Mu

”När snitsaren försökte ta sig ton brukade hans musikaliska sköterska slå honom över munnen med en sakkunnig tillrättavisning, något som gjorde honom både nedstämd och onödigt osäker. Ty även om hans brummanden och blåsljud aldrig uppskattades av omgivningen, var han inte omusikalisk”.

Denna allt annat än idylliska interiör från Snitsarbo målas upp i brevsamlingen ovan. Då vi emellertid hört att snitsaren trakterat det krävande instrumentet fiol och därtill känner hans sköterska som en mycket klok och älskvärd kvinna, tar vi hoppfullt fasta på framställningens imperfektum och frågar snitsaren om det fortfarande är lika illa eller om attityden till hans musicerande möjligen mjuknat i Snitsarbo. Den för dagen mycket trötte snitsaren tittar oss då länge och sorgset i ögonen, innan han briserar i något slags skratt och förklarar:

– Man bör skilja mellan mytens och verklighetens Snitsarbo.

– Så allt det där om din sköterska är bara lögn?

– Någon megära har hon aldrig varit. Sanning är däremot att hon till skillnad från snitsaren är musikalisk och att snitsarens osäkerhet på området sitter djupt.

– Vad betyder ”megära”?

– Det finns ordböcker även för lata murvlar.

– Så din sköterska låter dig ta ton och brumma ifred?

– Ja, med en ängels tålamod.

– Är du verkligen så omusikalisk som du säger?

– Snitsaren är visserligen inte tondöv, men hans begåvningsprofil har definitivt ingen slagsida åt musiken.

– Hur har du då kunnat spela fiol?

– Jumper springer maraton utan att ha talang för långlöpning.

– Menar du att alla kan lära sig spela fiol med lite övning?

– Definitionen av ordet ”spela” kan naturligtvis diskuteras, vilket många troligen är beredda att göra i snitsarens fall.

– Spelar du så dåligt?

– Snitsaren spelar över huvud taget mycket sällan numera.

– Det hänger två fioler på väggen här. Spelar månne sköterskan också?

– Det händer.

– Spelar hon lika dåligt som du?

– Åtminstone i lyckliga stunder kompenserade snitsaren sin osäkrare intonation med snabbare fingrar och dansantare stråke. Vilket som är att föredra, överlåtes åt frågeställarens bedömning.

– Du talar om din ”osäkerhet”. Hör du inte om du spelar falskt?

– Osäkerheten gäller snarare de rena tonerna. Snitsaren litar inte på sitt öra.

– Var kommer osäkerheten ifrån?

– Den grundlades i snitsarens barndomshem och befästes i skolan, där han alltid fick sämsta betyg i musik, eftersom han aldrig ville ta ton så att andra hörde det. Han minns att en flicka en gång sa att han sjöng falskt när han försökte.

– Stackars snitsaren?

– Snitsaren brydde sig föga därom, eftersom hans talanger satt annorstädes och bristen på musikalisk begåvning, som ansågs ligga i familjen, bars med stolthet. Följaktligen deltog snitsaren inte heller i bockflöjtspel och annan instrumental musik utanför den ordinarie skolundervisningen, varför skolans blåsorkester och så småningom kamraternas dixielandband fick klara sig utan snitsare.

– Sjöngs eller spelades det inget i ditt barndomshem?

– Snitsaren erinrar sig att hans mor en gång sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, men eftersom händelsen fastnat i minnet bör den ha varit sällsynt. Snitsaren minns sig också ha hört ett hembiträde sjunga ”En gång jag seglar i hamn”, men i övrigt var snitsaren hänvisad till radions musikutbud och en gammal vevgrammofons tre eller fyra så kallade stenkakor, som bland annat bjöd på ”Hör oss Svea” och Stenhammars ”Sverige” samt de tyska trettiotalsörhängena ”Das muss ein Stück vom Himmel sein” och ”Das gibt’s nur einmal”. Senare köpte snitsarens far en modern grammofon och började samla klassisk musik på moderna Long Playing skivor, men dessa, liksom en en äldre brors dito med olika slags folkmusik, tog inte snitsaren del av förrän han blev stor.

– Lyssnade du inte på popmusik som andra unga?

– Sällan frivilligt. I den korta och i efterhand svårbegripliga popularitetskampen mellan Elvis Presley och Tommy Steele förhöll sig snitsaren ointresserat neutral och när The Beatles  slog igenom sysslade hans kamrater med så kallad tradjazz. Snitsaren själv har ingen egen ungdomsmusik att minnas.

– Det måste vara konstigt att höra för dagens ungdom, som inte kan leva utan musik?

– Möjligen hade den klassiska musiken en motsvarande livgivande funktion för snitsaren under några år på 1970-talet. I alla händelser har han varken förr eller senare haft sådana upplevelser av musik som i denna försenade ungdom.

– Inte ens när du spelade fiol?

– I synnerhet inte om frågan gäller snitsarens eget gnissel.

– Vad var det för klassisk musik du lyssnade på?

– Att exemplifiera den litteratur, film, konst eller musik som funnit sin väg in till snitsarens själ, skulle vara att trivialisera hans upplevelser.

– Är det inte just sådant dina läsare vill höra för att kunna nicka igenkännande eller rynka på näsan?

– Därför finner snitsaren bäst att tiga.

– Är du rädd att verka för banal eller för pretentiös?

– Nej, varken det ena eller det andra.

– Blir inte dina memoarer sällsynt tråkiga om du förtiger allt som varit viktigt i ditt liv?

– Snitsaren har aldrig påstått annat.

– Det ha tidigare påståtts att du skickade ett brev med anledning av Mstislav Rostropovitjs bortgång, där du tackade honom för hans livslånga gärning, som i förlängningen berikat repertoaren av musik för violoncell. Stämmer det?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– I samma brev påstår du dig ”bära i minnet” en konsert i en skola i Linköping där Frans Helmersson spelade Sjostakovitjs första cellokonsert tillsammans med Norrköpings symfoniorkester under ledning av kompositörens son Maxim. Går du ofta på konsert?

– Detta var ett av mycket få konsertbesök, vilket gjorde det särskilt minnesvärt. Snitsaren höll sig normalt till inspelad musik.

– Var det din fars skivor du lyssnade på?

– Man kunde även se snitsaren sitta med hörlurar på olika bibliotek i Stockholm.

– Köpte du inga egna grammofonskivor?

– När snitsaren senare ärvde faderns skivsamling, kompletterade han den med egna inköp i en omfattning som i efterhand har förundrat honom. Många av de skivor han inhandlade under detta korta, synnerligen osnitsiska, samlarrus har han bara lyssnat på en eller två gånger och nu står två hyllmeter klassisk musik och samlar damm.

– Lyssnar du inte på sådant längre?

– När snitsarens sköterska lånar hem CD-skivor eller sätter på radions P2.

– Spelade du klassisk musik på din fiol också?

– Nej nej nej nej nej nej!!

– Varför inte?

– Snitsaren hade med måttlig framgång försökt spela små stycken barockmusik på blockflöjt, men på fiolen höll han sig uteslutande till låtmusik, där man snällt stannar i första läget och nöjer sig med ett fåtal enkla tonarter. Melodierna är korta och lätt memorerade, varför även den enklaste spelman kan åstadkomma något slags musik.

– Alla dina läsare är inte hemma i fiolspelets terminologi. Vad betyder ”första läget”?

– Medan violinistens vänstra fingrar flyger fram och tillbaka över greppbrädan, tillåts spelmannen att ha kvar sina på ett ställe, lämpligen i första läget närmast stämskruvarna, där han också kan spela på strängarna utan att trycka ner dem. Att åstadkomma rena toner kan vara svårt nog ändå.

– Varför började du över huvud taget att spela fiol?

– Snitsarens fiolspel sammanföll  delvis med en allmänt världstillvänd period i hans liv.

– Vad har det med saken att göra?

– I snitsarens föreställningsvärld innebar aktivt musicerande, inte bara att likt näcken fåfängt söka fördela egen sorg, utan lovade också en form av gemenskap. I motsats till snitsarens ordinarie självupptagenhet, syntes denna nya konstform kravlös och momentant njutbar, ty någon musikalisk talang att ta vara på har aldrig tyngt snitsaren.

– Varför blev det just fiol?

– Till snitsarens överraskning lämnade hans far vid sin död efter sig en fiol, på vilken ingen i familjen, allra minst snitsaren själv, hört honom spela. Efter att ha sneglat på den i några år, satte snitsaren igång att öva i september 1980.

– Då var du nästan 35 år gammal?

– Att börja spela svensk folkmusik på fiol i vuxen ålder, var inget ovanligt på den tiden, men snitsaren torde ha skiljt sig från merparten nybörjare genom sin flit. Dagliga övningspass på många timmar var mer regel än undantag i böjan av hans karriär och efter ett halvår kunde han snubbla igenom sextondelspolskor i rätt tempo, något som han prioriterade framför skönspel och intonation. Snitsarens framsteg finns omsorgsfullt dokumenterade på bandinspelningar, där han kan höras traggla igenom sina oftast alltför svåra låtar ett oräkneligt antal gånger i ursinnig envishet. Snitsaren minns denna nybörjartid som lycklig, medan större färdighet senare ställde andra krav och grumlade hans glädje.

– Fick du ingen undervisning?

– Snitsaren prövade vanliga fiolkurser, men fann ambitionsnivån där alltför låg och slutade snart. Först långt senare, i en seriösare spelgrupp med inriktning på sörmländsk dansmusik finslipades snitsarens spel och kunde måhända ha blivit något att bjuda även läsarna av denna blogg om snitsaren inte tröttnat och hängt fiolen på väggen. Hans aktiva karriär varade i fem år och sammanfattningsvis lärde han sig spela bättre än han trott sig mäktig men fann däri mindre glädje än han från början hoppats.

– Har du inte spelat sen dess?

– Snitsaren har spelat sporadiskt, men aldrig mer övat för att ta språnget in i de riktiga spelmännens krets.

– Hade du velat vara där?

– Snitsarens självupptagenhet är i längden tryggast.

– Du talade om sörmländsk dansmusik. Spelade du till dans nån gång?

– När sällsynta tillfällen gavs.

– Besökte du spelmansstämmor också?

– Med stor iver och öppet sinne, tills snitsaren såg spelmansstämmornas sanna väsen, där verkligheten bakom en demokratiskt välkomnande fasad var lika kall och hård som världen i övrigt.

– Var spelmännen dumma mot dig?

– Även om goda undantag fanns bland dem, ville de i regel inte gärna spela med sämre kollegor. När snitsaren insåg att han själv var precis likadan, slutade han att bjuda ut sig på den musikaliska köttmarknaden.

– Tror du att andra spelmän håller med om din beskrivning?

– Knappast.

– De som mot förmodan orkat läsa denna långa intervju, utgår från att du varit falskt blygsam i dina svar och anar att du i själva verket är mycket skicklig på fiolen?

–  Snitsarens eventuella blygsamhet är helt äkta och fullkomligt berättigad. Som höjdhoppare brukade han hamna kring 25:e plats i den svenska årsstatistiken, medan hans fiolspel trots tunnare konkurrens knappt skulle ge honom en plats bland de 25000 bästa.  Uttryckt i mer begripliga höjdhoppstermer spelade han ungefär 157 med darr på ribban.

– Vad menar du med ”tunnare konkurrens”?

– De flesta har aldrig ens försökt spela fiol.

– Kan man verkligen jämföra musik och rangordna musiker så där?

– Likväl görs det ständigt.

– Även i spelmännens glada krets?

– Så som i allt annat har det sedan gammalt tävlats även i svensk folkmusik och intresserade spelmän har efter framträdande inför en jury kunnat erövra ett så kallat Zornmärke i brons eller silver för att med det senare på bröstet få titulera sig ”riksspelman”.

– Gissningsvis var sådana utmärkelser inget för snitsaren?

– Eftersom det inte fanns något järnmärke, är frågan hypotetisk.

– Varför pratar du så gärna om ditt fiolspel om det nu var så medelmåttigt och dessutom i huvudsak tycks ha upphört?

– Snitsaren svarar bara på intervjuarens envisa frågor. Sant är dock att snitsaren finner den perioden i sitt liv intressant och lärorik och hans medelmåttighet är en förutsättning för hans frispråkighet. I efterhand granskar snitsaren gärna sina tillkortakommanden.

– Tror du att din krympande fan club tycker det är intressant att läsa om dina tillkortakommanden?

– De som orkat läsa ända hit har redan visat sitt intresse.

– De kanske bara har hållit ut i hopp om något spännande på slutet?

– En antiklimax också ett slags klimax.

                                      *

Ovanstående ”Hövättepolska” komponerades av snitsaren sommaren 1981, när höskörden pågick som bäst och under de originalnoter som återges här har han skrivit:

”Första reprisen: Hövättarnas dans över det stubbade gräset från norr till söder och tillbaka. Andra reprisen: Hövättarna fastna mellan felaktigt staplade höbalar. De trassla sig ut och trå sin dans igen”.

                                                   *

Den som känner snitsarens intresse för skrift, enkannerligen stenografisk sådan, förstår att han snart utvecklade ett eget sätt att notera musik, där folkmusikens regelbundenhet medgav långt driven rationalisering enligt nedan.

Tillägg sommaren 2016:

Sedan ovanstående skrevs har det visat sig att snitsaren på gamla dar tagit upp sitt fiolspel igen, denna gång mindre pretentiöst och självkritiskt men i gengäld med mer spontanitet och ogrumlad glädje, vilket möjligen gagnat resultatet.

                                                  *

34 svar till “Mu

  1. Om en tidigare blogginläggsrubrik ”Ju” förbryllade, gäller detta i än högre grad den aktuella rubriken ”Mu”. Kons råmande brukar återges med detta ord, men någon koppling mellan ovanstående blogginlägg och nötkreatur kan åtminstone inte jag finna. Jag törs påstå att det är fler än jag som önskar en förklaring.

  2. Jag har alltid drömt om att kunna spela ett instrument. Helst fiol eller saxofon. Sax när jag gillade jazz, fiol när öronen föredrog folkmusik. De har stannat där, öronen, så fiol intar fortfarande förstaplatsen på önskelistan. Även om en saxofon är f-n så mycket sexigare.
    Men efter två års blockflöjtsspel i mellanstadiet tycks jag har insett mina begränsningar. Musikaliska övningar stannade vid drömmar., om just den typ av gemenskap som snitsaren tycks ha sökt. Jag smög länge avundsjukt omkring på stämmor och inbillade mig att den bästa kamratskap måste finnas i att spela i en buske.
    Appropå egocentriskt så lyckades jag just få en kommentar att handla om blott och bart mig själv. Inte så vackert.

  3. Visst är det vackert. Vad kan vara intressantare att läsa än vad andra har att berätta om sig själva. Snitsaren förhoppning med detta inlägg var att kommentatorer skulle bekänna sina egna musikaliska synder eller syndiga drömmar, så som bureborn så föredömligt gjort. Snitsaren gissar för övrigt att hon skulle ha större förmåga finna kamratskap i buskspelet än han. Fast då måste hon lära sig spela lite först.

  4. För oss andra är det mycket roligt att höra bureborn berätta om just bureborn. Ja rent av vackert!

    Vill ni höra min musikaliska biografi? Den är banne mig inte vacker den heller men rätt så spektakulär på sitt sätt. Min mor, stjärna sedan unga år och exporterad till kontinenten som det så vackert hette med hjälp av stipendium för studier vid Mozartakademin i Salzburg, ansåg att all ordentlig musikalisk grundutbildning börjar med piano. Där satt jag i det stora ekande vardagsrummet där min mor brukade sjunga upp, vid den gigantiska och tungspelta flygeln på den bruna skinnpallen jag fått i födelsedagspresent. En riktig pianostol, med skruvar på sidorna för att höja och sänka. Men vad hjälpte det. Den nitiske privatläraren Herr Mooskopp (jag skojar inte) skrev sina förmanande ”Nur mit der Fingerkuppe anschlagen” på varje sida i mina nothäften. Själv drömde jag om att få spela harpa, struntade i mina spelläxor och har allt sedan dess vägrat befatta mig med musicerande i någon form.

  5. Alltså, jag var sex år gammal bör kanske tilläggas, och det mesta från den åldern har jag glömt för länge sedan. Men pianotortyren etsade sig minsann fast för all framtid, med skrämmande exakthet och detaljrikedom.

  6. ”Pusselbit läggs till pusselbit och konturer av människor växer fram”, mumlar snitsaren, men hejdar sig, då han inser att ”livspusslet” betyder något annat på svenska idag.

    Han säger att han försöker se gullfot som orkesterns harpospelerska, men hur han än försöker hamnar hon som solist i blåssektionen. Fördomar?

    Har hon inte ens suttit armkrok och sjungit allsång? Gör inte alla tyskar det?

  7. På barnhemmet hos tant Rut fanns en stor flygel som vi absolut inte fick röra. Vi var smutsiga om händerna sa hon och tangenterna var gjorda av elefantbetar. Fast på natten smög jag och tjyvspelade. Jag la bomull på strängarna så att det inte skulle höras. Nästa dag såg det ut som om det hade snöat i hela rummet. En dag kom Arturo Toscanini på besök och då rev jag av Rach 3 på stört och den gamle dirigenten föll i tårar och lade bort titlarna med mig och bokade in femton konserter. ”Tack ska du ha min käre Toscadudu”, sa jag, ”men jag har inte tid”.

  8. Startnumret har inget intressant musikaliskt förflutet att rapportera, han hade en elak storasyster som tog all musikalisk ”lebensraum” i anspråk och fyllde hemmet med Bach, Haydn, Schumann och dylik pianomuzak. Hans egna försök på diverse instrument togs inte på allvar, allra minst av honom själv. Blockflöjt, dragspel och fiol blev i nämnd ordning misshandlade av hans okänsliga händer.

  9. Mmmm, fast jag är inte tysk, utan ut-lands-svensk som det heter.

    Blåssektionen? Intressant. Men de enda musikaliska platser jag gjort till mina har varit dansgolvet och DJ-båset. Jag köpte förvisso en harpa efter en generös skatteåterbäring på början av nittiotalet, men efter att äntligen ha stämt jäkeln hade jag ingen ork kvar att lära mig spela. Vårt mest imposanta prydnadsobjekt vill jag lova.

    Tildo hade varit välkommen att malträtera flygeln, precis som alla andra barn var på den tiden. De brukade flockas hos oss, för det var bara i vårt vardagsrum man fick hoppa i möblerna. Tyska föräldrar gick inte med på sånt. Å andra sidan fick vi ingen Sonntagskuchen, så det jämnade väl ut sig.

  10. Eftersom Rachmaninovs (erkänt tekniskt svåra) tredje pianokonsert komponerades 1909, måste Tildo, som påstår sig vara 130 år gammal, ha varit i trettioårsåldern när Toscanini kom på besök till barnhemmet. Var Tildo kvar så länge? (I och för sig bodde snitsaren kvar i sitt barndomshem en bit in i vuxen ålder men ändå?)

    Snitsaren känner inte till Startnummer X flöjt- och dragspelsmusik, men han betraktar dennes mycket korta fiolkarriär som lovande. De bandinspelningar snitsaren har i sin ägo ska bedömas som de första lärospån de är. Om startnumret givit sig hän med snitsarens oförvägenhet och flit hade det med tiden blivit fin musik.

    Gullfots nationella härkomst kommer vi nog aldrog att kunna överblicka helt. Salzburg ligger väl i Österrike. Skåne, Tyskland och Grekland tycks också ha passerats på vägen till Knivsöder.

  11. I Salzburg var jag nog inte ens påtänkt.

  12. Jag tycker inte att det spelar någon roll var man är född och uppvuxen. Det är underbart och fantastiskt att alla är sådana som de är.

  13. Det spelar visst roll, bara de som är födda på Söder räknas, ju! Dvs Söder innan SoFo-bratsen såg dagens ljus.

  14. Visst seru! Kisen hela daan seru! Torrdass på gåårn å mossans kalsonger i föönstrena seru!

  15. Att min fråga för ett dussin kommentarer sedan här ovan angående blogginläggets rubrik ”Mu” skulle uppmärksammas av snitsaren var måhända väl mycket att vänta. Att få den klart och tydligt besvarad finns, som det heter nuförtiden, inte ens på kartan. Tillåt mig därför att själv komma med ett förslag till tolkning av den märkliga rubriken:

    Snitsaren menar att han avbröt sin musikaliska karriär i förtid, kommen ej ens halvvägs. Hans ”Musik” stannade vid ett ”Mu”.

    Är detta en riktig tolkning? Om snitsaren tycker att det är alltför betungande att svara ”Ja” eller ”Nej” på min fråga, kan han se sig om efter en annan kommentator. Det finns gränser även för vad en luttrad man som jag tål i fråga om nonchalans.

  16. Nej, någon utebliven musikkarriär antyds inte i bloggrubriken. Förklaringen till att snitsaren valt att kalla sitt inlägg ”Mu” är enklare än så. Den som först kommer på det riktiga svaret får en snitsarpoäng.

    Ledtråd: Nehe ske hajvre ble mje mu je ne uge kregerekeqe

    Även Bertil är välkommen att komma med ytterligare förslag och vi önskar givetvis att han också fortsättningsvis kommenterar snitsarens blogg. Bertil har kanske något trevligt musikminne att berätta?

  17. Intressant att ta del av innehållet i folks musikaliska ryggsäckar.

    Tog själv effektivt död på min musikaliska talang under samma epok då trubadurer växte på träd. Inskaffade en skräddarsydd gitarr av märket Granström&Sundqvist och lärde mig nödtorftigt ackorden G och A7 till vilka man kunde kväda: ”Och pigan sa till drängen…”. Det var väl ungefär så långt jag kom i karriären och gitarren är numera sprucken och saknar två strängar.

  18. Oliver Sture ger här begreppet ”Halvkvädna visor” ett ansikte. Får vi månne veta vad pigan sa till drängen eller passar det sig inte på en anständig blogg. Googling på orden ger inget svar. Snitsaren finner det intressant att alla kommentatorer (utom möjligen Tildo) har korta och misslyckade musikaliska karriärer att berätta om. Finns det ingen lyckad musiker i löparbloggosfären.

    Startnummer X förment elaka storasyster har för övrigt hört av sig till snitsarens blogg med en invändning. Hon flyttade hemifrån och lämnade allt tänkbart lebensraum, när startnumret ännu var ganska litet. Har startnumret glömt att det sjöng i kör och bland annat fick ”stå och defilera” vid den gamle kungens begravning 1973.

  19. Det finns alltså bandinspelningar där Snitsaren och Startnumret spelar fiol tillsammans? Kan man möjligen få reda på när och hur dessa gjordes? Studentikosa sammanhang, tofflor, näbbstövlar, Berwaldhallen?

  20. Startnummer X mycket korta fiolkarriär sammanföll i tiden huvudsakligen med snitsarens nybörjartid och från denna finns det otaliga bandinspelningar, främst gjorda i autopedagogiskt syfte. På en del band hörs även sköterskan och andra aktörer, däribland Startnummer X från sommaren 1981, när snitsaren spelat i tio månader och startnumret ännu kortare tid. Miljön för denna unika inspelning är Stockholms skärgård. Snitsaren bär sannolikt träskor, som han brukade ha på den tiden medan startnumrets fotbeklädnad är okänd. För den musikaliska kvalitén på detta gamla band står i varje fall inte fiolspelarna, om man säger så. Men roligt låter det som om de har.

  21. Näbbstövlar är åtminstone Startnumret för ung för. Studentikosa lustigheter (som Kårhusockupation) har han också undvikit (dock var han vid nio års ålder vid Almarna och hörde Cornelis sjunga Klättergroda). Det är även sant att han defilerade vid gamle kungens begravning, ej med sång men med flagga. Av detta minns han bara julius Neyrere som av någon anledning kände sig tvungen att göra honnör för Startnummerflaggan. Startnumrets elaka syster var visserligen på invigningen av Berwaldhallen, men någon konsert med Snitsaren ägde inte rum. Då. Där. Den enda bandinspelning Startnumret kan komma ihåg är den då han spelar Vivaldi på kam tillsammans med sin far och sin elaka syster (alla har varsin kam kan tilläggas). På samma band sjunger även hans mormor ”det var en lørdag aften” på danska.

  22. Är det den danska sången som finns i kortversionen:

    Det var en lørdag aften, jeg elsker aldrig mer.

  23. Inser att det gömmer sig oanade musikskatter i mången byrålåda. Vivaldi på kam borde ju platsa på musikmuseet, kategorin ”musikaliskt familjeliv”. Och skärdgårdsinspelningen på avdelningen för ”musikalisk kamratskap”. Museers samlingar ska ju rymma hela det mänskilga livet. Undrar om det fattat vad det innebär?
    För ung för näbbstövlar? Jag hade näbbstövlar. 80-tal. Men så bodde jag iofs i Dockstas närhet. Näbbstövelns förlovade hemland.

  24. Ja, enkel musik är också musik. För att ytterligare befästa den osanna bilden av en musikaliskt kreativ familj, berättar snitsaren att han denna sommar 1981 till någons (han minns inte vems) 20-årsdag komponerade en ”hövättepolska” i två repriser med ett antal då svårspelade dubbeltoner. Höskörden tycks ha pågått som bäst och i de noter snitsaren visar läser vi:

    ”Första reprisen: Hövättarnas dans över det stubbade gräset från norr till söder och tillbaka.
    Andra reprisen: Hövättarna fastna mellan felaktigt staplade höbalar. De trassla sig ut och trår sin dans igen”.

  25. Och sedan komponerade han ”Helvättepolskan” när balarna ramlade ner och kvävde de stackars hövättarna?

  26. Utmanad av Jumpers passning om halvkvädna visor och stärkt av hans konstaterande att enkel musik också är musik kommer här hela visan om pigan. Om den är anständig eller ej ligger väl i betraktarens ögon.

    Och pigan gick på ängen och volmade hö.
    Hon sade så till drängen:”För dig vill jag dö!”
    Så han slog henne i skallen med lien.

    Jag tror att snusfabrikör Sändh har upphovsrätten.

  27. Att oskyldig höbärgning kunde rymma så mycket tragik. Kvar på slagfältet ligger en blodig piga och en obestämd mängd kvävda vättar.

    (Snitsaren plockade för övrigt ner fiolen nyss och försökte spela sin hövättepolska och efter ett tag fick han till dubbelgreppen. Eftersom E-strängen låter illa och behöver bytas ut, sänkte han melodin en kvint. Han tyckte att polskan därvid fick en ny mystisk klang och han beslöt att helt fräckt döpa denna variant till ”Dövättepolska. I sin blysamhet tillägnar han den ”allt som rör sig”).

  28. Snitsaren meddelar för övrigt att originalnoter till ”Hövättepolska” nu finns att begrunda sist i blogginlägget ovan.

  29. Va bra, då kan alla plocka fram fiolerna och träna på låten, så samlas vi under ekerna på Djurgården och buskspelar efter Stockholm maraton i vår!

  30. Snitsaren funderar på hur många det kan bli, det vill säga hur många av de 20 000 startande som trakterar fiol tillräckligt bra för att kunna spela låten hjälpligt. Blir det ett par hundra? Snitsaren erinrar sig att det i folkmusikens Linköping på 1980-talet rörde sig någon som sades vara maratonlöpare, vilket på den tiden betydde att man sprang på tider kring två och en halv timme.

  31. Vi hade ett piano som var så gammalt att det var omöjligt att stämma. Likaså min gitarr. Strängar sega som godissnören. Ingen som orkade lyssna på mitt plinkande utan bad mig i stället att sluta. Tänk vad (oskyldiga?) kommentarer i barndomen kan ställa till med. Vem vet vad som hänt med Snitsaren om han istället blivit uppmuntrad och fått höra positiva ord om sina musikaliska försök??Kanske han då hade varit en världskänd fiolinist (heter det så??) Men i så fall hade den här bloggen troligtvis inte funnits och det vore väldigt sorgligt tycker jag. Ja rent av tragiskt. Så på något vis kanske det ändå var bra att han aldrig blev uppmuntrad… (Fruktansvärt egocentriskt.Jag VET!)

  32. Snitsaren tackar för berättelsen och för omtanken. Hyfsad begåvning kan döljas och tryckas ned, men knappast anlag för att bli en världsberömd violinist. Med tidig övning kunde snitsaren möjligen blivit en mycket god fiolspelare. Fiolspel var dock inte vanliga musikaliska pojkars normala val på femtiotalet och troligen hade han gått den vanliga banan över blockflöjt till något annat instrument och sedan via skolans blåsorkester till något av tidens många jazzband. Sedan hade han antagligen likt de flesta musicerande unga lagt instrumentet på hyllan när han blev vuxen. Snitsaren har ofta förundrats över att musik ofta bara utövas med entusiasm i en viss ålder. I snitsarens fall blev det i 35-40 årsåldern (även om han faktiskt spelat en del de senaste dagarna och därvid förundrats över att det mesta trots allt sitter kvar i fingrarna).

  33. Det där om även de verkliga talangerna kan tryckas ner eller inte vet vi ju faktiskt inte. Det gäller ju att den där talangen ”hittas” med. Dvs att man provar på en ny grej och komme rpå att man har talang.Och det gäller ju inte bara musik utan det mesta! Faktum är att väldigt få hittar vad just de är superduktiga på. Lite sorgligt det med…

  34. I snitsarens barndomshem stod ett piano, som han klinkade och tog ut några enkla melodier på nån gång. Han varken uppmuntrades eller motarbetades men visade tydligen inget större intresse att leka med instrumentets klanger och han gick inte heller igång när han hörde musik. Därav hans skepsis till att det i just den lille gossen dolde sig en stor musiker. Men osvuret är bäst…

    Men att alla talanger inte alltid kommer fram kan du nog ha rätt i. När det gäller violinister har naturligtvis traditionen stor betydelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s