Startnummer X

Löparen, snitsarens vän och trätobroder, vars bedrifter granskats i föregående inlägg på denna blogg, var inte alltid pålitlig och tillgänglig för samtal. Det hände inte sällan att han bröt sina lopp eller uteblev helt, varvid snitsaren fick söka sina offer annorstädes. I nedanstående två intervjubrev tycks en och samma löpare, fortsättningsvis kallad startnummer X, både bokstavligt och bildligt ha fått löpa gatlopp. Min (Asgams) förhoppning är ändå att dessa exempel ska kasta ytterligare ljus över långdistanslöpningens vedermödor och ge snitsarens syn härpå.
¤

London Marathon 2007
 
Vi gratulerar startnummer X till att ha fullbordat Flora London Marathon 2007 och tackar för den exklusiva ensamrätten till denna intervju. De frågor som önskats skriftligen i förväg och de spontana svaren lyder som följer:

– Får vi säga “du”?

– Man kan kalla oss “du” eller “X”

– Du sprang på drygt fyra timmar, kom på ungefär tiotusende plats totalt och var runt trettionde bäste svensk. Är du ändå inte hyfsat nöjd? Många skulle ge sin högra fot bara för att få stå på startlinjen?

– Detta sågs faktiskt med egna ögon! Strax innan Cutty Sark, just nu höljd i byggnadsställningar, sprang vi förbi en enbent herre som i stället för fot hade en sorts stålskena. Men, visst var vi nöjda, eftersom vi trodde oss oförmögna att starta överhuvudtaget så sent som på fredagen.

– Du opererade ditt knä för några veckor sedan och tvingades till ett kortare uppehåll i träningen. Har detta påverkat formen och, i så fall, i vilken riktning? Det har också ryktats om en förkylning. Har det handlat om “chest cold” och hosta à la Bannister i Vancouver eller bara vanlig snorighet à la vanliga dödliga. Hade du några andra problem före, under eller efter loppet? Hur mår du idag?

– Kortare uppehåll! För en löpare är en vilodag en oändlighet! Uppehållet varade i 11 dagar, vilket måste anses som en ocean av tid. Ett kortare “långpass” på 16 km en vecka före Loppet ledde till träningsvärk samt en svår förkylning som lättade först dagen före loppet.

– Första halvan av loppet gick tio minuter långsammare än förra året i Stockholm, medan den andra halvan gick lika fort som då. Startade du medvetet långsamt eller var det trängsel i början? I Stockholm förra året hindrades du av en elak man i stingtrosor. Förekom något liknande här?

– Trängsel? Ni skojar! En bebis kryper snabbare än vad man “springer” i början. Det gällde att tänka i miles, vilket vid närmare eftertanke inte visade sig vara något problem. 3 miles är lika med knappt 5 km. Alltså borde man ligga på 26 min/3 miles för att få en hyfsad tid. Detta höll inte riktigt och osäker på att orka, intog vi en försiktig hållning. Strategin var att orka springa 30-35 km och sedan i värsta fall gå i mål. Men det gick egentligen som vanligt och kanske den försiktiga starten var onödig, men det får vi aldrig veta.

– Londonpubliken sägs överträffas i entusiasm endast av den i New York, medan Stockhom Marathon i jämförelse brukar liknas vid ett liktåg. Vad är din åsikt.

– Publiken var smått hysterisk men vi ska nog inte se ned på den i och för sig ganska tunnsådda svenska publiken. Londonborna är ändå ca 10 gånger fler än Stockholmarna, vilket naturligvis märks. Det råder dock något av en namnhysteri i London, alla har sitt förnamn väl synligt och blir därför mer påhejade. Dessa individualistiska yttringar är oss svenskar helt främmande.

– Hade du stöd av någon efter banan och hur märktes det i så fall? Hur hittar man varandra i London? Att leta efter en blå klänning på en folktom gräskulle, duger ju inte där. Sprang du med mobiltelefon?

– Uppenbarligen lyckades den medföljande påhejarskan få en skymt av mig vid 30 km ute i Docklands. Att uppfatta något inviduellt ansikte i publikhavet var dock en övermäktig uppgift, särskilt efter 30 km.

(Varför X här börjar kalla sig “jag” i stället för som tidigare “vi” är oklart (Asgams anm.))

– Minns du någon av de övriga deltagarna, någon särskilt pratglad eller lustigt utstyrd löpare eller kanske någon av de knappt åttio svenskar, som fullföljde? I prislistan hittar vi bland andra kocken Jan Boris-Möller som kom i mål på lite över sex timmar. Morsade du på honom i vimlet?

– Konstiga utsyrslar var så vanliga att de säkert kunde samlas ihop och få ett eget lopp i klass med Stockholm Marathon. Jag trasslade in mig i kedjorna som bars av ett förbrytargäng vid första vattenstationen. Jag sprang förbi stålmannen, Batman, Robin, Darth Vader, vilket säger något om min form. På tillbakavägen när löparna på väg mot Themsen tillfälligt möter löparna från Tower Bridge sågs en noshörning och ett antal andra konstiga figurer av mer lokal berömmelse.

– Enligt väderkartorna ska det ha varit ganska varmt, drygt 20 grader och soligt? I Paris i förra veckan var det över 25 grader och vattnet tog slut för de sista löparna. Tumultartade scener med okvädningsord och slagsmål utspelade sig vid vätskekontrollerna och ambulanserna åkte i skytteltrafik med utmattade löpare. I London hade man därför för säkerhets skull skaffat några tusen extra vattenflaskor? Hur fungerade langningen? Drack du bara vatten eller pinade du i dig lite äckeldryck också?

– Det fanns vatten minst varje mile och här och där äckeldryck som ändå gjorde viss nytta. Men jätteflaskan man fick i presentpåsen efter målgången kastades bort, någon måtta får det vara.

– Vår vän löparen brukar säga att tarmarna är maratonlöparens viktigaste organ. I lördags genomförde han ett så kallat mastodontpass för att träna dem, varvid han sprang och gick i fyra timmar och fyrtiofem minuter fullastad med välling i magen, bananer, choklad och sötsaker i fickorna samt en liter vatten i vätskebältet som han köpt på myrorna för trettio kronor. I passet ingick en 25-minuters matpromenad efter tre timmar. Experimentet utföll till belåtenhet, han kunde avsluta med några varv på idrottsplatsen i god fart och mådde sedan bra hela kvällen och hade god aptit. I ett riktigt maratonlopp ska man dock inte behöva bära med sig all näring själv. I Stockholm brukar det severas bananer, kexchoklad och druvsocker. Nytt för i år lär ska vara så kallade energybars från Maxim samt kaffe vid Stadshuset. Vilka godsaker (förutom margarin) bjöds man på i London?

– Vatten och Äckeldryck. Vaselin (smakade Pekka!). Inte förrän i målet fick man en påse med diverse saker, mest krämer och deodoranter (kanske i brist på dusch i målområdet?). Äpple, vatten, godis, torr powerbar (sparad som minne). För hungriga personer kan man tipsa om att ta med en rygga med matsäck.

– Årets höjdpunkt är naturligtvis Lidingöloppet, men innan dess står Stockholm Marathon på programmet. Ser du fram emot det eller kommer det, efter detta äventyr, att smaka som avslagen pilsner?

– Visst, det ska bli roligt. Vi vet inte hur en avslagen pilsner smakar.

– Gav London Marathon blodad fot vad gäller internationella maratonlopp. De långa platta raksträckorna i Berlin är kanske inget för den som knappt står ut med två kilometer mälarstränder, men kanske Paris kan vara lite charmigt med Seine, Champs Élysées, Bois de Boulogne och annat? New York ska vi bara inte tala om?

– Berlin tenderar att krocka med årets löparhändelse nummer 1, men vi får se! New York 2008, kanske skulle kunna gå att genomföra. Den sluge betraktaren kanske inser att målet verkar vara samtliga Marathon Majors någon gång i livet. Det vore inte helt fel.

(Med löparhändelse nummer 1 avses Lidingöloppet. World Marathon Majors omfattar London, Berlin, New York, Boston och Chicago (snits. anm.))

– När man går i mål efter ett maratonlopp brukar man få något som minne. I Stockholm förra året fick vår vän löparen en alltför stor T-shirt, men någon medalj med fint stockholmsmotiv såg han inte till. Vid ingången till stadion fick han dock av sin egen kranskulla en röd ros, som han efter hemkomsten ställde i vatten. Där står den än idag med gröna blad och utvecklade rötter, vilket han tolkar som ett gott maratontecken. Vad fick man efter fullbordat London Marathon?

– Denna fråga har redan besvarats, men svaret kan kompletteras med svart tröja och medalj. Samt en trevlig plastpåsa att förvara attiraljerna i.

– Vår sköterska drömde i natt att löparen åkte till Nepal för att under två timmar (!) bedriva höghöjdsträning inför Stockholm Marathon. Så illa är det nu inte, men måhända säger drömmen något om omgivningens syn på hans nördiga träningsmetoder. När det gäller det så kallade mastodontpasset ovan, verkar han för övrigt ivrig att få berätta, att när han kom hem och mätte på kartan i datorn, visade det sig att han tillryggalagt 42,3 km! Av dessa tycks han ha sprungit ungefär 33. Förra helgen var han ute på en liknande tur i jämt fyra timmar och påstår sig då ha hunnit 36,5 km. Med dåligt spelad likgiltighet återkommer han gång på gång till ämnet och verkar angelägen att få något slags kommentar. Har du någon att ge honom så han blir tyst?

– Jag vill minnas att Malin Ewerlöf körde långpass på upp till 32 km, vilket verkar vara en rimlig distans. Startnummer X ska dock inte säga något som nyss kört träningspass på 42 km. En arbetskamrat till X som tränar med Anna Rahm, brukar dock springa mellan Enköping och Uppsala och andra distanser. Han har belönats med ett skavsår stort som en femkrona. Gärna långpass, men någon måtta får det vara!

– Du var inte bara i London för att springa? Hittade du och din hustru på något annat skoj?

– Visst! Trevligt, men Brighton kändes mer kuperat än för två månader sedan. Maratonlår och Brightonbackar är inte kompatibla med varandra.

– Finns det i övrigt något att säga om London Marathon eller om löpning eller livet i största allmänhet?

– Nej

– Vi har glömt den viktigaste frågan: Startmusiken i London! I Stockholm och på Lidingö spelas som vi vet “Champagnegaloppen”. I Paris spelades i år ledmotivet ur löparfilmen “Triumfens ögonblick”. Hur låter det i London när startskottet gått?

– Man skulle kunna tro att “Rule Britannia” eller “Land of Hope and Glory” eller åtminsotone “Liberty Bell” av John Philip Sousa ljöd ur högtalarna, men startnummer X minns ingen startmusik. Kanske var han alltför gripen av stundens allvar eller, hemska tanke, spelades ingen musik. Vi vet inte. Däremot ljöd mycket annan löpvänlig musik ur högtalarna på startplatsen, som t ex The Proclaimers gamla hit “I´m gonna be (500 miles)”.

– Snitsaren tackar för de intressanta svaren.

¤

Stockholmshalvan 2007

 

Stockholm Halvmarathon, före detta Sankt Eriks-loppet, före detta Stockholmsloppet, i framtida löparmun lämpligen kallat “Stockholmshalvan” sprangs i lördags i prima löparväder. Startnummer X var pigg och glad efter loppet och svarade villigt på alla frågor från sin lilla, men ack så trogna beundrarskara. Då vi anar, att även en större allmänhet kan ha intresse av hans berättelse, ber vi den sympatiske 46-åringen om ännu en intervju.

– Får vi det?

– Jo.

– Får vi säga “du”, eller kanske rentav “hörrödu”?

– Öhrrödu! , går bra.

– Ska det tolkas som: “Det går bra att säga “Öhrrödu””, eller som: “Ja, öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu””?

– Öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu” och “Öhdubah!”

– Du mosade ditt personliga rekord och sprang på dryga 1.35. Fattar du hur fort det är?

– ??

– Snitsarens löpande vän och namne, nedan för enkelhets skull kallad L, vågade inte springa detta lopp i år på grund av fotskada. Förra året hängde han på dig i ett par kilometer och var i mål inte mer än drygt 6 minuter efter. I år stod han bara och gapade. Han fattade ingenting. Gjorde du?

– Nä!

– Tror du att L någonsin kommer att få springa i samma startgrupp som du igen?

– Ja, varför inte?

– Du gick ut hårt från början. Vår vän L sa varje gång han såg dig efter banan, att “det där pallar han aldrig”. När vi tillsammans letade efter dig efter loppet för att gratulera, sa han att “den stackarn står väl och spyr nånstans”. Hans farhågor visade sig dock i båda fallen obefogade. Var du aldrig orolig själv, att den hårda utgångsfarten skulle knäcka dig?

– Jo, fast det kändes inte så hårt.

– Inför en häpen församling efter loppet knappade du med illa dold stolthet fram ett antal lagrade mellantider på din fina löparklocka. Det visade sig att du inte bara sprungit “med” utan också “som” ett urverk. Femkilometerstiderna låg om vi minns rätt mellan 22.31 och 22.51. Hur fungerar egentligen en sån där liten makapär och vad kostar den?

– 300 kronor. Lundbäck har en likadan, i hans fall gratisklocka.

(Lundbäck är tydligen en löpande vän till X (Asgams. anm.))

– Vad är det för märke? Löparen L är sugen på att köpa en, när han nu sparat 400 kronor genom att inte springa här. Vad ska han säga att han vill ha, när han går in på Löplabbet eller Runner’s Store? Han är rädd att de där unga expediterna i slimmade trikåer ska skratta åt honom.

– En billig klocka, den billigaste de har. Den som sågs är från Runners wörld. Lundbäck har tydligen fått sin gratis, billigare kan det inte bli. Jag blev lurad på 300-350 kronor. Minns platsen men ej priset.

– När du köper en Forerunner eller Garmin, så är vännen L spekulant på den gamla klockan, som då inte bör vara mycket värd. Har han första tjing?

– Jag har en pulsklocka som jag inte verkar kunna förstå mig på. Kanske det vore något?

– Placeringslistorna brukar ändras något efter hand, men enligt den senaste torde du ha varit bland de 900 första av alla som ställde upp. I den inofficiella klassen “alla män och kvinnor över 45 år” lär du ha varit bland de 140 bästa. Fattar du, 140 personer, det är ju inte fler än vad som får rum i ett ordinärt cirkustält. Hade du någon koll på dina veterankollegor under loppet? Brukar du, när du springer förbi någon eller (mer sällan) blir omsprungen, tänka att “den där tanten är nog äldre än jag”?

– Såg inte mycket gamlingar, tog rygg på en dam, eftersom de har en tendens att springa jämnt.

– Kanadensaren som vann hade förberett sig med höghöjdsträning genom att under veckan bestiga (den krympande) toppen av Kebnekajse. För tre år sen försökte du dig på fjällvandring i Jämtland en vecka före Lidingöloppet. Då stapplade du i mål på en tid som till och med L kunde ha klarat av. Inför loppet i lördags påstås du tvärtom ha tränat så nära havsytan du kunnat. Hela sommaren har du snubblat fram bland stenar och rötter i strandbrynet på en liten ö i Stockholms skärgård. Det sägs att det en sommar för länge sen bodde en kompositör på ön. Han lär ha låtit frakta ut en hel flygel. Vad var det han hette nu igen?

– Gösta Nystroem? Invar Lidholm? Ture Rangström? Adolf Wiklund? Harry Brandelius? Stravinskij?

– Om svaret ska tolkas som en motfråga med svarsalternativ, gissar vi på Adolf genom uteslutningsmetoden. Gösta föredrog som bekant västkusten och havet, Igor och Ture hade landstigningsförbud på ön, den förre av militära skäl och den senare emedan han tonsatt Strindberg, och någon Invar har vi över huvud taget aldrig hört talas om. Harry slutligen hade ju ingen flygel. Är detta riktigt?

– “Invar sin egen lyckas smed” sa alltid morbror Hjalle. Harry var nog inte känd just för sin flygel. Adolf klingar bekant.

(“Morbror Hjalle” var inte morbror till startnummer X men väl till dennes mormor. Han hade sina rötter i Malmö men framlevde sina dagar på Kungsholmen vintertid och Stora Essingen sommartid. Han var känd för sina sparsamma men tunga visdomsord (snits. anm.))

– Hur långt har du sprungit som längst under ett pass ute på nämnda ö?

– 60 minuter, räknar ej sträckan, bara tiden.

– Tänker du åka ut dit och ta några varv längs stranden också inför Lidingöloppet.

– Nej.

– Du var ju, sägs det, biolog från början. Hur kom det sig egentligen att du började med löpning i stället. Kan man säga att du “halkade in på ett bananskal”?

– Jag har alltid velat springa långdistans. Jag beställde Anders Gärderuds långdistanstips från Kalle Ankaklubben, fast sedan tog det nästan 300 år innan jag gjorde slag i saken.

– Vår sköterska påstår att du aldrig varit med i Kalle Anka-klubben, men däremot i Fantomenklubben. Hittar du inte bara på alltihop? Är det verkligen sant, det där med Kalle Anka och Gärderuds tips?

– Det är möjligt att något medlemsskap i KA-klubben inte fanns, däremot hade de en satsning på friidrott där man mot erläggande av porto kunde erhålla en broschyr med friidrottstips i diverse discipliner, “Så tar du anabola” av Ricky och Honta, men även långdistanstips av Anders Gärderud och Ulf Högberg.

(Med “Ricky och Honta” avses Ricky Bruch och Hans “Honta” Höglund, som fortfarande har (och för all framtid lär få behålla) de svenska rekorden i diskus respektive kula (snits. anm.)).

– De ständiga motvindarna över Uppsalaslätten, har härdat och slipat många storlöpare genom åren. Från Osaka i veckan har vi hört, hur Janne Holmén och Anna Rahm under maratonloppen därstädes sprungit om den ena tröttnande löparen efter den andra. Under ditt lopp i lördags förbättrade du också din placering från 10 km in till mål. Brukar du också träna i motvind eller varifrån har du fått den där härliga förmågan att “jobba ända in i kaklet”?

– I Uppsala har man inget val, vilket håll man än springer åt är det alltid motvind.

– Många löpare har någon melodi eller några ord att ta ta till, när tröttheten sätter in. Vi läste i en löpartidning om en, som brukade upprepa frasen “Nu är det tandkött som gäller”. Har du något liknande knep?

– ??

– Vår vän L funderar på att i nästa långlopp testa en gammal känd travestering av Karin Boye, “Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är väggen som är mödan värd”. Vad tror du om det?

– Låter inte trevligt, vem vill springa in i väggen, möjligen igenom den.

– Enligt McMillans löparkalkulator, bör man kunna springa ett maratonlopp på 3 timmar och 2o minuter, om man springer halva sträckan på 1.35. Inte fan kan du väl det?

– Självklart inte. Hur skulle det gå till?

– Någon räknenisse på “löparforum” har konstaterat att hyfsade löpare, som samma år sprungit både Stockholmshalvan och Lidingöloppet, har avverkat det senare på i snitt 1,6 gånger så lång tid som det förra. Får vi se ett lopp neråt 2.30 från dig den 29 september, eller tänker du, som vår vän L, om han kommer till start, softa runt och njuta?

– 2.30 i de backarna? Nä!.

– Utan?

– Jag tänkte nog försöka springa på under 2.50.

– President Bush den yngre sägs under sin presidenttid ha sprungit den engelska milen på under sju minuter. Den lite äldre svenske riksbankschefen Stefan Ingves, gammal löpare och numera god motionär, har enligt tidningen “Runner’s World” försökt göra om bedriften och lyckats. Vår vän L lär också umgås med liknande planer. Enligt McMillans formler bör du klara “lilla drömmilen”, det vill säga springa sträckan på under sex minuter. Vad tror du?

– Vet inte.

– L satte ju rekord på 10000 meter för ett par veckor sen med 48.55. I lördags var din mellantid på sträckan fyra minuter bättre. Hur fort tror du att du skulle kunna springa 25 varv nere på “Studenternas” om du fick ett par Adistar Comp 4 på fötterna?

– 48.54 kanske?

– Bilderna från “Photomotion” visar hur du någonstans efter 10 kilometer springer förbi två löpare, som du sedan i mål är mer än två minuter före. Ditt löpsteg ser, om inte vackert så i varje fall, kraftfullt ut och på armföringen har vi heller inget att anmärka. Ögonen däremot verkar helt borta. Löparblicken tycks ha förirrat sig i ett fjärran ingenting. Varför blir du så vindögd, när du springer?

– Jag gör mig aldrig på bild, särskilt inte på Photomotionbild. Kan man lägga in en beställning om att slippa hamna på deras hem(sk)sida?

– Har du aldrig tänkt på att hålla för nummerlappen när photomotionkillarna höjer sina kameror?

– Kan man det? Det låter som hastighetskameraskolk och det är väl förbjudet eller åtminstone moraliskt förkastligt.

– Tror du att vår vän L är slut som löpare?

– Naturligtvis inte!

– Tack och lycka till !

– Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s