Ni Du

 

 

När snitsaren studerade kinesiska en termin vid Stockholms Universitet, ingick en kurs i kinesisk kalligrafi för mästaren Tien Lung.  Snitsaren minns dock inte mycket mer därifrån,  än att han fick kopiera ett ark fullskrivet med tecknet för ”tre”.  Detta består som vi vet av tre vågräta streck över varandra och snitsaren minns sig ha fått beröm för några sådana utan att förstå varför. Vid kursens slut belönades varje deltagare med en vacker kalligrafi av samme Tien Lung, utförd enligt kalligrafins alla regler med röda stämplar nere i vänstra hörnet. Snitsaren förärades tecknet för ”lycka”,  kraftfullt målat med bred pensel i någon form av kinesisk kursivstil, eller ”cao shu”, vilket ordagrant betyder ”grässkrift”.

Varje elev tilldelades dessutom ett kinesiskt namn, som i uttalet så långt möjligt avsågs efterlikna det svenska och i betydelsen speglade lärarens bild av eleven. Sålunda fick snitsaren heta ”Ni Du”, vilket blir fonetiskt mer begripligt, om man betänker att bokstaven ”d” här transskriberar ett oaspirerat ”t”,  så som ljudet tidigare,  och gissningsvis ännu av Tien Lung,  också skrevs.  Om vi rätt förstått, skulle lärarens eget namn numera transskriberas ”Tian Long”, där ”tian” står för ”fält” och ”long” för ”drake”.  Enligt det äldre transskriberingssystemet skrevs orden ”t’ien” respektive ”lung”,  där Tien själv i sitt familjenamn utelämnar den apostrof,  som markerar ett aspirerat uttal av ”t”.  Snitsarens familjenamn, ”Ni”, uttalas med den andra av fyra kinesiska toner och betecknar enligt snitsarens kinesisk-tyska ordbok ”svag, liten” eller,  i allra bästa fall, ”början”,  medan ”Du” i tredje tonen står för ”fast, uppriktig, allvarlig, storsint”.  Namnkombinationen kan tyckas något inkonsekvent och svårbegriplig,  men snitsaren är åtminstone hellre ”svag och storsint” än ”stor och svagsint”. Måhända kan namnet tolkas så, att snitsaren i ”början” av sina kalligrafiska studier visat ett ”uppriktigt allvar”. Troligast är dock, att läraren helt enkelt valt ett fonetiskt lämpligt familjenamn bland de få som brukas i Kina,  medan det friare egennamnet på kinesiskt vis är tänkt att berätta något om sin bärare.

Dessvärre blev det inte mer kalligraferat för den unge snitsaren än denna enda termin, varför den gamle darrhänte snitsaren tvingats göra tjugotalet upprepade försök innan han fått till de två tecknen ovan i någorlunda symmetri och balans. Snitsaren är medveten om att en skolad kalligraf skulle ruska på huvudet, inte minst åt utförandet av varje enskilt streck, men för ett oskolat butleröga ser det trots allt ganska snitsigt ut. Läsarna uppmanas att själva försöka för att få något hum om svårighetsgraden.

I det översta tecknet ”Ni” ser vi till vänster radikalen för ”människa”  och där bredvid tecknet för ”son” eller ”barn”.  Det undre tecknet ”Du” består överst av radikalen för ”bambu” och under den tecknet för ”häst”.  Hur beståndsdelarna i respektive tecken förklarar helheten, har snitsaren däremot inte en aning om.

Nedan visas den kopierade förlaga,  signerad läraren Tien Lung,  som användes vid den ovan beskrivna undervisningen i snitsarens ungdom. Att skriva tecknet ”san” femton gånger på fri hand i sådan balans och symmetri, lär kräva många år av noggranna studier.  I detta till synes enkla tecken visar Tien Lung också hur det horisontala strecket,  benämnt ”heng”,  ska utföras med distinkt början och tydligt slut. Snitsarens försök finns inte bevarade, men säkert är att de var både sneda och vinda, trots att de utfördes på tunt papper som lagts ovanpå förlagan. (Skala 1:2,5)