Jojomensan!

  

På Pieter Brueghel den äldres tavla ”Barnlekar”, som visades i vårt föregående blogginlägg, bör den uppmärksamme känna igen ett flertal tillverkade leksaker, som har levt kvar in i vår tid. I förgrunden rider en gosse på sin käpphäst medan två andra rullar stora tunnband. I ett fönster högt upp gömmer sig någon bakom en otäck ansiktsmask. Det blåses i flöjt och kastas tärning och i bakgrunden går man på styltor av olika längd. På detaljbilden här nedan leker barnen med något slags snurror, som bringas i rotation med hjälp av små piskor, en aktivitet som hos oss åtminstone sedan 1800-talet har kallats ”spela topp”, men som numera är hänvisad till mer rituella, studentikosa sammanhang.

 

  

 

Däremot får vi leta förgäves i Brueghels 1500-talsmålning efter det slags platta, roterande trissor,  som mot slutet av 1700-talet blev populära i Europa under det franska namnet ”jou-jou de Normandie”,  och som åtminstone enligt Johan Henric Kellgren i ”Dumboms lefverne” inte ska ha varit uppfunna dessförinnan.

Om i jou-jou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat. 

 

Andra källor hävdar att leksaken är känd från såväl antikens Grekland som det gamla Kina och att den därutöver uppfunnit sig själv ett otal gånger i historien. Vad den än må ha hetat och vad den än varit gjord av,  har den i princip bestått av två små runda, platta, parallella skivor, i mitten på några millimeters avstånd sammanhållna av en mindre pinne, kring vilken den ena änden av ett snöre fästs. Med små handrörelser i den andra änden av snöret har detta, hängande sträckt och löpande i springan mellan skivorna, kunnat lindas såväl på som av pinnen vid fästpunkten, varvid hela föremålet bringats i rörelse omväxlande uppåt och nedåt.

På 1930-talet började leksaken masstillverkas i USA under det nya amerikanska namnet ”yo-yo”, och så kallades den importerade nymodigheten även hos oss, innan den tillverkad i Småland fick sitt nuvarande försvenskade namn ”jojo” och påbörjade sitt erövringståg genom landet för att så småningom i början av 1950-talet nå de inre delarna av Stocksund, där den begapades av en storögd snitsare enligt nedan.

 

  

Liksom de flesta svenska barn fick även snitsaren senare en egen jojo, vilken han möjligen kunde få att ”spinna”, ”gå hund” eller göra andra konster, men något intresse därutöver har han inte visat den populära leksaken, varför han väljer att avrunda sin avhandling här. Till de läsare, som önskar veta mer om jojons teknik och historia, står ett ansenligt antal internetsidor till förfogande och den som till äventyrs tvivlar på jojons underhållningsvärde kanske övertygas av denna sång.

 

6 svar till “Jojomensan!

  1. Den käcka sången om jojon ovan hörde snitsaren första gången vid ett besök i Linköping, troligen 1999, då den spelades i närheten av universitetet,.. inte en gång utan oavbrutet i ett par dagar. Av någon anledning har det blivit sed bland byggande studenter, som förbereder karnevalsliknande upptåg, att leta fram någon gammal schlager med tönt-kult-status att plåga sig själva och omgivningen med. Den som till exempel likt jumper sprungit Kungsholmen runt, har kunnat höra fenomenet vid Smedsudden under Västerbron, där något studentikost båtbyggande försiggått. Förra året spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” och i år ”Min kille gillar korv med brö och dansar gärna polka”.

  2. På mina jojoar tvinnade sig alltid snöret så att konsterna blev annorlunda än jag tänkt mig. Jag blev därför aldrig någon jojoekvilibrist.

    I våra moderna musikskatter (rap och hip-hop) hör man ibland uttrycket YO . Jag vet inte vad det betyder, men förstår det ändå eftersom jag är norrlänning. Ett starkt instämmande uttalades förut ”jå!” på mitt tungomål, ett mycket starkt instämmande blev ett ”jå-å!” med betoning på båda å-na. Ett eftertänksmt dito uttalades ”ijoh” och frambringades under samtidig inandning. Med ett korthugget ”jå-jå” kommenterades självklarheter.

    Men tiderna förändras och numera smyger sig även sörländskan in i mitt språk. En modern hybrid i jåandet är ett brett och självsäkert ”jajamän!”. Som synes inte helt olikt huvudinläggets rubrik. Dock finns det gränser och skulle jag konversera grannen med ett ”jojomensan!” skulle han tycka att jag lät tillgjord.

    YO!

  3. Oliver Stures spännande introduktion i norrländskans fonetik får snitsaren att minnas att han någon gång hört de fyra tonerna i standardkinesiska (se länk nedan) illustreras med fyra sätt att säja ordet ”ja” på svenska, men troligen går det lika bra med ”jo” om man studerar kinesiska i Norrland:

    1. Entonigt: ”Ja, än sen då”.
    2. Stigande: ”Ja, jag håller med, fortsätt”.
    3. Fallande och sen stigande: ”ja-a, det kan nog i och för sig stämma, men”.
    4. Fallande: ”Ja, just det, vad var det jag sa”.

    http://www.zein.se/patrick/chinsv2p.html#KAP4B

  4. På en blogg nära dig påstod Snitsaren att han och jumper inte hade några goda råd att ge en stressad, utarbetad knegare. Har ni ju visst – en jojo! Sångens början är ju klockren” När allt går snett på jobbet en dag… då plockar jag fram min jojo”.
    Pumlan tjatade sig till en jojo vid ett museibesök i somras, med ljud- och ljuseffekter. Den borde ju göra succé på nästa ledningsgrupp.

  5. Det kan nog vara värt ett försök. Snitsaren log när han fick se två flickor med blinkande rullskridskor på biblioteket. Om det dessutom låtit om dem, hade han kanske rentav skrattat. Berätta hur det går!

  6. Jag fegade ut. Nye chefen verkade inte vara typen som uppskattar jojo-jonglerande. Däremot säger han ijoh med inandning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s