IK Kometen

Om idrottsklubben Kometen berättar snitsaren:

”När den bildades i slutet av 1950-talet hade den omkring ett halvdussin aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg, vår och höst utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt bland andra badande i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och bara ett gjort mål på hela säsongen lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvuduppgift, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och när den till slut självdog på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. En av dem blev senare svensk akademisk inomhusmästare i höjdhopp, men i övrigt har Kometens forna medlemmar fått nöja sig med karriärer inom andra, mindre viktiga områden. Någon lär vara styrelseordförande i Volvo, medan andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Eftersom snitsaren sitter fördjupad över franska konjunktiv och inte är god att tas med när han blir störd, vänder jag mig till jumper, som också var med när det begav sig. På min enfaldiga fråga, om idrottsklubben Kometen verkligen har existerat i verkligen, svarar han skrattande:

– Naturligtvis.

– Och du var med från början?

– Två klasskamrater, låt oss kalla dem Anders och Erik eftersom de råkade heta så, frågade om jag ville vara med i en idrottsklubb som de just hade startat. Som alltid inför nyheter var jag först tveksam och jag tror att jag också tyckte att klubbnamnet var lite fånigt. Tydligen vande jag mig, eftersom jag gick med och stannade kvar så länge klubben fanns. Nu tycker jag att namnet är rätt läckert. Funderar på att använda det under nästa långlopp. Eftersom ”IK Kometen” verkar vara upptaget av en bordtennisklubb i Bollnäs, får jag nöja mig med bara ”Kometen”.

– Får vi kanske se dig i Kometens färger under Stockholmshalvan i september?

– Klubben hade så vitt jag minns inga färger, så jag får väl införa röd tröja och gröna byxor som officiell klubbdräkt.

– Du tackade alltså ja till gossarna där på skolgården och så blev du medlem i IK Kometen?

– Redan samma helg blev det klubbmästerskap i landsvägslöpning. Det var en solig marsdag minns jag och det luktade så som det gör en solig marsdag. Jag har för mig, att vi sprang ett par varv runt kvateret där de flesta i klubben bodde.

– Och då sopade du asfalten med de andra?

– Nej, jag var ingen slätlöpare. I terräng vann jag däremot ett par gånger. För övrigt var jag inte ens klubbens bäste höjdhoppare hela tiden. Jag växte sent.

– Du har tidigare berättat om en konstig orienteringstävling där en liten pojke försvann i skogen. Har du kanske något annat minne att berätta?

– Minnena flyter ihop i ett enda långt klubbmästerskap. Vår och höst var det tävlingar varje helg, ett par grenar på lördan och ett par på söndan. De sista åren fick jag naturligtvis sovra i utbudet med tanke på min höjdhoppskarriär, men i början deltog jag nog i rubbet.

– Tränade ni aldrig?

– Om det fanns något som kunde kallas träning, fick man sköta den själv. På sommaren, när Kometen tog ledigt, blev det mer tid för eget idrottande. Det var för övrigt inte så stor skillnad mellan träning och tävling i de tidiga tonåren. Tränade man höjdhopp, så hoppade man höjdhopp. Att tävla i alla grenar gav följaktligen allsidig grundträning. Utan Kometen hade jag nog blivit både sämre höjdhoppare och veteranlöpare.

– Vilket är ditt roligaste minne från alla dina år i Kometen?

– Jag minns helheten, känslan och stämningen, lukten av en idrottsplats tidigt om våren, ljudet av en hoppribba som klonkar i kolstybben. Annars var det lite småkul för det mesta, gissar jag.

– Något tråkigt minne då?

– En gång lappade jag till en annan kille.

– Usch då! Vad hade han gjort?

– Egentligen ingenting. Vi käftade visst om turordningen i en stavhoppstävling. Jag minns att jag blev överraskad av min handgriplighet. Han har nog glömt alltihop, men jag kan ännu känna den otäcka känslan av att ha tappat fattningen.

– Men nog måste du ha slagits fler gånger som barn?

– Aldrig ensidigt och utan anledning.

– Fanns det inga flickor i IK Kometen?

– Nej, det skulle jag nog ha kommit ihåg. Trots att flickor var väl så duktiga som pojkar i den åldern, såg man dem sällan idrotta självmant.

– Vad gjorde de då?

– Bollade och hoppade hopprep.

– Tävlade ni bara mot varandra i klubben?

– Eftersom klubben inte var ansluten till friidrottsförbundet, fick det bli så. En gång hade vi en klubbmatch mot en annan kvartersklubb, Kevinge IK. Jag minns inte vilka som vann, men efteråt gick de flesta därifrån över till oss. IK Kometen hade nog som mest ett trettiotal aktiva medlemmar. Rätt kaxigt!

– Och så ”självdog” klubben plötsligt?

– Eldsjälen, vår ordförande flyttade från orten. Vi blev äldre och de flesta fick andra intressen.

– Många storklubbar har ju annars startat som små kvartersgäng?

– Ja, det fanns uppenbarligen ett tomrum i kommunen också. Stocksunds IF ville att vi skulle bli en friidrottssektion där, men villkoren lockade tydligen inte. Senare tävlade jag och ett par andra för Enebybergs IF, innan jag hamnade hos Studenterna. Inte förrän senare med Danderyds SK fick kommunen en riktig friidrottsklubb, där några gamla kometer tycks ha tävlat en tid, och en blev till och med ledare där. Han ringde nån gång och ville ha mig som hopptränare.

– Men det nappade du inte på?

– Det var på sjuttiotalet och ingen ville hoppa dykstil längre. Det där drattandet på rumpan har jag aldrig begripit mig på. Dessutom ansåg jag mig färdig med idrotten i livet. Kan du förresten tänka dig mig stå och coacha? Svara ärligt!

– Kanske inte?

– Dessutom har jag alltid varit en sån där som kryper ihop, när det bli tal om att välja klasspappa eller liknande.

– Du menar en feg latmask.

– Eller en blyg realist. Jag hade också i det längsta lyckats undvika alla uppdrag i IK Kometen, men tyvärr blev jag ställd mot väggen till slut och fick motvilligt acceptera en post som sekreterare det sista året.

– Och du överlevde?

– Det handlade mest om att bokföra resultaten från alla våra tävlingar. Ibland skulle man skriva klubbens stencilutskick på maskin. Jag vill minnas att jag försökte skämta och driva med mitt påtvingade uppdrag genom att skriva torrt och uppstyltat. Killen med stencilapparaten brukade skratta när jag kom med mitt hopkok, men efterhand tror jag hans skratt blev mer och mer ansträngt. Lite som när ett barn får de vuxna att skratta men sen inte kan sluta i tid. Jag minns att jag slickade i mig något indirekt beröm från någon av klubbens äldre stödmedlemmar. Kanske sög jag lite för länge på på den pralinen.

– Jaså, hur lät det berömmet.

– Något om att det var roligt skrivet, tror jag. Att gamlingen var finlandssvensk hör på något vis också till saken. Kanske formades min bild av finländsk humor där och då.

– Och av dig själv och din egen humor?

– Usch ja! Jag var lättsmickrad.

– Och är kanske fortfarande?

– Usch ja!

– Som när Nix och Masse dunkade dig i ryggen och skickade ut oss på egna ben i bloggosfären?

– Ja, de visste hur de skulle lägga orden. Tildo går förstås inte på sånt där, men en lättsmickrad jumper föll pladask och nu sitter vi här, du som administrator och jag som contributor, i en blogg med det fåniga namnet ”Efteråt hos farbror Steffe”. Inte var det väl det vi ville när vi var unga!

– Så du vill inte överta administratorskapet?

– Nej, fy fan!

         *

Snitsaren har senare fått tillgång till ett flertal bilder från klubbens första vår, av vilka några visas nedan.

Snitsaren som segrare i bowling.

 

Final i badminton, som snitsaren troligen förlorade.

 

Segraren i tyngdlyftning demonstrerar sina färdigheter med snitsaren till höger.

21 svar till “IK Kometen

  1. Det är ju för väl att Jumper är en lättsmickard typ, om inte hade ju bloggosfären stått utan den kamelprydda bloggen. Ack och ve!
    Passar i samma andetag på att tacka för ytterligare ett roande – och rörande – inlägg. Av ngn anledning hör jag en hurtfrisk kommentator á la journalfilm i bakhuvudet… Och känner en fläkt av Linggymnasternas anda…

    Appropå det något udda bloggnamnet, finns det månne en upplysande förklaring som man kunde få ta del av?

  2. Härligt återgivet som vanligt, kul!

    Kanske dags att starta ”IK Blogg”? 🙂

  3. Ja, det var en tid som aldrig kommer igen, och tur är nog det på många sätt, även om snitsaren och jumper här lyfter fram en idyllisk sida av femtiotalet. Förhoppningsvis fanns liknande idrottsgemenskap också på andra håll fast de små gossarna inte växte upp till styrelseproffs, borgarråd och professorer utan kanske bara blev enkla butlers. Gamla journalfilmsröster låter inte sällan fördomsfulla och förljugna i ljuset av dagens kunskap. Vilka lik har månne snitsaren och jumper i sin gemensamma garderob?

    En förklaring till det egendomliga bloggnamnet hittar man i ett mycket tidigt inlägg, Om farbror Steffe , innan bloggen lästes av andra än de närmast sörjande och än mindre kommenterades. Förklaringen återfinns också längst ner på sidan ”blogg” ovan. En enkel butler kan inte påstå att han blir så mycket klokare. Han tycker att han bara får ännu fler frågor i huvet.

    IK Blogg, gärna det, säger jumper, bara han slipper bli sekreterare.

  4. Inslaget ovan väcker onekligen lite frågor:
    1. Har en komet verkligen ben (som den kan lägga sin svans mellan)?
    2. Vilken var den komet som ”Kometen” fick sin namn av? Var epok har ju sin komet: Halley´s (som sedemera visst fastnade någonstans), Kohoutek, Hale-Bopp och vad de nu kunde heta.
    3. Spelar Farbror Steffe ”nya lusen” eller ”lusen”?
    När det gäller lusspel, vill vi gärna påpeka att tärningen inte bestämmer lusens form. Man kan alltså inte sätta antenner på sugsnabelns plats eller placera lusben i ögonhålorna! Tärningen bestämmer enbart hur lång tid det tar att bygga lusen men dess slutliga form blir alltid densamma.

  5. Hale-bop var för övrigt synlig samma år som legendariska gruppen Hanson hade sin stora hit “Mmm-bop”.
    Snacka om spooky.

    Så höjdhopparen slipper googla : http://www.youtube.com/watch?v=wkzX25vs8Bo

  6. Svar till Startnummer X:

    1. Ja, på samma sätt som celler har skelett och galaxer armar, måste kometer ha ben. Annars skulle svansen släpa i marken.

    2. Kometen ”Kometen” dök upp i slutet av femtiotalet, då man ännu trodde att kometer var ett slags tomtebloss. Att kalla en idrottsklubb för ”IK Tomtebloss”, hade ju varit konstigt.

    3. Oddvar Moen talar om att man för några decennier sedan spelade ”en förenklad variant av det urgamla spelet lusen”. Denna variant (som även en enkel butler spelat) gick till just så som Startnumret beskriver. Ursprungsversionens regler lär däremot vara så komplicerade att kanske inte ens farbror Steffe har full koll. Om vi rätt tolkar slutreplikerna i det sjätte benet (inte kometens eller lusens utan spindelns) skall man bland annat spotta på varandra under spelets gång. Vi citerar:

    Vem är det som klampar på min bro?
    Det hörs väl !!
    Steppvargen?
    Han steppar lätt på tysta tassar !
    Timmermannen?
    Klampar ljudlöst !
    Är det möjligt?
    Han går på i ullstrumporna !!!!
    Totte Ullman?
    Båda sitter kvar vid vattenhålet !
    Ove Lagermalm?
    Han sitter också där !
    Och Ove Lagermalm?
    Ja, även Ove Lagermalm !
    De tuggar något?
    Resterna av Kisse Bull !
    Den svarte?
    Eller svarta !
    Doktor Bullman?
    Inte mycket kvar !
    Fy fan, vad äckligt?
    Det blir värre !
    Farbror Steffe?
    Han har redan ätit klart !
    Och nu?
    Han spelar lusen !
    Ensam?
    Nej, med farbror Steffe !
    Varför spottar han så otäckt på varandra?
    Så är spelets regler !

  7. Förlåt, såhär ska det ju se ut:

    Vad är det för uttråkade highschoolkids som lägger upp meningslösa videor av sig själva förresten? Man blir ju förbannad, på riktigt.

  8. Tänkte väl det, Bernard. Gullungarna Hanson fanns ju redan när MTV strömmade ur teven i detta överbefolkade kyffe för femton år sen.

  9. Vad gör pojkrockarna nuförtiden då kan man undra?
    Jo de lade gitarrerna på hyllan och ägnar sig åt detta såklart:
    http://www.runworks.com/about645.html

    Mera kometkrafs:

  10. ”Bara man kan rocka
    så ordnar det sig nog.
    Rock
    rock
    rock’nroll”

  11. Jumper säger i intervjun att han först tyckte att namnet ”IK Kometen” lät lite fånigt. Varför det?

  12. Jumper svarar att namnet ”IK Kometen” inte lät som andra jämförbara idrottsklubbar. Bland äldre ungdom hade det funnits kvartersklubbar med namn som ”Sture IF” (lokaliserad till Sturevägen) och ”Trappvägens IF”. Konkurrenten ”Kevinge IK” följde också det gängse mönstret. ”Storängsstigens IF” hade nog gått bra, även om han själv bodde på en annan väg. ”IK Kometen” var lite för djärvt för den lite mesige jumper, men samtidigt fick han vara glad man inte kallade sig ”Örnarna” eller ”Geparderna”. Nutida fantasirika namn på korplag i fotboll, ska vi bara inte tala om i sammanhanget.

  13. Herregud, jag har faktiskt bott på Storängsstigen. Det var länge sedan, fast inte riktigt så länge sedan. IK Kometen. Snyggt retro – hade varit grymt poppis idag, jag lovar.

  14. Där ser man. Storängsstigen, denna lilla vägsnutt i Stocksund, ruvade tydligen på ännu fler hemligheter. Bodde du där som barn?Snitsaren/jumper påstår sig ha bott ett stycke bort, på Vasavägen, från 1940-talet till en bit in på 1970-talet. En stor del av barn- och ungdomen tillbringades dock som framgått på Stockhagens idrottsplats inte långt från Sorängsstigen.

  15. Nej, det var som student på 90-talet, jag var halvinneboende och hyrde en vindslägenhet i ett stort hus. Nummer tre vill jag minnas att det var. Takterass hade jag också! Nej, nu längtar jag tillbaka.

  16. Synd att IK Kometen numera är upptaget av Bollnäsbor… Tack för underhållande läsning med kuriosa 🙂

  17. Tackar för ett härligt inlägg som dels fick mig att tänka på Åshöjdens BK, dels känna doften av nyklippta försommargräsmattor och solvarma höjdhoppsmattor.

  18. Tack!. Dina associationer stämmer nog bra med jumpers minnen… så när som på höjdhoppsmattorna. Sådana landade han inte på utomhus förrän möjligen i slutet av tonåren. Det var sand eller i bästa fall sågspån som gällde. Floppstilen hade alltså varit ganska farlig då, men i dykstilen tog man emot med händerna och ena benet. Höger armbåge och höger knä var ständigt lite lätt skrapade.

  19. Jo, har en far som också dök över höjdhoppsribban då det begav sig på 50-talet.

    Har (tyvärr) inte hört så mycket om den tiden. Inte mer än att hans flickväns (min mors) småkorpulenta kusiner var avundsjuka på honom och hans friidrottskunskaper. Antar att han hade nytta av sitt relativt snabba löpsteg då avundsjukan emellanåt blev för stor och tung för att hållas inombords.

  20. När Benke Nilsson införde dykstilen i Europa 1954 och höjde Europarekordet till 211 cm och blev världsstjärna, skulle alla killar hoppa dyk. Friidrottade din far upp i vuxen ålder?

  21. Nej, det var bara som ”grabb”/yngling eller vad det kan tänkas heta. Och aldrig för någon klubb så vitt jag vet.

    Han var en fotbolls/handbollspåg som även hade lite fallenhet för bl a höjdhopp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s