Chicago Marathon

 

 

Chicago, Chicago
that toddlin’ town.
Chicago, Chicago
I will show you around.

De läsare som följt snitsarens blogg torde länge ha anat, att en av dess flitigaste kommentatorer, maratonlöparen Startnummer X, varit på väg mot något stort. Efter hans berömda maratonlopp i London, New York, Boston och Berlin har endast ett genomfört Chicago Marathon stått i vägen för en fullbordad så kallad ”Big Five”, och när så den 49-årige Uppsalalöparen i helgen gjorde slag i saken och sprang detta anrika lopp, skrev han inte bara maratonhistoria åt sig själv och sin klubb utan också åt snitsaren, ty som förste och ende bloggare kan denne nu skryta med en komplett ”Big Five”, vad gäller beviljade maratonintervjuer.

Startnummer X har i en tidigare kommentar konstaterat, att besöksfrekvensen på snitsarens blogg sjunkit dramatiskt i takt med hans olika framträdanden där, varefter han förutspått de sista läsarnas flykt efter ännu en intervju med honom. I förvissning om att Startnummer X, klok av tidigare misstag, ska hålla en profil värdig snitsarens blogg och svara snällt på dennes frågor, hoppas vi kunna vända denna antydda nedåtgående trend beträffande snitsarens läsarsiffror. Icke för ty inleder vi vår intervju med ett vädjande påstående:

 

– Du lovar att inte hitta på några dumheter utan är beredd att besvara de givna frågorna sådana de formulerats av frågeställaren?

– Ja.

– Är det alldeles säkert?

– Ja.

– För att inte ta din dyrbara tid i anspråk mer än nödvändigt lovar vi gengäld att försöka formulera våra frågor föredömligt korta och lättbesvarade. Är vi överens?

– Ja.

– Låt oss först gratulera dig till ett finfint lopp?

– Tack!

– Sluttiden 3:27:35 är drygt tio minuter sämre än ditt personliga rekord från Stockholm Marathon, men det är långt ifrån något dåligt resultat med tanke på att din höstträning sägs ha gått lite sisådär. Var det en bra sammanfattning?

– Ja.

– Tiden 1:38:20 efter halva sträckan pekade mot en sluttid en bit under 3:20, men efter 30 km började kilometertiderna krypa uppåt för att så småningom bli igenkännbara till och med för en sådan medelmåtta som din och vår vän jumper. Är det en djärv gissning att du blev tröttare ju längre loppet pågick?

– Ja.

(Det är oklart om Startnummer X menar att det var en djärv gissning eller att han blev tröttare ju längre loppet pågick, eller möjligen bäggedera, men när vi insett oklarheten i hans svar, hade han sedan länge skyndat vidare)

– Hur gick dina tankar när farten började sjunka?

– Ta det lugnt.

– Och när du äntligen nådde målet, vad kände du då?

– Jaså, är detta målet.

– Till en maratonintervju hör de obligatoriska frågorna om musik och publik. Låt oss av utrymmesskäl slå ihop dem till en. Hur var det andliga stödet efter banan?

– Elvis var där.

– Och det lekamkliga stödet? Fick du i dig vad du skulle av mat och dryck?

– Ja.

– Vi som försökte följa dig hemmifrån fann hemsidan till Chicago Marathon sällsynt rörig. Låt oss hoppas att arrangemanget på plats fungerade som det skulle?

– Ja.

– Har du i övrigt något att berätta om ditt lopp?

– Nej.

 

Startnummer X pustar ut efter loppet

 

– Nu till själva anledningen att vi har dig här. Du förstår vad det handlar om, eller hur?

– Nej

– Grattis till din femte Marathon Major som fullbordar en så kallad Big Five!

– Tack!

– Tillåter du att vi utbringar ett femfaldigt leve för dig, eller tycker du att det är fånigt?

– Nej då.

– Avser ditt ”nej” den första eller andra satsen eller, vilket också vore tänkbart, båda? 

 – Jadå respektive nejdå.

– Är du lycklig?

–  Javars.

– Efter loppet citerade du de ökända orden ”Mission accomplished”. Var detta ”uppdrag” din plan redan när du började springa maraton, eller har beslutet växt fram först så småningom i takt med din tuppkam?

– Tuppkam?

– Riktigt stort är det hur som helst, inte bara för dig och dina supportrar utan också för denna blogg som nu torde vara först i världen med en fullbordad ”Big Five Interviews”. Förstår du själv vad du har ställt till med?

– Nej.

– Vi känner dig inte som en man av stora humörsvängningar, och så kallad PMD, det vill säga ”Post Marathon Depression” är kanske ett överdrivet fenomen, men känns det ändå inte lite ”tomt i bollen” just nu? 

– Nej.

– Kan man säga att du står på höjden av din levnads branter?

– Antagligen. 

– Du har tidigare antytt att din lysande maratonkarriär lider mot sitt slut med jubileumsmaran 2012 och möjligen ett Månkarbo Marathon som kronan på ditt maratonverk?

– Någon har sagt att big five består av Boston, New York, Berlin, London och Paris. I så fall återstår Paris. 

– 19 ord på en gång! Har du plötsligt drabbats av mundiaré?

– Ursäkta!

– När det gäller Lidingöloppet har du förvarnat om att du nästa år vill springa halva sträckan i klassen M50 för att om möjligt få den åtråvärda silvermedalj du annars aldrig skulle få. 1:15 på 15 km är ju trots allt lättare att klara än 2:15 på den dubbla sträckan och silver är ändå silver. Vid Upplands-DM på 10 000 meter i Östhammar nyligen erövrade du om vi inte minns alldeles fel hela två silvermedaljer i samma lopp, även om tiden än en gång överskred den hägrande 40-minutersgränsen. Varför är du så begiven på just silver?

 – Det blir nog inget LL 2011. Kommer antagligen att vara bortrest då.

– Så spännande, vart då?

 – Roscoff. 

– Roscoff???

– Ja.

– För övrigt svarade du inte på frågan om ditt silverbegär?

 – Nej.

– ”Kielsi vanha Väinämöinen, kullalle kumartamasta, hopealle horjumasta”.

– Huh?

– Det är ett citat ur Kalevala, som berättar att ”gamle Väinömöinen förbjöd att buga inför guldet och vackla under silvret”. Du är tydligen inte helt ense med honom?

– Huh?

– Du har hörts grymta att du inte är främmande för ultradistanser och kan tänka dig att ställa upp i Lidingö Ultra 50 km, trots att detta lopp kolliderar med årets viktigaste, Kungsholmen Runt?

– Nej 

– Förnekar du själva grymtandet eller menar du att du har avskrivit alla planer på Lidingö Ultra?

 – Nej respektive ja.

– Du har också glunkat om något isländskt långlopp. Vad är det det heter?

– Långloppur.

– Som om inte detta vore nog, har du yrat om såväl Vasaloppet som ”En svensk klassiker”. Att du liksom jumper kan springa Lidingölopp i parti och minut, vet vi, men kan du verkligen simma, cykla och åka skidor?

– Nej.

– Kan du ingetdera?

– Nej.

– Om du hoppar över skidåkningen, blir den svenska klassikern inte olik ett triathlonlopp, om än lite utspritt. På bloggen MaxochNisse hålls tre eller fyra galningar som har anmält sig till triatleternas eldprov i Kalmar. Låt oss gissa att vi snart även hittar dig på startlinjen där?

– Inte en chans.

– Vår vän jumper har börjat intressera sig för orientering, en disciplin i vilken han liksom snitsaren skurit lagrar i skolan men i övrigt inte sysslat med sedan ett halvt sekel. En lärare kommenterade skolmästartiteln med orden ”Ett sällsynt gott huvud i kombination med ovanligt långa ben”. Vad huvudet beträffar står ditt inte jumpers och snitsarens långt efter och vad benen duger till har du demonstrerat med eftertryck. Behöver vi formulera den självklara frågan?

– Huh?

– Vi undrar om du möjligen skulle vara intresserad av att pröva orientering?

– Nej.

 

Startnummer X speglar sig i Chicago

 

– Det har sagts oss, att du förutom maratonloppet även hade något annat uppdrag i Chicago?

– Ja.

– Vad gällde det?

– Inget viktigt.

– Du har tidigare påstått att du dagarna före loppet såg stadens son, president Obama. Var det i verkligheten eller bara på teve?

– Jag såg hans bil(ar).

– Du har också berättat om hur du badade fötterna och smakade på vattnet i Lake Michigan och såg ”stålgaljar av Alexander Calder” på ett av stadens konstmuseer. Hann du göra något mer?

– Nej.

– Det ryktas också om att du träffat en berömd busschaufför?

– Jaså?

– Vari låg hans berömmelse?

– Att åka buss i filmen ”Dark Knight”.

– Frank Sinatra sjunger om ”Chicago, that toddlin’ town”. Håller du med honom?

– Vad betyder det?

– Enligt tillgängliga ordböcker betyder ”toddle” att ”tulta”, men även ”släntra, traska”. Kanske menar Frank Sinatra att Chicago är en stad att flanera omkring i. Håller du i så fall med honom?

 – Det går att traska i New York, för att inte tala om San Francisco.

– Du svarar inte på frågan. Att det går att traska i New York och San Fransisco säger ingenting om möjligheterna att flanera i Chicago?

– Huh?

– En nära yngre släkting till snitsaren åker inom kort till Chicago. Har du något råd till honom?

– Undvik sydvästra förorterna.

– Nog är det skönt att vara hemma igen?

– Javars.

– Har du något mer att säga till läsarna av denna blogg eller till världen i övrigt?

– Nej.

– Det har varit både spännande och lärorikt att intervjua dig genom åren. Tror du att vi någon gång får anledning att ses igen?

– Antagligen inte.

– Tack för en trevlig pratstund och för en underbar tid!

– Tack själv!

 

17 svar till “Chicago Marathon

  1. Ping: maxochnisse.se » Jumper gratulerar Startnummer X

  2. Grattis Startnumret! Fem är ett sånt vackert tal. Ryms i en hand, och är ojämt.
    Trevlig intervju! Om än med värsta kardinalfelet. Konstruera aldrig frågor så att de är möjliga att svara ja eller nej på. Lektion 1A på journalistutbildningen. Som om det skulle spela ngn roll – det var härlig läsning! Och vad gör man när intervjuoffren är lite ”obändiga”?
    Men kanske vill Startnumret ändå gå läsarskaran till mötes: en jämförelse mellan de fem stora ? Bäst och sämst – och mitt emellan?

  3. Tack!
    Ja, som man frågar får man svar, hävdar vår vän jumper på annan plats, och först sent, i några fall alltför sent, upptäckte vi vårt kardinalfel. Naturligtvis hade vi en uppsjö ytterligare följdfrågor till Startnummer X, men vi fick inte intrycket att han var på sitt allra soligaste intervjusvararhumör. Förhoppningsvis har läsarna av denna blogg och Startnummer X klubbkanrat bureborn i synnerhet bättre lycka med sina frågor. Fortsätt att beskjuta Startnummer X. Om man har sprungit fem Marathon Majors, är man skyldig världen sanningen.

  4. Kan skriva under på allt det Bureborn skriver! En självklar fråga när man varit i Chicago, the windy city,är hur startnr. X upplevde den.Ochhurvar dte med publikens jubel? Det var ju dock i USA,där allt är stort och mycket, som han sprang.:-)

  5. Nu var det ju så att det fanns ett allmänt klagomål på att Startnumret hade vän ut och in på Snitsarens trevliga frågor efter Stockholms maratontävling i våras. Resultatet blev att de få läsare som, av misstag eller gammal vana, fann sin väg till bloggen genast flydde fältet för att aldrig återkomma. För att inte Snitsaren skulle tappa alltför många av de (två?) kvarvarande läsarna, beslöt sig Startnumret hålla en låg profil. Kanske för låg. Nu är ju skadan redan skedd och eftersom de fem stora redan är sprugna kan man inte vänta sig fler intervjuer i framtiden. Kort kan man tillägga, som svar på Ingmaries många frågor är att: någon wind märktes inte, bara en viss heat. Publikens jubel var öronbedövande, vilket är den stora skillnaden mot Europeiska lopp. I Stockholm är det ju så tysat att man kan höra en knappnål falla. Det enda som hörs är löparnas altmer stultande fotsteg, deras altmer flåsande andhämtning och ljudet av plastmuggar som krossas mot asfalten. Den enda gången det är helt tyst bland publik och löpare är när, inför starten, nationalsången ljuder. Då är det hatten av och handet på hjärtat som gäller? För övrigt fick han inte så mycket intryck av staden. Var håller Chicagobluesen till? Var finns slakthusen för alla kossor som cowbojsarna har vallat för vidare transport till Chicago? Var finns svenskkvarteren? En person skrek ”heja Sverige”, var det i svenska gettot? Svårt att veta. Slutligen fick Startnumret tips om ett viktigt lopp man inte bör missa: Grandma’s marathon i Minnesota. Något att fundera på, PBF (post-big-five)!

  6. Eftersom Startnummer X säger sig måna om snitsarens kvarvarande läsare, kanske han också vill besvara bureborns fråga om hur han rangordnar de fem stora maratonloppen?

  7. 1. Boston
    2. Chicago/New York
    3. London
    .
    .
    .
    .
    8. Berlin

  8. Handlar denna extrema jumboplats för Berlin Marathon om loppet som sådant eller bara om Startnummer X eget lopp där? Om vi minns rätt, var han inte helt kurant när han sprang där i fjol? Men det gällde ju även i London 2007? (Allt enligt snitsarens exklusiva intervjuer som för övrigt kan återfinnas med hjälp av sökfunktionen uppe till höger).

  9. Ja, det var ju typiskt att Boston skulle ligga i topp. Eftersom jag själv aldrig kommer att få springa det. *självömkan* *i kubik*.
    Egentligen är allt vad maraton heter miltals bort just nu. Gu´ va det är trist med löpträning! *självömkan igen*

  10. Detta är bloggen där man får ömka sig själv i vilka potenser man vill, så det så!

    Jumper tycker för övrigt inte heller att löpträning är det roligaste som finns just nu. Han sysslar med hålligånglöpning i väntan på sitt eget beslut om hur han ska se på sitt fortsatta springande, dvs om han ska orka träna för riktig långlöpning eller bara springa för välbefinnandets skull. Han står på väntelista för det fullbokade TEC 50 km i vår, men det är mycket osäkert om han kommer att stå kvar. (Fast å andra sidan kände han så för ett år sedan också).

  11. Men Chicago behöver man inte kvala till eller stå på Springtajms väntelista i 10 år. Det är bara att anmäla sig och köpa en flygbiljett. Chicago hävdar sig väl med NY och Boston. Annars kan man alltid springa Grandma’s marathon i Duluth (vilket är Startnumrets nästa långsiktiga (inte lungsiktiga) mål (kanske året efter jubileumsmaran 2012).

  12. Tillåt mig att komma med en indirekt gratulation till Startnumret. 3:27:35 vittnar inte precis om något toddlande och ligger ungefär vid övertecknads (förmodligen ouppnåeliga) drömgräns.

    Tack också till Snitsaren för en trevlig intevju. Att inte alltid hålla sig till grundreglerna är en klok regel.

  13. Hålligånglöpning – eller snarare hålligångträning – är också vad jag pysslar med. Fastän jag hade visst ett mål: Vasaloppet. Just nu känns det inte ett dugg lockande, så jag kanske skrinlägger de planerna.
    Varför just Duluth? Även om det nu låter hemtrevligt á la äppelpaj.

  14. Jag, äks snitsaren, förundras liksom min vän jumper över dem som har framtida mål bortom nästa helg. Ett maratonlopp 2013 (startnumret) låter lika fjärran som en drömgräns kring 3;27:35 (Oliver), och om bureborn inte lockas av Vasaloppet just nu, så har hon min och jumpers förståelse. Vi som följt henne genom åren, anar dock att hon kommer både till start och i mål och sen skrattar tills nästa preloppsdepp kommer smygande.

    Jumper funderar på att provspringa något varv (en mil) på TEC-banan i helgen tillsammans med övriga TEC-anmälda för att få lite omväxling i löpandet. Själv måste jag i butlerns frånvaro lägga in årets surkål, vilket brukar ta några timmar.

    Vi gläds slutligen åt att Oliver Sture orkat läsa igenom vår intervju och funnit den trevlig. Vad gäller besöksfrekvensen på snitsarens blogg, har varken Startnummer X spådomar besannats eller våra förhoppningar infriats, utan det mesta är som förut. Snitsarens blogg kommer dock för evigt att ha en trogen skara besökande googlare som undrar över sångerna ”Lyckans land” och ”Juokse sinä humma” eller vill veta mer om höjdhopp och spjutkastning.

    Efter detta sista krampaktiga försök att försvara snitsarens plats i löparbloggosfären kommer vi i bloggredaktionen att dra oss tillbaka för att under återstoden av hösten lämna plats åt snitsarens privata memoarer, som knappast kan intressera någon annan än honom själv.

  15. Startnumret har följande målsättning för de kommande åren:
    Inga Vasalopp, Vätternssim eller Vansbrorundor!
    Paris Maraton 2011
    Stockholm Maraton 2011
    Något höstlopp 2011, ej bestämt var, antagligen inte LL, kanske Åland eller kanske inte alls.
    Boston Marathon 2012
    Jubileumsmara 2012
    Grandma´s Marathon, Duluth 2013
    Sedan får vi se……

  16. Ser man på. I denna enda kommentar hasplar Startnummer X ur sig mer information än vi skjutjärnsjournalister förmått locka fram under en hel intervju. Bättre segt än aldrig.

  17. Startnumret – vilken framförhållning! Men Duluth känns fortfarande som en främmande fågel. Vad är det med Duluth?
    Jag skrattar även när jag befinner mig i preloppsdepp, sjukligt är vad det är, eller så försöker jag tjuvträna magmusklerna…
    Memoarer eller ej, i min blorroll kommer den här bloggen alltid att ligga under rubriken löparbloggar. Är man löpare så är man!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s