hans sinne utan alltför ofta också haft en destruktiv inverkan på det konstnärliga slutresultatet. Antingen hans överdrivna strävan efter renhet och konsekvens har gällt någon utförd konstnärlig detalj eller bara tillskärningen av en passepartout, tycks den ha haft som psykologisk huvuduppgift att vända konstnärens blick från dennes viktigare problem kring färg, form och uttryck för att som slutgiltigt mål beröva honom lusten att skapa.

Om kopparplåtsristningen innebar någon lättnad, minns han inte, men möjligen kan dess plats i hans verkförteckning ses som ett bejakande av det ofullkomliga. Som mogen konstnär har han förmått se den goda konsten i sina halvfärdiga och misslyckade bilder, och hans sista insatser i målarkonstens tjänst har inte gällt korrigering av oviktiga detaljer, som brukligt varit, utan om radikala ingrepp i helheter, där stora brister förr dolts bakom mindre, inte sällan med påklistrade svarta och vita lappar som fåfänga ursäkter. Om tillägget ”stadium II” i verkens titlar tidigare betytt reducering, är katalognummer 185 ett resultat av motsatsen och möjligen ett senkommet konstnärligt friskhetstecken som inger hopp, även om steget till nyskapande ännu väntar.

Gravyren här ovan kan också tolkas i ljuset av snitsarens sextiofemåriga liv, där tvångstankar begränsat hans verksamhet också utanför konsten, även om hans tidigaste minne av denna inneboende destruktiva kraft rör en barnteckning som tycks förebåda hans senare konstnärliga problem. Han hade ritat en ovanligt fin fågel av okänd, påhittad art, och han minns ännu sin obesmittade glädje över det unika konstverket, men när han visade upp det för ett hembiträde i köket föll en droppe diskvatten på papperet med en liten men fullt synlig bubbla som tragiskt resultat, och han förmådde inte längre se sin skapelse för vad den var. Om detta konstverk inte förstörts i besvikelse, hade det sextio år senare kunnat ramas in som monument över snitsarens konstnärskap, liksom över hans verksamma liv i övrigt, där en liten fläck i ett frimärksalbum kunde avbryta ett kort gästspel som filatelist, eller där ett teoretiskt problem kring höjdhoppsteknik kunde kräva en snabb repetition vid åsynen av varje horisontell linje strax över ögonhöjd, annat egendomligt att förtiga. Dessbättre hör de mer energikrävande variationerna på detta tema ungdomen till, och som memoarskribent tycks snitsaren nöja sig med språklig stringens, stilistisk enhetlighet och naturligtvis en jämn högermarginal, där hans konsekventa regel tillåter ett underskott av högst två tecken i varje rad för att mellanrummen i texten inte ska bli  iögonenfallande efter marginalutjämningen i datorn, så som exemplifieras i raden här ovanför, där ett tiotal tecken fattas. Om författaren Stig Larsson  har rätt när han förespråkar rak högermarginal med motiveringen att ”begränsningen kan skapa ett mottryck som visar sig konstnärligt produktivt”, är snitsarens läsare kanske att gratulera, även om han själv får lite merarbete. Visst ser snitsaren fel i sina texter, och han kan brottas länge med en formulering, men när ett inlägg väl publicerats ändrar han det sällan, ty som skribent förstår han numera bättre att dölja gamla misstag med nya, till den enfaldige sabotörens förtret.

Annonser

6 responses to “Den enfaldige sabotören

  1. Atjoo! den där gravyren får mig alltid att vilja nysa. Och jag har fullt sjå att stå emot reflexen att stryka mig över näsan eftersom det kliar så förskräckligt. I betraktarens sinne händer säkert ofta annat än skaparen tänkt och trott.
    Inte vet jag om det beror på högermarginalen, tvivlar faktiskt på den saken, men helt klart är att Snitsarens memoarer är fantastiskt läsning! Jag har faktiskt aldrig reflekterat över de snörräta spalterna. Finns samma tvångstanke också i handskriven text?

  2. Ja, man kan undra hur de malplacerade hårstråna, lösa eller fasta, illustrerar de beskrivna tvångstankarna, ty konkret har jag aldrig känt hår på näsan. Jag minns helt enkelt inte. Kanske handlar det om onödig irritation och felaktigt fokus.

    Naturligtvis tar jag till mig den uppskattande rad som smugit sig in i din kommentar, ty till mina godare egenskaper hör en ofördärvad förmåga att tro på beröm. Sådant känns helt enkelt bra att läsa, men som enda (?) kvardröjande kritiker av denna blogg har du ett ansvar att även ge ris där så är befogat. Nej, jag skojar, det har du verkligen inte, men jag skulle inte deppa ihop om något surt ord dök upp i kommentarsfältet. Hur som helst brukar dina frågetecken vara tankeväckande och ge ny näring åt skrivandet. Så även idag:

    När jag förr skrev viktigare brev för hand, försökte jag nog få viss textsymmetri på pappersarket och jämnhet i skrivstilen. Liksom vid maskinskrivning justerades högermarginalen någorlunda med hjälp av avstavning (som inte kan användas här eftersom bindestrecken då hamnar fel när jag printar ut mina blogginlägg, vilket jag faktiskt gör (om inte annat så för att imponeras av textmängden)). Skriven blyerts går visserligen att sudda, men annars är det svårt att rätta snyggt när man skriver på gammalt vis, Även om jag ibland klistrat och kopierat i maskinskriven text, så skulle jag nog få anamma en spontanitetens och ärlighetens estetik, där överstrykningar och plumpar blir en del av helheten, om något skulle bli gjort. För övrigt har jag nu anpassat mitt skrivande helt och hållet till datorn, där jag kan flytta och ändra hur jag vill utan att det syns på resultatet, och häri skiljer sig också skrivandet från målandet, där ändringarna aldrig kan göras ogjorda. Till skillnad från en målning eller teckning kan en text till slut kännas frisk och spontan, till och med i författarens ögon, även om den är omarbetat till leda, och en formulering kan låta enkel och självklar även om den i själva verket är länge sökt.. Som bildkonstnär är jag mer rädd för att ”döda älsklingar”, eftersom jag vet att jag aldrig kan få dem tillbaka.

  3. Funderar över hur jag själv skriver så här i datoråldern. Inser att jag beter mig olika. På jobbet skriver, flyttar och ändrar jag hela tiden. Arbetar igenom texten. Men privat, som på bloggen, skriver jag nästan alltid rakt på rödbetan. Därmed inte sagt att texten är ogenomtänkt. Själv tycker jag att mina bloggtexter är f-n så mycket bättre än det jag producerar på kontoret.
    Du. Stör det dig att kommentarerna inte kan marginaljusteras?

  4. Kan det bero på att du på jobbet måste anpassa dig efter en viss stil, medan din blogg är mer i fas med hur du tänker och känner? Låt mig också gissa att du formulerar tankar när du springer eller är på väg hem från träning? Dina exakta och spänstiga formuleringar skulle mycket väl kunna vara framkrystade med stor möda, men det är de alltså inte. Troligen beror det på att du har så mycket språk i dig att du kan hitta orden direkt?

    Kommentarerna duger bra utan marginalutjämning, men det händer ändå att jag ändrar mina egna om de blir alltför ojämna i kanten, i synnerhet om de liknar informativa blogginlägg, så som exempelvis den förra. På bloggen M&N saknas så vitt jag kunnat se möjlighet till marginalutjämning, men även där trixar jag lite med texten för att få det hyfsat snyggt i kanten. Trots en språkligt medveten stil och flitiga ändringar, så skriver jag snabbare och enklare där, och kommentarer på andra bloggar, som inte kan korrigeras, ställer slutligen speciella krav på formuleringsförmågan. (I denna kommentar har jag flyttat några ord för att tillfredsställa mitt ordningssinne, men det har inte varit någon stor sak).

  5. Klart är det så att jag anpassar mig på jobbet. Alldeles för mycket skulle jag säga. Har att göra med förväntningar tror jag, jag tror att det är corporate bullshit som företag, chef och kolleger vill se. Och därmed skriver jag texter som vilken floskelgenerator som helt skulle klara bättre.

  6. Även jag kan känna mig som en floskelgenerator, när jag för tredje gången på kort tid skriver exempelvis ”av outgrundlig anledning”. Annars går mina ändringar nästan alltid från krångligt till mindre krångligt. Meningarna får gärna bli mycket långa, men varje sats ska infria vad som förväntas till formen, om än inte till innehållet, så att läsningen inte hakar upp sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s