Cliff

Till  besvikelse för alla beundrare av Cliff Richard skall dett inlägg inte handla om någon avdankad, brittisk smörsångare utan om ett begrepp i filmvärlden. Med en ”cliff” menar de initierade detsamma som en ”cliffhanger”, det vill säga ett spännande slut på en scen eller ett avsnitt, som väntar på sin fortsättning. Den klassiska ”klipphängaren”, för att tala med Oddvar Moen, hittar vi i ”Det stora jättebrevet”, där det första benet slutar:

Finns det hemligheter?
Alltför få och alltför många !
Hu, det börjar kännas otäckt?
Skulle tro det !
Mörkret drar ihop sig?
Ja !
Det är så egendomligt kusligt stilla?
Öknen ruvar !
Tyst?
Jag hör !

Vad de hör i öknen, får vi veta i nästa ben, ty en ”cliff” kräver och får en fortsättning. Om sådan inte följer, förblir vi hängande på klippkanten och då talar vi i stället om ett ”öppet slut”, något som älskare av traditionell berättarkonst finner snopet.

Till den kategorin hör uppenbarligen inte snitsarens läsare. Trots att hans blogg besökts över 200 gånger sedan det senaste inlägget publicerades, har ingen kommenterat det öppna slut, detta lämnat efter sig. Kanske har man tyckt att en banal förklaring skulle förta den magiska lyskraften i berättelsen. Kanske har man fruktat det värsta och inte vågat vända blad. Troligare är dock, att man funnit historien avslutad och inte tänkt vidare på saken. Vem orkar bry sig om en liten pojke som försvann i skogen för femtio år sen?

9 svar till “Cliff

  1. Läser blogginlägg i kronologisk ordning. Vilket förklarar det lilla tidsglappet mellan frågan på föregående inlägg och kommentaren här.
    Visar också att jag är en mycket ordningssam person, som är synnerligen avogt inställd till öppna slut. 😉

  2. Du är inte bara ”en mycket ordningssam person” utan också ”en mycket omtänksam person”, vilket din snabba fråga efter föregående inlägg visar. Jag (Asgam) undrar själv samma sak, “Men, hallå, vart tog grabben vägen”. De två som sitter inne med svaret, snitsaren och jumper, är inte tillgängliga för stunden (den förre sover och den senare har gått till kiosken för att köpa en dubbelsnickers att äta under dagens kommande långpass), men jag återkommer så snart jag har mer kött på benen (Här redigerar jag bort en kommentar från signaturen GAIS om att ”De e la klart att en asgam ska ha mer kött på benen”).

  3. Jag tror att pojken gick och gick tills han blev trött. “Bara jag slapp att så ensam här gå” tänkte han, när plötsligt grenarna började knaka. “Brummelibrum, vem lufsar där, en hund visst det är”, sa den lille puckade pojken, som inte kunde skilja på en hund och en björn. Han försökte klappa djuret, men det var inte på sånt humör. “Se här, smaka på” sa puckot och räckte fram några blåbär, med det hoppfulla tillägget “Hör du, jag tror att du tycker om bär”. Men där trodde han fel.”Se här smaka på själv”, sa björnen och sopade till lillpojken över nyllet så han damp i blåbärsriset. Om ni undrar vart grabben tog vägen, så ligger han i små bruna högar lite varstans i Enebybergsskogen. Snipp snapp snut så var sagan slut!

  4. Så makabert, Tildo.
    Jag avskyr sorgliga slut! Hoppas innerligt att Snitsaren eller Jumper kan erbjuda en trevligare ”sanning”.

  5. Tildo avskyr uppenbarligen lyckliga slut. Helst ska det vara mycket opassande otäckheter. Detta var nog en av de snällare sagovarianter jag hört från Tildo. Jag vet inte om det finns något att göra åt denna fixering vid det makabra. Att den skulle gå över med åren är nog att hoppas för mycket eftersom Tildo enligt löparforum är 130 år gammal.

    Snitsaren har inte varit i form idag och jumper ligger utslagen efter ett långpass på 30,5 km. Mina frågor till dem får vänta till i morgon.

  6. Jag hoppas också på en trevligare sanning än den tildo erbjuder…
    Dår be Asgam att hälsa till Jumper; väldigt imponerande långt långpass. Bravo!

  7. Tack! Kanske ett långt pass, men farten var inte hög och jag sprang bara i 29 km. Gick i 1,5 km och smaskade godis. Möjligen imponerar envisheten att fortsätta trots att redan första steget kändes som slutet på ett maratonlopp.

  8. ”Bara 29 km”. Så talar endast en löpare 🙂 Snabbt eller inte, du sprang ett långt långpass och det imponerar. Att du gjorde det med sega ben tyder på stor envishet och bra kondition 🙂

  9. Ja, du kan då konsten att uppmuntra. Du borde ta jobb som barnmorska eller nåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s