Zhuo

 

Ovanstående tuschmålning, betitlad ”Kung”, här något beskuren, målades 1966 av den konstnär som tidigare granskats på denna blogg och vars barnteckningar visats i föregående inlägg. Målningen, som i verkförteckningen givits nummer 2, är det äldsta bevarade konstverket av den vuxne konstnärens hand, och för dess överlevnad kan vi tacka en välvillig betraktares uppmuntrande omdöme inför en lättsmickrad upphovsman, ty målningen lär nu återfinnas inramad i London, varifrån fotografiet ovan har sänts oss. Till skillnad från andra alltför lättsinnigt bortskänkta alster behöver detta enkla konstverk inte heller skämmas för sig, ty det målades, eller snarare tecknades med pensel, av en tjugoårig konstnär, ännu obevandrad i konsthistorien och lyckligt opåverkad av det samtida konstlivet, men uppfylld av en önskan att manifestera sig själv i sitt skapande.

På sitt samvete hade han redan ett mycket kort gästspel som filmare, med bland annat två mycket enkla, svartvita åttamillimetersfilmer, ”L’oeuf” och ”Tunnan”, där en man iklädd egendomlig hatt och rock finner, som titlarna antyder, ett ägg respektive en tunna, för att därefter, med nämnda föremål i handen respektive över huvudet, bli galen. Dessa sedermera förstörda, omogna förstlingsverk, där han själv ansvarade för manus, regi, fotografi, skådespeleri och produktion, kan vi le åt idag, men konstnären försäkrar att de gjordes på största allvar, och i den mån hans verk avsågs locka till skratt, förväntades detta bottna i osäkerhet, ty gåtfull humor tycks ha varit hans enkla språk vid denna tid, såväl i filmkonsten som när kameran snart byttes mot penna och pensel.

Förutom det absurda motivet i målningen ovan noterar vi hur alla detaljer i den annars harmoniskt komponerade helheten har tecknats felaktigt och fult. Denna medvetna tafatthet gav inte bara en befrielse från kravet på korrekt återgivning och ytlig snitsighet utan var också ett raffinerat stilmedel, som tillät konstnären att uttrycka sig själv utan risk för att behöva synas. Dessutom ansåg han troligen denna egna antiestetik vara djupt originell, ty han hade ännu inte sett mycket av den västerländska konstens medvetna och omedvetna former av seriös naivism. Än mindre torde han ha känt till begreppet ”zhuo” i det kinesiska tuschmåleriet, där ett spontant, till synes valhänt uttryck befriar konstnären från hämmande skicklighet och målningen från ytlig skönhet. ”Zhuo”, som kan översättas med ”klumpig” eller ”tafatt”, motsvarar som konstnärligt begrepp ungefär franskans ”gaucherie”, där den väntra handen befriar den högerhänte från högerhandens inlärda hämningar. Bilden nedan, som lär föreställa en gris i månsken, är liksom informationen ovan hämtad från katalogen till utställningen ”Mästare från Kina” på Liljevalchs Konsthall 1989. När vi googlar ordet ”zhuo” i olika kombinationer finner vi emmellertid inget som tyder på att begreppet är välkänt i konstvärlden, varför vårt inlägg pryder sin plats som informationskälla, och för egen del finner vi termen ”zhuo” praktiskt kort och associationsfri för ett västerländskt öra. 

 

      

 

Om vi önskar finna inspirationskällor för den unge konstnären och influenser till det konstverk som visas överst i detta inlägg, bör de inte sökas i den etablerade konsten utan snarare bland de skojiga illustrationer i böcker och tidningar, som tillfälligt hamnat i konstnärens händer. Vi vet att han ägde en samlingsvolym av Blandaren från åren 1863-1943 samt, inte minst viktigt i sammanhanget, Povel Ramels ”Min galna hage”, med geniala teckningar av författaren.

       

 

       

 

När den oerfarne konstnären senare fick en bok om den tyska expressionismen i julklapp och besåg en stor utställning av Emil Noldes verk, väcktes hans intresse för vad andra gjort före honom, och varje ny upptäckt satte nya spår hans konst. Han köpte oljefärger och fyllde stora dukar med egendomliga motiv ur fantasin, men från denna sista tid som oskyldig och medvetet tafatt målare återstår bara ett fåtal fragment, och när konstnären i ett tidigare blogginlägg porträtteras som ung med röd hatt på huvudet och pensel i munnen, ska han snart anträda en ny väg mot ett sinnligare måleri än hans distanserade zhuomåleri kunnat erbjuda.

 

Även om konstnären idag vågar kännas vid såväl sin ABC-bok från 1979 som de konstverk han skapat i Tildos skepnad på denna blogg, har dessa omisskännliga återfall i zhuo-genren inte fått plats i hans verkförteckning, och någon befriande syntes i form av sinnlig tafatthet eller tafatt sinnlighet tycks han ännu inte hittat. Troligen inser han att även antiestetik är ett slags estetik och anar att dess frihet bara har ännu en fängelsehåla och ytterligare tvångsarbete att erbjuda honom.       

 

 

Annonser

17 responses to “Zhuo

  1. Ha ha, den där Pär var en söt en 🙂 Det finns verkligen en charm i att teckna fritt och anspråkslöst. Den där grisen under månen är ju också fin. Blir lite så där kär i den, vill ta hand om.

  2. Figurerna och namnen i den nämnda ABC-boken hämtades ur bekantskapskretsen, men någon Pär stavad med ”ä” kan vi inte erinra oss. Troligen har han kommit med för rimmets skull och har då fått se ut hur som helst. Vad han är för slags varelse är oklart.

  3. Jag är zhuo i en rad saker. Sy tex . Trots x antal kurser får jag inte ihop det. Eller så bara vill jag egentligen inte. Innerst inne. Men när det håller bilderna så tycker jag inte man kan tala om zhuo. Den näst sista är riktigt skrämmande trots sin enkelhet. Roligast är tvillingarna. Känner deras buttra miner ända hit!:0

  4. Att Ingmarie fått vänta på godkännande av sin kommentar, beror på att hon skrivit ett ”n” i stället för ”m” i sin adress.

    Ordagrant lär ”zhuo” visserligen betyda ”klumpig, tafatt, oskicklig” med mera, och i denna mening är naturligtvis ingen av bilderna i inlägget ”zhuo”, eftersom det krävts konstnärligt kunnande för att ge dem det eftersträvade uttrycket.

    Som konstnärligt begrepp i det senare kinesiska måleriet är ”zhuo” en kvalitet som många konstnärer eftersträvat och eftersträvar. Man talar om ”hou zhuo”, det vill säga ”god (förfinad) tafatthet”. En konstnär kan ”försätta sig i ett tillstånd där han kan måla med barnets kraft (zhiqi) och den frihet från inlärda hämningar som barnet har”. Någon konstnär ska ha sagt: ”Hellre fult än vackert, hellre klumpigt än skickligt”. Och så vidare.

    När vi självsvåldigt lånar begreppet ”zhuo” i detta inlägg avser vi inte heller absolut ”zhuo” eller ”tafatthet” i dess ordagranna betydelse utan menar en medveten sådan som en väg till uttrycksfullhet. Det handlar alltså inte om konstens innehåll och kvalitet utan om dess formspråk. Tildos teckning, där enligt uppgift tant Rut hugger henne eller honom med en yxa, är uttrycksfull inte trots utan tack vare sin medvetet ytliga tafatthet. Det är en skickligt gjord ”oskicklig” teckning, det vill säga ”zhuo”, så som vi valt att använda begreppet.

    Povel Ramel var inte bara ord- och tonkonstnär utan också en mycket begåvad tecknare, om än inte alltid just medvetet ”tafatt” utan bara ”egen och rolig” i utförandet.

  5. Även om snitsaren naturligtvis själv definierar de begrepp han inför på sin blogg, ställer jag mig frågande till användningen av ordet tafflighet i samband med några av konstnärens verk ovan, även om det, som han framhåller, bara handlar om formspråket. Såväl ingressbilden som den sönderbrutna målningen med de två bollbärarna och inte minst den färgglada biden nederst i inlägget äger ju ytliga dekorativa kvaliteter, som strider mot åtminstone den kinesiska definitionen av begreppet ”zhuo”, så som denna presenteras ovan. Till och med bilden ur ABC-boken och skildringen från Tildos uppväxt är snyggt komponerade. Nog tycker man att medvetenheten lyser igenom alltför väl. Man merkt die Absicht und wird verstimmt…

  6. Ja, den medvetna valhäntheten berör bara sättet att dra linjer, tecknandet av detaljer, figurernas proportioner och liknande kontrollerbara ”felaktigheter”. Att våga visa en rakt igenom tafflig och ful bild kräver ett mod som denne konstnär inte besitter ens om han gömmer sig bakom pseudonym. Att visa att man ”kan men inte vill” står trots allt högre i kurs än att ge sken av att ”vilja men inte kunna”, och mycket få konstnärer törs dölja sina konstnärliga färdigheter helt.

    Att härma en barnteckning är svårt, men att som driven tecknare rita som en oskolad vuxen är näst intill omöjligt.

  7. Intressant! Undra om detsamma gäller inom kläddesign…? Kanske jag borde testa att sy igen. 😉 Jag tecknade och målade MASSOR förr men någonstans på livets väg har jag tappat det. Dumt…
    Men kanske inte för sent att börja igen…

    När det gäller ”n”et så skyller jag på nattjobbsbakis och iPhonen. 🙂

  8. Nej för tusan! Det är aldrig för sent att börja om. (Inte ens för konstnären på denna blogg).

    Ritade och målade du som vuxen?

  9. Funderar över de leende och kråmande husen på verket Kung. De känns som ett apart inslag i den unge konstnärens repertoar, mest för att jag tolkat honom som en ung man som tog sig själv och sitt måleri på största allvar. Fast det är å andra sidan enbart min egen tolkning av ett antal inlägg på denna blogg.

  10. Ja, nog tog han sig själv och sitt måleri på dödligt allvar, och troligen gällde det också när bilden ovan gjordes, även om hans språk till en början kunde vara distanserat och svårtolkat bakom en fasad av humor. Gissningsvis är de glada husen tänkta som just ett apart inslag i en absurd teckning. Kungen, som är utstyrd enligt reglerna med hermelinkantad mantel, kommer inte från ett slott utan från den glada byn med älghornsprydda kor. Är det en riktig kung eller en sinnessjuk gubbe som tror att han är kejsare av portugallien. Den lille gossen ser inte glad ut. Varför? Är det mitt i all skyddande humor ett omedvetet självporträtt? Och vem av de två är i så fall konstnären?

  11. Skulle gissa på en av de älghornsprydda korna. Betraktar lte kyligt från ett visst avstånd.

  12. Hans medvetna ”jag” ville helt visst se sig själv som den kylige iakttagaren, medan hans undermedvetnas bortträngda ”jag” troligen avslöjar sig i andra detaljer.

    Ledsagas den lille pojken ut ur den falska idyllen av kungen i honom själv? Eller blir den allvarligt tittande gossen måhända bortförd mot sin vilja?

  13. Pumlan dikterar:
    Det är en kung och en pojke som är på väg till ett museum. Pojken säger O.

  14. Snitsaren svarar:
    Den möjligheten har jag aldrig tänkt på och jag skulle nog aldrig ha kommit på den utan din hjälp. Men varför säger han O? Har han tråkigt på vägen och övar sig att ljuda bokstaven O eller tycker han att det ska bli spännande att gå på museum och därför utbrister ”O !!” ? Jag undrar också vad slags museum de ska till?

  15. Pumlan: Han ser museet. Det står ett stort dött djur utanför. De visar såna där. Och en stor mun som man kan gå in i.
    (Mamma gissar att besöket på Naturhistoriska satt sina spår)

  16. Snitsaren svarar:

    Ja, det museet, som jag har besökt många gånger ända sedan jag var liten, kan vara värt ett stort O !!! Den stora munnen har även jag gått in i för två år sedan, medan en nära släkting, som då bara var ett och ett halvt år, inte ville. Även det mörka rummet med förmänniskor var för läskigt för henne, men de konstiga fiskarna i det stora rummet på första våningen tyckte hon om, mest för att man kunde springa runt montrarna där. När jag var i din ålder tyckte jag mest om de afrikanska djuren och rummet med valar, fast det luktade illa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s