Ju

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock  i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket  i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud,  förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen kreerat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

                   ¤