Löparen

Det har sagts att snitsaren hade ett fåtal bekanta men saknade riktiga vänner. “Löparen”, som tidigare nämnts, var kanske den enda förutom hans sköterska, som fick komma honom någorlunda inpå livet. De delade ju idrottsintresset och deras pratstunder i samband med löparens långlopp kom även snitsarens läsare till del under flera år i form av ordagrant utskrivna intervjuer, av vilka samtliga pliktskyldigt återges i kronologisk ordning här nedan De läsare som inte roas av medelmåttig veteranlöpning kan emellertid med gott samvete välja bort nedanstående textmassa:

Sankt Eriksloppet 2006

2006 års Sankt Erikslopp genomfördes i lördags i behagligt löpväder och inför en entusiastisk publik. Av 4733 startande fullföljde 4579 löpare. Startnummer 2870 kom med tiden 1.52.12 preliminärt på 2039:e plats. I klassen M 60-65 blev placeringen 29 av 111 fullföljande. Därutöver sprang 11 gubbar över 65 år och 3 damer över 60 år fortare. Han såg pigg ut i mål och ansåg sig nöjd med sin insats. Så här berättar han själv om loppet:

“Startskottet avfyras men ingen champagnegalopp hörs. När jag springer över den röda pip-mattan, där alla andra löpare trycker på sina fina sportur som de fått från tidningen “Runners World”, försöker jag tolka sekundvisaren på min lilla klocka som jag köpt på Myrorna för trettio kronor. Resten av loppet blir sen ett knepigt uträknande och memorerande av mellantider. Publiken står tät vid Kungsträdgården och jag följer med strömmen av löpare, osäker på farten, med maratonloppets felbedömning i minne. Noterar att Bruno Rimbe, veteran från Vallentuna med en obruten svit i Stockholm Marathon på meritlistan, springer förbi på insidan. Om jag orkat följa honom hade jag blivit två minuter snabbare. Väljer i stället att hänga på nummer X från Uppsala, som för dagen löper i långbyxor och har deklarerat att han ska ta det lugnt och se det hela som en träning inför Lidingöloppet. Senare drar han också en vals om att han dagen innan under en promenad i Tromsö snubblat på en trägren och sträckt sig. Som om det skulle växa träd så långt norrut. Vid första vätskekontrollen på Torsgatan efter 2,5 km sveper denne dock sin mugg på nolltid och försvinner sedan ur mitt blickfång med en hastighet av ungefär fem meter för varje löpta hundra meter. Han fortsätter i samma takt (5 min/km) och kommer följakligen i mål på drygt 1.45 medan jag hittar ett eget lagom tempo (c:a 5.15 min/km) och nytt sällskap, som dock byts ut i oredan vid varje vätskestation. Två damer med hästsvans minns jag. Hur gick det för dem? Vi borde ha nummerlappar på ryggen också. Att springa förbi och vända sig om passar sig ju inte. Många tankar fladdrar förbi, men inte mycket fastnar i minnet under ett sånt här lopp. På Kungsholms Strand kommer en kort, lätt regnskur. Ur ett fönster på Lindhagensgatan brölar en förfriskad man något i stil med att “Sätt lite fart era djävla sopor!”. Vid Rålambshovsparken står sambaorkestern med de lättklädda dansöserna kvar sedan Stockholm Marathon. Att de orkar. På Norr Mälarstrand börjar jag leta i publiken efter en flicka i blå klänning, som jag givit mina beräknade mellantider till. Först efter Stadshuset vid Tegelbackens viadukt ser jag henne på långt håll. Jag vinkar glatt med båda armarna men kan inte göra traditionella “höga fem” eftersom hon står bakom ett räcke fem meter upp. Jag känner mig pigg och tänker att “detta är roligt och kommer att gå lätt”. Vid Munkbron möter jag löpargurun Anders Szalkai på väg mot mål. Täten har då redan passerat. På Söder Mälarstrand börjar jag känna mig lite sliten, som det heter på maratonspråk. Tempot sjunker (till c:a 5.30 min/km) men jag vet att jag kommer att orka. En och annan springer om mig, bland annat en långsmal gubbe med en egendomligt framåtlutande, eller snarare framåtramlande löpstil. Jag kan inte ta ögonen ifrån honom. Hur gör han när han ska stanna och dricka? På Bergsunds Strand gormar en arg, instängd taxichaufför på bruten svenska att han förlorar en massa pengar. På gräsplanen vid Hornstulls Strand har de rest ett stort cirkustält. I de långa sugande backarna som sedan kommer upp mot Söders höjder springer jag förbi många trötta ben, av vilka en del går, särskilt i den sista knixen upp till korsningen S.t Paulsgatan-Ragvaldsgatan. Jag får ett infall att ropa att det är den sista backen och att det sen bär nerför, alla känner ju inte banans topografi så väl som jag, men jag avstår och koncentrerar mig på att slappna av och samla kraft nerför Götgatan. Munkbroleden är sedan oväntat kort och lätt. Vid Norrbro söker ögonen åter efter den blåa klänningen men finner den inte förrän efter loppet. På upploppet i Kungsträdgården har man lagt ut något slags sviktande gummimatta. Jag bjuder publiken på en 75-metersspurt. När jag springer över den röda pip-mattan räknar jag snabbt ut min sluttid till 1.52.15 vilket stämmer ganska bra med den officiella. Även min mellantid 52.05 vid 10 km visar sig riktig. Jo, nog går det att springa halvmaraton även utan slimmade kläder i funktionsmaterial och senaste elektronik”, avslutar han skrattande.

På målbilden från 2006 års Sankt Erikslopp, som visas på loppets hemsida, syns i nederkant den omtalade röda pipmattan, men någon “utlagd sviktande gummimatta”, som den citerade löparen i snitsarens senaste brev berättar om, står inte att finna, inte ens en tillstymmelse till sådan, bara gatsten. Hann de lägga ut den på tio minuter efter att bilden enligt klockan togs, eller fanns svikten helt enkelt i löparens ben och de Nike Pegasus som han köpt våren 2005 på Myrorna. Sprang han måhända som i en dröm, i ett lyckorus eller, tvärtom, yrande av trötthet. Kanske sprang han heller aldrig förbi något cirkustält och kanske inbillade han sig bara de halvnakna dansöserna vid Rålambshov. Kanske var det ingen flicka som vinkade till honom vid Tegelbacken utan bara fantomen i sin blåa overall. Kanske sprang han inte alls och inte startnummer 3157 eller någon av de andra heller. Kanske har loppet, i likhet med fotblls-VM 1958, överhuvudtaget aldrig ägt rum. Kanske är det inte snitsaren som sitter här vid bibliotekets dator utan Lars Leijonborg. Men regnet, som faller utanför fönstret idag, måste väl ändå vara regnet. Eller?

Lidingöloppet 2006

Lidingöloppet, årets höjdpunkt för alla löparnördar, gick av stappeln i lördags i stickande sol och inför en högljudd publik. I tremilsloppet startade en satans massa löpare och de flesta tycks också ha tagit sig i mål. Det ansågs ha varit tunglöpt i värmen och startnummer 50091 från Vallentuna, i år försökskanin åt ett forskarlag från Karolinska sjukhuset, bröt loppet efter halva sträckan, men tycktes lika glad för det. Han skyllde kort och torrt på att han “hade nåt skit i kroppen” och att han “inte ville riskera sin hälsa för en sketen medalj”. För snitsaren är han dock villig, för att inte säga ivrig, att berätta mer om sin ovanliga löpardag. Låt oss lyssna:

“När jag kommer ut på trappan har jag solen i ögonen. Det känns inte bra. Jag är feberfri, men kroppen är full av antilöparvirus. Hela vägen till Lidingö känner jag efter och undrar hur jag mår, men jag får inget svar. För medicinmännen från Karolinska förklarar jag att jag kanske kommer att bryta loppet. Varför säger jag så? Under vandringen upp mot Koltorps gärde känns benen pigga men inte resten av kroppen. Ögonen är trötta och hjärnan skvalpar för sig själv. Runt omkring tjattrar löpare nervöst och förväntansfullt om de strapatser som väntar. “Abborrbacken”, nickar de menande åt varandra. “Dit är det 25 km”, tänker jag. Tidigare på dan har jag mött ett kusinbarn med det osannolikt låga startnumret 599, men annars tycks hela ön idag vara full av idel okända löparnunor. Maratonräven Bruno Rimbe tycks inte lockas av Lidingös backar. Hans Furuland (ej att förväxla med Hans Furuhagen, den skojige historikern) är anmäld men startar inte. Vet för övrigt inte hur han ser ut. Startnummer X från Uppsala syns inte förrän efter loppet, då behängd med en fånig plåtbit i ett band runt halsen. Det visar sig att han som vanligt sprungit ungefär lika fort som vanligt. Den mannen kan man ställa klockan efter. På startgärdet slår jag mig ner i skuggan och lägger huvudet i knät på en flicka i blå klänning som inte vikit från min sida på hela morgonen. Hon klappar mig lugnande på huvudet, dessvärre mothårs så att min löparfrisyr blir förstörd. Skit samma, jag kommer nog ändå inte fram till fotomotionkillarna. Var tionde minut ljuder ett startskott åtföljt av några takter champagnegalopp. Dessa toner, påhittade år 1845 av H.C. Lumbye, brukar vara långloppens höjdpunkt, men i år hjälper de mig inte mycket. Före starten går jag upp i skogen för att slå en sista drill. Där upptäcker jag att hela backen är full av inte bara herrar utan också damer i samma ärende. “Här är icke man eller kvinna, här är vi alla nödiga löpare” inser jag. När jag sen går in i startfållan, är redan uppvärmningsgympan i full gång till glad musik. Jag gör några knäböjningar i ett hörn. En hurtig tjej uppmanar oss i högtalaren att vinka, men av mig får hon bara ett diskret finger. När skottet smäller gäller det att ha björnkoll på klockan. Sifferminnet sätts sedan på svåra prov under loppet. Starten går ju på fel ställe och de primitiva pipbågarna, som ska ge officiella mellantider, sitter lite hur som helst. Lite bättre kunde man kräva för 425 kronor. Jag hamnar nånstans mitt i gröten och följer med i dess långsamma fart. En ung löpare tar ett steg upp på en sten och stilar med ett språng ut i luften. Några andra flåsar däremot betänkligt redan efter 300 meter. Hur har de hamnat i startgrupp 5? Nere vid Stockbysjön blir det stockning och farten sjunker lite till, men det gör mig inget idag. Första kilometern passeras på 6 minuter, den andra fem sekunder snabbare, den tredje likaså. En svartklädd dam med en brun hästsvans ser att jag tittar på klockan. Hon frågar om inte den första kilometern var lite för lång. Jag informerar henne om att den egentliga startpunkten, från vilken tiden dock inte räknas, var vid en skylt vid en ek nere i kröken efter så där 200 meter, eller i mitt fall en minut och tjugo sekunder efter startskottet. jag tillägger att vi tycks ha startat i ungefär 6-minutersfart, varpå hon svarar att det passar henne bra. Jag försöker sen hitta något mer att säga, nu när jag fått en kamrat i spåret, men hon förvinner i vimlet. Kanske lugnast så. Hur konverserar man en främmande dam? “Mycket folk här idag. Kommer du ofta hit? Törs man fråga efter ditt startnummer?” Snart nog får jag dock annat att tänka på. Jag har börjat ana oråd. Benen springer lätt men resten av kroppen vill säga något annat. I backarna börjar det bli lite segt trots den låga farten. Skylten 5 km når jag på exakt en halvtimme. Vid vätskekontrollen sen tar jag en mugg sport och en mugg vatten. På marken har det blivit en enda lervälling, som jag bättrar på genom att hälla vattnet över huvudet, varvid jag också slutgiltigt förstör min löparfrilla. Annars är banan så torr att det dammar när vi klampar fram. När jag kommer ut på asfalten efter 7 km bestämmer jag mig definitivt för att bryta loppet. Det gäller bara att göra en snygg sorti. Vid kyrkviken står flickan i sin blåa klänning, nu i sällskap med en ung dam i snofsig vit blus och eleganta gräddgula korksandaletter. Mitt eget kött och blod i lyxförpackning, vad mer kan jag begära!! Jag stannar och växlar några fraser, överväger att kliva av för gott redan här, men väljer att fortsätta svängen runt Fågelöudde för att sedan möta dem i “Mörka skogen”, dit de de ämnar ta sig med hjälp av karta och kompass. Stigarna bort mot Elfvik är också banans löpvänligaste parti. Vill man inte missa. För säkerhetsskull går jag i ett par av de få uppförsbackar som bjuds och vid drickakontrollen tar jag mycket god tid på mig. Vid skjutbanan efter 12 km ligger invid spåret en man i framstupa sidoläge. Runt honom har några hjälpande samlats. “Där ligger du och här springer jag”, tänker jag. Det är då jag äntligen hör rösten som väser i mitt öra: “Memento mori”. Det är en liten slav som sitter på mina axlar och försöker göra sig hörd. Han måste ha suttit där hela loppet, ja, när jag tänker närmare efter, i flera dagar. Inte konstigt att det är lite tungt. Så småningom, eller närmare bestämt 1 timme och 32 minuter efter start springer jag under pipbågen, som alltid är rätt placerad vid 15 km-skylten. Vid matkontrollen tar jag en bananhalva och två bullbitar och beger mig sorglöst, ömsom gående och ömsom stilande med spänstiga löpsteg, genom den backiga mörka skogen. Jag vill säga till löparpacket att jag inte längre tillhör deras skara. Efter tre kilometer återser jag de två flickorna. De har väntat länge och blir glada att se mig, eftersom de nu äntligen får trassla sig hem till civilisationen. Jag kastar en sista blick på alla de trötta löparna innan jag lämnar dem och tänker att resten hette Hillevi och sen så var det rast”.

Löparen.

När snitsaren en dag äntligen lyckades fånga in sin vän, löparen, för en pratstund, var frågorna från den förre många och när den senare väl hämtat andan, lät svaren inte heller vänta på sig:
– Du springer och springer?

– Springa är roligt.

– Vi brukar kalla dig allt möjligt, “Löpis”, “Löpar-Nisse”, “Den talanglösa löparnörden”, “Löpar-Miffo”, vilket namn tycker du bäst om?

– Nu kan du kalla mig “Number 7498″!

– Ditt startnummer i Stockholm Marathon?

– Precis !!!

– Det ser du fram emot?

– Hur är det man säger? Med blandade känslor.

– Det gick visst inte så bra sist?

– Nej fan! Något sket sig. Efter tre sega mil i lusig 6-minutersfart tappade jag lusten totalt och började gå. Du fattar? Sex minuter per kilometer!! Det lufsar jag ju på vintern i snömodd och i full vinterskrud. Vete fan vad som hände. Såg fel på klockan också. Helt snurrigt! Fast jag kom ju i mål i alla fall.

– Kan det inte ha varit värmen?

– Ja, många klagade. Läste nyligen om en snubbe, god för 4.30, som raglade i mål på 5.30 efter att ha spytt ett par gånger på Flemminggatan. Själv hade jag krafter kvar i mål och mådde skapligt tills ett tag efter loppet.

– Och då mådde du hur?

– Det minns du nog.

– Det verkar trevligt att springa maraton?

– Ja, inte sant.

– Och i år?

– Mitt främsta mål är att behålla maginnehållet hela kvällen. Jag tror att man kan träna upp digestionen och metabolismen. Tarmarna är lika viktiga som benen, brukar jag säga. Nu kan jag i alla fall springa i tre timmar och ha aptit efteråt. Har börjat käka banan på långpassen. Lägger sig dödsskönt i kistan. Ska testa några riktiga mastodontpass i vår med mycket gallowalking och riktig matsäck.

– Gallowadå för nånting?

– Gallowalking. Jeff Galloway, en amerikansk löparguru, förordar regelbundna gångavbrott i löpningen. Kortare för eliten och längre för motionärerna. Han påstår till och med att det är det effektivaste löpsättet på tävling.

– Då måste man ju springa desto fortare när man springer?

– Precis! Klart att killen har fått saftigt mothugg. På nätet kan du läsa hur han hudflängs av andra maratonlöpare! Själv gallowgick jag i flera år utan att veta vad det hette. Nu blir det mest LSD.

– Du menar “runners high”?

– Tokstolle! LSD betyder “long slow distans”. Långpass i snacktempo, säger en del. Veckans höjdpunkt säger jag. Man drar iväg ett par mil i ett omväxlande landskap med lite dricka och en banan i fickan.

– Hur långt?

– Runt 25 km en gång i veckan. Däremellan springer jag 12,2 km två eller tre gånger. Säg att jag lubbar sådär fem, sex mil i veckan. Det blir kanske lite mer i vår när jag kommer ut på fina stigen.

– Och vad håller du för fart, när du, som du säger, lubbar?

– Strax under 6 minuter per km om jag springer långsamt. På korta flåspass går det fortare. Mina vanliga 12,2 km tar mellan 66 och 72 minuter. Skumt nog kutar jag i snitt ett par minuter fortare än förra vintern, fast jag är ett år äldre. Kanske var snön värre förr. Man glömmer.

– Varför just 12,2 kilometer?

– Det är 6,1 km till Gustav Vasakullen i Lindholmen. Cykelbanan dit brukar vara välplogad.

– Samma väg varje gång, det låter lite tråkigt?

– Hemligheten är variation. Ibland joggar jag hela vägen och ibland flåsar jag hela vägen. Ibland lubbar jag snabbare dit och joggar hem. Ibland tvärtom. Man kan också växla tempo här och där med snuttar i 5-minutersfart eller jaga på i alla uppförsbackar. Jag vet aldrig från början hur jag ska springa. Riktigt tråkigt blir det aldrig.

– När du växlar fart, blir det VO2-max då eller VDOT enligt Jack Daniels eller mera som tröskelintervaller med joggvila?

– Oj, här har vi killen som har läst på! Nej, fan, jag lyssnar på kroppen och ger den vad den säger att den behöver. Mera som något slags pruttlek kanske.

– Pruttlek?????

– Träningsformen “fartlek” uppfanns på 1930-talet av den svenske fridrottstränaren Gösta (Gösse) Holmér och blev snart spridd över världen och det svenska ordet lånades, såsom till exempel även “ombudsman” och “smorgasbord”, oöversatt direkt till engelskan. Eftersom många löpare, liksom jag själv, släpper väder när de springer, torde många tråkiga träningspass i de engelsktalande delarna av världen ha lättats upp av de rektala och anala skämt som varit ofrånkomliga. Gösse Holmér var för övrigt far till Palme-spanaren Hans Holmér.

– Varför pratar du som snitsaren plötsligt?

– Gömde bort !

– Brukar du också själv skoja om att, som du uttrycker det, “släppa väder”?

– Inför långlopp hade jag förr en, som jag tyckte då, skojig dräpande replik i  bakfickan.

– Och hur lät den?

– Jag har raketmotor”!

– Det var väl inte särskilt roligt?

– Jag vet en annan löpare som brukade säga: “Varför kom det en sån hård prutt?”!

– Det var värst?

– Fast jag pingde fortaje än han !

– Du verkar lite ensam. Du kanske saknar någon att skoja med när du är ute och tränar?

– Ibland springer jag med en löparkompis som heter A.

– Berätta?

– Hon har brunt hår och är snäll.

– Är det allt?

– Okej, då. 55 år. 169 cm. 63 kg. Vilopuls runt 60. Maxpuls okänd. Springer ett par mil i veckan. Lite mer kick i steget bara så grejar hon lätt milen på under en timme. Rasande grann är hon också.

– Och du? Hur fort springer du en mil?

– Har kämpat mig under 50 minuter en gång på bana, men det var satans flåsigt. Håller mig hellre en eller ett par minuter däröver. Det är alldeles för jobbigt att försöka maxa så korta sträckor. En mil är för kort för att gå ut löst och hålla igen och för långt för att ligga och mala i tröskelfart hela vägen. Hellre halvmaraton och helst ännu längre så att man kan softa i början. Gillar inte att bli trött.

– Anders Gärderud har sagt att maratonlöpare måste älska smärta. Din håg ligger tydligen åt annat håll?

– 42195 meter känns helt klart djävligt långt. Det är mycket en psykisk grej det där. Det gäller att hitta ett skönt tempo och inte tänka framåt. Då kan man nog kuta 32 km i hyfsad fart. Typ fram till Västerbron andra varvet. Sen får man ta ett snack med latmasken som börjar gnaga i bakhuvet. Man får bjuda honom på en banan och sen lura honom typ en kilometer i taget. Sånt kräver diplomati. Maskjäveln har ju veto och är inte är tappad bakom en vagn heller. Man får tänka på, att efter tre mil är man inte längre samma löpare som en gång stod på startlinjen. Ungefär så.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte !

– Blir det något lopp före Stockholm Marathon?

– Funderar på halvmaran Kungsholmen runt som en lagom tempoträning tre veckor före Stockholm. Risken är att man dras med i rusningen i början och sen får blodad tand och försöker maxa för att persa. Lubba andfådd i två mil är inget man ser fam emot. I Sankt Eriksloppet hängde jag ju på en yngre snubbe i idiottempo. Hade kunnat sluta illa om jag inte lugnat mig i tid. Gick bra den gången.

– Om vi minns rätt kom du i mål på förnämliga 1.52.12 Är det ditt bästa tävlingslopp?

– Kan nog tyvärr inte springa så mycket fortare. Lidingö 2005 var jag också nöjd med. Kunde dock ha slagit den tiden (3.11 nånting) i höstas om det inte skitit sig. Kanonform en vecka före och kanonform en vecka efter, och så bara bajs däremellan. Nåt virus typ. Men det är sånt man får ta som långskubbare. Det går fler tåg till Lidingö.

– Och bussar?

– Ha ha !

– Och ditt närmaste mål?

– Att det ska bli barmark och torrt så jag kan snöra på mig mina sommar-Asics och dra iväg på fina stigen! “Asics Cumulus” heter dom egentligen.

– Vad har du haft på fötterna i vinter då?

– Asics Gel 1100. Jag kallar dom vinter-Asics. Dom har gått långt mer än 100 mil nu.

– Vi har hört att man helst ska byta löparskor som använts så länge?

– Says who? Löparskotillverkarna? Dom påstår ju till och med att skor som stått för länge på hyllan inte får användas eftersom stötdämpningen försvunnit. Jag läste nyligen en artikel av nån ortopedsnubbe som sa att allt sånt var nys. Han hade forskat och sett att dom dyraste skorna med specialframtagen superstötdämpning gav mest skador. Han förordade skor med platta tunna sulor. Typ barfota.

– Nu skojar du?

– Seriously! Han menar att stötdämpning och upphöjda fotvalv i skorna gör att fotsulan inte känner av trycket mot marken och därför ger fel signaler till hjärnan som sen ger fel signaler till alla inblandade muskler från ryggen och ner till tårna med olika skador som följd. Gamla pjuck var bättre än nya om dom inte var snedsprungna.

– Så du behåller dina “pjuck” ett tag till?

– Tills dom blir sneda eller faller sönder. Mina gamla Nike Pegasus, som jag köpte på Myrorna för några år sen, räcker nog hela karriären. Används bara på asfalt. Fortfarande som nya. “Maratondojorna”, kallar jag dem.

– Nike Pegasus ? En segergudinna på en flygande häst? Är det det som är “runners high”?

– Man kan ju alltid hoppas !

– Asics då, vad betyder det?

– Det är ett sånt där anagram: “Anima sana in corpore sano”.

– Brukar det inte heta “Mens sana in corpore sano”?

– “Msics”? Vem fan skulle köpa såna dojor? Mstislav Rostropovitj kanske !

– Springer han?

– Ett namn jag hört bara.

– Det är en världsberömd cellist*. Dessutom heter det “akronym”. Ett anagram är ett ord, som innehåller samma bokstäver som ett annat, ehuru omkastade. Även en mening kan vara ett anagram på en annan. Specialfallet “palindrom” blir likadant läst från båda håll.

– Whatever !

– En sund själ i en sund kropp”? Är det så du känner dig, när du, som du säger, “snörar på dig dina Asics och drar iväg på fina stigen”?

– Jag svarar som Gunder Hägg: Spring själv gubbdjävel !

– Du menar nog Artur Häggblad? Efter en vasaloppsseger ska han ha besvarat landshövdingen Bernard Erikssons fråga, hur det kändes, med ett ilsket “Åk själv gubbjävel”. Yttrandet har på senare tid även felaktigt tillskrivits såväl Tomas Wassberg som Ingemar Stenmark. När det gäller Häggblad berättas också att han vid ett annat tillfälle på en försynt radiofråga, om han hade någon att hälsa till, ska ha svarat: “Åka skidor är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem som helst!”

– Whatever, whatever! Men seriously, Snirro. Spring själv! Du är ju gammal idrottsman. Vi har samma skonummer och nu tittar solen fram. Du lånar mina sommar-Asics så tar jag vinterpjucken! Jag kör ett lätt softpass idag. Häng på!

– Sa du softpass? Vill bara påpeka att en annan har gjort 55 på 400 meter**. Take a close look at this face, man, because you won’t see it no more när vi lubbar där ute. Gubbdjävel?

*)   Rostropovitj dog senare samma år (Asgams anm.).

**) Det har senare visat sig att snitsaren i en tiokamp på Lidingövallen 1967 sprungit 400 meter så fort som 54,3 sekunder (Asgams anm.).

Kungsholmen runt 2007.

Idrottsmän, som intervjuas omedelbart efter sina bedrifter, brukar inte ha  mycket vettigt att säga. “Fy fan alltså! Helt jävla underbart! Helt jävla underbart!”, brukar vara det intelligentaste man kan uppfatta mellan flämtningar och oartikulerade krigsdansskrik. Efter en del långlopp har vi också sett och hört Anna Rahms fladdrande huvud haspla ur sig svårhörbarheter värre än på sin tid Reefat El-Sayeds. Snitsaren har därför väntat några dagar efter halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, innan han uppsöker sig sin vän, löparen, för en pratstund:
– Hur känns det i benen?

– Inte värre än efter ett vanligt långpass. Andra kroppsdelar tycks däremot ha tagit omotiverat stryk.

– Ett av våra alteregon, låt oss kalla det “T”, var ute i skärgårn i söndags. Där lär han ha jämnat till en badmintonplan och grävt ett hål till en fånig pionplanta. Gissningsvis har du också fått en förhårdnad under höger tumme?

– Ja, jädrar i det.

– Dina ryggbevär före loppet torde på samma sätt ha sin grund i att snitsaren suttit snett vid sin dator. Så går det till i dubbelgångarnas värld. Vi tvingas bära spåren av varandras synder. Oddvar Moen använder ordet “stigmatisering” om fenomenet?

– Jag tycker det låter mer som “voodoo”.

– Krämpan tycks dock inte ha hindrat din framfart på Kungsholmen?

– Den försvann under uppvärmningen. Sen kände jag inte ett spår. Löpning hjälper mot allt.

– Uppvärmning före ett långlopp, brukar du behöva det?

– Lite joggning för benen och några ruscher för hjärta och lungor. På ett riktigt maratonlopp får de första kilometerna tjäna som uppvärmning. Där gäller det ju att spara på bränslet. En halvmara är mer som ett tempolopp. Inte så mycket tid att vifta på.

– Det blåste ganska friskt i stan. Hur var det att springa i vinden?

– Som tur var kom den rakt från söder, så halva loppet gick i lä. Motvind vid Stadshuset och ut till Smedsudden men medvind uppför backen vid ryska ambassaden och nerför Nordenflychtsvägen. På Norr Mälarstrand försökte jag snedställa kroppen och kryssa i den hårda sidvinden. I perfekt löparväder, som förra året, kunde jag kanske grejat “sub 1.50″.

– Du sprang på 1.51,21, nytt personbästa med en minut. Du måste ändå vara nöjd?

– 1.51,03, om man räknar tiden från min passage av startlinjen, Jag försökte göra ett jämnt lopp, vilket lyckades. Första milen gick på 52,25. Det betyder 5,15 per kilometer. Resten av loppet snittade jag följaktligen på 5,17. Om man betänker den extra vätskekontrollen vid varvningen, så måste jag ha sprungit som ett urverk. Jag tog det lugnt i början och bet ihop på slutet, men benen höll sin jämna takt, ungefär 5,10 per kilometer mellan drickastoppen.

– Det tar alltså tid att dricka?

– Till skillnad från många andra måste jag stanna och gå för att inte sätta i halsen när jag tar mina klunkar. Det är lite frustrerande det där. Man har hittat en bra rygg eller ett trevligt sällskap. Så, när man har druckit klart och slängt sin mugg i skräpkorgen, då är ryggen typ fyrtio meter bort. Man kanske ska träna på att greppa muggen och dricka i flykten.

– Hittade du några, som du säger, “bra ryggar”?

– Jag hade sällskap med två Vallentunalöpare de första kilometerna. Gunnar G och Conny C. Om jag hade hetat Sture Ström eller Torsten Turefjäll, hade vi varit skön trio, som kunde hållit ihop hela loppet och sen turnerat i parkerna.

– “Trio Allitteration” då, eller vad??

– Något ditåt. Tyvärr hette jag inte så och i Kristinebergs slottspark fick C stanna för ett privat ärende bakom en syrenbuske. G försvann vid första vätskekontrollen. Sen såg jag hans blågula Vallentunatröja ett sjuttiotal meter framför mig under större delen av loppet. C syntes inte till förrän han gled upp vid min sida två kilometer från mål. Jag sa “Tjena!” och han svarade “Inte långt kvar”, varpå han la in ännu en växel och försvann med en hastighet av ungefär fem meter per löpta hundra meter. På upploppsrakan lät det plötsligt som en buffelhjord bakom min rygg när två muskulösa ynglingar dundrade förbi mig i en intern spurtuppgörelse. En del hade tydligen sparat på krafterna. Själv var jag rejält trött den sista biten, så som man ska vara efter ett bra lopp.

– Du minns inga andra löpare?

– De flesta stod framför mig i starten och försvann sen ännu längre bort. Ett tag var det riktigt glest med löpare både framför och bakom mig, men på andra varvet började jag springa förbi den ene ynglingen efter den andre. De lunkade med långa trötta steg. Jag tassade med lätta korta. “Hur har ni skött era långpass, killar”, flinade jag när jag rann förbi dem.

– Du skojar väl?

– Ja, annars hade man väl åkt på ett antal proppar. Det var rätt biffiga killar en del.

– Du sa inget till dem, men kanske kroppsspråket och ögat talte?

– Förbi deras bana min bana ledde.

– Du kan din Runeberg?

– Den bittra stunden för dem, den ljuva för mig !

– Annars under långlopp brukar du gärna vilja springa bakom damer med hästsvans?

– Jag kan bara minnas en hästsvans, men den sprang för långsamt för att vara till hjälp. Kvinnor i alla åldrar brukar annars vara bra ryggar. Dom disponerar sina lopp förståndigt och håller jämn fart. Något annat är det inte fråga om. Inte har man tid med sånt när man springer inte. Vem är förresten intresserad av en sextiårig gubbe?

– Vi har hört dem som tycker att du är stilig där du glider fram i din gråa kalufs. Det sägs även att du fått vackra vader av din löpning?

– Säger du det !

– I lördags sprang du dessutom i en knallröd tröja. Är det din nya stil?

– Japp! Jag har ett par matchande byxor också, köpta på Myrorna liksom tröjan. Du får kanske se dom under Stockholm Marathon. Ska bara klippa till innerkallingen så den inte skaver. Eventuellt tar jag bort den helt.

– Innerkallingen ?

– Ett slags nät, typ, som ska hålla sakerna på plats när man lubbar.

– Sakerna ?

– Men nu får du ge dig, Snirro ! Du har väl sett hur sportbrallor är konstruerade.

– Och hur går det med “sakerna” på Stockholm Marathon om du har avlägsnat sagda nät?

– Ska du skita i !

– Man drar sig till minnes hur man en gång sprang ett häcklopp i en skolmatch mellan Mörby läroverk och Djursholms samskola. Man hade ganska fladdriga kortyxor och saknade kalsonger. Man ledde och gick mot en lätt seger, när man upptäckte att lilleman tittade fram vid varje häcktagning. Man nödgades sakta in och strama åt byxan med handen, varför man blev omsprungna och slutade tvåa. Mörby vann dock dubbelt liksom i de flesta andra grenar. Snobbarna från Djursholm hade inte mycket att sätta emot det året. Större delen av Mörbys lag kom ju från Kometen. Men i dina långlopp är det kanske en annan sak. Folk över arton år är inte så kinkiga med avseende på sin blygd. Ute på Gärdet och Djurgården påminner ju Stockholm Marathon icke så lite om Monty Pythons sketch “maratonlöpning för inkontinenta”. Grete Waitz var till och med i ledningen i något lopp, när hon satte sig bakom en byggfutt. Att göra en så kallad Enqvistare, det vill säga att dra undan byxbenet med ena handen och under knäande löpning göra nummer två, är dock mindre vanligt. Lars Enqvist lär ha fått spontana applåder från den kräsna japanska publiken vid sin uppvisning under Fukuoka Marathon 1977. I detta perspektiv är det måhända bara praktiskt om John Thomas inte sitter fast i ett nät?

– Det viktigaste är att brallorna har fickor så jag får plats med lite maratongodis att äta när jag blir trött. Äckeldrycken skippar jag. Den är så utpädd att man måste bälga i sig den, om den ska ge nån vidare energi.

– Så i lördags drack du bara vatten?

– Två klunkar ur muggen och resten över huvudet vid varje kontroll. Jag sprang med en “Power Fast Fuel Gel” i handen, men den fick jag varken tid eller anledning att, som det heter på maratonspråk, “trycka i mig”. Jag sparar den till Stockholm.

– “Power Fast Fuel Gel” ?

– Druvsocker i kletform spetsat med hokus pokus och en tesked placebo, allt förpackat i miljöovänlig plastmetallfolie. Det säljs för dyra pengar i Löplabb och liknande affärer där butiksbiträden, tillika triathleter, försäkrar att de “trycker i sig” den ena gelen efter den andra under sina löpningar och cyklingar. Fan vet om de inte smaskar gelé när de simmar också. Måste dock erkänna att det smakar mycket bättre än äckeldryck. Godast är förstås bananer, men dom är lite för stora att ha i byxorna. Kan ju se lite konstigt ut också. Typ “Pastor Hannes” eller vad han hette hos killingarna.

– Here we go again?

– Du började.

– Om tre veckor kommer du alltså med byxfickorna fulla av energi?

– Gele, stänger, kakor, rubbet. Allt som får plats.

– På placeringen bakom dig hittar vi Gösta Bunis, 63 år, som har en obruten svit i Stocholm Marathon. För 25 år sen sprang han där under tre timmar. Ger det månne en fingervisning om vad du skulla ha kunnat prestera om du börjat springa tidigare?

– Tyvärr funkar det inte så rätlinjigt. Många blir bättre med åren. Tage Winter, 60 år, kutade i lördags på fenomenala 1.23,05. Han var inte så mycket bättre i fyrtioårsåldern. Andra, som Bunis, blir stadigt sämre. De flesta lägger av. Om jag gett järnet i ungdomen så hade jag nog inte stått på startlinjen idag och hur kul hade det varit. Vem vill sitta i soffan och gagga om sina resultat i höjdhopp för 40 år sen.

– Är du oföskämd?

– Oförskämd, men med en glimt i ögat.

– Du hade startnummer 1215. Kändes det historiskt förpliktigande?

– Det kan jag inte påstå.

– Du känner väl till Magna Charta?

– Förr använde jag ofta Google Earth. Nu mäter jag långpassen mest på http://www.gis.lst.se/lanskartor/

– Allvarligt talat, har du verkligen inte hört talas om “Magna Charta” eller, med en mindre vanlig engelsk benämning, “The Great Charter”?

– Du menar Springtime och “big five”. Jag svarar som jag brukar, “Varför kräkas i London och New York när man har en toalett hemma?”. Förresten åker jag hellre tåg än flyg.

– Allvarligt talat ?

– Okej då. Magna Charta kallas det avtal som slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna år 1215. Avtalet gav adel och präster förmåner i bland annat skattefrågor. Det tvingade alltså kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Charta kan ses som grunden till Englands parlament. Fördraget innehåller också en del som kan sägas ha inspirerat till idag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Bland annat innehåller Magna Charta regler mot godtycklig fängsling, med den latinska samlingsbeteckningen “habeas corpus”. Varaktig fängsling enligt dessa regler får endast ske efter domstols beslut.

– Ser man på?

– Jag är inte så djävla tappad bakom ett flöte som du tror!!

– Och hur “djävla tappad bakom ett flöte” är du då?

– Ordvrängare! Petimeter! Besserwisser! Snitsarnörd !!

– På vem syftar komplimangerna?

– Vem tror du, Torsten Liljechrona !

– Vi har glömt att fråga om det spelades någon musik i samband med loppet?

– Inte en ton.

– Och publiken, hur var den?

– Ett fåtal anhöriga. Helgflanerande Kungsholmsbor såg mest förvånade ut. Någon frågade en polis, vad det var för ett lopp. Några barn vinkade och från Klarastrandsleden på andra sidan vattnet hördes svaga hejarop ur en bil på väg till Dalarö.

– Så någon publik, som bar dig fram som på vingar, var det inte tal om?

– Däremot hade arrangörsklubben FK Studenterna placerat ut sina medlemmar som vägvisare. De hejade desto mer. Efter loppet skrev jag till deras ledare och bad honom tacka dem.

– Ja, på Studenternas diskussionsforum “Chat” har någon skrivit: “Vår klubbrekordhållare i höjd deltog i Kungsholmen Runt idag, 40 år efter rekordnoteringen. Han mejlar: Jag tackar för ett trevligt lopp. Särskilt uppskattade jag alla blåklädda pojkar och flickor som visade väg utefter banan. Vad är den berömda publiken i London och New York mot dessa sakkunniga påhejare, som ropade ´Bra jobbat´ i varje gathörn. Hälsa och tacka!”.  Detta är alltså dina inställsamma formuleringar?

– Skyldig !! Men höjhoppsryktet svär jag mig fri från. Man måste ha blandat ihop oss båda.

– Folk har en benägenhet att göra det. Du har fler mitokondrier i vadmuskelcellerna, jag fler ganglier i hjärnan, eljest är vi lika som bär. Samma namn tycks vi också lystra till. Titta i spegeln och säg om du ser någon skillnad?

– Nej, jädrar i det !

– Du är nöjd med ditt lopp och berömmer arrangörerna. Har du inget negativt att säga förutom om blåsten?

– Jag hade lite svårt att hitta rätt kilometermarkeringar i början. Det sprangs ju ett millopp också och dom hade sina skyltar. Missade 5-kilometerspasseringen. Synd på statistiken.

– Och vad händer nu fram till Stockholm Marathon?

– Träning.

– Ska man inte vila mycket den sista tiden före loppet?

– Jag kör lite lugnare sista veckan, annars som vanligt. Man vill ju inte

klättra på väggarna av abstinens.

– Och din målsättning i Stockholm Marathon?

– Som tidigare, “att må bra hela kvällen”.

– Får man säga “lycka till” före ett lopp?

– Du får säga vad fan du vill.

– High five?

– High five, på dig, gamle Snirro !

Inför Stockholm Marathon 2007

5 juni

Aurinko paistaa siniseltä taivaalta. Temperaturen kryper redan över 20 grader. Värmen beräknas hålla i sig eller stiga ytterligare i veckan. Prognosen för lördag eftermiddag talar om 25 grader och växlande molnighet. De som tänkt sig springa 42195 meter ställer in sig på ett tungt lopp. Alla submål revideras. Det talas om “att bara ta sig runt”.

Det varmaste Stockholm Marathon lär ha varit 1982, då det var 31 grader. Kjell-Erik vann på 2.19,20. Kallast ska 1988 ha varit med 7 grader. Ska vi gissa att det då blåste nordvind också. Åren 1987 och 1989 sägs det ha varit 11 grader och regn. Sett i detta perspektiv kan lördagens förväntade väder låta tevligt. En, åtminstone till en början, angenäm dag väntar såväl publik som löpare. De senare tycks dock, av diverse löparbloggar och chattinlägg att döma, inte bli så många. De, som inte fått löparknä eller benhinneinflammation eller drabbats av olika elaka virus, lär vara paralyserade av hypokondri och/eller bacillskräck. Många håller tummarna och knackar i trä så hårt, att de får fula frakturer och måste opereras. Rastlösheten den sista veckan tycks också vara ett allvarligt problem för dem, som slaviskt följer Anders Szalkais maratonträningsprogram. Det rycker i löparbenen på dem, men mästaren föreskriver bara några lätta kilometer och vila. Lugnande piller ger i dessa fall tillfällig men på sikt tvivelaktig lindring. Värst drabbade tycks unga män i 30-årsåldern vara, trots att de rimligen har ett par dussin Stockholm Marathon kvar i livet och borde kunna ta det mer filosofiskt.

Snitsaren vill i sammanhanget citera inte bara Boye (“Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”) utan också polskan Szymborska (vars rätta konsonanter och accenter snitsaren inte orkar slå upp): “Jag tror på åratals bortkastad möda”. Snitsaren minns att han som höjdhoppare aldrig tog så hårt på sitt tävlande. Han hade alltid blicken längre fram. När han gled över 197 med luft, såg han det bara som ett steg mot högre höjder, som han dock aldrig skulle komma att nå.

Startnummer 7498, som inte varit sjuk sen Lidingöloppet och sen december varken behövt avstå från eller dumdristigt tvinga sig ut på ett enda löppass, hoppade igår över träningen på grund av okänt virusan. När man frågar, om han tror att han kan springa Stockholm Marathon, svarar han gåtfullt: “Det är långt till den 31 maj 2008″. Symptomen låter dock så vaga (ingen riktig förkylning och ingen feber) att snitsaren undrar om han inte bara mörkar.

7 juni

Det virus som angripit 7498 tycks tillfälligt ha lämnat honom. Det kommer och går och tänker göra en ny attack på lördag morgon. I förrgår tog han tjuren vid hornen och som han uttryckte det “blåste igenom lungorna” med åtta kilometers löpning i blandat tempo. Det hjälpte åtminstone ett tag. Nu tycks han mest bekymrad över att tandläkaren grejade i hans mun i förra veckan så att det fortfarande är lite ömt. Han har läst hemska historier om direktförbindelsen mellan tandkött och hjärtmuskler. När vi frågar om han kan springa på lördag, börjar han snabbt yra om diverse andra maratonlopp, främst Helsinki City Marathon. “In i lejonets kula”, säger han och flinar. När han kom hem från sin löptur i den värsta eftermiddagshettan, berättade han att en dam i 45-årsåldern (med enligt 7498 helt normal kroppsform) avslutat sitt varv samtidigt som han och därvid flåsande kommenterat värmen. “Fast du har ju inte en massa extra kilon att bära på”, hade hon sagt med tillägget: “När jag springer kommer ändan (ev. rumpan) hundra meter efter”. Under hemjoggningen funderade 7498 på vilket ord damen egentligen använt om sin bakdel. Att det inte var a-ordet eller ännu mindre r-ordet, var han säker på. Som hos en speedad George Costanza fylldes också hans hjärna av esprit d’escalier. “Ja, jag undrade just vad det var för något jag sprang förbi” eller “Nu ser den ju ut att ha hunnit ifatt i alla fall”, hade han kunnat svara, men allt han hade kommit på var något tafatt i stil med “Nu överdriver du”. Snacka om att missa en straffspark i öppet mål, tyckte 7498. En sak säger han sig dock säker på: När han är ute och springer händer alltid något skoj.

¤

Stockholm Matathon 2007

Stockholm Marathon 2007 blev som bekant en varm historia. De 14319 startande löparna drack och duschade så gott de kunde för att hålla sig på benen. Segertiden i herrklassen blev den sämsta i loppets historia, trots att segraren tog ut sig så att han spydde. Inte mindre än 1884 löpare bröt loppet, däribland startnummer 7498 från Vallentuna, som stretade på i 25 kilometer innan han kastade in sin dyblöta handduk. Sedan dess har han inte varit på bästa humör och har till en början bestämt vägrat att svara på våra frågor. “Fråga nån som har sprungit i stället”, har han fräst, “till exempel den där jävla startnummer X, han vill nog snacka maraton så det räcker”. Sedan snitsaren lite taktiskt nonchalerat sin buttre vän en tid, har denne dock kommit kravlande till Canossa och tiggt om att få lätta sitt hjärta. Efter vad vi minns, lät vårt samtal som följer:

– Före loppet informerade speakern om att de, som inte trodde sig klara ett lopp i värmen, hade möjlighet att avstå och behålla sin plats gratis till nästa år. Denna panikåtgärd har kritiserats som lite svårtolkad och orättvis. Någon kunde ju ha ont i en fot och sedan fuska till sig en gratisplats. Funderade aldrig du på att nappa på erbjudandet?

– Nej, jag har rykte om mig att trivas i värme. Dessutom var jag löpsugen och inbillade mig att jag var frisk.

– Men det var du alltså inte? Vad var det som fattades dig?

– Vem kan ha intresse av att veta det.

– Min läsekrets från Uppsala i norr till Malmö i söder älskar självupptagna nördar. Man vill inget hellre än att höra dig klaga och gnälla?

– Lite skrap i näsgången, någon gång diffust tryck bak i lungsäcken, matthet, men ingen feber. Det känns som när man är förkyld fast utan de vanliga symptomen. Eftersom jag inte haft en normal förkylning med halsont, snuva, hosta och konstig röst på över två år, så är min huvudteori att detta är min egen reaktion på förkylningsvirus. En annan teori är att det handlar om någon form av allergi. Nu blommar till exempel gräsen för fullt. Jag har ibland, dock vid olika årstider, brukat nysa omotiverat och därefter haft samma symptomfria förkylning i en kvart. Då har löpning alltid hjälpt. En tredje teori är att tandläkaren satte igång något när hon rumsterade runt i käften och bland annat brände bort lite tandkött för att komma åt. Sånt har man ju hört talas om. Ytterligare tveksamma teorier som framkastats har varit “överträning”, “löpabstinens” eller “hormonstorm till följd av övertaggning”. Borrelia, TBE, TBC, HIV, ADHD och andra bokstavskombinationer går inte heller att utesluta, men huvudspåret är, som sagt, ett vanligt dagisvirus, som blivit förvirrat när det hamnat i en gubbkropp. En läkare skulle väl bara ruska på huvudet. Om man springer 25 kilometer i trettiogradig värme så verkar man väl i de flestas ögon åtminstone kroppsligt frisk.

– Hur mår du nu då?

– Det vet jag inte förrän jag har försökt springa. Det händer att jag är lite smårisig före en löptur, men mår som en prins efteråt. I lördags var det annorlunda. Halvmilspromenaden tillbaka till målet var lite seg och på kvällen var jag trött. Konstigt nog fick jag träningsvärk också, fast jag sprungit kortare och långsammare än ett normalt långpass. Kanske var det allt duschande som tog på lårmusklerna!.

– Hade du ingen tanke på att fortsätta?

– Vid 25 kilometer brukar man normalt börja bli trött, men nu kändes det lite annorlunda. Jag hade bestämt mig för att hoppa av om jag kände som jag gjorde och så kände jag som jag gjorde och hoppade av. Konstigare var det inte. Jag hade med viss möda kunnat fortsätta i ungefär samma takt fram till 30 km, men att sen vandra runt Riddarfjärden hade tagit två timmar och hade knappast gynnat hälsan. Jag hade ju folk som väntade också.

– På LIdingöloppet klev du av vid Fågelöudd efter femton kilometer och nu gav du upp längst borta på Djurgården. Hur kommer det sig att du alltid bryter loppen så långt från all civilisation?

– Det får du fråga Sigge om.

– Du menar Freud?

– Nej, Fürst !

– Du sprang i alla fall mer än halva loppet. Hur var det?

– De första fem kilometerna följde jag med löparhjorden i makligt joggingtempo. Jag hade en vattenflaska i handen och tog några klunkar i första uppförsbacken. Det kändes rätt skapligt så långt, men sen kom vätskekontrollerna och duschstationerna tätt. Jag minns mest en massa vatten. Vatten i magen, vatten över huvudet, vatten på tröjan, vatten på byxorna och, inte minst tyvärr, vatten i skorna. Så mycket löpning blev det inte. Det var på det hela taget en ganska meningslös eftermiddag.

– Hände inget skojigt under loppet? Minns du några andra löpare?

– Några veteraner gnetade på i sina särskilda tröjor med antalet Stockholm Marathon på ryggen. På Greve von Essens väg kom jag ifatt ett gäng farthållare med 4.45-flaggor. Jag frågade en av dem om han höll farten i värmen. Han sa att han gjorde det. På Västerbron hörde jag hur en ung löpare berättade för en annan, hur han där på andra varvet förra året blivit omsprungen av en gammal kutryggig gumma. Längre upp på bron stod en lustigkurre och ropade att det var ett varv till sen. De som orkade svarade något fyndigt. Vid Kungsträdgården sprang jag förbi en kopia av George Clooney, en “klonad Clooney” om man vill vitsa, iförd keps modell äldre. Om kepsen inte varit rutig utan gråbrun, hade han från axlarna och uppåt varit som hämtad ur filmen “O Brother Where Art Thou”. På Söder Mälarstrand visade det sig att han var tysk, då han stötte till mig och sa “Entschuldigung”. Annars såg de flesta likadana ut i värmen. Vit tröja, vit keps och solglasögon. Uttryckslösa tråkiga ansikten.

– Inga svängande hästsvansar att försöka följa?

– De få hästsvansar jag såg låg klistrade längs ryggarna som vått sjögräs. Överhuvudtaget tycks damerna ha valt att springa nån annastans än jag, vilket var begripligt så som jag såg ut. “Mister Wet T-shirt” med stripigt hår. Vackrare har jag varit!

– Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

– När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska “We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade “We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik eller vad det kan heta. Du får fråga startnummer X, han diggar sånt. Den tyske Clooneyklonen hade platsat bra i det gänget. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade “Bron över floden Kwai”!

– Och alla löparna visslade med förstås. Det måste ha låtit mäktigt?

– De flåsade nog mest.

– Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

– Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

– Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. “Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen “Colonel Bogey March” och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen “Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: “Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen “Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända “The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

– Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

– Du har i tidigare lopp ofta haft en påhejerska. Hur blev det i år?

“Vid en väg, på en sten, satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka“.

– Hm ?

“Räviga röda räv, taliho!,  men hon var inte där“!

– Du menar stenen vid Kaknäs, där det satt en flicka i en blå klänning förra året?

– Totte ledsen

– Vill du att vi gör en paus?

– Totte fortsätta !

– Du tittade efter flickan på stenen och nu saknade du henne. Är det så du menar?

– Uppe på backkrönet på Greve von Essens väg stod hon inte heller. Hon hade jobbat på sitt bibliotek under halva loppet och därefter lite optimistiskt ställt sig vid backen upp tiil Västerbron, där det bara är drygt nio kilometer kvar. När det inte kom något SMS från 30-kilometerspipmattorna, åkte hon till Stadion, där hon gav mig en ny fin ros.

– Då blev väl “Totte” ändå lite glad?

– Fast det hade varit ännu roligare att få springa in på Stadion.

– Kunde du inte ha gjort det då?

– Förra året såg man på teve hur en överviktig finne gick i mål på under tre timmar. Han hade brutit efter halva loppet men tog en rövare. Det upptäcktes natuligtvis eftersom han saknade mellantider på andra varvet, men han hann nog få sin medalj, tröja och godispåse och smita iväg hem till Finland.

– Vad tycker vi om sådant?

– Fusk, mina herrar, fusk !!

– Hur upplevde du publikstödet under dina 25 kilometer?

– Jag sökte en del blickar bland åskådarna och tackade för deras hejarop. Vid Nybroplan gjorde jag “höga fem” med ett barn av oklart kön och på Söder Mälarstrand ropade en av vattenutdelerskorna “Det är bra Tor”. Jag tittade undrande på henne och letade ett tag i minnet, innan jag insåg att hon bara läst mitt namn på nummerlappen. Snacka om lång näsa. Rent allmänt kan man säga att om man önskar många hejerop under Stockholm Marathon, ska man nog sätta på sig en finsk flagga. Finnarna i publiken är helt galna.

– Vi ser på dina tider att du inte bara sprang kort utan också långsamt? Dina 25 kilometer tog tio minuter längre tid än förra året?

– Det var det evinnerliga drickandet och duschandet som tog tid. Jag har räknat ut att det sinkade mig en halv minut per kilometer. Annars verkar det som om jag i mina maratonlopp håller samma fart som löparna runt omkring mig. När jag lubbar utan nummerlapp samma varv i Stockholm, går det mycket fortare trots cyklister, fotgängare och rödljus. Jag får väl springa upp mig till stargrupp D, där det går lite fortare eller försöka lära mig att springa om. På Göteborgsvarvet var det en snubbe som sprang förbi mer än fjorton tusen löpare, så nog går det.

– Det var visst lite problem med mellantiderna i år?

– En del fick ingen tid vid 15 km och när man skulle titta på sin klocka vid 10 km, fanns det ingen pipmatta där. Den dök upp först några hundra meter senare. Jag minns att jag tänkte som Karl Oskar: “Flytta spottlådan, det gjorde aldrig Kristina”!

– Det var nog inte Karl Oskar utan en herre vid namn Jarl och det handlade om en helt annan Kristina än den vanliga från Duvemåla. Din tillgjorda småländska accent var däremot helt befogad. I Mobergs komedi “Änkeman Jarl” ska en nybliven änkling slå sina påsar ihop med en nybliven änka, men det visar sig besvärligare än han trott. Bland annat flyttar änkan på hans spottlåda, vilket aldrig hans förra hustru, Kristina, gjorde. Måhända är ett maratonlopp också något av ett äktenskap. Ni hoppas och tror och somliga lovar, men verkligheten visar sig ofta annorlunda. Jarl hade ingenstans att spotta och du fick ett virus i din kropp?

– Du är så klok, Snirro !

– Tror du att du någonsin kommer att springa fortare än 4.40,01, som du hade förra året?

– Om man springer halvmaraton på 1.51, ska man teoretiskt inte behöva så mycket mer än fyra timmar på den dubbla distansen. Det är ungefär sån fart jag håller på mina långpass över tre mil. Nån gång kanske jag bara på pin kiv fortsätter i 12,2 kilometer. Där har du ditt maratonrekord.

– Ungefär som när du förr sprang en massa “Lidingölopp” hemma i motionsspåret?

– Ja, det var charmigt. Långbyxor och vanliga gympaskor. Matkontoll hemma i  köket. Ibland saknar jag den där oskuldsfulla tiden.

– Den kanske återkommer?

– I våras gjorde jag några galna långturer. “Mastodontpass” kallade jag det. Det var lite samma känsla. Jag drog iväg och sen fick det bli så långt det blev. En gång blev det ett maratonlopp, men det förstod jag inte förrän jag kommit hem och mätt på kartan. Det var till och med lite längre, 42,3 kilometer.

– Hur lång tid tog det?

– 4 timmar och 44 minuter. Ändå gick jag i 9 kilometer. Jag minns att det kändes trögt och klumpigt, när jag stretade iväg i motvinden fullastad med vatten, bananer och godis, men de som såg mig avsluta långturen med några snabba varv på löparbanan, kunde nog inte tro att jag hade fyra mil i benen inte. Där fanns reschuscher! You wait!

– Du kanske springer något annat maratonlopp än i Stockholm?

– Med facit i hand borde jag åkt och lubbat Vällingby Marathon den 31 mars. Det var en solig vårdag och tio grader varmt. Enligt träningsdagboken sprang jag ett långpass på 27,5 kilometer. Först en halvmara över Lindholmen, Vada och Seneby på 1.59 och sen 5-kilometersspåret på 31 minuter. Jag var grymt kaxig den dan. I Vällingby hade det kunnat bli nåt.

– Kanske nästa vår?

– Om jag törs. Det är ju mest seriösa löpare där.

– Du har pratat om Helsingfors eller kanske Åland?

– Jag pratar så mycket skit !

– Nu kan vi väl inte kalla dig 7498 längre?

– Kalla mig startnummer 1.

– Varför då?

– You will understand !

– Du ska ha tack för pratstunden?

– Det är jag som ska tacka !

– Känns det bättre nu, när du har fått lätta ditt hjärta?

– Totte glad !!!

– Det låter bra?

– Totte pinga påjet !!!

– Det låter ännu bättre. Får man haka på?

– Jaaaaaaa !!!

Lidingöloppet 2007.

I hällande regn sprangs i lördags årets upplaga av Lidingöloppet. Bland de löpare, som trots allt fullföljde det leriga loppet, väljer vi slumpvis startnummer 50135 från Vallentuna för en intervju:

– Hur känns det?

– Tack mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än när jag på hemväg efter loppet gödslade en plantering vid Ropstens tunnebanestation med magsäckens sista innehåll.

– Som bestod av vad?

– Det såg ut som blåbärssoppa, vilket det väl också till stor del var.

– Du hade varit sjuk under veckan?

– Hade varit och var fortfarande. Den gamla vanliga visan. Förkylningsvirus utan förkylningssymptom. Förr fick man ont i halsen och snorade och hade feber ett par dar. Sen var man bra. Numera bryter det varken ut eller tar slut. Man får gå omkring och vara frisk men löpoduglig i tio dar. I brist på vetenskaplig definition och förklaring kallar jag det “långloppsvirus”, eftersom det nu tre gånger i rad kommit lagom till “the big two”, det vill säga Stockholm Marathon och Lidingöloppet. Och aldrig annars. Snacka om timing!

– Tror du att det finns något slags samband?

– Du som har två betyg i matematisk statistik kan ju räkna ut sannolikheten för att tre sjukdomsveckor under ett drygt år skall infalla precis under de tre givna långloppsveckorna. Något trolltyg är det.

– Du har anmält dig till Stockholm Marathon nästa år. Var inte det, med tanke på detta “trolltyg”, att kasta pengarna i sjön.

– Jo, men fram till dess lär jag ju, om trollteorin håller, vara frisk och i bra form. Jag har med andra ord en fin löparvinter att se fram emot.

– Men du fullföljde ändå loppet i lördags?

– Tidigare har jag brutit loppen när viruset sagt ifrån, men denna gång bestämde jag mig för att ta det lugnt och försöka ta mig runt, i värsta fall gående. Och mycket gång blev det. Särskilt sista milen.

– Du sprang på 3:26:40. Inte är du väl nöjd med den tiden?

– För några veckor sen sprang jag banans sista 22 kilometer som långpass. Då höll jag lugn fart och sprang uppför alla backar inklusive “Abborren”. Det tog inte mer än två timmar och femton minuter och då var jag ändå pigg efteråt. Inget virus, bra form och kanonväder. Årets härligaste löptur. En annan vacker dag gör jag om den, men då med start från början i Koltorp. Där har du ett Lidingölopp neråt tre timmar!

– Men nu gällde det inte dina privata utflykter på Lidingö, som ingen kan kontrollera, utan det officiella loppet i lördags

– Min enda ambition var att försöka få en inte alltför obehaglig löptur och må någorlunda bra efteråt. Med det senare misslyckades jag uppenbarligen.

– Och löpturen?

– Lite för blöt och geggig i min smak. De flesta andra sprang i slimmade våtdräkter, men sprang i bomull. Det suger upp regnet skapligt. Vattnet i skorna och leran långt upp på benen verkade däremot ha varit lika för alla.

– Har det gått att göra rent skorna?

– Har försökt tvätta dem, men de luktar fortfarande källare. Som tur var använde jag mina äldsta pjuck, köpta secondhand för tre år sen. De är nu degraderade till trialskor att användas i gyttjeföre. Det var värre för startnummer X från Uppsala. Hans fina nya “New Balance” har väl blivit “Old Balance” nu. Fast den killen verkar ju ta det mesta med en klackspark.

– Du hade sällskap med honom före starten. Vad språkade ni om?

– Han hade haft en ukrainsk förkylning i veckan och verkade måttligt fokuserad på loppet. Han hade glömt starbeviset hemma och strulade med utrustningen in i det sista. Jag blev riktigt bekymrad för honom. Vi enades om att vi, var och en för sig, skulle ta det lugnt under loppet, något som han tydligen snart glömde eftersom han tycks ha satt iväg i rasande tempo. Han hade visst haft svårt att få av sig sina overallbyxor före startskottet. Kanske fick han något slags adrenalinchock då. Hans första mil gick på 51 minuter, ungefär en kvart snabbare än min. Så småningom gick han i mål på utmärkta 2:47 nånting. Den dag han är frisk och har ordning på sina grejor springer han väl runt på 2:30.

– Men du tog det alltså försiktigt?

– Jag ställde mig långt bak i min startgrupp och koncentrerade mig efter starten på att försöka undvika de värsta lerpölarna. Dessvärre hade många andra löpare samma ambition, varför det blev lite trångt. Den första kilometern gick på över sju minuter netto. Snart insåg jag dock det meningslösa i att försöka hålla vatten och lera borta från skorna. Det var bara att klafsa på i det behagliga tempo som löparhjorden bestämde. När vi kom ut på asfalten efter sju kilometer, ökade farten rejält och här började kroppen säga ifrån.

– När du passerade Kyrkviken, läste speakern upp ditt namn i högtalaren, med tillägget ”han ser pigg ut”, vilket du verkligen också gjorde, när du vinkade till svar. Även vid målgången blev du uppmärksammad i högtalaren. Två gånger samma dag, hur kändes det?

– Jag är inte dummare än att jag inser att det var mitt skägg och min helröda dress, som drog till sig uppmärksamheten.

-Var det för Burmas skull, som du sprang i rött?

– Jag borde kanske ha rakat av skägget och kalufsen också. Nu blev det lite mycket jultomte.

– Så du tycker att mänskliga rättigheter är viktigt?

– Någon måste ju sätta ner foten.

– Du satte ner varje fot ungefär femton tusen gånger. Var det så du tänkte?

– Maktspråk är det enda militärerna förstår.

– Så idrott och politik hör ihop?

– Som ler och långhalm.

– Bortsett från snitsaren, som ju ständigt följer dig, hade du visst ingen som hejade på dig efter banan?

– Nej, den ordinarie påhejerskan jobbade denna lördag. Jag fick suga i mig de hejarop och applåder som bjöds av okända åskådare. Jag applåderade tillbaka så ofta jag orkade. I en backe stod samma puckon som för två år sen och skrålade att “öööh de e väl föffan ingen gångtävling” och liknande fyndigt. En dam ropade ”Heja stålfarfar”, varpå jag svarade “Inte förrän i december”.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis, jag gav henne bara en sur blick.

– Det kanske var tänkt som en komplimang. Du vet väl vem stålfarfar var?

– Ja, en fånig liten skånegubbe med ovanligt pipig röst. Men när jag ser på photomotionbilderna från loppet, inser jag att jag kunde fått värre tillmälen.

– Startnummer X stod inte kvar och hejade på dig heller?

– På upploppet spanade jag ut bland publiken efter hans följe, men dom var nog redan i Uppsala vid det laget. Klart att dom inte hade tid att vänta på en ensam gamling. Skulle väl vidare på konferenser eller nåt.

– Du låter bitter?

– Med facit i hand var det nog lika bra att vraket fick vara i fred efter målgången. Orkade inte ens trängas för att hämta ut mina överdragskläder utan satte mig att huttra på en bänk tills kön hade glesnat. Hade gärna lagt mig ner om det inte varit så blött överallt. Fick i mig lite blåbärssoppa men matsäcken, som jag gjort i ordning, lämnade jag orörd. Kanske var bäst så med tanke på vad som sen hände. Kunde ha blivit en präktig pizza.

– Jaså, vad var det i matsäcken då?

– Sex hårda mackor, två kokta ägg, en tomat och lite mjölk. Mjölken smakade fint när jag piggnade till på Roslagsbanan hem. Smörgåsarna och tomaten kom till pass, när jag vaknade och var hungrig på natten. Äggen hackades ner i en makaronisallad dagen därpå. Det är viktigt att maten inte förfars.

– Vi hörde ingen “Champagnegalopp” spelas efter startskotten i år. Tydligen anses det inte vara en tradition värd att bevara. Men det bjöds kanske på annan fin musik?

– Det fanns några orkestrar efter banan och i Golfbanebacken med två kilometer kvar stod en trevlig damkör och sjöng en visa om ”svett”. Jag stannade och lyssnade en kort stund och applåderade som sig bör. Fan vet om jag inte gav dem en slängkyss också.

– Så pass?

– Ja, efter 28 km blir man lite busig.

– Minns du några andra löpare i spåret?

– Tyckte att samma dam sprang framför mig hela tiden, men snart förstod jag att alla såg likadana ut i regnet.

– Ingen liten flört?

– Nej nej, jag hade nog med att se var jag satte fötterna i leran.

– Annars brukar du ju inte vara blyg i spåret?

– “Varför försaka en enda liten stilla flört, stunden kommer kanske aldrig tillbaka”, som Ernsnt Rolf sjöng.

– Om den store kuplettsångaren hade den på sin repertoar, är osäkert. Däremot sjöng helt visst hans hustru, Tutta Rolf, denna melodi i filmen “En stilla flirt” från 1933 i regi av Gustaf Molander. Även Agnetha Fältskog har, som vi kan höra, framfört den.  Om det blir solsken och fågelkvitter nästa år, kanske damerna ska akta sig för dig igen?

http://www.youtube.com/watch?v=sKKNTUProaM

– Nästa år är en skälm.

– Så du är tveksam till att anmäla dig?

– I så fall blir det direktanmälan senast dagen före i mån av hälsa, löpform och lämplig väderlek. Sannolikheten, att alla dessa tre villkor ska uppfyllas just när ett långlopp springs, tycks dock minimal.

– Tack och lycka till !

– Med vad?

          

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s