Lidingö 2

Vad vi än tycker tycker om Lidingö, så ligger ön där den ligger. I uppslagsverket läser vi att den varit i släkten Banérs ägo fram till 1773, då den avsöndrades från Djursholm. Vid mitten av 1800-talet började rika stockholmare uppföra sina sommarvillor där och efter sekelskiftet exploaterades ön av olika villabolag. Lidingö blev köping 1910 och slutligen stad 1926. Flera humorister, såsom Alfredsson, Danielsson och Ramel, har bott där liksom den dystrare Pär Lagerkvist, som fått en väg uppkallad efter sig. I löparkretsar är Lidingö mest känt för sitt terränglopp med samma namn och för att hinderlöparen Anders Gärderud kommer därifrån. Jag (Asgam) frågar den alltid tillgänglige jumper, årsbarn med den olympiske guldmedaljören, om han någon gång träffat denne:

– Ja, faktiskt en gång.

– Berätta?

– Vi var ett gäng stockholmare som tävlade i Mariehamn nån gång på 1960-talet och Gärderud var med på båten minns jag. Tror han skulle springa 800 meter. Annars hade ju en medeldistansstjärna inte mycket samröre med en medioker höjdhoppare från en annan klubb.

– Du springer ju gärna på Lidingö. Har du aldrig sett honom där?

– Nej, men en gång såg jag Sven Plex Pettersson på bussen därifrån. Han bor visst på ön, till skillnad från Gärderud.

– Ricky Bruch och Kjell-Erik Ståhl är också födda 1946?

– Ståhl hade väl knappt börjat springa, när jag var i farten. Ricky råkade dela tågkupé med mig en gång mellan Göteborg och Malmö, men då var vi redan gamla. Jag minns att konduktören sa: ”Vad du har blivit mager, jag kände knappt igen dig”.

– Bruch alltså?

– Naturligtvis, jag har alltid varit mager.

– Och sen pratade du och Ricky idrottsminnen ända till Malmö?

– Ha ha.

– Några fler kändisar du mött?

– Förr brukade jag samla och poängsätta dem. Mötte man en skådis utanför Dramaten gav det låg poäng, medan samma skådis ute i skogen gav högre. Du fattar principen? Jag kallade det ”celebrityspotting”.

– Någon tolvtaggare i samlingen?

– En gång såg jag Björn Borg kliva ur en bil på Birger Jarlsgatan med två tennis-racketar i handen. Lite som ”Herr Tennis” i ”löjliga familjerna”. Som om Bruch skulle gå omkring med sin diskus på stan eller Zlatan med sin fotboll.

– Lite fånig hobby, skulle många tycka?

– Kanske det. En knäpp variant är att gå lite bakom kändisarna och se hur många mötande som känner igen dem. En gång gick jag efter Ingemar Stenmark på Hamngatan. Alla gick förbi som zombier utan att se honom, vilket han i och för sig säkert uppskattade. Ungefär som när det är månförmörkelse eller norrsken, ingen märker nåt. Folk är stressade nuförtiden! Inte minst löpande bloggare och bloggande löpare, om man får tro vad de skriver.

– Har du något råd till dem?

– Långpass på Lidingö, ha ha ha!

– Ha ha?

– Ha ha!

– Jag har förstått att den där ön väcker motstridiga känslor, men du tycks alltså gilla den. Varför springer du så gärna där?

– Lidingö 2005 var mitt första officiella långlopp. Även om jag blev trött och mådde illa i en kvart efteråt,  fick jag bara positiva minnen. Jag sög på upplevelsen i flera veckor efteråt.  Ett slags prägling kanske. Om jag hade debuterat i gyttjan i höstas, hade min löparkarriär kanske tagit en annan vändning.

– Men varför just Lidingöloppet?

– Det var det ultimata långloppet på den tiden. En släkting hade sprungit det några gånger och efter en egen tremil hemma i motionsspåret på 3:15 tyckte jag att det var dags att komma ut ur långlöpargarderoben. Rekade banan och provsprang delar av den i långbyxor och gymnastikskor innan jag anmälde mig. Två veckor före loppet sprang jag för övrigt de första två milen på 1:54. Inte så pjåkigt!  Numera är det mest tradition att jag drar dit. Lidingöloppsbanan är egentligen inte märkvärdigare än andra halvtaskiga löpslingor, men nostalgi-faktorn är hög.

– Sprang du där på ön som ung nån gång?

– I folkskolan gjorde vi en konstig utflykt med båt från Stocksunds hamn till Bosön. Några friidrottsnördar i klassen, däribland en liten mager gosse med utstående öron, sprang ett par varv på löparbanan där, minns jag. Vi hade förstås hoppats att få se landets friidrottstjärnor träna. Bosön var ju känt för det.

– Men ni såg inga?

– Det var en vardagsförmiddag och på den tiden hade idrottstjärnorna jobb att sköta.

– I ditt inlägg på löparforum, som du visade igår, fick du ”en klump i halsen och en tår i ögonvrån”, när du besökte Lidingövallen. Det gällde tydligen något annat minne?

– Hösten 1967 gjorde jag min bästa tiokamp där. Mina personliga rekord i sprint och på 1500 satte jag också där och då. En minnesvärd hösthelg. Minns att jag cyklade till och från tävlingen båda dagarna. Jag cyklade alltid på den tiden. Blev kallad ”Cykel-Tor” i klubbens stencilerade utskick. Det var i stort sett den enda konditionsträning jag fick. Ett slags ofrivilliga maffe-pass kanske.

– Maffe ??

– Nån löparguru Maffetone, som alla tjatar om i bloggarna nuförtiden. Känner mig lite lost där.

– Du får väl googla och läsa på?

– Får väl det.

– Blir det några långpass på Lidingö i sommar också?

– Absolut. Gärna med bad vid Fågelöudd.

– Och själva loppet?

– Har inte anmält mig än. Efter förra årets pissväder och sjukdom var jag tveksam, men man glömmer. Rätt vad det är, står man i startfållan och gympar till fånig musik som vanligt.

– Vad har du att säga till de löpare som lider av Lidingöfobi?

– All the more for me.

– Som betyder?

– Hörde uttrycket i någon tevesketch om en middagsbjudning, där värden belåtet sade så, när gästerna inte tyckte om maten. Han menade väl att det blev mer till honom själv.

– Du är kul du, jumper?

– Love you too!

7 svar till “Lidingö 2

  1. berglundbloggar

    Det var inte dåligt vad kändisar du skådat!

    Klart du ska springa Lidingöloppet i höst, med några fina långpass på just Lidingöbanan kommer det gå galant 🙂

  2. En njutning att läsa, som alltid. Dr Maffetone och hans teorier kan du läsa mer om här

  3. Bruch, Borg och Stenmark är naturligtvis fint folk, men eftersom jag hört just de där tråkiga historierna ett antal gånger, drar jag slutsatsen att det är slut där. Inte mycket på 62 års ”kändisskådning”. En fågelskådare, som säger att han hört en uggla en gång, gör sig bara löjlig. Hur många celebriteter tror du att Björn Borg har träffat, jumper?

  4. Oj, Tildo! Jag visste inte att du kunde skriva så långa kommentarer.

    Ja, Berglund, det blir nog ett lopp i höst i alla fall. Men först måste jag klara av det här maratonloppet om sju veckor. Det blir värre!

    Tack Benet och tack för länken. (”Slow down” sounds nice, men att träna med puls 123 (180-62+5) låter mycket lågt. Vid riktigt lugn löpning brukar jag hamna på 140 grovt uppskattat).

  5. Som alltid ett tänkvärt inlägg 🙂 Nästan så att jag blir sugen på att springa LidingöLoppet… Och det där marathonloppet hoppas jag blir en behaglig resa mot trötthet och mjölksyra…

    Vad många kändisar du träffat, på ett eller annat sätt!

  6. Jag mötte Lassie under kvällens runda. Eller så var det bara en helt vanlig byracka….

    Dina inlägg är alltid mumsig läsning!

  7. Ja, Karin, vad många kändisar jumper har träffat! Tre stycken! Tänk att ha fått gå tio meter bakom Ingemar Stenmark! Det måste ha varit fantastiskt!

    Om jumper skulle möta Lassie, skulle han inte veta det. Han kan inte skilja på en tax och en bulldogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s