Stepanovs olycka

 

  stepanov-portratt

 

När den 24-årige Jurij Stepanov den 13 juli 1957 på Dynamostadion i Leningrad satte sitt fantastiska världsrekord i höjdhopp med 2,16, anade han inte att detta så småningom skulle bli hans livs olycka. Trots att han var en av världens bästa höjdhoppare på 1950-talet, kommer han för evigt att förknippas med en numera förbjuden sko och trots att världsrekordet sattes enligt gällande regler och blev officiellt godkänt sommaren 1958, anges det ännu i en del, främst anglosaxiska, sammanhang som inofficiellt. Tjocksulade skor användes som vi sett av många höjdhoppare, men som världsrekordhållare har Stepanov fått representera dem alla och den uppskattning, han borde fått för att ha påskyndat införandet av en nödvändig regel, har uteblivit. Ju mer vi fördjupat oss i denna mycket märkliga historia, desto mer sympati har vi fattat för den olyckstyngde ryssen och om vi så räddat något av hans ära genom vårt enkla blogginlägg, har detta inte skrivits förgäves.

Snitsaren har hittat ett fåtal ryska internetsidor som behandlar Stepanovs öde. Oftast har det handlat om minnesartiklar och hyllningar till en stor idrottsman och inte sällan har man sökt upprätta sin landsmans solkade heder. Där skildras historien kring det omdiskuterade världsrekordet ur ett annat perspektiv och där berättas även den tragiska fortsättningen.

Enligt samstämmiga ryska internetsidor ska skriverierna kring Jurij Stepanovs världsrekord ha fortsatt, även sedan detta godkänts och alla höjdhoppskor med tjockare sulor förbjudits. Till förföljelserna i utländska medier i form av elaka kommentarer och karikatyrer, som även trycktes i sovjetiska tidningar, lades så inhemska medtävlares ”illasinnade avund” och familjen Stepanovs brevlåda fick ta emot, som det heter i en artikel, ”smutsiga brev”. Stepanov själv, sägs ha burit all förödmjukelse inom sig, med påföljd att han till slut bröt samman och togs in på en nervklinik. Efter utskrivning därifrån ska han ha haft svårt att anpassa sig till de krav verkligheten ställde och den 13 september 1963, bara sex år efter att han satte sitt fantastiska världsrekord, tog Jurij Stepanov sitt liv.

Человека редкого таланта, высочайшей порядочности и исключительной совести не стало.

(En man av sällsynt talang, högsta anständighet och utomordentlig ärlighet fanns inte längre ibland oss).

Tillägg  20 januari 2009:     

På ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track & Field News fann vi ett kort inlägg  om “Yuriy Styepanov”,  som vår man ibland stavas på engelska. Uppgifterna om vad, som hände Stepanov efter 1958, skiljer sig, som vi ser, en del från vad ryska internetsidor haft att berätta. Enligt signaturen Bauchwalzer ska han ha skadat sig 1959 och endast klarat två meter men kommit igen 1960 med några hopp över 2,05 , vilket dock inte räckte till en plats i det sovjetiska OS-laget. Han uppges ha lidit av “several emotional problems” och ska ha tagits in på psykiatrisk klinik, men några yttre omständigheter anges inte som orsak. Medan ett flertal ryska artiklar uppgivit den 13 september 1963 som Stepanovs dödsdag, sägs han här ha tagit sitt liv först i mars 1965. Uppgiften, att nyheten om hans död hemlighållits av de ryska myndigheterna, för att avslöjas först ett halvår senare av den franska tidningen L’Equipe, förefaller dock inte orimlig. Säkert är att han officiellt inte begick självmord.

 

22 svar till “Stepanovs olycka

  1. Om man klickar på länkarna till de ryska internetsidorna, ser man att Stepanov på samma bild som ovan har en träningsoverall med bokstäverna CCCP. Har ni beskurit bilden av politiska skäl?

  2. Nej då. Denna bloggs läsare vet ändå att Leningradbon Stepanov tävlade för Sovjetunionen. Möjligen har vi velat lyfta fram personen Jurij Stepanov genom att ta bort de distraherande bokstäverna. Det kan tilläggas att det sovjetiska partiorganet Pravda också bara visar Stepanovs huvud från samma bild i sin korta notis efter rekordhoppet 1957.

  3. Jag tycker Stepanovs sorgerliga historia ger perspektiv på dagens friidrott med sina bortskämda stjärnor som vältrar sig i prispengar och guldgalor och som sedan av skatteskäl gömmer sig i lyxkvarteren i Monaco. Det var andra tider när ett glas mjök räckte för en livstidsdiskning.

  4. Ja, dagens Andrej Silnov lär nog ha sitt på det torra. Snitsaren för sin del var tacksam för den höjdhoppssko av märket Adidas, som han fick av Svenska Friidrottsförbundet utan motprestation. I trettonårsåldern hade han fått hålla tillgodo med en hemmagjord spiksko, i form av en blå gymnastiksko i vilken han under en plåtmekanoplatta satt fast två pappspikar. Man fick ta vad man hade på den tiden. På femtiotalet hade de svenska höjdhopparna, som vi sett, bara råd med en sko. De fick ställa upp gratis i vått och torrt ändå. Att som stjärna tacka nej till en landskamp hade varit lika otänkbart som att avstå Bore Cup för en ULK-medlem.

  5. Av ngn anledning vill jag skriva: så synd på så rara ärtor. Måste bero på tidsandan, men känns egentligen inte passande.
    Kanske blev jag alltför illa berörd av det tragiska slutet på historien. *snyftar lite*
    Butlerns sista passus om ULK:are gör mig nervös. Bör nog vänta med att betala en viss medlemsavgift, märker jag.

  6. Ja, även en känslig butler har snyftat under skrivandet. Dessvärre blir det (enligt tidigare kommentar) ännu fler sorgligheter framöver i artikelserien kring Stepanov. Snitsaren verkar vara av den där sadistiska sorten, som tycker om att darra på rösten när han läser sorgliga sagor för barn. Själv blir han däremot bara tårögd, när han möter sina gamla idrottsminnen. Sist vi var på KB, skulle jag plocka fram Gotlands Allehanda från juli 1969, där det står om en klubbmatch på Gotland mellan Studenterna, IK Tjelvar och ytterligare någon klubb. Snitsaren fick tydligen ställa upp i inte mindre än sju grenar (höjd, längd, kula, diskus, spjut, stav, häck) plus stafett. I stav och spjut handlade det om ren utfyllnad. ”Men vad gjorde man inte för sin klubb”, tillägger snitsaren och fnyser: ”Vad är då några lopp i Bore Cup att bråka om”.

    Bureborn behöver dock inte vara nervös. Det är nog bara startnumret som skyller sin egen tävlingsnödighet på klubbens förväntningar. Om man bor långt ute på Enköpingsvischan har man i alla händelser dispens. Och har man lite skinn på näsan gör man som man vill. Betala hon!

  7. Min näsa är aningen skinnflådd…

  8. Till B och alla andra sökare vill vi hälsa att, om man går med i ULK, kommer man självmant välja att delta i alla tävlingar som klubbmästaren anser att man bör ställa upp i. Detta gör man självklart av egen fri vilja, ingen skulle drömma om att tvinga någon till något den inte själv vill! Tvärtom kommer man att märka, att när man väl gått med i ULK-rörelsen, så vill man faktiskt ställa upp för klubben och för varandra i alla väder. Privatlivet blir en del av ULK-livet och att överföra sina personliga ägodelar till klubbmästaren och ULK-rörelsen kommer därför kännas helt naturligt. Vi hjälps ju självklart åt att uppfostra varandras barn att bli sanna löpare, de måste ju tidigt lära sig arbeta för ett gemensamt mål som är bra för alla ULKare. Klubbmästaren är just nu iväg på en liten tur jorden runt i sitt privata jet för att hitta en lämplig plats för ULK-centret, där vi kan leva och träna tillsammans. Detta för att befrämja löpningen som det unika redskap för världens frälsning det ierbjuder. Så välkommen in i gemenskapen! Du kommer inte att ångra ditt beslut och när du väl bestämt dig, kommer du att inse att det inte finns någon väg tillbaka.

  9. Är det er som man ibland ser springa med små korta steg och bjällror i händerna. Ett skönt sammansvetsat gäng. Ni mumlar något om en hare. Söker ni en farthållare?

    En uppmärksam jumper undrar också om startnumret köpt en ny löparklocka. Vid senaste intervallträning på Krillan noterades minst 10 tider. Snygga intervaller förresten, men den långsamma joggvilan förbryllar. Det kanske är det som är modellen. Jumper tempolöper i 5 min/km och fisjoggar i 6 min/km.

    Nu ska han snart ut på ett långpass av obestämd längd. Vi i IK Kometen fattar egna beslut grundade på dagsform, löplust och beprövad erfarenhet.

  10. Till Bureborn är man beredd att säga som domaren Lars Widding till radiolyssnarna när frågesportledaren Pekka Langer tog ut svängarna: ”Tro honom inte”.

    Programmets namn har vi glömt, men vi minns att någon med namnet Peter Polkander vann så länge att han till slut fick lämna tävlingen. Googling har lett till nedanstående sida:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Polkander-syndromet

    Där ser man hur fel man kan minnas. Det var tydligen ett teveprogram och Widdings stående replik kom kanske från någon annan av Pekkas många frågesporter.

  11. Det borde gälla inom idrott också! Det som vinner mer än två gånger får hitta en annan sport. Fast, så är det ju faktiskt! Carolina von Klüft fick ju t ex inte fortsätta med 7-kamp.

  12. *dånar* eller vad man nu gör när en löpningens demagog ger sig ut på frälsarstråt. Snitsarbloggen är ingen plats för smileys, annars skulle jag ha klämt till med en blinkning.
    Sekter är gemytliga anhang, där man – om resultatet inte håller måttet – i sann gemenskap kan göra likt en viss rysk höjdhoppare. Pentobarbital lär sätta en i direktkontakt med passerade rymdfarare.

  13. Brrrr, vilket kallt stråk som drog genom bloggen plötsligt. Googlar ”pentobarbital” och hamnar via Wikipedia bland annat i Heaven’s Gate-sekten i Kalifornien. Hu, jag tror att vi behöver en glad gubbe i alla fall:

    🙂

    När det gäller rymdfarare, vill vi minnas att startnumret stött på åtminstone en passerande sådan under Stockholm Marathon 2007. Vår svenske ”rymdskruvmejseltappare” sprang visst förbi efterhalva sträckan utan att någon av dem uppmärksammade det.

    Jumper, som sprang ett långpass i eftermiddags på 26,5 km, går förbi här och klagar på att han inte har fått något svar på sin fråga om startnumrets klocka.

  14. Passerade rymdfarare?? Det låter som en makaber maträtt! Undvik pentobarbital för allt i världen!

  15. Nämen så fruktansvärt tragiskt. Om Stepanov, alltså.

  16. Till skilllnad från den världsvane kollegan Igor Kasjkarov, beskrivs Stepanov som blyg och tystlåten och hans öde sätter fantasin i rörelse. Vilka ytterligare mörka tankar kan ha rört sig i hans hjärna? Höjdhopp är viktigt, men trots allt inte hela livet.

    Tyvärr blir det mer ledsamheter. Som tidigare nämnts hade han höjdhoppande olycksbröder, som kommande blogginlägg ska handla om.

  17. Åh, fler tårdrypande tragiskaper. Jag kan inte vänta!
    Rymdfararna smakar extra läckert i sällskap med etanol…

  18. Tragiskaper behöver förexten inte googlas. Lär inte ge en enda träff. Ordet är alldeles skrynkligt nyfött… 😉

  19. Och just det, stort grattis till Jumper för en fin samling kilometrar!

  20. Tre kommentarer på raken är snyggt för statistiken. Det får en fåfäng snitsare att tro att läsekretsen tycker om höjdhopp. Innan bureborn får gråta mera, närmare bestämt över Jurijs olycksbröder Vladimir och Nikolaj, kommer några tråkiga inlägg om höjdhoppsstil och höjdhoppsregler. Stepanov ska också fira julafton här på bloggen, även om han själv nog bara firade nyår.

    Jumper tackar och meddelar att han idag spädde på med 10 km sällskapsjogg i 7-minutersfart på stela ben. Han funderade på att springa 5,7 km till för att kunna säga att han sprang ett maratonlopp under helgen (26,5+10,0+5,7), men beslöt avstå från denna ytliga, till intet båtande, effekt.

  21. Till Jumper vill vi bara meddela att samma gamla klocka används, förstås.

  22. Tio på sekunden tidsangivna repetitioner plus upp och nerjogg blir tolv. Klockan lagrar åtta. Jag tror att vi får döpa om snitsarens (nu aktuella) blogginlägg från ”Stepanovs gåta” till Startnumrets.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s