Morbröder

När Tildo fick höra talas om ett lejon som hette ”Stig”, skrattade hon så att hon sprack. Inspirerad härav drabbades snitsaren av svår mundiarré och hans läppar började fladdra likt lärarens i Numminens sång. Här nedan återges de ord som vi hann uppfatta och anteckna i våra stenografblock:

”Snitsaren hade en morbror som bar namnet ”Stig”.  Han var inget lejon men väl överstelöjtnant och han gick mycket rak i ryggen, varför namnet passade bra. En gång stod snitsaren i ett fönster på institutionen för slaviska språk, som då låg mitt emot den så kallade Spökparken på Drottninggatan. När han observerade sin morbror spatserande förbi med käpp nera på gatan, sade han sakligt ”Där går morbror Stig”, vilket två bredvid honom stående studentskor, av vilka den ena senare skulle bli hans sköterska, fann mycket lustigt. ”Stig” tycks uppenbarligen vara ett skojigt klingande namn bland människor i viss ålder. När snitsaren och hans sköterska decennier senare åkte färja mellan Helsingör och Helsingborg tilltalades snitsaren av en beskänkt medelålders man. På frågan om sitt namn svarade snitsaren helt omotiverat ”Stig”, vilket mannen vägrade acceptera. ”Så kan du för fan inte heta”, hävdade han med viss rätt. På en morbror med käpp sitter däremot namnet som en smäck, vilket naturligtvis inte hindrar morbröder från att ha även andra namn, till exempel Carl, som Ingmar Bergmans pruttande morbror hette, eller Ruben, som hos Selma Lagerlöf  är namnet på en minderårig morbror, mest känd för att ha suttit för länge på en kall stentrappa och avlidit i blåskatarr, androm till varnagel. I någon av Lars Gustafssons romaner berättas vidare om en morbror Knutte, som en gång skulle cykla den mycket enformiga skogsvägen från Ramnäs till Skultuna, men till sin förvåning kom fram till……. Ramnäs! Halvvägs hade han överraskats av regn och tagit skydd under en gran men därefter glömt på vilken sida av vägen han gått av. Denna berättelse brukar snitsaren benämna ”den andra av snitsarens historier om livet”. ”Den första” har tidigare återgivits i ett blogginlägg om barndomens kulolympiader och handlar om en byfåne vid namn Sven, som när han ombads välja mellan en tioöring och en femöring varje gång svarade ”Fen tytter bäst den store brune pengen”, vilket uttytt skulle betyda ”Sven tycker bäst om den stora bruna pengen”, det vill säga femöringen. Svens svar var dock klokt eftersom det gav honom en regelbunden inkomst och ett glatt skrattande sällskap. Historien omnämns i Hans Alfredssons roman ”En ond man” som ligger till grund för den mycket sevärda filmen ”Den enfaldige mördaren”. Snitsarens tredje ”historia om livet” har han ännu inte hört och måhända blir han tvungen att hitta på den själv. En annan litterär morbror uppträder i Anton Tjechovs pjäs ”Morbror Vanja” eller på ryska ”Дядя Ваня”. I tidigare översättningar bar han titeln ”onkel” och som sådan torde han vara mest känd för de flesta. Snitsaren känner inte hela hans namn, men förnamnet bör i varje fall vara Ivan. Andra vardagliga ryska namnformer är till exempel Sasja för Aleksandr, Aljosja för Aleksej, Borja för Boris, Mitja för Dmitrij, Serjosja för Sergej, Volodja för Vladimir, Kolja för Nikolaj, Zjenja för Evgenij och Kostja för Konstantin. Den mest berömde av alla morbröder torde dock ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade sommarhus på Stora Essingen. Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte! Fallt inte!” ringande i öronen. Då morbröder numera varken tituleras ”Onkel”, ”Morbror” eller för den delen ”Bobo”, är de inte alltid medvetna om sin status. Att snitsaren själv faktisk är morbror, tänker han sällan på. Snitsarens egen morbror kallades dock ”Morbror Stig”, tills snitsaren kom i målbrottet och självsvåldigt lade bort titlarna med sin äldre släkting. Duat sin morbror hade snitsaren dock alltid gjort i den mån umgänge förekommit. Denne morbror var som nämnts militär men ägnade sig även något åt simning i sin ungdom. Efter vad det sades, hade han simmat över Öresund och vid några tillfällen mött Arne Borg, bland annat vid SM över 5000 meter på Stockholms Ström, där enligt berättelsen alla deltagarna lovats konjak efter målgången vid Stadshuset, men när Stig simmade in som god femma efter bland andra den överlägsne Borg, var konjaken slut. Arne Borg levde för övrigt sina sista år i Vallentuna och hade ett år en kolonilott omedelbart bredvid snitsarens. Efter att den gamle simmaren fullkomligt överflödigt presenterat sig som ”gammal simmare”, språkades de vid några gånger, men snitsaren hann aldrig fråga om sanningshalten i morbroderns konjakshistoria, ty snart lämnade Arne sin odlingslott och inte långt efteråt läste snitsaren om hans död. Arne Borg vann olympiskt guld på 1500 meter fritt 1928 och satte 32 världsrekord, vilket lär vara mer än någon annan manlig simmare mäktat. I likhet med sin simmande efternamne Björn, ej att förväxla med den sentida tennisspelaren, fick han Svenska Dagbladets guldmedalj, men allra mest meriterande i mångas ögon är nog hans kamper mot och umgänge med Johnny Weissmuller, som spelade Tarzan på film. Även snitsaren kan stoltsera med att ha känt en Tarzan i sin ungdom, detta emedan en av löparna i SSIF, numera FK Studenterna, tilldelats detta exotiska namn efter att ha uppträtt med solbränd bar överkropp och minimala badbyxor i samband med någon gemensam träning. Denne Tarzan var till yttermera visso uppvuxen i Stocksund några stenkast från snitsarens barndomshem”.

Annons