Barndomskollegor

.

Som elvaårig höjdhoppare sommaren 1957 med ett nytt personligt rekord på 1,27, följde snitsaren sina kollegors framfart på sportsidorna med särskilt stort intresse. Benke Nilsson (på bilden här ovan), som han träffat i verkliga livet och vars autograf han ägde, innehade ännu det svenska rekordet med 2,11, men var sommaren 1957 fjärran ifrån sin forna form och hade liksom övriga svenskar förvånansvärt svårt att ta sig över ens två meter jämnt. De förefaller ha tävlat betydligt flitigare än dagens stjärnor, som väljer sina framträdanden minutiöst i samråd med sina tränare. Att tävla sig i form var tydligen den tidens melodi, vilken gren det än gällde och någon brist på konkurrens behövde höjdhopparna inte befara. Förutom de båda etablerade stjärnorna Benke Nilsson och Stickan Pettersson fanns Richard Dahl och den långe Bertil Holmgren, som övergivit sin kaliforniska stil och börjat dyka. Nya i tvåmetersklubben var Gösta Gustavsson från Järla, Sig Andersson från Orient och den redan 31-årige Egon Nilsson från Ljungby, som bara skulle bli bättre med åren och så småningom i karriären klara hela 2,06, för att ännu som fyrtioåring, det vill säga så sent som på snitsarens aktiva tid, vara förmögen att hoppa två meter och slå denne.

Bland ett fåtal utländska höjdhoppare märktes den spektakuläre amerikanen Robert Barksdale. Han hörde ingalunda till de främsta i grenen och under turnén i Sverige sommaren 1957 stannade han oftast på 195, men hans stil var bland de märkligaste man sett. Avstampen skedde på ytterfot, i hans fall höger, liksom i saxstil, men i stället för att fälla överkroppen framåt, fortsatte han rullningen och passerade ribban med ryggen mot denna. På den tiden ansågs han nog hoppa i en variant av omvänd kalifornisk stil, medan vi idag utan vidare skulle kalla det flopp. Om Robert Barksdale bara hoppat lite högre, hade kanske han och inte Dick Fosbury givit namn åt denna stil. På den i vårt tycke otroligt fina bilden ser vi, att Barksdale har blicken riktad ner mot sågspånet i hoppgropen, vilket är begripligt, eftersom han snart blir tvungen att ta emot sig med händerna och helst även något knä för att inte skada sig. Modern nedslagsbädd av skumplast, lämpad för flopphopp, skulle dröja ännu många år på Stadion, där bilden ovan är tagen.

En annan fotgraferad gäst på Stadion var höjdhopparen, som vann i junispelen 1957. Texten till bilden ovan förklarar: ”Här demostrerar smått fenomenale Igor Kasjkarov sin höjdteknik. Observera hur näsan ”slickar” ribban varigenom kroppens tyngdpunkt höjs”. Redan den 11-årige snitsaren insåg naturligtvis den uppenbara fysikaliska felaktigheten i detta, medan den 62-årige dito inte heller kan låta bli att förundras över den sällsynt låga resultatnivån i tävlingen. Ryssen vann på 2,01, sex centimeter före alla de bästa svenskarna. Den som hade varit tio år äldre, tänker snitsaren, eller tio år yngre, beroende på hur man vill räkna. Om ryssen gästat Sverige ett par månader senare, hade nog pilen på bilden inte pekat mot Kasjkarovs näsa utan mot hans vänstra sko. Snitsaren tycker inte att sulan ser anmärkningsvärt tjock ut, men det är inte omöjligt att skon ändå skulle ha underkänts enligt nuvarande regler.

Även om det är svårt att förstå, när man studerar sportsidorna från 1950-talet, förekom det också idrottande damer på den tiden. Som exempel på detta visar vi en föredömligt dykstilshoppande flicka. Den märkliga texten under bilden är dock tidstypisk: ”Även om man är lite tung i gumpen och kort i rocken går det bra med lite spänst och energi att dyka över 1,51. Det gjorde Eva Hedberg, tog DM-tecknet och vann sedan också diskus”. Det kan i sammanhanget tilläggas att vid denna tid kallades idrottsmän med afrikanskt ursprung allmänt för ”negrer” eller till och med ”svartingar” och i detta fann den lille snitsaren inget konstgt. Någon lämplig bild på ”guttaperka-negern”, den amerikanske olympiamästaren och världsrekordhållaren Charles Dumas, har vi dock inte stött på under vårt sökande i Kungliga Bibliotekets arkiv. Den tidigare avbildade flopphoppande Robert Barksdale får dock gå under den idag något anständigare beteckningen ”mörkhyad”. Det skall också sägas, att vi hittat ett indignerat reportage, i vilket berättas hur vita amerikanska friidrottare under turnén i Sverige behandlar sin svarte lagkamrat, den timide 800-meterslöparen Sowell.

Nästa sommar, 1958, höjde sig ett par av de svenska höjdhopparna en hel klass och var i ett slag uppe i den översta världseliten, dock inte Benke Nilsson, som på vårkanten bestämde sig för att lägga hoppskorna på hyllan. Pettersson och Holmgren klarade under sommaren 2,10 respektive 2,09, medan Richard Dahl, vilket många ännu minns, hoppade 2,12 och blev europamästare i Stockholm och vid årets slut Svenska Dagbladets guldmedaljör. Enligt tidningen Track and Field News ranking var dock Stickan bäst i världen under året, förmodligen tack vare sin höga och jämna tävlingsstandard. Den 28 juli publicerade Idrottsbladet ovanstående bild, där han påstås hoppa på 2,12. När bilden tas ligger kroppen enligt bildtexten allra minst över 2,20, men vänsterknät hänger ner och skall strax ta med sig ribban. När snitsaren granskar bilden, skrattar han och ruskar på huvudet. ”Antingen har Stickan redan rivit på bilden”, säger han, ”eller också har fotografen blandat ihop negativet med ett annat från en betydligt lägre höjd, ty ingen höjdhoppare på den tiden kunde ha en decimeter luft i ett hopp på 2,12, inte ens Stickan Pettersson”.

Som avslutning på denna kavalkad av fotografier på höjdhoppare från det sena 1950-talet, visar vi en bild ur Idrottsbladet den 12 augusti år 1957. Den är tagen vid någon större ungdomstävling och uppges föreställa Johan Risberg, en av de extremaste dykstilshoppare snitsaren sett i aktion. Åtminstone något år vann han Skolungdomens Mästerskap på Stadion, men i snitsarens värld är han mest känd för att en gång i tiden ha varit innehavare av Mörby Läroverks skolrekord i höjdhopp på 1,86 , en notering som snitsaren förgäves sökte överträffa under sin skoltid några år senare. Å andra sidan kom så vitt känt denne Johan Risberg, till skillnad från snitsaren, aldrig mycket högre.

17 svar till “Barndomskollegor

  1. Sitter och myser på tåget när jag läser Butlerns och Snitsarens välformulerade och underhållande inlägg om 1950-talets höjdhoppar-ess. Funderar på min fars deltagande i lokala friidrottsevenemang på somrarna då både handbollen och fotbollen hade tränings- och matchuppehåll. Undrar om han kände till Benke Nilsson, Richard Dahl och de stora grabbarna, eller om han helt enkelt inte brydde sig utan bara hoppade för att han tyckte att det var ett bra sätt att fördriva sommaren…

    Följer med i texten och kommer på mig själv att sitta och le. Inser att folk tittar på mig och undrar förmodligen vad fan jag tycker är så kul klockan sju en tisdagsmorgon.

    Plötsligt hajar jag till. Spärrar upp ögonen. Ett namn som det ringer klockor om. Högst välbekant. Min gamla gympamajje, som hotade att ge mig ofullständigt betyg såvida jag inte fick en officiellt noterad tid på tre-kilometers-slingan i Björket bredvid Österängsskolans gympasal; Johan Risberg. Ha, inte visste jag att han var en sån fena på höjdhopp. Och med vilket stil sedan! Härligt! Mörby läroverk, minsann. Jaja, där ser man.

    Blodsmaken i munnen och smärtan i lungorna efter min ”heroiska” insats i löpspåret är ett minne som förmodligen aldrig kommer att försvinna. Den trekilometaren sprangs i ”bra” fart på ren vilja. Sluttiden kommer jag tyvärr inte ihåg, men det jag däremot minns är att jag inte hade världens bästa kondition på den tiden då detta begav sig. Att programmera i Pascal i datasalen istället för att deltaga på gymnastiklektionerna bygger inte direkt någon aerob bas….

  2. Glädjen med att skriva blogginlägg ligger bland annat däri, att de ibland genererar ett slags extra bonusinlägg i form av spännande kommentarer. Som nu med inblickar i Kristianstads skolliv. Tack!

    Den som var ung och något lite idrottsintresserad 1954 kan knappast ha undgått att känna till Benke Nilsson. Det är idag svårt att förstå vilken temporär superidrottsstjärna har var. Fullt i klass med Sjöberg eller Holm. En svensk höjdhoppare som i var och varannan tävling hotade världsrekordet var något helt nytt. Att han var först i Sverige och kanske Europa med dykstilen gjorde sitt till. Alla skulle hoppa dyk, även jag som åttaåring. Svenska Dagbladets guldmedalj till Benke var given det året. Däremot är det nog fler som känner till namnet Stickan Pettersson idag, eftersom han höll på i tio år och ”alltid var med” (till och med på jumpers tid).

    Törs man förresten fråga ungefär hur högt din fader kom. Låt mig gissa att han i varje fall hade kroppslängden inne.

    Vad Johan Risberg (född 1938-1940?) kan ha sysslat med efter gymnasietiden vet jag inte. Kan fråga min bror som är jämnårig. Eller kanske ännu hellre låta bli. Tanken att han blev gymnastiklärare i Kristiansstad och plågade livet ur Benet känns sympatisk.

    P.S. (5/1 2009). Det har senare kommit till en frågvis butlers kännedom, att nämnde Johan Risberg verkligen blev gymnastiklärare och flyttade till Skåne, varför det med största sannolikhet rör sig om samma person.

  3. Hahaha, hade jag inte sett bildbevisen så hade jag inte trott ett ord av vad som står i bloggen.

  4. Ha ha ha! Ja, sedan en fiffig butler lärt sig använda scannern på Vallentuna bibliotek, har snitsarens trovärdighet ökat påtagligt.

    Men helt säker kan du inte vara. Vi kanske inte alls har varit och rotat bland mikrofilmerna i KB’s källare utan har suttit på Riche och smörjt kråset och sen skarvat ihop hela storyn. Bilderna kanske föreställer några helt andra.

  5. Benke, Stickan, Kasjkarov och Barksdale kan jag gå i god för. En del av bilderna har jag inte sett på 50 år, men när jag ser dem minns jag att jag sett och i några fall till och med klippt ut dem. De som är unga idag kan inte föreställa sig hur bildfattig tillvaron var på den tiden och hur dyrbar därför varje bild var. Tack butlern!

    Snyggt infogade bilder i texten förresten. Du börjar kunna ditt jobb.

  6. Vissa floppare slår ju volt och landar på fötterna, och borde då ha kunnat fixa det i sågspånsgrop. T.ex. rumänske 240-hopparen Sorin Matei. Även Holm landade väl på fötterna ibland. Jag röstar för att man ska ta bort mattan igen… det skulle bli en skojigare gren!
    Stavhopparna… okej, de kan få behålla mattan.

  7. Jag minns att när man tränat en hel vinter i ballongtältet på ÖIP där man landade på modern skumgummimadrass, blev man lite nonchalant och landade hur som helst. När man sen kom ut på idrottsplatser med sand eller sågspån, fick man ställa om sig och ta emot lite bättre.

    Förutom de ökända youtubeklippen på Ivan Uchov (Ukhov) finns ett där han stilar med volt:

    Fast någon vidare snygg ribbpassage blir det ju inte.

    På denna snygga bild ser Valerij Brumel ut att landa i kutterspån eller bark. Bilden är tagen i New York 1961:
    http://images.google.com/hosted/life/l?q=brumel&imgurl=68e2dd6493250c5f

    P.S. Fast när man förstorarar upp bilden till jätteformat, anar man att det kan vara små skumgummibitar.

  8. Butlern:

    Farsgubben kom aldrig upp i kroppslängdshöjder (189 i hans fall). Han hade nog en decimeter kvar.

    Själv har jag aldrig varit i närheten av dessa höjder, vilket skulle kunna vara en anledning till att magister Risberg aldrig ”såg” mig trots min ansenliga längd (191 på den tiden). En annan anledning skulle kanske kunna vara att jag inte deltog på speciellt många gymnastiklektioner under mitt tredje år på gymnasiet.

  9. Helt underbart inlägg!

    Och plötsligt har jag fått en helt annan respekt för det gamla gardets höjdhoppare. Först tvingas man riskera att hamna på bild i en penibel ställning (det ser faktiskt fånigare ut än löpskolning) och sen riskerar man att slå sig fördärvad. Det är äkta idrottsmän det!

    ”Tung i gumpen och kort i rocken”. Ler i mjugg åt den tidens språkbruk. Liiite bättre har det blivit när det gäller synen på kvinnliga ”idrottsmän” – ursäkta idrottare.

  10. Så har man blivit lite bättre bildad vad gäller höjdhopp också, tack för det. Underbar läsning!

    En sak förbryllar mig dock. Om jag inte ser helt fel så har Richard Dahl bara en sko på sig, på vänsterfoten. Vadan detta? Eller är det en synvilla?

  11. Snitsaren svarar: Tack!

    Därefter grymtar han: ”Penibel ställning”? ”Fånigare än löpskolning”? Vafalls!!!

    (Snitsaren anser att det inte finns mycket som i skönhet slår en dykhoppare på väg över en högt belägen ribba. När det gäller flopphoppare, möjligen den elegante mustaschprydde föregångaren Barksdale undantagen, har han däremot överseende med vilka pejurativer som helst).

    Vad beträffar den aningslöst förlöjligade flickan är han dock enig med Bureborn. Det citerade uttrycket låter som taget ur en schlager från den tiden, men en googling ger bara en träff. Gissa vilken.

    Angående Pappa Bens höjdhoppande tycker snitsaren att det duger mycket bra för en handbollsspelare som bara tog höjdhoppandet med en klackspark (om det yviga bildspråket tillåts).

    På Karins fråga svarar snitsaren, att nej det är ingen synvilla. Stickan Pettersson på bilden (men det kunde lika gärna ha varit Richard Dahl) hade på den tiden liksom de flesta svenska dykhoppare bara sko på avstampsfoten. Det var, har vi för oss, Benke Nilsson som började med det även om han senare (på bilden) hade två skor. Man tyckte väl att pendelbenet blev lättare och dessutom fick man en liten uppförsbacke i sista steget. Även Johan Risberg hade (enligt bilden) anammat modet liksom givetvis den 11-årige snitsaren.

  12. Pejurativ? Ah, ett ord jag inte hört förr – sånt älskar jag. Men stavas det inte pejorativ? Det tycker i alla fall SAOL…
    Dykande höjdhoppare kan säkert vara vackera i rörelse, men i frusna ögonblick tycker jag de påminner om groddjur. 🙂
    Att jämföra med skrattande människor. Skratt är vackert, men fryser man bilden i vissa skrattande lägen, kan man fånga man de mest burleska grimaser.

  13. Ja, när man snobbar med fina ord ska man använda dem rätt. ”Pejorativ” ska det vara.(Enligt uppslagsbok kommer det av latinets ”pejor” för ”sämre”).

    Tack! Vad vore denna blogg utan en vaken läsekrets.

    Snitsaren håller med om att en del svenska dykhoppare ser lite grodlika ut över ribban, men den som inte faller i trans inför denna bild på Varerij Brumel, har ett hjärta av sten:

    http://images.google.com/hosted/life/l?q=brumel&imgurl=6ab114b80dd6cbe6

    Frusna skratt kan bli groteska, men motsatsen har förekommit. Vi minns en smittande numera ersatt så kallad avatar.

  14. Är han på väg till höger eller till vänster på bilden?

  15. Å, startnumret! Vi trodde att han hade emigrerat till New York. Välkommen till denna enkla lilla blogg i denna enkla lilla by i detta enkla lilla land. Det var väl för att bilden var tagen i New York, som han vaknade till liv.

    Snitsaren svarar, att eftersom Valerij Brumel inte är vanskapt, hoppar han som alla dykhoppare dit näsan pekar. Ryska och amerikanska hoppare har det främre så kallade pendelbenet sträckt över ribban medan svenskarna på den tiden hade det mer eller mindre böjt. Snitsaren själv hade det böjt fram till 1959, då han började försöka hoppa ryskt med en mer bakåtlutad fotisättning och ett rakare pendelben. Med den tekniken halkade han på kolstybben och fick konstruera en spiksko av en blå gymnastiksko, en mekanoplatta och två pappspikar. Man fick ta vad man hade på den tiden. Riktiga spikskor skaffade han först 1961.

  16. Höjhoppare gör som löpare, med andra ord, rör sig dit näsan pekar, fast undrar om inte bilden på Barksdale är upp och ner? När man läser det tidigare inlägget som bl a nämnde Derek Ibbotson infaller sig osökt frågan ifall Derek måhända är släkt med Jim Ibbotson ( i den berömda folkrockgruppen ”Nitty Gritty Dirt Band”). Detta är något Snitsaren borde veta? Slutligen, hur avlöpte egentligen gissningstävlingen i anslutning till T Danielsson trevliga text?

  17. Javisst, bilden på Barksdale är upp och ner. Flaggstängerna på Stadion pekar som alla vet neråt och flaggor brukar hänga uppåt.

    Det är möjligt att snitsaren vet ifall engelsmannen Derek Ibbotson är släkt med namnen Jim. Han (snitsaren) får dock inte störas, eftersom han är sysselsatt med att översätta en rysk text om Nikolaj Kovtun.

    Tävlingen om kungarna pågår fortfarande. Gissningsvis ligger startnumret på tredje eller fjärde plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s