Utan titel?

En av denna bloggs flitigare kommentatorer, här och som egen bloggare mest känd som tillskyndare av ultralöpning, har som många observerat öppnat en helt ny blogg, där hon uppmanar sig själv men även inspirerar andra, att under en treveckorsperiod äta så kallad raw food, det vill säga mat som inte upphettats i mer än 45 grader. Då det kommit till vår kännedom att snitsaren i sin ungdom intresserade sig för en, efter vad vi förstått, snarlik diet kallad ”levande föda”, introducerad av en krutgumma vid namn Ann Wigmore, blir vi, som de sanna grävande skjutjärnsbloggare vi vill vara, helt enkelt tvungna att be snitsaren berätta. När vi försiktigt väcker honom och framför vårt ärende, tittar han först misstroget på oss med hopsnörpta läppar i tron att vi blott kommit för att göra narr av honom, men så spricker ansiktet upp i en otäck grimas och vi, som väl känner vår snitsare och vet att detta är det närmaste ett leende den gamles mun kommer, kan andas ut och med god tillförsikt invänta nästa tecken, oftast en harkling och en trött gest med högerhanden, i detta fall mot det stora skåpet med skjutdörrar, ur vilket han beordrar fram en stor svart pärm med idel lösa blad, mestadels av rutat papper fullklottrade med siffror och bokstäver. Här och där hittar vi matrecept och korta anteckningar om väder och odlingsförhållanden. ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”, läser vi på ett papper överst i högen. Vår tysta fråga, vad allt detta har med ”raw food” eller ”levande föda” att göra, blir inte hängande länge obesvarad, ty snitsaren harklar sig ivrigt och förklarar:

– Då som nu var ”enkelhet” snitsarens signum och även om en del av trossatserna kring så kallad levande föda inte riktigt var i hans smak, fann han den principiellt intressant och började experimentera med olika maträtter inspirerade av böcker i ämnet. Resultaten blev sen en naturlig del i hans stora ekonomiska odlings- och matlagningsexperiment, vars hemligheter döljs bakom siffrorna här.

– Du åt alltså rå mat?

– Jag bakade surbröd på råg och kokte potatis. Möjligen förvällde jag groddade ärtor också eftersom jag var osäker på deras giftighet, men i övrigt åt jag maten rå, dock ofta i groddat eller fermenterat skick

– Vad gick hela experimentet ut på?

– Det framgår av forskningsprojektets preliminära titel ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”.

– Men varför?

– Japanen Masanobu Fukuoka beskrev i boken ”The One Straw Revolution” ett enklare och uthålligare sätt att odla ris och andra grödor och snitsaren själv hade praktiserat arbetsbesparande ”mulching” eller ”täckodling” i blygsam skala. I boken ”Stone Age Economics” visade Marshall Sahlins hur inte bara jägar- och samlarfolk utan även primitiva jordbrukare klarade sin matförsörjning med ett minimum av tid och arbete. Kanske lurade också gamle Thoreau i bakgrunden. Snitsaren frågade sig vad ett enkelt jordbruk skulle kräva på hans breddgrader och företog sig följaktligen att under en period odla samma mat som han lagade och åt, varvid alla arbetsmoment mättes med klocka och bokfördes noggrant. Odlingsexperimentet bedrevs på en kolonilott om 80 kvadratmeter och pågick under fyra år eller en hel cykel i det skiftesbruk som tillämpades, medan tiden för det noga kontrollerade ätandet inskränkte sig till fem månader.

– Kunde du försörja dig på en yta av bara 80 kvadrat?

– Nej, snitsaren åt i proportion till sin skörd, som var mycket måttlig, varför alla siffror i odlingsexperimentet måste multipliceras med en faktor av drygt 20. Den nödvändiga odlingsarealen skulle alltså snarare vara 1600 kvadratmeter eller en yta på ungefär 40 gånger 40 meter. Till detta kom en lika stor areal, där gräset till täckodlingen skördades. De c:a 25 timmar snitsaren arbetade per år skulle i full skala motsvara 500 timmar eller tio i veckan. Matlagning, inklusive malning av mjöl för hand, tog sedan inte mer än någon halvtimme om dan. Med mer erfarenhet och bättre teknik, inte minst vid tröskning och rensning, skulle snitsarens hypotes om en timmes tillräckligt dagligt arbete för brödfödan inte vara så orimlig.

– Du tröskade alltså för hand?

– Säden skars med tandad brödkniv och tröskades på köksbordet med en sorts naggkavel. Sedan skiljdes agnarna från vetet genom att allt kastades mot ett upphängt lakan. Ett vev- eller trampdrivet tröskverk hade naturligtvis sparat tid och någon metod att tröska solrosfrön kom snitsaren över huvud taget inte på. Däremot gjorde han på skoj en fungerande liten väderkvarn av en pepparkvarn och en gammal drillborr. Denna använde han dock inte eftersom malningen av mjölet till det dagliga brödet ändå var ett enkelt arbete som inte krävde många minuter.

– Tyckte folk inte att det var konstigt att du odlade vete på din kolonilott?

– Jo, snitsaren möter ibland gamla koloniägare som minns.

– Vad odlade du mer?

– Förutom normala koloniträdgårdsväxter såsom potatis, morötter, rödbetor, palsternackor, vitkål, gul lök och bondbönor växte där råg, ärtor, linser, linfrö och solrosor. Två buskar svarta vinbär och lite hallon fanns också. Gräset till täcket skördades däremot på ett helt annat ställe liksom naturligtvis blåbär och lingon. Ett eller ett par fiktiva fruktträd ingick också i ekonomin.

– Det ryktas att du kokte gräs också?

– Det handlade om utvinning av protein ur gröna växter genom malning, silning och upphettning  enligt en känd metod, dock utanför protokollet, eftersom det inte förelåg någon brist på protein i den odlade maten.

– Det ryktas också att du bjöd på din experimentmat när du fyllde 40 år?

– Ja, några släktingar fick snällt tugga i sig läckerheterna.

– Vad tyckte de?

– De sa att det var gott, men efter vad vi minns åt de ganska selektivt, även om de smakade på det mesta. Snitsaren höll ett kort förklarande tal där slutorden löd: ”Jag hävdar inte att denna mat är nyttigare än annan mat, inte ens att den är lika nyttig, bara att den är tillräckligt nyttig”. Bortsett från denna originella bjudning har snitsaren aldrig firat födelsedagar som vuxen.

– Inte ens när du fyllde femtio?

– Allra minst då.

– Hur mådde du själv av din mat under det där halvåret?

– Rent oförskämt bra.

– Det ryktas om att du gick ner i vikt?

– Nej tvärtom. Efter en period med lågkalorikost och låg vikt återgick allt till det normala under experimentets gång, vilket skulle visa att maten var tillräcklig.

– Har du publicerat dina rön någonstans? Av pärmens tjocklek att döma tycks du ha haft material för en doktorsavhandling?

– Nej, så illa är det inte.

– Hur då, illa?

– En sann snitsare bedriver sina studier långt från de fina lärosätena. Det handlar om barfotaforskning där drivkrakten bara är snitsarens egen brist på kunskap.

– På frågan om din profession lär du någon gång ha svarat ”ideellt konstnärligt och vetenskapligt arbete”. Är det så man ska se det?

– Eftersom snitsaren tycks undvika all slags offentlig publicering, denna blogg möjligen undantagen, kan han knappast anklagas för idealism. Möjligen består hans välgärning i att mänskligheten förskonas från hans alster. Vanlig hederlig självupptagenhet ska man man inte heller förakta.

– Det finns många bysnillen, som anser sig missförstådda och förbigångna av det akademiska etablisemanget. Är det möjligen något sådant det handlar om?

– Nej då, snitsarens förhållande till den akademiska världen är i alla avseenden oladdat. Han är bara genuint ointresserad för egen del.

– Att titlar inte imponerar på snitsaren har vi förstått, men en hederlig lön hade du väl inte sagt nej till.

– Just det gjorde snitsaren uppenbarligen, när han erbjöds en assistenttjänst vid matamatiska intitutionen i Stockholm som ung. Han ansåg sig ha varken tid eller kraft för ett sådant engagemang, eftersom hans livsuppgift var en annan. Den typen av arbete hade dessutom med tiden krävt en långvarig specialisering som snitsaren inte varit mäktig. Som extra stuveriarbetare hade han hjärnan fri till annat.

– Är det inte lite snobbigt att medvetet avstå från intellektuellt arbete?

– Tvärtom, de som förmår hålla sig till en disciplin har snitsarens aktning.

– Kan man säga att snitsaren har många strängar på sin fiol?

– Ja, men därmed har han inte sagt att han spelar särskilt rent på någon av dem.

– Kanske är strängarna alltför många?

– Något slags musik blir det alltid.

– Du talade om en livsuppgift. Törs man fråga vad det handlade om?

– Frågan är redan ställd, men något svar får den inte.

– Varför ?

– Det finns gränser även för snitsarens öppenhjärtighet.

– Så spännande?

– Knappast.

– Blev det något av den där ”livsuppgiften”?

– Inte mycket.

– Så tråkigt?

– Nej.

– Hur så?

– Livslögner hör ungdomen till.

¤

20 svar till “Utan titel?

  1. Jag funderar på hur inläggets titel ”Utan titel?” ska tolkas. Är det snitsaren som inte har någon titel, eller bara inlägget och varför står det ett frågetecken? Liksom Willy Kyrklund tycker jag om klarhet.

  2. Känner stor respekt över Snitsarens vetenskapliga sätt att förhålla sig till egenodlad mat. Min egen uppväxt är präglad av det partiella självhushållets vedermödor och som vuxen har jag i viss mån fört traditionen vidare. Är bland annat självförsörjande potatisodlare.

    Som någorlunda initierad kan jag verifiera att en kolonilott på ca 1600 kvadratmeter nog är tillräckligt stor för att försörja en man. Min farfarsfar försörjde sig själv, hustru och sju barn på tio gånger så stor areal, varav ca en tredjedel var skogsmark där hans ko fick beta.

    Täckodling fanns inte på den tiden, den talrika barnaskaran fick rensa ogräs.

    Rå föda har jag hittills nogsamt undvikit om man undantar surströmming, morötter, tomater och diverse gröna blad. Men med tanke på hur världen ser ut och min onda rygg kanske det finns skäl att pröva.

    Dessutom har jag läst att om man vill leva länge ska man bara äta sig 80% mätt.

  3. Snitsaren tycks tycka att det var intressant information och mummlar för sig själv:

    Nio personer. Ja ja. Då var det nog bra om fler än bara farfarsfar och farfarsmor gjorde ett handtag om inte arbetsdagen skulle bli för lång. Det vore intressant att veta vad de odlade. Gissningsvis råg råg eller korn och potatis. Men i övrigt? En del av arealen bör ha gått åt till kons vintermat. Mycket lingon och blåbär plockades kan man ana. Svamp mera tveksamt. Kunde man jaga och fiska? Tog man vara på komockorna även i skogen. Med talesättet ”Äng är åkers moder” menas att spillning från betande eller höätande djur göder åkern. Med täckodling hoppar man över djuren och gödslar med gräset direkt. Då får man å andra sidan ingen mjölk. Filosoferar snitsaren innan han somnar.

    Självförsörjande potatisodlare, jo jag tackar. Här saknas lämplig källare och kolonilotten, som efter experimentet hyste mer normala grödor, övergavs för ett tiotal år sen. Lingon och blåbär plockas dock än.

  4. Du svarar den där Oliver Sture, men mig bevärdigar du inte en rad, trots att jag ställt relavanta konkreta frågor. Får det vara så?

  5. Vilken kunskap ! Och vilken erfarenhet! Jag känner stor respekt. Skulle Snitsaren möjligtvis kunna berätta mer om hur fermenteringen gick (går) till? 🙂 Syrade han med?

  6. Snitsaren tackar. Han och jag tycks ha blivit något av fermenteringsexperter i bloggosfären. Fermentering är möjligen bara ett lite vidare begrepp än syrning, som det ju helt enkelt handlade om i snitsarens fall. Han gjorde surbröd på råg mycket oprofessionellt genom att bara låta rågmjölsdegen (råg, vatten och salt) stå i två dygn i formar och sen gräddas i ugn. Surkål och syrade rödbetor gjorde han på vanligt sätt genom att pressa (stöta) ner grönsakerna luftfritt i burk eller kruka och låta stå i rumstemperatur. Surkål görs fortfarande i detta hushåll och då i en stor tysk så kallad gährtopf. Inspirerad av så kallad levande föda syrade snitsaren också groddade vetekorn och åt till frkost med torkat äpple, riven morot och lingon. Vattnet som kornen syrades i drack han som en variant på det hälsobringande ”rejuvelac” som Ann Wigmore propagerade för. Snitsarens berömda syrade solrospastej ”Tortex” finns beskriven på gullfots raw food-blogg. I dagarna har jag själv gjort denna men även syrat sojamjölk i olika varianter och ätit till frukost och gjort ”ost” genom att sila och krama sursojamjölken i en duk. Smakar gott lätt saltad. Kan kryddas efter behag. Dessbättre tycks det inte förekomma botulism i samband med vanlig syrning av grönsaker. Däremot vid inläggning i olja och vid inläggning av fisk.

  7. Nu släpper du ditt manliga konstnärsego och skriver en bok. Alla mår bra av att lite cash. Du kan skriva den under pseudonym så slipper du all kredd.

  8. Beträffande vad farfarsfar med fru och ungar odlade så är den mest kvalificerade gissningen: potatis, korn, rödbetor och morötter. Blåbär och lingon plockades förstås i rätt ansenliga mängder.

    Vad jag vet så fiskade man inte, vilket i och för sig var underligt eftersom älven på den tiden var rik på lax. Svamp ansågs inte som människoföda.

    Fick man någon riksdaler över köpte man en tunna norsk salt fetsill. Basfödan var således kornmjölsgröt med lingon, palt gjord på potatis och kornmjöl samt sill och potatis. Brukligt var också att hålla sig med en sommargris som slaktades på hösten. Hade kon kalvat gick kalven samma öde tillmötes.

    Kons vinterbete slogs på myrarna. Där hämtade man också hö till kängskorna.

    Fermenteringsdiskussionen vågar jag mig inte in på, men en delikatess som farfarsfars barn fick njuta var vattlingon. Man hällde lingon i flaskor, fyllde på med vatten, korkade igen och förvarade i jordkällaren. Efter några veckor hade lingonen blivit mjuka och söta. Godiset var hälsosamt och höll skörbjuggen på avstånd.

    Ett vuxengodis var blåbärsvin. Vinet tillreddes som vattlingonen fast med blåbär istället. Flaskorna ställdes i ett söderfönster och avnjöts när det hade jäst till bubbeldricka.

    En uppskattad maträtt var uppstekt gröt. Gårdagens överblivna kornmjölsgröt frästes upp i en stekpanna och åts med välbehag.

  9. Snitsaren har ofta hävdat att det är kommentarerna som gör hans blogg läsvärd. Här bjöds vi på komprimerad jordbrukshistoria och snitsaren är mer än tacksam för informationen. Bortsett från sillen tycker snitsaren att maten låter god om än lite enahanda för att uttrycka sig milt. Man slapp i alla fall fundera på vad man skulle välja till middag. Själv har snitsaren i perioder av matlikgiltighet levt på mjölk och smörgås omväxlande med mjölk och havregryn. Vattlingon ska provas. Nu ligger annars 10 kg lingon infrysta i väntan på succesiv kokning med socker (som gissningsvis bör ha varit en bristvara förr). Blåbärsvinet ställer sig snitsaren mer skeptisk till då han inte ens förmår uppskatta fina årgångsviner.

  10. Bernard skulle må då va!

    Så svarar snitsaren, då jag framför Bernards uppmaning. När snitsaren tänker efter kan han inte minnas sig någonsin blivit uppmuntrad på den tiden det begav sig. Då sågs han nog mer som kuf. Han minns att han hade tänkt sammanfatta sin forskning och kanske presentera den nånstans, men när han väl fått veta vad han behövde veta, tappade han intresset. Han lekte också med tanken att göra en påhittad modern ”Walden”, det vill säga låtsas att han levt sitt experiment i full skala och beskriva sitt fiktiva eremitliv med utvikningar i lämplig stil. De sista åren av det fyraåriga experimentet var han emellertid redan intresserad av helt andra saker, liksom han är idag. Snitsaren tycks för övrigt alltmer sakna förmåga att skriva på egen hand, vilket denna blogg får allt svårare att dölja. Utan sina frågvisa spökskrivare får han ingenting sagt. När den sista intervjun så småningom har kramat det sista ur honom har han inget mer att tillägga och var en får använda hans ord hur de vill. Han skänker dem till mänskligheten.

  11. Meh!
    Tänk om Marie Curie hade resonerat så.

  12. Vilket fantastiskt stycke kulturhistoria! Jag förtjänar inte längre epitetet flitig kommentator, däremot är jag garanterat en av denna bloggs största fans.

    En fråga: då det begav sig, var det kul?

  13. Om inte Marie Curie varit så förbannat envis med sin radioaktivitet, hade hon kunnat njuta av en behaglig ålderdom.

    Med ett ”fantastiskt stycke kulturhistoria” avser gullfot gissningsvis herr Stures släktminnen från Norrland och snitsaren är inte sen att instämma. För att förtjäna epitetet ”flitig kommentator” krävs enligt snitsaren bara att gullfot fortsätter att ösa glåpord över hans usla blogg. Att hon är ”en av denna bloggs största fans”, kan snitsaren förstå, ty få bloggar har så läsvärda kommentarer som hans. Finner hon glädje i snitsarens texter kan han dock bara beklaga hennes smak.

    Ja, idag är snitsaren på riktigt solskenshumör.

    På gullfots fråga svarar han att det är alltid kul att besjälas av en idé. Dessvärre brukar glädjen inte vara för evigt. Så småningom hinner eftertanken ifatt snitsaren och sopar bort drömmens väv. På gullfots egen eminenta blogg har snitsaren via sina hantlangare utvecklat tankar om oskuldens frihet och erfarenhetens tvångströja. Det ska sägas, att vissa idéer är mer långlivade än andra och ligger bak i huvudet som dåligt samvete, men dit hörde inte detta förvisso nördiga, men vetenskapligt tveksamma projekt på åttiotalet. Snart var snitsaren åter förlorad i större mer självupptagna uppgifter. Att hans odlingsexperiment nu är historia är en förutsättning för att snitsaren tillåter sig att nämna det.

  14. Det har nu gått mer än två dygn sedan jag ställde mina högst relevanta frågor, men något svar har inte synts. Får det vara så?

  15. Smak, vem bryr sig. Det är underhållning! Det är unikt! Det är knäppt! Det är underbart!

    Jag var nära i veckorna att skriva ett blogginlägg om två youtubefilmer som figurerade i bekantskapskretsen. Eller snarare, en av den – den andra var det bara jag som snappade upp och skickade vidare. Båda innehåller ett stort mått av kreativitet och ekvilibrism, historieberättande i bildlig form, båda sevärda. De flesta tycker att video A är helt fantastiskt. Jag vill slå ett slag för video B. Det är alldeles för lite B i världen. Det är därför jag älskar Snitsarens blogg. Fast Snitsern kanske är C. Jag vet inte.

    Video A: http://www.youtube.com/watch?v=3qOmST_yz-4

    Video B: http://www.youtube.com/watch?v=uad17d5hR5s

  16. Snitsaren ler självbelåtet och tycker att Fredrika gör helt rätt som sparar sina godbitar till snitsaren. Så kan han överleva ännu några dagar.

    Snitsaren som föddes efter kriget och genomled en barndom fjärran från den stora världens otäckheter, fångades i Video A lika mycket av den sköna ukrainskans sätt att röra sig själv till musik och sin publik till tårar, som av hennes berättelse och fingerkonst. Därefter hamnade han på youtube i diverse ukrainsk ”Idol”, bland annat med en totalsågad men obstinat Monica Nielsen-kopia.

    Som vän av Terry Gilliams Monty Python-animationer, förmådde han hänga med och glädjas även av Video B. Själv är han definitivt Video C, en visserligen spretig men mycket långsam och tråkig kavalkad av stillbilder. Om hans liv komprimerats till 8 minuter hade det kanske kunnat flimra förbi på Youtube, till glädje möjligen för Fredrika. Vi har alla våra perversioner, som snitsaren brukar säga.

    Snitsarens egen tidiga karriär i den tidens motsvarande konstart, smalfilm, var kort och undanskymd. Filmen ”L’oeuf” var ungefär tre minuter lång och skildrade hur en gestalt, inte olik snitsaren, i lång badkappa, basker, glasögon och stor näsa hittade ett ägg med vidhängande snöre och blev galen. I snitsarens kortfilmsopus 2, ”Tunnan”, hittade en liknande svart silhuettgestalt en tunna och blev även han galen när han satte den över huvudet. Här gjorde oavsiktliga dubbelexponeringar filmen oväntat intressant. Om video och Youtube funnits på 1960-talet, hade snitsaren snart grämt sig över att inte kunna förinta sina verk. Han hade fått leva med en fruktan att någon laddat ner och sparat eländet. Å andra sidan hade han gärna sett sina torftiga kortfilmer idag, då de visar miljöer som idag försvunnit.

    Snitsarens karriär som regisserad filmskådespelare är av senare datum och lär finnas bevarad någonstans.

    Rent allmänt kan sägas att snitsaren gjort vad man ska som skapande varelse, men alltid vid något för hög ålder, för att minnena därav ska kännas helt bekväma. (Fredrikas pjäser med knarkande och supande gosedjur var nog mer brådmogna)

  17. Ska tacka Gullfot så mycket för att jag fått upptäcka den här bloggen. Så otroligt litterär. Det blir inte sämre av att jag läser Anastasia av Vladimir Megré för min dotter i godnattsaga och lusten att odla på äkta Dalshnik-vis bara växer och växer.

    Tack för läsningen! Hit kommer jag igen.

  18. Till Vilda säger snitsaren ”Tack”, och som alla förstagångskommentatorer hälsas även hon enligt gammal sed ”välkommentill dårhuset”.

    Som extra tillförordnad administrator för snitsarens blogg vill jag dock höja varningsflagg: Det blir inte roligare än så här. Snitsaren lever på konstgjord andning och efter höstens populära inlägg om löpning och snitsarens korta gästspel som odlare och kock, lär innehållet snart bli lika knastertorrt som någonsin för att slutligen blåsa bort i vinden. Att snitsaren själv gärna läser sina gamla inlägg och myser självbelåtet, säger mer om honom än om hans texter. Allra mest, och här är jag överens med honom, roas han dock av de talrika, underhållande och lärorika kommentarer han fått, ofta med utvikningar i för honom nya världar. Här blev exempelvis den föga beläste snitsaren tvungen att googla på namnet Vladimir Megré. Orden ”Rysslands ringande cedrar” (”Звенящие кедры России”), lät möjligen svagt bekanta men annars var fenomenet okänt.

    När jag velat läsa om ”Kiviks lilla råa” via en länk hos gullfot, har jag inte kommit längre än till bilden med mat och händer innan denna dator sagt stopp och uppmanat mig avsluta programmet. Samma sak inträffar när jag klickar på namnet Vilda. Kanske har jag bättre tur via en annan apparat.

  19. Det kanske finns några rader om hur den där Snistaren startade sin löparkarriär en gång i tiden, men i så fall har jag missat den och skulle därför gärna vilja få den berättad! .-)

  20. Den som lusläst snitsarens blogg har svar på de flesta frågor, men det är mycket begärt att den som likt Ingmari hittat hit sent ska ha gjort det. Nedanstående vägledning ska dock hjälpa henne och andra intresserade att hitta rätt.

    Om man bortser från en period i barndomen har snitsaren egentligen inte haft någon löparkarriär utan var liksom jag höjdhoppare och en smula tiokampare i ungdomen, vilket framgår av sidan ”Snitsaren”:

    https://snitsaren.wordpress.com/snitsaren/

    Snitsaren och jag delar denna idrottsbakgrund medan jag däremot delar början av min veteranlöparkarriär med ”löparen” som samtalar med snitsaren. Hösten 1987 fusionerade snitsaren och löparen och bildade ”jumper”, dvs mig, med Tildo som överskottsenergi. Reaktionen är emmelertid reversibel, varför rester av snitsaren lever kvar med sina minnen, varvid han och jag är att likna vid kommunicerande kärl.

    Som ung sprang jag alltså ogärna längre än tiokampernas obligatoriska 1500 meter. I min bästa tiokamp sprang jag 100 meter på 11,8 och 400 meter på 54,3, vilket är helt obegripligt idag, liksom faktiskt de då ganska dåliga 5:06,7 på 1500 meter. Å andra sidan är jag kanske en bättre halvmaratonlöpare idag, vilket Stefan Holms försök att springa Göteborgsvarvet antyder. Jag tränade aldrig långlöpning förrän jag började springa så smått vid 53 års ålder, inspirerad av att en yngre släkting (vi kan kalla honom X) sprang Lidingöloppet. Mer systematiskt året runt började jag inte springa förrän hösten 2004, dvs vid 58 års ålder. Mitt första officiella lopp var Lidingöloppet 2005 då jag satte mitt ännu gällande personliga rekord på 3:11:47.

    Om idrottsklubben Kometen, som jag numera tävlar för, kan man läsa mer i inlägget med samma namn:

    https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/11/ik-kometen/

    Den som slutligen vill uppdatera sina kunskaper om sambanden mellan de olika existenserna i snitsarbo kan studera dessa sidor:

    https://snitsaren.wordpress.com/2009/03/03/snitsologi/
    https://snitsaren.wordpress.com/2009/03/08/steffologi/
    https://snitsaren.wordpress.com/2009/03/11/tildologi/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s