Sanaton

  

 

Om vi i detta blogginlägg önskat följa formen för vad som hittills publicerats av snitsarens memoarer, hade vi hävdat att fotografiet här ovan är taget kring 1950 och att pojken på bilden inte uppskattar att sitta klädd i randig finkostym för att förevigas av en gästande fotograf från Ateljé Hernried, enligt stämpel på kortets baksida belägen på Grevturegatan 30 i Stockholm med telefonnummer 613397. Måhända hade vi även uttalat oss om vad pojken hellre velat göra än att posera i knät på sin temporära vårdnadshavare, varefter vi enligt gängse mönster bjudit våra läsare ytterligare halvsanningar om pojkens liv, allt för att slippa låtsas om vad vi egentligen känner när vi ser bilden.

I själva verket ska pojken som vuxen varken minnas händelsen i sig eller att han över huvud taget ägt en randig kostym. Originalet till den starkt beskurna bilden visar också två äldre leende syskon, och på andra fotografier, tagna vid samma tillfälle, exponerar han själv tandköttet i spontana flin, varför den reserverade minen här ovan tycks vara tillfällig. Vem kvinnan med det skulpturala ansiktet och det intagande leendet är, har vi inte lyckats få klarhet i, men vi vill gärna tro att hon heter Eila och kommer från Finland. Huruvida hon i sådant fall nyligen kommit in i den blyge pojkens liv eller om de snart skall skiljas för evigt efter att hon lärt sig tala flytande svenska och han lärt sig räkna till tio på finska, framgår inte av bilden, men pojken har säkerligen redan anat, att kärlek och vänskap inte består, och snart nog ska nya gästspel av andra hembiträden från andra länder och med andra namn bekräfta denna sanning. Enligt berättelsen kommer sagda Eila att gråta när hon tar farväl vid avresan hem till Finland, medan pojken själv bara ska bry sig om alla båtar, som finns att se. Att han inte skulle förstå vad som där och då sker i hans liv, är en föga insiktsfull förklaring, och att barn glömmer, är en annan lögn från denna tid.        

 

2 svar till “Sanaton

  1. Den där randiga skapelsen skulle kunnna göra vem som helst butter! Men uppenbarligen påverkade det inte pojken, eftersom han log på andra bilder. Trots kostymen. Kanske lyckades fotografen distrahera honom med någon lustig anekdot? Någon annan förklaring till att man ler iförd den klädedräketn kan jag inte se.
    Ska jag tolka sen senare delen av inlägget som att pojken förhöll sig känslokall till samtliga hembiträden, medveten om att de alla var kortvariga bekantskaper?

  2. Nja känslokall är ett starkt ord. Låt oss säga att pojken med stigande ålder blev mer avvaktande, men här i fyraårsåldern är han nog ännu potentiellt tillgiven. Mellan raderna anar vi att han hann bli mycket fäst vid kvinnan på biden, men som vi vet kan varma känslor med tiden gömmas undan och, som vi ska se i nästa avsnitt, ju fler knän pojken tvingas lämna desto ovilligare ska han kliva upp i nya och ju äldre han blir desto mer reserverad ska han vara inför nya bekantskaper.

    När det gäller kläder skulle pojken råka ut för värre varianter, så som Tildo berättar i inlägget ”Awesome boy”:

    ”När jumper var liten fick han gå till skolan med nån urkonstig byxdress som dom hade tagit fram på hemmets forskningsinstitut där hans mamma var nån forskare. Byxorna satt liksom ihop med en väst. Då kom det annan pojke från en annan klass och sa att han tyckte det var modigt av jumper att sätta på sig såna kläder, fast själv säger han att han var feg som inte kunde säga nej till dom där urfåniga byxorna”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s