På spaning

I jakten på sanningen kring den ryske höjdhopparen Stepanovs omdiskuterade världsrekord, har en flitig butler tillbringat många spännande timmar i Kungliga Bibliotekets källarvalv, där mikrofilmer på gamla tidningar förvaras och står till allmänhetens tjänst. Vid sin sida i sökandet har han haft snitsaren, som pallrat sig dit med färdtjänst för att drömma sig tillbaka till barndomens sena 1950-tal. Snitsaren minns hur han varje sommarmorgon förväntansfullt slog upp Dagens Nyheters sportsida, för att där läsa vad som tilldragit sig på friidrottsarenorna världen över, och när han så åter mött sin barndoms hjältar, har han mer än en gång fått ta upp sin näsduk för att snyta sig.

1957 var det år Dan Waern tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj, och de entusiastiska rubrikerna om honom var legio  hela den sommaren och hösten. Den 19 juli  gjorde han den första svenska drömmilen med tiden 3:59,3 , ett resultat som han i augusti förbättrade till 3:58,5 och det förutspåddes, att han med bättre draghjälp skulle kunna slå Derek Ibbotsons världsrekord, som bara var en dryg sekund bättre. Något världsrekord blev det dock inte för Waern, varken på 1500 meter eller engelska milen, trots att många världsrekord slogs och han själv slog nära nog hela världseliten. Efter sitt bästa 1500-meterslopp, där han satte svenskt rekord med 3:40,8, var han riktigt arg på sig själv. Tre finnar, alla med förnamnet Olavi, som han annars brukade besegra, slog både honom och världsrekordet och till detta hade han dessutom hjälpt dem med sin sedvanliga hårdkörning på sista varvet. Snitsaren minns ännu sin barnsliga besvikelse och när tjecken Stanislav Jungwirt nästa dag pressade finnarnas tid med mer än två sekunder och noterade 3:38,1, blev snitsaren riktigt moloken. Året efter skulle australiern Herb Elliot med ett världsrekord på 3:36,0, satt i Göteborg, ta medeldistanslöpningen in i en ny tidsålder.

Dan Waern blev som bekant diskvalificerad några år senare för brott mot amatörreglerna, men redan hösten 1957 hade han ögonen på sig efter att ha figurerat i tidningsreklam, vilket inte var tillåtet, även om man inte fick betalt för att synas. Han räddades dock av att mjölk inte var att anse som vilken vara som helst, emedan reklamen för den kunde betraktas som hälsopropagande. En gammal butler har för övrigt under sitt arbete lett igenkännande åt många klassiska annonser i tidningarna från den tiden.

Vad som främst slagit oss, när vi fördjupat oss i 1950-talets sportjournalistik, är det utrymme friidrotten fick i spalterna. Även en dagstidning som Dagens Nyheter kunde ha reportage från småtävlingar och ett svenskt mästerskap i  friidrott var en viktig händelse. Stor uppmärksamhet ägnades naturligtvis även de ideligen utkämpade landskamperna. Under sommaren och hösten mötte det svenska friidrottslandslaget, i tur och ordning, Norge, Finland, Tyskland och Italien och som om inte detta skulle vara nog, ordnades på senhösten en match mellan Norden och Balkan, allt bevakat med utförliga referat och kommentarer i tidningarna. Till och med en friidrottslandskamp mellan Tyskland och Finland ansågs viktig med en reporter på plats. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes en braskande löpsedel från tidigt sextiotal, ”Svenskt rekord i kula”, och att Dagens Nyheter så sent som 1967  ägnade snitsaren ett par uppskattande rader, när denne blev svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, är smått obegripligt och nästan lite rörande. Idag hade inte ens resultatet stått att finna i tidningen. Reportage och resultat har fått ge plats åt löst sportjournalistiskt tyckande. Om det kan man anse vad man vill, vilket också snitsare gör. Och en lydig butler nickar instämmande.