”Y меня мало книг”

Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

– Var det den boken?

– Javisst.

– Har du läst den?

– Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

– Enligt brevsamlingen ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– Om vi håller oss till den senare?

– Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita illustrationer, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

– Usch, det var en otäck bild?

– Snarare lockande och upphetsande.

– Är det du som är järven?

– Nej.

– Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

– Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

– Hur var det med dina föräldrar då?

– De bodde också i huset.

– Förstod de sig bättre på små snitsare?

– Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

– Snitsaren såg mest deras ryggar.

– Föräldrarnas?

– Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

– Du menar Freud?

– Duktig murvel.

– Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

– Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

– Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

– Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

– Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

– Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

– Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

– Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

– Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem eller vad bestämmer det då?

– Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som uppnbarligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten lär det mesta vara anligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

– Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

– Snitsaren var nog inte så liten.

– Medge ändå, att det är lite rörande?

– Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

– Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

– Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

– Du menar din blogg?

– Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

– Men ditt inre avslöjar du inte?

– Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

– Läser du memoarer ibland?

– Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

– Varför läser du så lite?

– När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

– Läser du någon ryska numera?

– Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

– Varför läste du ryska över huvud taget?

– Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

– Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

– Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

– Och sedan?

– Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

– Och sedan?

– Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

– Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

– Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

– Vad har du levt av sen dess?

– En begriplig och relevant fråga.

– Gissningsvis tänker du inte svara på den?

– Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

– Är ämnet känsligt?

– Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

– Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

– Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

– Hur då?

– Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

– Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

– Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf