Porträtt av konstnären som barn

 

I snitsarens bostad, kallad Snitsarbo, står en gammal byrå, vars översta låda är till brädden fylld med intressanta och spännande barnteckningar, många av dem små mästerverk i sin genre och även med absolutare mått mätt värda ett bättre öde än att förbli arkiverade, visserligen skyddade för det ljus, som eljest skulle förstöra färgen från 1970- och 1980-talets spritpennor, men icke desto mindre dolda för omvärldens ögon, och då vi inte inhämtat konstnärernas tillstånd att visa deras alster, får även läsarna av denna blogg nöja sig med vårt vittnessmål.

I jämförelse med denna skatt framstår vår egen barndomskonst som synnerligen torftig och i de få alster som bevarats anar vi ingenting av den konstnär som idag framträder på vår blogg. När han som barn självmant fattade penna eller kritor, hämtade han oftast motiv ur en empiriskt konstaterad och systematiskt ordnad verklighet, där exempelvis kartor, fåglar eller idrottsmän i tävlingsdräkt var av intresse och där kalkering föredrogs framför frihandsteckning, så som bilden av kungsfiskaren ovan visar.

De ämnen för teckning, målning och collage som påbjöds i 1950-talets folkskola tycks inte heller ha inspirerat till stordåd. I våra gömmor har vi funnit en liten ”arbetsbok” från klass 1C, där pedagogiska illustrationer i stil med ovanstående propaganda för riktig tandhygien får samsas med plikttrogna redovisningar av årets högtider och klimatologiska förhållanden, traditionellt symboliserade av julgranar, snögubbar, påskkycklingar, vårblommor, höstlöv och liknande ting. Möjligen hade teckningen nedan kunnat tolkas som en ironisk protest, men så långt hade konstnären ännu inte kommit i sin mognad, och i det fåtal bevarade teckningar, där hans egen fantasi fått fritt spelrum, lyser denna oftast med sin frånvaro. 

Även om vi helst vill minnas oss som duktiga skidåkare, anar vi att teckningen här ovan rymmer en psykologisk sanning, ty helt visst kände vi oss övergivna, när vi som små tappade staven och ramlade i tillvaron. En psykolog borde också bli bekymrad över de fyra teckningar här nedan, som betraktade ur vårt vuxna perspektiv fått tiltlarna, ”Ansiktslöst avsked”, ”Den ensamme fotbollsspelaren”, ”Bräcklig farkost i natten” samt, i brist på rimlig tolkning, ”Utan titel”.

 

Vem är den vinkande kvinnan här ovan och vem är pojken eller mannen med de hjälplöst hängande armarna? Om konstnären skildrat relationen till sin mor, har detta skett oavsiktligt, ty medveten symbolik var honom främmande redan som barn. Troligen handlar det om något drama ur sagans värld, som han och övriga elever ålagts att illustrera.

Medan avskedsbilden ovan gör oss alla odelat beklämda, erbjuder bilden nedan även en alternativ tolkning, där den ensamme streckgubben är fylld av iver och förväntan. Kanske är han helt enkelt tidigt på fotbollsplanen inför en spännande match eller också sköter han sin individuella extraträning i full koncentration.

Oavsett den ensamme fotbollsspelarens sinnesstämning och i förlängningen den lille konstnärens själsliga tillstånd, fascinerar teckningens originella perspektiv och komposition. Gissningsvis har fotbollsspelaren och målet först ritats mitt på papperet, varefter den gröna planen fått sin utbredning i mån av plats.

 

I den kusliga marinteckningen ovan konstaterar vi, att nymånen som väntat har placerats rätt med hänsyn till solen, medan himlakropparnas märkliga inbördes storleksförhållande är svårare att förklara. Måhända har månens roll befunnits viktigare, varför perspektivet förskjutits till dess fördel, så som brukligt varit då och då i konsthistorien. Att båten är liten och ensam och den annalkande natten stor och svart, har konstnären i alla händelser lyckats förmedla.

Tolkningen av bilden på aviatörerna här nedan, överlåtes däremot helt åt läsare med mer fantasi och psykologisk insikt än snitsaren. Denne påstår sig visserligen ”känna människorna”, men när det gäller dessa märkliga flygare blir han osäker. Att gossar skjuter iväg sig med raketer i ändtarmen och använder paraplyer som fallskärm är inte ovanligt, men hur det guldbruna märket på kroppen ska tolkas i det förra fallet och varför aktören i det senare bär gröna kortbyxor knäppta som en korsett, förstår vi inte. 

Efter detta första skolår saknas alla bildbevis på seriöst skapande aktivitet före tjugoårsåldern, men som de flesta barn och unga gjorde naturligtvis också denne blivande konstnär sina periodiska gästspel i olika konstnärliga genrer. Vi minns hur han samman med en kamrat excellerade i ritande av ett slags noga reglerade figurer i profil, vilka dock inom sin stränga form rymde oändliga variationer, så som framgår av rekonstruktionerna nedan. Dessa varelser, av okänd anledning kallade ”råttor”, ingick inte i något sammanhang utan hade som enda uppgift att med sina fysionomier roa sina upphovsmän.

Bortsett från dessa nyskapelser handlade den unge konstnärens alster dessvärre mestadels om plagiat. I hans barndomshem fanns en bok med skämtteckningar av Albert Engström, vilka inspirerade honom till egna varianter av Kolingen och dennes vänner, och något senare i barndomen specialiserade han sig på ansikten av idottsmän med Tecknar-Anders bildrutor i tidskriften All Sport som förebild. Dennes snitsiga sätt att med några tuschstreck få fram karaktärer var höjden av bildkonst och skulle för lång tid framåt sätta spår i tecknade ansiktsdetaljer, så som det nyligen upphittade klottret i en historiebok för gymnasiet visar nedan.

Någon konstnärlig ambition bortom karikatyrtecknandet kunde däremot inte spåras hos den blivande konstnären under skoltiden, och även om han till slut fick högsta betyg i teckning, sedan han med några inlämnade alster i tusch visat sin förmåga att avbilda, skulle han komma att inleda sin konstnärliga bana i en helt annan riktning, fjärran från såväl ytlig snitsighet som noggrann återgivning. Om denna alternativa estetik ämnar vi berätta mer i ett kommande blogginlägg.

13 svar till “Porträtt av konstnären som barn

  1. Om någon läsare under dagen mot förmodan läst och önskat kommentera inlägget ovan, har han eller hon av okänd anledning mötts av beskedet ”Kommentarer avstängda”. Felet är nu åtgärdat och den som har något på hjärtat är lika välkommen som alltid.

  2. Det var sjutton vad det finns mycket sparat i Snitsarbos gömmor! Är det ett släktdrag eller konstnärens egensinne?
    Kritor och blyerts står förexten bättre emot tidens tand än spritpennor. Kanske är det därför det enda som återstår av undertecknads barndomsverk än ett gäng huvudfotingar.

  3. En hel byrålåda med sparade barnteckningar från 1970- och 80-talet kan tyckas nitiskt i överkant, men beror nog på de vuxna arkivariernas oförmåga att välja och sortera efter dokumentärt intresse, ett arbete som alltså lagts på konstnärernas egna framtida axlar.

    Om den äldre konstnären i inlägget hade något eget intresse som barn, att spara sina egna alster för eftervärlden, är oklart, men i takt med sin utveckling tycks han ha en stark drift att förstöra spåren av sina tidigare försök och det visade klottret i en lärobok ovan är faktiskt det enda vi funnit från perioden mellan konstnärens åttonde och tjugonde levnadsår. Vi är tacksamma för att hans mor hade förstånd att ända till sin död gömma undan en del tidigare alster, bland annat de ovan visade. Om bureborn saknar egna barnteckningar, har hon kanske i gengäld ungdomsverk att glädja sig åt eller skämmas över?

    Vad solljus gör med färgen från 1980-talets filtspritpennor, vittnar två inramade teckningar i Snitsarbo om. ”Ballettdansande par med fiolspelman” och ”Gråtande ölburk i regn” måste snarast renoveras med beständigare linjer, om kommande släkten ska kunna se mer än två gulnade pappersark. Kritteckningen ”Förhistoriska djur” från samma tid hänger däremot oförstörd i sin forna prakt.

  4. Uhu! Nu fick jag plötslgt en känsla av panik. Tror minsann att det finns ett par akvareller i en av mina arkvilådor, från min gymnasietid. Totalt stela och fantasilösa avbildningar av andras foton. Tänk om någon får för sig att visa dem för eftervärlden?
    Annars är min mors och fars väggar värst. Där hänger en del alster från Ålstatiden som helst borde gömmas i ett mörkt skrymsle.

  5. Vad kul att se! Jag gick igenom mina barndomsbilder för något år sedan och förfäras och roas i leende rysningar. Jag blir alltid nyfiken på vad det är som gör att vissa fortsätter teckna och måla i vuxen ålder, medan andra lägger av. Var går brytpunkten? Är det då grundskolan avklarats?

  6. Ping: 1985 « PaljettenQ

  7. Bureborns kommentar leder till så många följdfrågor att jag får passa mig för att ställa till korsförhör. Vad tyckte du om de där bilderna när du gjorde dem? Varför vill du inte kännas vid dem idag? Det bästa sättet att ta död på gamla alster är att dränka dem i nya och bättre, vilket du kanske har gjort och kommer att göra.

    Om jag för enkelhetsskull identifierar mig med konstnären som presenterats på denna blogg, finns bland gamla alster både sådana som jag ogärna känns vid och sådana som jag är glad åt att de bevarats. Vad som utmärker de ena och de andra är oklart, men det har inte bara med konstnärlig kvalitet att göra. Ju äldre jag blivit desto mer överseende har jag också blivit, vilket kanske är en tröst för bureborn.

    Paljettens fråga har jag inget bra svar på. Att konstnärligt begåvade unga ofta väljer andra yrken än konstnärens är begripligt, men jag förundras över alla dem som dessutom lägger av helt och hållet. Många kan teckna och måla eller spela ett instrument utan att göra det. Kanske känns det meningslöst att fortsätta, när gamla sammanhang upphör.

    Å andra sidan fanns det just inget som i mina tonår tydde på att jag skulle syssla med konst, än mindre försöka lära mig spela fiol.

  8. Eftersom jag känner mig själv någorlunda misstänker jag att jag inte var särskilt nöjd över alstren då heller. Beskt självkritisk är ett framträdande – inte särskilt trevligt – drag hos mig. Men tydligen var jag tillräckligt nöjd för att spara akvarellerna i fråga, de ligger nämligen i ett arkivskåp hos mig. Till skräck och varnagel?
    Väggarna hos far och mor är värre. För de grejerna tyckte jag tydligen var tillräckligt bra för att ge bort…
    Kanske beror rysningarna på att det inte gått tillräckligt lång tid sedan alstren skapades? De få barnteckningarna av huvudfotningar väcker varma känslor, men ålstaverken har fortfarande inte fått något romatiskt skimmer av tidens tand. Om tio år kanske det är annorlunda.

  9. Näpst menar jag förstås.

  10. Många frågor:

    Värre dock kanske att framhäva sina ungdomsverk som höjdpunkter i sitt skapande, omöjliga att uppnå igen?

    Konstruktiv eller destruktiv självkritik? Den förra säger ”Kan bättre”, den senare ”Kan inte”?

    En måttstock för andras skapande och en annan för sitt eget? I egna skapelser syns bristerna medan andra likvärdiga alster bedöms efter sina förtjänster?

    Säkraste botemedlet mot efterlämnade pinsamheter: Lämna ännu fler efter sig. Ständigt göra nytt och i bästa fall utvecklas?

  11. Den oförstördä skaparkraften i barndomsverken kan man nog gubevars aldrig får tillbaka. För evigt krossad av prestationskrav och uppdfattningar om vad konst är – och inte är. Aldrig mer kan man få till en vettig huvudfoting!
    Helt klart faller domen hårdare mot eget än andras. Kanske beror sådant på egocentrism? För andras göranden och låtanden räcker det med en axelryckning om man finner något mediokert. Eget kräver städigt navelskådande.

  12. Ja, inte sällan är självkritik ett utslag av egocentrism, i mitt fall kompletterad med ett överdrivet självhävdelsebehov. Att visa sin särart är naturligtvis en bra föutsättning för god konst, men skräcken för att framstå som medioker, allra värst pretentiös och medioker, kan vara förlamande för alltför uppblåsta konstnärer. Hellre oförstådd än klappad på huvudet.

    Den intressanta filmen om den indiske maratonpojken, som den hemlige gästen länkat till i kommentaren ovan, såg vi förra gången den sändes på teve. Om kommentaren, här lite off topic, härrör från något automatiskt massutskick till, i detta fall före detta, löparbloggar, eller om någon alltför bekant kommentator velat gömma sig tillfälligt, vet vi inte. Tack för besöket i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s