Borta hos

idun-dammsugning-2-452

idun-dammsugning

 

Bilden här ovan är hämtad ur veckotidskriften ”Idun” från den 26 januari 1953. Gossen, som motvilligt poserar i det tidstypiskt inredda vardagsrummet med en dammsugarslang i händerna, är sju år gammal. Han bor som bildtexten avslöjar i huset, men något större intresse för städningen av detsamma har han inte visat. Hans personliga rekord i höjdhopp är 71 cm men redan till sommaren ska han av sin sju år äldre bror lära sig den kaliforniska stilen och med denna klara 82 cm. Till hösten ska han börja i skolan, men han kan redan läsa och skriva nödtorftigt och, vad mycket viktigare är, peka ut de flesta av världens länder på en jordglob. Föga hjälper emellertid gossens fysiska färdigheter och teoretiska kunskaper nu, när han tvingas att stå finklädd och hålla i en fånig dammsugarslang.

Naturligtvis vet gossen på bilden att de främmande människor, som ockuperar huset med kameror, lampor och skärmar, inte har kommit dit för hans skull utan för hans duktiga föräldrars. Dessa är långt ifrån några celebriteter, men de syns inte sällan i tidningen och hörs också då och då i radio, varför den lille gossen inte finner främlingarnas intresse för dem så märkvärdigt. Möjligtvis undrar han över sin egen skuld i sammanhanget, ty han har varken gjort sina föräldrar eller de gästande fotograferna från tidningen ”Idun” något ont.

Det stort uppslagna reportaget hemma hos familjen i Stocksund ska slutligen få rubriken ”Expertpar med visioner”, och förutom den lögnaktiga bildtexten ovan kommer det inte att stå något mer om ”husets son Tor”, vilket han trots allt ska vara tacksam för. Han vet att fadern arbetar på ”Arbetsmarknadsstyrelsen” och modern på ”Hemmens forskningsinstitut”, men i övrigt är han föga intresserad av deras ointressanta liv och ska först långt senare ana deras mödosamt dragna strån till folkhemsstacken och ge dem en postum klapp på axeln. Själv kommer gossen att leva ett mycket anonymt liv fjärran från mediernas uppmärksamhet och detta korta gästspel i den seriösa veckopressen ska komma att förbli ett av mycket få offentliga framträdanden.

Några ytterligare minuter i rampljuset ska han dock få, innan han försvinner in i anonymiteten, ty ett par år efter uppvisningen med dammsugaren anlitas han på moderns rekommendation som yngre sakkunnig i något av den tidens seriösa konsumentupplysningsprogram. Han ledsagas till en radiostudio vid Sveaplan, där han sittande vid ett mindre bord under en gigantisk, hängande mikrofon får besvara frågor om ”efterrätter” från en okänd, mitt emot sittande tant. Troligen redovisar han sanningsenligt hemmets favoriter, ”nyponsoppa” och ”lingon och mjölk”, men på frågan om älsklingsrätt drar han av obegriplig anledning till med ”ananas”, som han har serverats någon gång i form av burkkonserv och möjligen funnit spännande.  Om han gärna äter nyponsoppa och lingon var och varannan dag, ska det däremot visa sig att han ganska snart tröttnar på all den ananas som efter hans obetänksamhet når hushållet i olika former från välmenande bekanta. Efter detta inser gossen vikten av vaksamhet såväl mot den tredje statsmakten som mot sin egen tunga.

Annonser

14 responses to “Borta hos

  1. Ja, den lille dammsugaren ser inte så värst dammsugarvan ut. Det normala är ju att man fattar tag i mitten eller övre delen av metallröret med bägge händerna för att effektivt kunna svepa munstycket över golvet. Inte, som på bilden, ovanför böjen vid slangen. Dessutom brukar man nog fästa blicken på golvytan framför munstycket för att undvika att dammsuga upp legobitar, guldringar, hurspännen och marathonmedaljer och annat bråte som kan råkat hamna på golvet. Barnet på bilden verkar snarast sova eller möjligen titta på dammsugaren. Startnumret har inte syns i tidningar utom vid ett tillfälle då han råkade hamna på samma bild som dåvarande skansechefen Nils Erik Berentz och ett par nyfödda björnungar vars namn han gömt. Fast det är inte sant, en gång hamnade han och hans klasskamrater (Klass 7C i Sofiaskolan) på ett foto i tidnigen Vi. Till sin förvåning fick han trettio år senare se samma klassfoto, men nu i den lila boken ”Tonårsparlören”.

  2. Startnummer X analys av gossens förhållande till det redskap han fått i händerna, är nog helt riktig. Någon dammsugargosse var han inte.

    Om kommentarerna till vårt förra blogginlägg kom att formas till bekännelser som kunde kallas ”Jag och mina cyklar”, ska måhända kommentarerna här komma att handla om ”När jag oförskyllt hamnade i tidningen” och Startnummer X bidrag anger i så fall en trevlig ton. Dock undrar vi om boken ”Tonårsparlören” verkligen var lila, och på vad sätt färgen i så fall var relevant. Kanske talade man under denna revolutionära tid om ”Tonåringarnas lilla lila”?

    För övrigt saknar vi en redogörelse för Startnummer X cykelinnehav i kronologisk ordning genom livet, med vidhängande anekdoter från det gamla fattig-Söder. Kanske hittade han någon rishög i rännstenen som någon ilsken gårdskarl hjälpte honom att rusta upp mot löfte om fribiljetter till Bajens hemmamatcher? Eller fick han kanske en liten röd cykel i tvåårspresent av sin mormors morbror Hjalle?

  3. Hemma hos reportagen är sig lika, då som nu. Förskönar verkligheten i enlighet med tidningens syfte. Dammsugarpojken visar att Idun faktiskt var ett rätt fräckt magasin, jämställdhetsivrande a la 1953. Jag gillar det!
    Pojken tycks heller inte ha tagit nån större skada, då kanske det var värre med burkananasen. Kan säkert leda till förgiftning.
    Själv har jag poserat i norrländska lokalblaskan i vuxen ålder. Rätt pinsamt. Under epitetet konstnär dessutom. Synnerligen pinsamt. Har också förevigats sittande på en trehjuling utanför ett dagis. Varför jag, tillsammans med ett antal dagiskompisar, ställdes ut som små djur minns jag inte.

  4. Ja, bilden var nog i linje med reportaget, där underrubriken om föräldrarna löd: ”Han tror på modiga kvinnor i nya yrken. Hon hoppas på nyheter i gamla kvinnoyrken”. Min (snitsarens) mor prenumrerade på denna tidskrift ”Idun” och på den ännu rekorderligare ”Vi”.

    Men inte behöver du väl skämmas för att ha poserat på bild som konstnär. Det är en ära som troligen aldrig kommer att vederfaras mig. Som spelman har jag däremot synts på bilder från spelmansstämmor och någon gång med namn.

  5. Tonårsparlören från 2002 är förvisso lila. Det verkar finnas senare upplagor som är rosa. Om klassfotot är utbytt mot ett trevligare dito i dessa senare alster vet vi inte.

  6. En bildgoogling på ”tonårsparlören” bekräftar att vår vän Startnummer X inte skojar med oss. Vi hittar parlörer i såväl rosa som mer lila färg, med eller utan flaska på omslaget. Vi förväntar oss en demonstration av exemplaret från 2002 på söndag.

  7. Månne dammsugaren är ett tidigt exemplar av Electrolux? Min första tanke när jag ser bilden är förmodligen mumma för en genusforskare.

    Som tolvåring blev jag avfotograferad och publicerad när Norran gjorde ett reportage om Evangeliska Fosterlandsstiftelsens juniorverksamhet. Verksamheten bestod i korgflätning och vi som deltog var i likhet med ”Husets son Tor” nästan oanständigt välartade. Våra alster såldes sedan på den årliga missionsauktionen och vårt slöjdande bidrog därmed inte enbart till uppbyggliga tidningsartiklar utan också till att någon stackars ”hedning” fick lära sig om Jesus.

    Hade reportern frågat om favoriträtter hade säkert ”lingon och mjölk” hamnat på listan. Den rätten var ju inte bara god, den stimulerade ju även bildseendet när syran i lingonen fick fettet i mjölken att flocka sig och bilda de mest fantastiska mönster. Har förut tänkt mig att den här säregna blandningen mer höll skörbjuggen på avstånd än stimulerade konsten, men vem vet?

    Dock blev jag aldrig någon konstnär. Kan ha med min laktosintolerans att göra. Men jag skulle inte bli förvånad om till exempel ”bureborn” en vacker dag skulle bekänna att hon en gång mötte konsten i ett fat med lingon och mjölk.

  8. Intressant inblick i livet i det forna fromma Västerbotten och en spännande teori om konstens ursprung.

    Själv har jag snarare visuella minnen av nyponsoppan, där mjölken kunde formas efter behag med skeden, oftast till olika länder eller världsdelar. Lingon och mjölk kunde jag längta extra mycket efter när jag någon gång mådde illa i magen och efter vad jag hört trivs inte magsjukebakterier så bra i lingonmiljö. På samma sätt brukar jumper längta efter nyponsoppa under illamående vid långlopp, varför han numera har nypondryck i vätskebältet. Ibland är det bra att följa sin längtan.

    Vad det relisjösa beträffar minns jag att några grannbarn gick i något som kallades ”söndagsskola”. De var också vargungar i scouterna som jag i min oskyldiga värld trodde var ungefär samma sak. Dock fick jag ”litet a” i kristendom eftersom jag kunde jakobs 12 söner. De stod ju på kartan bak i bibeln som namn på provinser i Palestina.

  9. Lingon och mjölk kan jag helt ärligt säga att jag aldrig ätit. Och därmed heller aldrig fått ngn uppenbarelse i. Lingon med vispad grädde däremot, krösamos, i våffelstrut. Mums! Men också det synnerligen okonstlat.

  10. Aldrig ätit lingon och mjölk? Då har du det och haggis kvar att smaka! Fast å andra sidan har jag aldrig ätit våffelstrut med lingongrädde.

  11. Min variant av krösamos brukade vi kalla änglamat. Vispgrädde, med invispade lingon och kaksmulor. Förekom som efterrätt vid högtidliga tillfällen. Till våfflor åt vi hallon- eller jordgubbssylt.

  12. Till skillnad från bureborns våffelstrut är änglamaten bekant åtminstone som begrepp och till sitt innehåll. Jag har dock inte ätit denna himmelska anrättning, och var jag hört talas om den, vet jag inte heller.

  13. Viken sannerligen välartad pojke. Så långt från ”ung&bortskämd” man kan komma.

    Nyponsoppa har blivit en favorit i repris i det Bengtssonska hemmet då storasyster upptäckt dess förträfflighet.

    Lingon med mjölk har jag aldrig tyckt om. Däremot blåbär!

  14. Ja, den välartade pojken fick snart om inte dammsuga huset så dock delta i diverse enklare hushållssysslor, av vilket han främst lärde sig att det mesta egentligen är onödigt krångligt, och på den vägen har det fortsatt. Han bodde visserligen hemma betydligt längre än vad som var normalt, men han levde sitt eget liv medveten om sina privilegier och kunde i princip när som helst ha flyttat ut i skogen och klarat sig själv.

    För undvukande av missförstånd: Lingonen i ”Lingon och mjölk” handlar förstås om lingon kokta med socker, varför rätten egentligen borde kallas ”lingonsylt och mjölk”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s