På spaning

I jakten på sanningen kring den ryske höjdhopparen Stepanovs omdiskuterade världsrekord, har en flitig butler tillbringat många spännande timmar i Kungliga Bibliotekets källarvalv, där mikrofilmer på gamla tidningar förvaras och står till allmänhetens tjänst. Vid sin sida i sökandet har han haft snitsaren, som pallrat sig dit med färdtjänst för att drömma sig tillbaka till barndomens sena 1950-tal. Snitsaren minns hur han varje sommarmorgon förväntansfullt slog upp Dagens Nyheters sportsida, för att där läsa vad som tilldragit sig på friidrottsarenorna världen över, och när han så åter mött sin barndoms hjältar, har han mer än en gång fått ta upp sin näsduk för att snyta sig.

waern-ett-steg-frran-drommil

drommil-rubrik

tre-finnar-rubrik

1957 var det år Dan Waern tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj, och de entusiastiska rubrikerna om honom var legio  hela den sommaren och hösten. Den 19 juli  gjorde han den första svenska drömmilen med tiden 3:59,3 , ett resultat som han i augusti förbättrade till 3:58,5 och det förutspåddes, att han med bättre draghjälp skulle kunna slå Derek Ibbotsons världsrekord, som bara var en dryg sekund bättre. Något världsrekord blev det dock inte för Waern, varken på 1500 meter eller engelska milen, trots att många världsrekord slogs och han själv slog nära nog hela världseliten. Efter sitt bästa 1500-meterslopp, där han satte svenskt rekord med 3:40,8, var han riktigt arg på sig själv. Tre finnar, alla med förnamnet Olavi, som han annars brukade besegra, slog både honom och världsrekordet och till detta hade han dessutom hjälpt dem med sin sedvanliga hårdkörning på sista varvet. Snitsaren minns ännu sin barnsliga besvikelse och när tjecken Stanislav Jungwirt nästa dag pressade finnarnas tid med mer än två sekunder och noterade 3:38,1, blev snitsaren riktigt moloken. Året efter skulle australiern Herb Elliot med ett världsrekord på 3:36,0, satt i Göteborg, ta medeldistanslöpningen in i en ny tidsålder.

Dan Waern blev som bekant diskvalificerad några år senare för brott mot amatörreglerna, men redan hösten 1957 hade han ögonen på sig efter att ha figurerat i tidningsreklam, vilket inte var tillåtet, även om man inte fick betalt för att synas. Han räddades dock av att mjölk inte var att anse som vilken vara som helst, emedan reklamen för den kunde betraktas som hälsopropagande. En gammal butler har för övrigt under sitt arbete lett igenkännande åt många klassiska annonser i tidningarna från den tiden.

Vad som främst slagit oss, när vi fördjupat oss i 1950-talets sportjournalistik, är det utrymme friidrotten fick i spalterna. Även en dagstidning som Dagens Nyheter kunde ha reportage från småtävlingar och ett svenskt mästerskap i  friidrott var en viktig händelse. Stor uppmärksamhet ägnades naturligtvis även de ideligen utkämpade landskamperna. Under sommaren och hösten mötte det svenska friidrottslandslaget, i tur och ordning, Norge, Finland, Tyskland och Italien och som om inte detta skulle vara nog, ordnades på senhösten en match mellan Norden och Balkan, allt bevakat med utförliga referat och kommentarer i tidningarna. Till och med en friidrottslandskamp mellan Tyskland och Finland ansågs viktig med en reporter på plats. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes en braskande löpsedel från tidigt sextiotal, ”Svenskt rekord i kula”, och att Dagens Nyheter så sent som 1967  ägnade snitsaren ett par uppskattande rader, när denne blev svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, är smått obegripligt och nästan lite rörande. Idag hade inte ens resultatet stått att finna i tidningen. Reportage och resultat har fått ge plats åt löst sportjournalistiskt tyckande. Om det kan man anse vad man vill, vilket också snitsare gör. Och en lydig butler nickar instämmande.

Annonser

7 responses to “På spaning

  1. Akademisk? Fanns det andra typer av mästare? Frågar undertecknad (eller sidtecknad) som har noll koll på allt vad idrottshistoria heter?

  2. ”Svensk akademisk mästare” är den som vunnit ”svenska akademiska mästerskapen” eller om man så vill ”högskole-SM”. Vid dessa mästerskap representerar man sin högskola. Min seger i ballongtältet på Östermalms IP berodde till stor del på dålig uppslutning dvs dålig konkurrens. Säkert fanns bättre hoppare som bedrev akademiska studier på andra håll i Sverige. Så mycket märkligare att det skrevs om det i DN.

    Ännu sämre konkurrens var det på utomhusmästerskapen samma år i Lund, där jag deltog i en mängd grenar. Jag vet inte om akademiska mästerskap ordnas längre.

  3. Efter en tillfällig topp under gästbloggveckan har besökstalet på denna blogg åter sjunkit till normal nivå för att nu underskrida den med god marginal. Friidrott på 1950-talet är uppenbarligen inte vad unga löpare vill läsa om idag och detta sista inlägg torde ha varit ett sömnpiller så gott som något. Vem bryr sig om Olavi Salonen eller Derek Ibbotson när Anders Szalkai sparkar igång sitt maratonträningsprogram. Därför kommer idag, något tidigare än planerat, ett nytt inlägg på denna blogg, För att eventuellt lura någon har vi (snitsaren och hans butler) kallat det ”Barndomsvänner”.

  4. Är det inte fett populistiskt att snegla på besökssiffror när man skriver blogginlägg. Jag trodde att det var snitsarens signum att vara tråkig.

    När kommer förresten det där utlovade inlägget om den där ryske höjdhopparen som ni har tjatat om i ett par månader nu?

  5. Du har helt rätt, Tildo. Snitsaren är snitsaren och vad han har i huvudet kan inga locktoner i världen rubba och kan ej av tiden härjas.. Han ”kör sitt race”, som jumper skulle ha uttryckt det, även om han blir helt ensam och övergiven. Besökstalen och frekvensen av kommentarer bestämmer inte innehållet i snitsarens blogginlägg, bara publiceringstakten. Vi (snitsaren och hans butler) har tråkigt material så att det räcker fram till nyår.

    Det utlovade inlägget om Jurij Stepanov kommer, ifall en enkel butler får bestämma, om några dagar. Det är, även för att vara ett snitsarinlägg, ovanligt långt, men mycket läsvärt för den som är intresserad av äldre tiders sportjournalistik och tidningsspråk. De direkta citaten är många och historien är spännande. ”Stay tuned”, Tildo!

  6. Jumper: Jag tycker det är charmigt att DN så pass sent som 1967 uppmärksammande såna ”banala” ting. Inget nedlåtande i ordet banal just här.
    Tror det beror på att världen helt enkelt var mindre. Säkert inte en trevligare plats att leva på, men mindre – och därför trodde man den vara just en trevligare plats.

    Butlern: Ah, gammalt tidningsspråk – sånt gillar idehistorikern i mig!

  7. Det var på den tiden det bara fanns en tevekanal och alla kunde prata om samma program. När det gäller idrotten verkar utbudet ha varit mindre varierat än idag. Tydligen hade tidningen råd att skicka en särskild reporter en lördag till de där pluttiga mästerskapen som annars saknade publik och han försökte verkligen krama ut så mycket han kunde. Han måste ha intervjuat mig också eftersom det står vad jag studerade och vad mitt tidigare personliga rekord var. ”Endast 21-årig” fick jag också vara. Det var dock inte av denna reporter jag blev kallad ”välkluven” (lär betyda ”långbent”). På den tiden fanns det ju inga hemsidor att gå in på för att kolla resultat och bilder, så tidningarna kände väl nåt ansvar.

    Att läsa tidningar från 1950-talet kan ibland ge lite Kalle Blomkvist-känsla: ”Ännu ingen misstänkt för juvelstölden”. Å andra sidan verkar morden ha vara lika frekventa på den tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s