Ovanstående bild, som vi fått oss tillsänd av en vänlig herre i Uppsala, bör vara tagen 1982 och föreställa Vallentuna gamla idrottsplats. Denna låg i öst-västlig längdriktning till skillnad från den nya moderna arena med fina allvädersbanor, som anlades på samma plats några år senare. I bakgrunden syns det ballongtält, som användes av Vallentuna Tennisklubb och där bakom tallarna i skogen mot Lindholmsvägen och Lingsbergsvägen.
På ansatsbanan för höjdhopp har man lagt mattor av filt eller gummi, troligen i avsikt att efterlikna de modernare underlag som på andra håll ersatt den gamla, mer svårskötta kolstybben. Att den höjdhoppande mannen på bilden ser ut att använda något slags dykstil, gör fotografiet dubbelt kulturhistoriskt intressant. Detta sätt att hoppa var föråldrat redan vid tiden för bilden och vi anar den lilla åskådarskarans förundran. Mannens klädsel låter oss förstå att han inte haft för avsikt att hoppa höjdhopp när han gick hemmifrån denna eftermiddag. Kanske fick han bara en plötslig lust att sparka av sig skorna och återuppväcka minnen från ett svunnet idrottsliv. Kanske önskade han fövissa sig om att han ännu var ung. Enligt fotografen ligger ribban på 1,50 och mannen är som syns högt över.
Detta blogginlägg bar först den fantasieggande titeln ”Ett fotografi berättar”. I äldre öron låter detta som ett ämne för en skoluppsats och snitsarens tanke var från början också, att be sina läsare berätta, vad de hittar i hans bild. Att fresta tålamodet hos snitsarens sista vänner genom att ta deras dyrbara tid i anspråk, vore dock en omtänksam butler fjärran, varför vi fått nöja oss med snitsarens knapphändiga faktakunskaper i texten ovan. Om någon i läsekretsen har något att invända eller tillägga, står dock utrymmet nedan till förfogande.
Efteråt hos farbror Steffe 
Dom på bilden psykar gubben när han ska hoppa. Dom retar han för att han har så fult skägg. Då blir han arg och jagar dom med en vass spade. Då snubblar han på sina byxor och ramlar och skär sig på spaden, så han blir alldeles blodig. Så tror jag.
Behöver det tilläggas, att Tildo har ritat en teckning av sin historia. Det ser riktigt otäckt ut där ”gubben” badar i blod. Annars har hon sedan i går varit sysselsatt med att i bild återge det stundande bröllopet mellan Viktoria och Daniel. Det går tydligen inte som de har tänkt, ty det visar sig att Viktoria inte bara är vampyr utan också kannibal.
Wahh! Inte ens här slipper man det #%&!¤ bröllopet!!
Tildos bloddrypande historia är visserligen ”charmig”, men jag tycker snarare att publiken ser beundrande ut – och lite rörda – ut. (Jag börjar bli besvärande känslosam på äldre dar.) ”Titta nu barn, pappa ska visa hur man lekte i hans ungdoms dagar”. Barnen stirrar storögt, men kan inte riktigt se tjusningen. De vill hellre hoppa på mattan. Mamman blir nostalgisk…
Tildos svaghet för kunglig pompa och ståt är något svårbegriplig. Kanske vill hon bara opponera mot det övriga hushållet, som genom åren visat ett genuint ointresse för både kungliheter och bröllop.
Bureborns förslag, att personerna på bilden är släkt med varandra, är spännande. Men vem har i så fall tagit bilden och varför. Är den hämtad ur ett familjealbum eller ur något slags ”hemma hos reportage”?
Det kan vara så att Fotografen är släkt med de på mattan sittandes och att han, under ett besök hos den, till Vallentuna, utflyttade familjen, helt enkelt passade på att ta ett kort på sin svåger, som av någon anledning ville visa sin färdighet i dykstil. Detta är en tolkning god som någon.
Fotografen kan meddela att han faktiskt övervakat ett tidigare kungligt bröllop, som ägde rum för snart 33 år sedan, från en upphöjd position utanför Storkyrkan. Han har dessutom ansvarat för att framkalla de av Lennart Nilsson fotograferade officiella bilderna av C och S (brudparet). Detta var förenligt med inte så lite nervositet eftersom labbet meddelade att ”om du misslyckas med de här får vi stänga hela sk…n”. Att de vågade anförtro en virrig pryoelev framkallandet av dessa viktiga bilder är och förblir en gåta.
Vilka rullar framkallade du? Vet att Lennart Nilsson tog såväl negativ färg som positiv färg och svartvitt på en och samma gång.
Hälsningar
Sören Gunnarsson
Hej Sören!
Signaturen ”Fotografen” läser dessvärre inte längre denna blogg, än mindre lär han få syn på din fråga, men då han är mig bekant ska jag framföra den och i händelse av svar ge besked i detta kommentarsfält. Att, som han påstår, en pryo-elev anförtroddes ett sådant uppdrag låter som en skröna men kan möjligen vara sant.
Fotografen låter per mejl meddela, att om han minns rätt, var det inga rullar utan storbildsnegativ (6×9 cm?) som stod staplade i ett sorts ställ. Färgnegativ. Inte S/V och framförallt inte dia. Om sådana togs samtidigt vet fotografen inte. Möjligen togs dia som överfördes till negativ. Fotografens uppgift var snarast att skölja negativen snarare än att framkalla dem. Men ändå!
Det bör först påpekas, att ”Fotografen” inte ska förväxlas med den fotograf, som tidigare administrerade bloggen ”Fotografen springer”.
Om denna ”Fotografen”, det vill säga fotografen till bilden ovan, också springer, är oss obekant. Han tror sig vara besvågrad med den höjdhoppande mannen, men riktigt säker är han uppenbarligen inte. Denna blogg tycks vara det forum, där alla gäster får möjlighet att ifrågasätta sin identitet.
För oss är det över huvud taget en gåta att Lennart Nilsson inte framkallade sina bilder själv utan anförtrodde uppgiften åt en fotofirma med osäker ekonomi och framtid.
Snitsaren harklar sig skrockande och minns hur han 1965 som ung rekryt under tillfällig vakttjänst anförtroddes uppgiften att hissa regementets svenska flagga. Det straff som hotade i händelse av ett misslyckande, var betydligt värre än att ”hela skiten” (regementet I20) fick stänga. Här var för snitsaren vitalare organ i fara.
Nu var det antagligen det enda vettiga som Fotografen gjorde under sin pryoperiod. Annars satt han i fikarummet och drack kaffe eller sprang runt på stan tillsammans med sin pryokellega och en lånad Hasselbladare och fotograferade flickor i smyg (detta var kollegans påhitt, bör sägas, och inte helt lätt att vara diskret med en otymplig kamera). Han har forfarande kvar negativrullen som visar ett flertal arga och suddiga flickor i varierande ålder, faktiskt mest älder damer (sett i relation till pryoeleverna) i 20-25-års åldern. Antagligen blev de för utmobbade av flickorna i deras egen ålder.
Det var pryokollegans påhitt, men det är ”Fotografen” som har behållit negativen. Törs vi gissa att historien är lite förskönad.
Snitsaren harklar sig ånåo och minns att han i ungdomen förutom mästerverken ”L’oeuf” (ägget) och ”Tunnan” också gjorde en 8-millimetersfilm där han filmade människor (av båda könen) i Stockholm under en dag. Till skillnad från ”Fotografen” har han kvar varken det ena eller andra. Ej heller de filmer där han kunde studera sin bristfälliga höjdhoppsteknik. Däremot lär han fortfarande finnas dokumenterad som skådespelare i någon yngre kollegas banbrytande mästerverk från sent 1970-tal.
Det äger sin riktighet att snitsaren var en av skådespelarna i mitt ungdomsverk. Filmen handlar om en forskningexpedition som spårlöst försvunnit i oländiga trakter i Stockholmsregionen. Flera år senare hittas resterna av expeditionen, bl a filmer som visar på vedermödor och elände och på hur deltagarna en efter en dör under mystiska omständigheter. Konceptet knycktes sedermera av epigonerna bakom ”Blair witch project” . Vilket gjorde att jag fick problem med den amerikanska distributören av filmen, trots att jag kunde visa på att min film var inspelad 20 år innan Blair witch! Oscarsnomineringen gick även den i stöpet!
Innan Nurse Rached greppar tangenterna, vill vi förklara att Den Store Regisören alltid stavade och uppenbarligen fortfarande stavar sin titel med ett ”s”. Han ska alltså inte förväxlas med Den Store Regissören. Skillnaden mellan att ”regisera” och att ”regissera” är hårfin men likväl himmelsvid.
Snitsaren minns regisörens profesonella perfeksonism. Scenen i kärret tog en evighet att spela in och snitsarens myggbett kliar än.
Den som har mött både Den Store Regissören och Den Store Regisören vet vad som menas. Som skillnaden mellan frisera och frissera. (Så ormbetten och tigerfrossan har gått över?)
Snitsaren säger att han sugit ut ormgiftet, men tigerfrossan blir han inte av med. Varje gång han möter en tiger darrar han som ett asplöv.
Tack för all uppskattning och alla gratulationer vi fått från er på bloggen!
P.S. pappa och mamma hälsar också (både de i Ockelbo och de på Lovön)
För all del.
Ska man tolka er märkliga e-postadress som att ni känner avsmak för er roll och i hemlighet verkar för republik. I så fall, än mer lycka till.
Jag tycker plötsligt att ballongtältet liknar ett ufo som går in för landning. Pa jakt efter majestätsbrott…
Ufon fanns faktiskt enligt en del entusiaster i Vallentuna ungefär vid denna tid.
Ju mer man dröjar kvar vid bilden, desto mer surrealitisk framstår den med de tre åskådarna på en i övrigt folktom idrottsplats och mannen som förblir svävande i luften.
Händer det inte väldigt lite på det här bloggen?
Drag för gardinerna och släck ljuset. Fixera huvudet och betrakta bilden ovan utan att vika med blicken. Efter mellan en halvtimme och fyrtio minuter får bilden liv och det kommer att hända mer ett startnummer förmår fatta.
Annars kommer i morgon ett nytt inlägg, benämnt ”Snitsologi”, en introduktion i snitsarens värld, för nytillkomna läsare och en repetition för gamla sådana.
Man hör han skorrande snubben på svt prata. kanske nån redan nämnt i kommentarerna? äh jag orkar inte kolla.
Nej, någon skorrande snubbe på svt har inte nämnts i kommentarerna. Menar du Hans Villius (Rösten som man lånar när det ska låta som historiskt dokumentärprogram)?
Pingback: Hei « Efteråt hos farbror Steffe