Orientering 2

Jag (Asgam) har liksom ett fåtal bloggarkollegor undrat vad som hände med den gosse som försvann under en orientering hösten 1959. Kom han tillrätta eller blev han som någon hoppats uppäten av en björn? Jag frågar min vän, jumper, som var med på den tiden och minns äventyret:

– Han kom väl tillrätta så småningom?

– Jodå, så småningom.

– Berätta?

– Vi väntade och väntade, men inte en tillstymmelse till pojke dök upp. Det var ju på senhösten så det blev snart mörkt och till slut gav vi upp. Vi hade redan börjat cykla hem, när en bil stannade och grabben klev ut, lite skamsen men vid gott mod. Han hade missat första kontrollen och bara lubbat vidare i skogen tills han kommit till ett hus, där han knackat på. Han hade pysslats om och fått mat medan vi andra var hungriga och sura. Tyvärr hade nån cyklat i förväg hem och skrämt upp grabbens morsa. Skulle tro att en del av oss fick sina fiskar varma efteråt.

– Fanns det inte telefon på den tiden?

– Vi kanske inte hade växelmynt och var för blyga att ringa på hos folk.

– Men i huset, dit han förirrade sig, måste det väl för bövelen ha funnits telefon?

– Man tycker det. Det hade ju blivit kolmörkt, så killen måste ha varit där ett bra tag. Nåt skumt är det.

– Han kanske inte kunde sitt telefonnummer och inte visste vad han hette?

– Bara för att han inte kunde kartan, var han inget pucko, även om Tildo antyder det i en kommentar. Jag undrar vem som är ett pucko egentligen!

– Den där diskussionen får ni ta någon annanstans?

– Det kan du lita på!!

– Om det varit idag, hade ni haft varsin mobil?

– Hur spännande hade det varit? Jag sitter på en stubbe, kom och hämta mig!

– Vad sa grabben efteråt?

– Minns inte. Han var nog lite småkaxig.

– Nog måste han ha varit ganska rädd där ute i skogen alldeles ensam?

– Säkert. Någon smak för orientering fick han nog inte.

– Och ni andra, vad hade ni att säga till tröst?

– Klart att grabben blev trackad för sitt taskiga lokalsinne ett tag efteråt, men det tog han som den man han blivit.

– Som han blivit ute i skogen, menar du?

– Ungefär så.

– Ett slags initiationsrit?

– Javisst, man sätter ut barnen i skogen och låter dom hitta hem om dom kan. Kvar blir ett frejdigt folk som åtminstone kan läsa karta.

– Du är hård?

– Ibland måste man hjälpa evolutionen på traven.

– Suvival of the fittest? Kartnördarna?

– Precis!

– Ni survivade i alla fall det här höstäventyret. Förhoppningsvis lärde ni er också något och blev lite klokare?

– Inte mycket. Det kom nya äventyr, och nya dumheter.

– Berätta?

– En annan gång.

3 svar till “Orientering 2

  1. Det var då för väl att grabbhalvan kom till rätta. Nu kan jag sova i natt…
    Ser fram emot ytterligare dumhetsanekdoter!

  2. Jag hade precis tänkt att skriva samma sak som bureborn, men det vore ju att plagiera… Skönt att veta slutet på äventyret och jag ser fram emot kommande intervjuer 🙂

  3. Jag kramar ur jumper som en disktrasa. Snart får jag börja leta intervjuoffer nån annanstans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s