Sedermera

Snitsarens berättelse om ”IK Kometen” i föregående inlägg avslutades med en underlig mening:

”Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Som villkor för att citeras ställde snitsaren publicering av följande förklaring:

Oklarhet kan råda om Cederskiöld “sedermera var med i klubben”, det vill säga “inte var med från början utan först senare” eller om han “sedermera blev ett (före detta) finansborgarråd”. Den första tolkningen borde nog kräva en annan ordföld, “sedermera var faktiskt också” eller “var sedermera faktiskt också”, men är annars rent sakligt möjlig, ty Cederskiöld blev medlem sent i Kometens historia, ditlockad av klubbens löparstjärna. Om vi minns rätt var de båda skolkamrater i någon fin skola någonstans. När det gäller Cederskiöld, har vi ett svagt minne av att han åtminstone en gång deltog i klubbmästerskapet i längdhopp och då hoppade bortåt fem meter. Han hade en yngre bror vid namn Hugo, som var kamrat med snitsarens kamrats lillebror. Snitsaren minns Hugo som en skojig prick med torr humor. Hans (och följaktligen även Carls) farfar, även han döpt till Hugo, påstods vara “kungens närmaste man”. Till skillnad från idag var “Hugo” på 1950-talet ett ovanligt namn på ett barn och vi vanliga tjänstemannagossar kände luftdraget från de adliga vingslagen. I den andra tolkningen måste “sedermera”, som ju är ett adverb, vara bestämning till adjektivet “förre” och inte till substantivet “finansborgarrådet”. Detta inser vi om vi utelämnar ordet “förre” och skriver meningen med rak ordföljd. I modern svenska går det varken att säga “Sedermera finansborgarrådet var med i klubben” eller “Det sedermera finansborgarrådet var med i klubben”. I SAOB anses exemplet “en sedermera glasmästare” visa ett “numera knappast brukligt” mönster. En konstruktion, “Adelsmannen, sedermera finansborgarrådet Cederskiöld var med i klubben”, vore däremot möjlig eftersom “sedermera” då tolkas som en satsförkortning med ett underförstått verb (”Adelsmannen, som sedermera skulle bli finansborgarrådet”). Snitsaren anmärker också självkritiskt att man omöjligen kan säga “det förre finansborgarrådet” och därför inte heller borde acceptera “förre finansborgarrådet”. Eftersom ordet “förre” böjs i genus kan det ju inte heller tolkas som adverb i stil med uttrycket “före detta”, som ju inte böjs, även om den skojiga formen “före dette statsministern” har noterats. I varje fall är “förra” en grammatiskt riktig form framför ett substantiv i neutrum, varför vi i fortsättningen föredrar den.  Adjektiv i bestämd form föregås, som vi vet, av bestämd artikel, “det stora huset”, utom i fasta uttryck av typen “tjocka säkten”, “kalla handen”, “lugna gatan”. Andra viktiga undantag är bland annat ungdomsspråkets superlativ i bestämd form “värsta” och de frekventa adjektiven “sista” och “förra”. Uttrycket “förra finansborgarrådet” kan alltså stå självständigt utan sin bestämda artikel. Adverbet “sedermera” före adjektivet komplicerar dock frågan. Vi säger inte gärna “Ovanligt tjocka släkten kommer på besök” eller “Jag fick mycket kalla handen”. Eftersom adverbet bryter det fasta mönstret, kräver vi en bestämd artikel framför och uttrycken får med ens en mer konkret betydelse. Om vi i det senare exemplet byter adverbet “mycket” mot t.ex “genast” blir vi dessutom missuppfattade eftersom adverbet hellre söker det verb som plötsligt finns att tillgå med normal språklig logik. Jämför betydelsen av meningarna “Jag fick genast kalla handen” och “Jag fick den genast kalla handen”. I det förra fallet var (den bildliga) handen kall när jag fick den, men i det senare fallet tycks den erhållna (troligen bokstavliga) handen ha kallnat hastigt under själva handslaget (eller på tallriken?). Undantag som “i absolut sista minuten” bekräftar den regel, som vi avstår från att formulera, men som ändå antyder att konstruktionen “sedermera förra finansborgarrådet” saknar sin bestämda artikel “det”. Denna befriar oss från alla rimliga möjligheter till missförstånd och om vi slutligen även stavar Carls efternamn rätt, antar meningen den oklanderliga formen:

“Ett kort tag var faktiskt också det sedermera förra finansborgarrådet Carl Cederschiöld med i klubben, men det har han nog glömt.”

Adverbet “sedermera” ska ses i förhållande till då, medan adjektivet “förra” anger titeln i förhållande till i dag. Gossen Carl skulle “sedermera”, det vill säga idag som 63-åring, komma att tidigare ha varit finansborgarråd, det vill säga, skulle “sedermera” komma att vara “det förra finansborgarrådet”. Konstruktionen, där adverbet bestämmer adjektivet, kan jämföras med uttryck som “den fordom muskulösa kroppen”, “den numera bräckliga stofthyddan” eller, för att sluta cirkeln av exempel ur snitsarens verklighet, “det snart ruttna liket”!

8 svar till “Sedermera

  1. Riktigt läsvärt inlägg på temat svensk grammatik 🙂 Jag fick gräva djupt i hjärnans vindlingar och fåror för att minnas satsgrammatiken ochs språklogiken. Tack för repetitionen!

  2. Jag ska framföra Karins ord till snitsaren. Själv nickade jag till nånstans i mitten av texten och sov sedan gott tills snitsaren ringde och ville mat.

    Snitsaren tillägger för övrigt att en variant ”sedemera” ger så mycket som 42300 träffar på Google (287000 för ”sedermera”). Denna har dock inte fått tillträde till SAOL. I SAOB kan man finna ett dussintal äldre varianter på ordet.

  3. Det verkar som Sedemera F. Finansborgarrådet efter sin Kometsejour bildade en Curlingklubb (antagligen för stadens curlingföräldrar) men varför han glömde maj förtäljer ej historien.

    Snitarens snåriga text i översättning:
    ”Endast i ett mycket kort tid, sanningen och sedan, förra årets ekonomisk trygghet Cederschiöld Curling Club, men han glömde maj”

  4. Puh!
    Ligger det månne en svensklärare begraven här? (Ännu inte förmultnad och ruttnad).

  5. Tildo säger “Mådä!”, Bureborn stånkar “Puh!” medan Karin bjuder på en glad gubbe. Själv ler jag överseende åt den gamle. Nog hade jag helst velat skriva något vackert om junimånen som stiger upp i söder, men när snitsaren önskar damma av någon av sina knastertorra texter, är det bara att lyda.

    När jag nämner ordet “svensklärare”, fnyser snitsaren: “Den stackarn jag hade i folkskolan kunde inte ens skilja mellan supinum och perfekt particip”.

    Jag antar att det inte är hela snitsarens utläggning, som Startnumret kokat ner till oigenkännlighet, utan bara den diskuterade meningen. Vackert så! Det är intressant att översättaren vaskat fram den anrika gamla curlingklubben i Stocksund. På en isbana bakom det nu rivna posthuset på Vasavägen sopades det friskt hela snitsarens barndom. Entusiasterna kallades i folkmun “curlinggubbarna” innan de tydligen sponsrades och fick det stolta namnet Cederschiöld Curling Club. Så småningom anlades en konstfrusen bana under tak vid idrottsplatsen. Troligen var det här CCC höll till.

  6. Aha, svensklärare finns av olika arter, tydligen. Min var en fena på grammatik, drillades oss i timmar. På rasten flög ackusativobjekten och adverbial ut genom elevernas ännu vidöppna öron.
    På mina litterära alster dök han som en hök. Gillade inte mina nyordsmanér.

  7. Snitsaren berättar, att läraren i tredje eller fjärde klass en gång gav en massa exempel på supinumformer*, men råkade få med något perfekt particip*. Den lille blyge snitsaren var då liksom nu bättre på att tänka än att prata, varför han lät saken bero. Insikten, att var och en är sin egen professor, tog han dock med sig. Följaktligen lärde han sig allt om 1950-talets friidrott, men fick mycket lite hum om de puniska krigen. Från folkskolan minns han annars inte mycket mer än att en mycket gammal lärare stod vid fönstret och demonstrerade kolsyreassimilationen. Med högerhanden fångade han solljuset och förde det till vänsterhanden med en smäll. Av hans ord minns snitsaren bara den säregna flera gånger upprepade formuleringen “och nitar tillhopa”. Vad som egentligen nitades tillhopa i de gröna bladen lärde han sig antagligen inte förrän långt senare.

    Snitsaren meddelar också att han finner alla nyord spännande, antingen de beror på okunskap eller, som i Bureborns fall, på kreativitet.

    *) Ibland sammanfaller formerna: ”Jag har släckt elden” och ”Elden är släckt”.
    Det är för övrigt möjligt att verbformerna har helt andra namn i modern lingvistik. Distinktionen kvarstår dock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s