Orientering

När snitsarens blogg var ny, hälsades den ”välkommen till bloggosfären” av ”Masse”, administrator för bloggen ”42195”. Måhända kommer denne spindel i löparbloggarnas nätverk att ångra sina vänliga ord när han läser rubriken till detta blogginlägg. Förutom folkmord och Lidingö har det visat sig att sagde ”Masse” (som egentligen heter något helt annat) har ytterligare ett hatobjekt, nämligen just ”orientering”. Så långt vi kunnat se, erbjuder hans i övrigt utmärkta blogg ingen förklaring till denna udda aversion, varför jag (Asgam) än en gång tvingas störa jumper, människokännare och enligt uppgift en gång skolmästare i orientering:

– Har du någon förklaring?

– Nej.

– Ingen teori om vad det kan handla om?

– Människorna är olika, vilket vi ska vara glada för. Många har ett överdrivet kontrollbehov. Det har uppenbarligen inte Masse.

– Hur menar du?

– Orientering, kontroll…

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.

– Jag skrattade så jag dräglade?

– Jag såg det.

– Tror du att Masse själv skulle skratta?

– Knappast så där äckligt som du i alla fall.

– Är han inte ordvitsare?

– One of the best!

– Du brukar ofta framhålla att du en gång blev skolmästare i orientering. Du har alltså inget emot att springa med karta och kompass?

– ”Ofta framhålla”? Om du inte formulerar om frågan, kan du betrakta denna pratstund som avslutad.

– Okej. Jag har hört att du en gång blev skolmästare i orientering. Du gillar alltså sporten.

– Den har sin charm. En gång för mer än trettio år sen cyklade jag långt ut på vischan och tittade på tiomila. Som publik fick man naturligtvis inte beträda tävlingssterrängen, men på natten smög jag ändå ut i skogen. Det var magiskt bland alla irrande pannlampor. Minns att Gärderud var med, trots att han var mitt uppe i sin hinderkarriär.

– Så han orienterade också?

– Skulle tro det! Det var allmänt känt, att han tyckte orientering var mycket roligare än banlöpning. Sportjournalisterna knorrade förstås om det, när han inte gjorde tillräckliga framsteg i början av sin karriär. Tydligen var det bra träning i alla fall. Kjell-Erik Ståhl kom väl förresten också från orienteringen.

– Fortsatte du själv att orientera efter din berömda triumf i skolan?

– Jag gillar inte riktigt din ironiska ton!

– Men du förstod frågan?

– Nej, jag fortsatte inte, eftersom jag inte ens hade börjat. Vi hade orientering i lumpen en gång, minns jag, men då måste vi springa i par. Att orientera med nån, som tror att kraftledningarna på kartan är järnvägar, är ingen höjdare.

– Du är hård mot dina medmänniskor. Alla är inte kartnördar, som du?

– Nej, tyvärr.

– På någon av snitsarens sidor ovan berättas om idrottsklubben Kometen, där snitsaren, och följaktligen enligt all dubbelgångarlogik även du, var medlem. Snitsaren skriver att ni utkämpade klubbmästerskap i ”allt från pilkastning till orientering”?

– Stämmer bra. Vi cyklade upp till Enebyberg, där skogen var större än idag. Vi hade varit där med skolan och haft linjeorientering, om du vet vad det är.

– Nej?

– En säkrare form av orientering. Man sprang en snitslad bana och när man kom till en lärare, skulle man peka på kartan var man var, vilket inte var några problem. Jag var nog mest rädd att lärarna inte skulle ha koll. Blyg som jag var, hade jag inte pallat en diskussion där ute i skogen.

– Du har ingen hög tanke om dina medmänniskor?

– Inte när det gäller kartläsning.

– Men Kometen hade alltså riktig orientering. Då vann du förstås?

– Minns inte ens om jag sprang eller var banläggare. Det var nog ganska oseriöst. Vi var i trettonårsåldern allihop utom en kille som var ett par år yngre. Han hade väl knappt sett en karta förr. Vete fan hur vi tänkte? Grabben sprang förstås vilse och försvann i skogen. Vi väntade och väntade och det blev mörkt. Till slut fick någon cykla hem i förväg och berätta för hans chockade mamma att han var borta.

Annonser

16 responses to “Orientering

  1. Masse heter Mats… Och gillar inte orientering för att han kom på fjärde plats i skolmästerskapen. En kvart från medaljplats.

    Mats kunde navigera och gick från kontroll till kontroll i spikrak linje. Orienterarna sprang. De övriga irrade okontrollerat runt i skogsdungen.

    Aversionen mot orientering har alltså sin grund i en bitterhet… Och att orienterare utvecklat en egen subkultur vad gäller klädsmak…

    Och Mats skrattade högt och ljudligt åt kontrollbehovsskämtet. Men inte så att han dräglade

  2. ”En egen subkultur vad gäller klädsmak”. Ha ha! Vad ska man då säga om det här ? Är det Sverker Åströms ben, eller?

  3. Jag vill att du är snäll mot Masse. När han nu äntligen har vågat lätta sitt hjärta och berätta om sina problem, ska du inte strö salt i såren. Masse ska ha heder av att stå för sina åsikter under sitt rätta namn. När vågar du tala om vem du är, Tildo?

  4. Det är min subkultur, löparens subkultur… och jag förstår inte riktigt vad Sverker Åström har med mina stödstrumpor att göra…

  5. Jag tror att Tildo, som jag inte kan ta ansvar för, syftar på att Åström är något av en excentrisk klädsnobb, som ofta har två olikfärgade strumpor. Att Masse skulle ha en 90-årings ben, tror jag inte Tildo har fantasi nog att antyda. Alla vi andra här är eniga om att såväl ben som strumpor på bilden är stiliga. Jumper berättar för övrigt att han själv köpte stödstrumpor på apoteket för åtta år sen, kort innan han opererade sina åderbråck. De var av märket ”Jobst” men inte så eleganta som Masses.

  6. ”De övriga irrade okontrollerat runt i skogsdungen”

    Det KAN ha varit jag. Vi orienterade mest i Vallentuna, men med tanke på hur snett jag oftast kom är det inte alldeles omöjligt att jag hamnat i Nyköping.

    Jag kom INTE fyra…

  7. Jag måste erkänna att jag först inte fattade det där med orienterare och kontrollbehov. Tog säkert 5 sekunder innan jag kopplade, men då var det desto roligare 🙂
    Orienterade under ett års tid, som 10-åring, men jag tyckte att det var för jobbigt med allt springande…

  8. …. så hon började med maraton istället.

  9. Det visar på hennes insiktsfulla själ…

  10. Kan någon förklara skämtet med att gå med den lokala skytteföreningen och träffa nya vänner för Karin…

    Första gången jag hörde de två skrattade jag så att jag höll på att trilla ur vaggan…

    8)

  11. En dåligt påläst asgam och läsarna av denna blogg undrar:

    1. Hur lyder skämtet med att gå med i den lokala skytteföreningen och träffa nya vänner?

    2. Vilka två åsyftas?

    3. Ska den sista försvarsmuren rämna i snitsarens blogg.

  12. Mäh, jag har bara långsamt nervsystem ju 😉

  13. Tack för ännu en mycket underhållande intervju, och tack alla kommentatorer för lika underhållande kommentarer. Tackar även Mats för förklaringen till aversionen gentemot orientering. Jag känner mig glad, varm och väldigt upplyst. En riktigt behaglig känsla.

  14. Tack själv! Och jag håller med, det är kommentarerna, till vilka du just bidragit, som ger bloggen liv.

  15. Men hallå! Vart tog grabben vägen?

  16. Tack för din omtanke. Svar och diverse ovidkommande kommentarer av utrymmesskäl överflyttade till inlägget betitlat ”Cliff”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s