”Y меня мало книг”

vit

vit

Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

– Var det den boken?

– Javisst.

– Har du läst den?

– Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

– Enligt brevsamlingen ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– Om vi håller oss till den senare?

– Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita illustrationer, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

vit

vit

– Usch, det var en otäck bild?

– Snarare lockande och upphetsande.

– Är det du som är järven?

– Nej.

– Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

– Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

– Hur var det med dina föräldrar då?

– De bodde också i huset.

– Förstod de sig bättre på små snitsare?

– Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

– Snitsaren såg mest deras ryggar.

– Föräldrarnas?

– Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

– Du menar Freud?

– Duktig murvel.

– Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

– Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

– Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

– Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

– Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

– Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

– Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

vit

vit

– Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

– Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem eller vad bestämmer det då?

– Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som uppnbarligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten lär det mesta vara anligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

– Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

– Snitsaren var nog inte så liten.

– Medge ändå, att det är lite rörande?

– Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

– Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

– Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

– Du menar din blogg?

– Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

– Men ditt inre avslöjar du inte?

– Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

– Läser du memoarer ibland?

– Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

– Varför läser du så lite?

– När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

– Läser du någon ryska numera?

– Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

– Varför läste du ryska över huvud taget?

– Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

– Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

– Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

– Och sedan?

– Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

– Och sedan?

– Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

– Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

– Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

– Vad har du levt av sen dess?

– En begriplig och relevant fråga.

– Gissningsvis tänker du inte svara på den?

– Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

– Är ämnet känsligt?

– Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

– Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

– Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

– Hur då?

– Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

– Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

– Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

vit

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf

Annonser

28 responses to “”Y меня мало книг”

  1. Jag älskar den här bloggen. Jag vet inte hur många gånger den på fullt allvar gjort min dag. Nyckfulla memoarer äger!

  2. Att jag aldrig lär mig. Den här bloggen ska man inte läsa på måndagmornar på jobbet. För vilket konto ska debiteras den kostnaden?
    Tänkte hon först. Se insåg hon det självklara – kompetensutveckling!
    Instämmer helt och fullt med Gullfot, älskar den här bloggen!

  3. Hur man än vrider och vänder på gullfots kommentar, kan den inte tolkas som annat än beröm åt snitsaren. När jag läser upp den för honom, suger han också i sig den så som bara han kan:

    ”Jaså gullfot, jaha ja, ”äskar” ja, jaha ja, jojomen, ”äger”, ha ha , ja jädrar i det”.

    Tildo skrattar bara rått och konstaterar att ”hon måste leva ett urtråkigt liv”.

  4. Medan jag försökte försvara mig mot gullfot, kom bureborn med en attack från andra hållet. Jag finner det bäst att vänta en stund med att läsa upp hennes kommentar för snitsaren. Det kan bli för mycket beröm för den gamle på en gång.

    Tildo för sin del surnar till ordentligt och mumlar något om att ”hon sa i alla fall att jag fick vara kejsarinna”.

  5. Det ser ju ut som en jättejärv, de på skansen är inte alls så där stora (om man nu lyckas få syn på dem överhuvudtaget)! Är det månne en bjärv?

  6. ”Di säg att bjärn o järv fatter tycke för varann om månen står full i juli månes siste vecka, o avkomma blir en bjärv. Ett sint å plåget djur. Bortstött från de sina, tror den sig vara en människa och lär sig gå på två ben.”

    Enligt sakkunskapen, här ovan i form av Sven-E, ska bjärven tydligen gå på två ben, vilket bilden varken bekräftar eller dementerar. Snitsaren tror dock att det rör sig om en 1800-talsjärv, som enligt uppgift var mycket större än skansens degenererade exemplar. Texten i ”Sveriges djurvärld komplicerar frågan ytterligare. Att järven här uppfattas som en ”han” kan också förvåna:

    ”Järfven är nog, där han förekommer ett af våra skadligaste rofdjur. Liksom andra mårddjur dödar han gärna, drifven synes det, af ren mordlust och liksom berusad af sina offers blod, när han kommer åt, mycket mer än han behöfver till föda. Han besegrar utan svårighet den tre gånger större renen som utgör hans älsklingsbyte”.

  7. Men i detta fall är renen och (b)järven lika stora, ju!

  8. Renen är troligen en förstaårskalv. Vuxna renar hade en mankhöjd av två meter på 1800-talet.

  9. Två meter?? Det låter mer som en älg! När det gäller, PO´s memoarer kan Snitsaren kanske få låna ett ex av Startnumret som han hade med sig under sina många och långa flygturer. Den hann bli färdigläst. Å andra sidan var nog första halvan den som var läsvärd, resten var mest utfyllnad (så att författaren skulle göra sig förtjänt av sitt honorar-nutidens böcker säljs ju, liksom plockgodis, i lösvikt, därav alla dessa eländiga tegelstensdeckare (typ Stieg L), som Snitsaren absolut inte ska öda sin dyrbara tid på).

  10. Om vi berättade vilken mankhöjd vuxna älgar hade på 1800-talet, skulle startnumret tro att vi ljög.

    Memoarer har en tendens att tappa fart, så även snitsarens. Hans liv under senare decennier är om möjligt ännu tråkigare än hans barn och ungdom.

    Snitsaren har inte läst något av Stieg L. Däremot ”Nyår” av Stig L.

  11. En vuxen 1800-talsälg? 5-6 meter, kanske?

  12. Det räcker tyvärr inte. Enligt otillgängliga källor mätte älgen i början av förrförra seklet 6-8 meter från klöv till manke. Dock är att betänka att metern på den tiden var kortare än idag. Varje by i vårt långa land hade dessutom sin egen längd på metern, eller ”mätern” som den från början hette. Generellt kan man säga att meterns längd avtog med stigande latitud och var i Norrbotten och Lappland var så kort att det gick två tjog på en ordinär älg och ett dussin på en järv.

  13. Att metern krypte ju längre norrut man kom måste ha berott på klimatet. Som bekant krymper saker i sträng kyla. Dock tillhör älgarna, enligt forskningen, ett undantag från krympningsregeln eftersom de faktiskt ökar i storlek i sträng kyla.

    http://www.sr.se/cgi-bin/vasterbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=2209295

    Den globala uppvärmningen torde således leda till att vi i framtiden får längre metrar och mindre älgar. Vill man slå mynt av den prognosen bör man satsa sitt kapital i vapenindustrin. Dagens älgbössor kommer helt enkelt inte att hålla måttet när så små älgar ska nedläggas på så långt skjutavstånd. Här behövs en rejäl uppgradering!

  14. Även tillgängliga källor som Radio Västerbotten bör naturligtvis tas på allvar. Snitsaren undrar dock vad som händer med människan i ett varmare klimat. En hastig översyn av jordens folkslag ger ingen entydig bild. Nordbor är långa, medan människor på is och tundra är korta. Om även älgjägarna minskar i storlek medan deras muskedunder utvidgar sig (dock utan att bli tyngre), kan det bli riktigt tokigt. Å andra sidan går tiden långsammare i värme eftersom urens pendlar och oroar utvidgar sig. Snitsaren föreslår att jägaren säkerhets skull tar med sig bär- och svampkorg ut i skogen.

  15. Kan man gissa att mänskligheten i den tempererade zonen tenderar att växa i ett varmare klimat enligt formeln: ökad värme=ökad törst=mer Coca Cola=ökad massa?

    Snitsarens tidsfunderingar angående oroar och pendlar oroar dock. Vissa mäter ju tiden digitalt, vilket skulle kunna leda till två parallella tideräkningar, en orostid och en kiseltid. Man kanske får lov att välja mellan de här tiderna? Eller också gör man som övertecknads förfäder, som gjorde skillnad på lokal tid och borgerlig tid.

    Rådet att ta med sig bär- och svampkorg ut i skogen är däremot glimrande. Särskilt i tjernobylbältet norr om Gävle där lingonen fortfarande påstås vara självlysande.

  16. En googling på orden ”orostid” och ”kiseltid” visar att det förra är flera tusen gånger vanligare (9800 träffar mot 2), vilket enligt snitsaren visar att de gamla klockorna fortfarande dominerar. Själv sprang jag i början av min veteranlöparkarriär (det vill säga innan jag köpte en löparklocka med 100 mellantider) med en äldre klocka av den typ som drog upp sig själv. Min erfarenhet var att den saktade sig vid sträng kyla, ja dessvärre över huvud taget under löpning. I snitsarbo skiljer vi annars främst mellan Tildo-tid och vanlig tid.

    Jag har för övrigt vågat läsa upp även bureborns kommentar för snitsaren nu. Han gjorde en liten kullerbytta i sängen, men tycks ha klarat sig utan utan frakturer.

  17. Vet inte om det stämmer att folk på tundran är små och folk i lagom värme är långa. I Afrika finns ju både småväxta och storväxta människor, sägs det. I Nordamerika synes de sydliga folkslagen (nära mexikanska gränsen) där svensksommarvärme råder (70 F) vara lika stora som de på den nordliga tundran =Chicago (-4 F). Åtmistone på bredden.

  18. Som snitsaren så insiktsfullt påpekade, ger en översyn av världens folk ingen entydig bild. Att isens och tundrans gamla folk är korta, står dock utom tvivel. Jag själv (jumper) kan intyga att långsmala personer klarar sig mycket dåligt i stark kyla (-8 C) och snöstorm. Men det ska väl bli vår även här i norra Storstockholm.

    Kan man tänka sig att slätternas folk är längre än skogens och fastlandets längre än öbornas. Kommer befolkningen på Lidingö så småningom att bli lika kort som Homo floresiensis.

    På tal om Chicago, har startnumret inte svarat på snitsaren tidigare försynta fråga om han inspekterat maratonbanan inför sitt sista Big Fivelopp.

  19. Det är lite svårt att inspektera maratonbanor inifrån en flygterminal. Det går kanske om man har en dator med Google earth, men då är man inte begränsad till O´Hare (flygplatsen uppkallad efter ”Butch” O´Hare), utan man kan likaväl sitta på Linbergh, eller Indira Gandhi , eller var tusan som helst.

  20. Snitsaren har en gång suttit på Kallax i Luleå. Där gick det inte.

  21. Jag visste det. Det är Norrlands fel att jag är småväxt. Och vinterns. Perfekt! Jag älskar att skylla på vintern, min ultimata syndabock.

  22. Det finns dock långa norrlänningar. Snitsaren minns en jämnårig (mycket överlägsen) konkurrent på höjdhoppsbanan vid namn Kenneth Lundmark som tävlade för Skelefteå AIK och som ett tag hade det svenska rekordet på 218. Han bör ha varit en bit över två meter lång.

  23. Höjdhoppar-PO Engquist är väl också tämligen lång?

  24. PO Engqvists längd känner inte snitsaren, men PO Enquist var gissningsvis 195 cm i strumplästen. Snitsaren har mött honom på gatan en gång och då konstaterat att han var en god bit längre än han själv. Startnumret har annars hans memoarer mer aktuella än snitsaren.

  25. Jag känner heller inte PO Enquists längd, men tror att den är betydande även med icke-norrländska mått mätt. Detsamma gäller väl hans storhet som författare?

    Jag minns faktiskt inte att Kenneth Lundmark var så lång. På den tiden vi sågs på Nygatan tillhörde han småglina. Däremot minns jag att han så småningom blev mormon och bosatte sig i Salt Lake City. Sådant väcker uppmärksamhet i EFS-bältet.

  26. Den som läser kommentarerna här kan få intrycket att Skelefteå är en liten by på ett par hundra invånare, vilket ju inte är fallet. Det skulle dock inte förvåna om Oliver Sture har lekt med spjutkastaren och tiokamparen Lennart Hedmark (född 44). Snitsaren minns sig ha läst att kulstötaren Arrhenius (som snitsaren ofta stötte på i samband med vinterträning) blev mormon där borta i Utah. Han och Lundmark tävlade båda en tid för Spårvägen i Stockholm, vilket kan vara en bit i det pussel som snitsaren avstår från att lägga.

    Via google hittar snitsaren en en uppgift om Lundmarks längd: 6’7″ eller 201 cm.

  27. Kompletterande byarapport:
    Vi var ett gäng som under en kort period av vårt liv försökte biffa till våra klena kroppar. Vi höll till i Nordanåhallen. I samma lokal fanns alltid Hedmark och lyfte skrot. Då och då sneglade vi på hans muskler och jämförde med våra. Till sist blev jämförelsen alltför svår att bära och vår träningsflit upphörde.

    Senare i livet dansade vi en del till Yngve Forsells orkester i vilken Hedmarks syster Ann Kristin var vokalissa. Yngve avled tyvärr häromdagen, 83 år gammal. Yngves orkester (med Anki) låg länge på Svensktoppen med dängan ”Så gick det till när farfar var ung”.

    Jag minns att Lundmark alltid skrattade och var glad, men att han var så jäkla lång …

  28. Sedan igår har snitsarens kunskaper om Skellefteås celebriteter ökat med flera hundra procent, vilket han tackar för. Snitsaren ber också om ursäkt för att han tidigare stavat Skellefteå med ett ”l”. Om herr Sture som kompensation önskar stava snitsarens hemort ”Valentuna”, har vi full förståelse.

    Som höjdhoppare minns snitsaren naturligtvis också Lennart Hedmarks engelskfödda fru Linda som ett tag hade det svenska rekordet med 177.

    Även om snitsaren av naturliga skäl aldrig deltog i Lundmarks viktigare tävlingar, minns han honom som en skämtsam kille på tävlingsbanan, där han tycktes ta det mesta med en klackspark. Han hade en säregen lite kantig dykstil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s