Konsten att hitta

 

 

Tomas Tranströmer skriver i sin oavslutade självbiografi ”Minnena se mig”, om hur han som liten tappar bort sin mor på Hötorget och därefter går ensam hem till Folkungagatan på Söder, vilket inte är några problem eftersom han har varit uppmärksam när han tidigare åkt delar av vägen med spårvagn. Att han berättar om sitt äventyr, tyder på att varken han eller andra barn i samma ålder normalt vandrade så långa sträckor ensamma i stan, och många skulle idag undra varför han inte vädjade till någon vuxen om hjälp.

Själv känner jag sympati med min memoarskrivande kollega, ty som barn hade jag i samma belägenhet kunnat promenera ända hem till Stocksund, hellre än att behöva öppna munnen. Då jag emellertid var ett försiktigt och förutseende barn, sattes min förmåga att hitta hem aldrig på svårare prov, varför bevis saknas för min självtillit och min brådmogna orienteringsförmåga. Möjligen ger berättelsen nedan i kombination med kartan ovan en antydan om min tidiga inställning till världen och mig själv.

”En sommar när jag var fem år bodde familjen på en bondgård i Västra Ljungby på Bjärehalvön, en dryg kilometer inåt land från Stora Hults strand, som jag väl kände till från tidigare somrar i trakten, medan inlandets nya miljö var okänd. Av oklar anledning blev jag kvar på bondgården när delar av den övriga familjen en dag begav sig till stranden för att bada. Dit var det drygt två kilometer, och efter vad jag minns, var det tänkt att jag skulle komma efter skjutsad av bonden på hans motorcykel (!), vilket jag tydligen tackade nej till, sedan de andra givit sig av. Begripligt nog troddes det att jag blev rädd för själva motorcykelfärden, medan jag i verkligheten var blyg för chauffören, som kanske skulle fråga mig om något eller skoja förtroligt och göra mig förlägen. Om jag därefter saknade familjen eller badet eller bådadera, minns jag inte, men jag tycks ha bestämt mig för att gå till stranden själv och valde den, som jag tyckte, bästa vägen rakt mot havet, där den långa sandstranden skulle bli en naturlig uppfångare, för att tala orienteringsspråk. Av promenaden minns jag inget mer än att jag trasslade mig förbi ett antal åkrar, men så småningom bör jag ha hamnat på någon väg ner mot stranden, som jag nådde en bit norrut, varefter det var lika enkelt som väntat att hitta familjen. Att jag själv inte tyckte att mitt initiativ var särskilt märkvärdigt, förstår jag, men jag har inte heller något minne av någon annans förvåning eller oro. Om små femåringar på den tiden kunde tänkas åka motorcykel utan hjälm, hörde det kanske inte heller till ovanligheten att de då och då gav sig iväg några kilometer på egen hand”.

För en rättvisare bild av den beskrivna händelsen ska tilläggas, att satellitkartan inte speglar det tidiga 1950-talets Stora Hult, där det nutida gyttret av småhus saknades och där sikten var friare. Min väg till stranden är okänd, men jag borde haft havet och Kullen på andra sidan Skälderviken inom synhåll medan jag gick. De oklara omständigheterna kring minnet, väcker många frågor såväl om den tid och den miljö jag levde i som om min egen trovärdighet, och det är möjligt att en rättvisare rubrik på mitt blogginlägg hade varit ”Minnets kapriser 4”.                      

2 svar till “Konsten att hitta

  1. Fem år? Ja, även dagens femåringar kan vara försigkomna små krabater, även om jag tycker det verkar anmärkningsvärt klarsynt av en femåring att på dylikt sätt räkna ut vägen till havet. Men än mer märkvärdigt är minnesbilden av att ingen reagerat nämnvärt över den ensamma promenaden. De flesta av dagens föräldrar skulle gå i bitar.
    MIsstänker också att relativt många barn faktiskt inte skulle fråga ngn vuxen om hjälp. Intalade som de är om att se upp med fula gubbar och gummor.

  2. Fula gubbar hörde jag bara talas om från grannbarnen som sa att man aldrig skulle följa med såna som ville bjuda på godis. Vad de kunde göra hade jag inga begrepp om. Min mor var så vitt jag minns bara rädd för en sak, drunkning. Jag måste alltid ha vuxet sällskap vid bad även sedan jag blivit simkunnig, men naturligtvis följde jag med mina kamrater ändå när de skulle bada…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s