Om Oddvar Moen

Namnet Oddvar Moen dyker ofta upp i snitsarens brev. Oddvar Moen säger sig ha upptäckt ”Det stora jättebrevet” och anser sig vara den främsta auktoriteten, när det gäller detta. Snitsaren höll hans ord för lag och citerade honom så ofta han kunde. Någon korrespondens dem emellan var det däremot inte fråga om. De få brev snitsaren fick av sin husgud besvarades så vitt känt aldrig.

Den egensinnige norrmannen lät tala om sig redan för trettio år sen när han höll föredrag på ett av den beryktade K-gruppens möten under Gustav Adolfs torg. Ämnet var enligt tillgängliga källor ”Myt och verklighet kring ”Det stora jättebrevet””.  Oddvar Moens budskap var dock inte vad den tidens unga rabulister ville höra och han sägs också  ha blivit utskrattad för att han talade norska. Sedan dess lär han aldrig mer ha öppnat munnen och mycket sällan lämnat öknen.  När snitsaren efter 25 års tystnad fick nedanstående sensationella brev från samme Oddvar Moen, var det, som vi kan se, skrivet på utsökt svenska:

För kännedom och vidarebefordran.

Många års gediget arbete tycks äntligen ha burit frukt. Nu törs vi säga att  vi funnit det, ”Det stora jättebrevet”. Efter att med ljus och lykta sökt igenom hela öknen, vänt på varje sten och silat varje sandkorn, efter att ha granskat varje funnen bokstav, varje skiljetecken, varje tomrum med förstoringsglas och jämfört allt med allt som över huvud taget skrivits, sagts och tänkts i öknen, har vi kommit fram till en gemensam nämnare, den enda möjliga och därför enligt all logik den riktiga versionen av ”Det stora jättebrevet”.

Alla tidigare utgåvor kan glömmas, då de efter detta saknar värde. Allt har varit hägringar och ekon eller, ännu värre, dimridåer. Alla föregivet äkta brev har under våra luppar kunnat avslöjas som sorgliga bedrägerier, medvetna och lömska eller bara aningslösa, vilket får vi lämna osagt. Huvudsakligen har texterna befunnits vara felaktiga avskrifter av gamla lösryckta fragment som fogats samman hur som helst och utan tanke kompletterats med falsarier. Den skenbart tomma men, just därför, meningsstinna dialogen har i brist på kännedom om den centrala ”Hottah-tanken” strukits eller varierats med irrelevanta ökenläten. Nya meningslösa ökennamn har hittats på och nya vilsekomna varelser har fått beträda ökenscenen, allt tillsammans på bekostnad av den för vår djupare förståelse av texten helt fundamentala dubbelgångar-symbolik, som framträder i ljuset av de saknade fragment vi återfunnit. Utan denna dimension blir dialogen obegriplig. Orden ekar ihåligt och slutrepliken faller stumt i ökensanden.

Bland de många som på sin tid bidragit till desinformationen bör vi inte låta bli att nämna ”K-gruppen”, en ökänd skara unga män av tveksam härkomst och med oklart mål. I händerna på dessa galningar förvandlades ”Det stora jättebrevet” till ett våldsromantiskt pekoral, en orgie i pubertala, för att inte säga infantila, fantasier. Texten blev ett manifest i gruppens egen kamp mot allt och ingenting. I tidens anda gjorde man dess okände författare till hjälte och martyr och myten om hans lidande och död i striden för ”Det stora jättebrevet” spreds i form av ”Geffer-dokumentet”, ett besynnerligt falsarium. Idag tål galenskaperna att skrattas åt, men icke desto mindre torde alla de befängda missuppfattningar, vi fortfarande möter, ha sin grund i dessa gamla irrläror. Att tala om en specifik författare eller ett enskilt upphov till ”Det stora jättebrevet” eller över huvud taget söka relatera det till tid och rum, är meningslöst och enfaldigt. Vi vet att brevet alltid funnits överallt, på samma gång som alla vi tillsammans ständigt skriver det. ”Det stora jättebrevet” är ”Det stora jättebrevet”.

                                                                            ¤

Oddvar Moens andra brev till snitsaren lyder:

Många stackare har velat se “Det stora jättebrevet” som en helig skrift. I brist på annan enkel, evig sanning har de tolkat textens självklara unicitet som något slags unik och helig okränkbarhet eller, rentav, oberörbarhet. Vi svarar dem med brevets ord, “Om ni behöver”. När vi hävdar att den text vi funnit är den enda riktiga versionen av “Det stora jättebrevet”, gör vi det som fria forskare. Den trånga prästrocken må andra bära om den passar. Endast kunskapen om den exakta texten ger oss möjlighet att fritt förvanska den och vår respekt för ordet ger oss lov att låna det till vad vi vill. I öknen har man heller aldrig varit främmande för att parodiera eller göra narr av brevet. “Den man älskar knuffar man i vattenhålet”, säger oss ett gammalt ökenspråk och glada nätter förr i tiden, när man samlades och njöt “Det stora jättebrevet”, kunde inte sällan sluta med att man gemensamt drog detsamma genom träck.

Vi tror oss också veta att det tidigare fanns en tradition att fritt improvisera kring “Det stora jättebrevet”. Under framförandet kunde man, med avstamp i ett känsloladdat ord eller en ödesmättad tung replik, ta språnget ut ur texten för att låta dialogen sedan flyta i en ström av fria associationer. Oftast ville man nog bara roa sin publik, men tillfälle gavs också att i lönndom lätta hjärtats sorger eller ventilera gamla oförrätter. Stora improvisatörer kunde trollbinda publiken med sin hissnande verbala flygarkonst i flera timmar för att sedan under jubel, lika elegant som plötsligt, åter landa i “Det stora jättebrevet”. Improvisationerna är sedan länge bortglömda, men rester av dem lever ännu kvar i talesätt och vardagsfraser eller döljer sig på annat sätt i språket. Varje gång vi öppnar munnen, ekar dessa gamla ökenröster. Oddvar Moen hävdar till och med, att världslitteraturen inte är stort mer än nedskrivna fragment av sedan länge glömda improvisationer kring “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi, när vi slår oss ned i läsfåtöljen med en tegelstensroman eller en haikudikt, en gammal klassiker eller en nyutkommen bestseller, i själva verket minnas någon utav dessa underbara kvällar när man framförde “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi rentav lägga vår lektyr åt sidan för att, när vi äntligen har återfunnit det, i stället njuta av originalet. Varför dricka flodens grumliga när källans klara vatten bjuds. “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”.

                                                                                          ¤

Oddvar Moens tredje brev till snitsaren lyder:

Under vårt arbete med rekonstruktionen av “Det stora jättebrevet” gjorde vi ett omtumlende fynd. På några av de granskade fragmenten syntes rester av små spindlar. Vad vi länge anat, fick vi äntligen bekräftat under vårt förstoringsglas: “Det stora jättebrevet” är i själva verket åtta.

Oddvar Moen vill förklara detta så: “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”, men “Det stora jättebrevet” är på samma gång de de åtta brev som är “Det stora jättebrevet”. Utan något av dem blir de andra breven obegripliga på samma sätt som spindeln tappar alla benen när den mister ett och så, som spindeln flyttar benen, ett i sänder, följer även breven omärkligt och logiskt på varandra. Där det ena brevet slutar med ett svar, tar nästa vid med en naturlig fråga så att den berömda dialogen flyter utan uppehåll från brev till brev. När spindeln går kan ingen räkna spindelbenen. Likväl är de åtta.

Vart och ett av breven, eller benen, som vi i fortsättningen har valt att kalla dem, bidrar till “Det stora jättebrevet” med sitt eget budskap framfört av sina egna budbärare. I det första benet spelar själva öknen huvudrollen, i det andra människorna. Därefter möter vi i tur och ordning djuren, växterna, svamparna, skalbaggarna, lusen och trollet. Vi har även funnit att varje ben skildrar något av de åtta ökenelementen, sanden, tomrummet (vacuum), tårarna, det lätta slemmet, det tunga slemmet (gelén), saliven, torkan samt det åttonde elementet. (I öknen skiljer vi mellan de inre och de yttre elementen. De fyra inre, flytande elementen, som även kallas slem, bildas i kroppens olika organ. De stelnar och svartnar med tiden men är i princip oförstörbara, varför mängden slem ständigt ökar i öknen. Av de fyra yttre elementen är sanden det tunga, eviga och absoluta, medan dess motsats, det gåtfulla åttonde elementet är lätt, tillfälligt och relativt. Det kan inte iakttagas, än mindre beskrivas, utan att förändras, varför vi varken kan eller bör orda mer om det. Tomrummet och torkan slutligen är ingenting annat än den luft och det vatten som inte finns i öknen). Ännu ett perspektiv på de åtta benen får vi, enligt Oddvar Moen, om vi ser “Det stora jättebrevet” som “en bild av livets stege” eller som “en väg till inre mognad”. Benen skulle då få namnen: Existensen, tomheten, medvetandet, upptäckten, kunskapen, insikten, sanningen och visdomen.

I det första benet är vi i öknen, eller i rummet och tiden som en del säger. Elementet är sanden, den som rinner mellan tårna liksom den som rinner genom timglaset. Dialogen mellan den undrande och den hese är försiktigt trevande och ytlig, som om detta första ben ännu sökte fotfäste i sanden. Frågorna rör bara rent existensiella problem och svaren är lika banala. Även den inledande presentationen, “Ökennatten kommer med sin svalka”, liksom den avslutande klipphängaren, “Tyst?, Jag hör!”, är sådana eftergifter åt den konventionella smaken, att vi anar ett raffinemang. Textens trivialitet vill, hävdar Oddvar Moen, uppmana oss att läsa mellan raderna. Där, och endast där, skall vi, som han uttryckt det, “finna benets märg”, och bokstavligen där vill han också söka skälet till att “spindeln trots sitt korta framben ändå inte haltar”. I undertextens talande tystnad urskiljer han helt enkelt de nio saknade frågor och svar som, vad antalet repliker beträffar, gör detta första, skenbart stympade ben lika långt som de övriga sju. Vad som sägs i den dolda, stumma dialogen, kan och bör vi dock inte veta. I begynnelsen var inte ordet utan ordlösheten, ty innan vi skapas, måste vi existera.

Det andra benet handlar om tomrummet, tomheten, det vacuum som vårt medvetande skall växa i. Vi möter människorna och deras fåfänga strävan efter makt och kärlek. Här behandlas frågor om konst, musik, etik, religion och livets mening, sådant som bekymrar de små människorna. Den hese hävdar “Hottah”, ett svar som senare skall visa sig så gott som något. Benet slutar “Aldrig mer”, två ord som tillskrivs räven, men som egentligen myntades och bevingades av kråkan.

Tio otäcka kråkor får också inleda den berömda djurparaden i det tredje benet. Vi har kommit till barndomen, tårarnas tid. Vi blir medvetna om världen omkring oss och vi skräms av alla djuren. Vi besvärjer dem genom att räkna dem. Vi lär oss att lejonet säger “Rao” och lemurerna “Tjatt, tjatt”, men vi vågar ännu inte klappa dem. Lemurer är sedan gammalt bärare av elakheten. I den romerska mytologin går de igen som onda andar, så kallade larvae. Känd är också sagan om barnen som rövas bort av två stygga apor högt upp i en stor palm tills en sträng men rättvis örn kommer och skrämmer bort de senare. Barnleken “En uggla slår ner på en liten björn” torde också ha sitt ursprung här i detta tredje ben.

Det fjärde benet lockar oss med växandets förbjudna safter. Från det lätta slemmet, som bildas i ryggmärgen, kommer inte bara de olika ryggmärgs-vätskorna utan även gallan, svetten, den söta persikosaften och dadelpalmens sav. I ungdomen upptäcker vi våra kroppar och anar vad som väntar dem och oss. Saven stiger i oss och persikosaften gör oss vimmelkantiga och kavata. Lekarna blir fulare och språket följer med. Barndomens tårar har stelnat till snor, men i stället tvingas vi vada i spott från de gamla och kloka och ullen från dem står snart även oss upp i halsen. Den söta persikosaften skall vi aldrig mer njuta. Men uppväxten är också en tid av kreativitet och humor. De fem berömda gåtorna i benet bär varsin sanning om denna dynamiska tid. Genom att ställa frågorna håller vi våra plågoandar på avstånd och svaren ger oss verktyg att så småningom ge igen. Ull är en lika gammal som genial symbol för språket, orden. Många förfalskare av “Det stora jättebrevet” har inte förstått detta. I sin iver att så att säga spinna vidare på ulltemat med egna påhittade gåtor har de skjutit långt över målet och missat alla poänger. Här kan man (om vi får tillåta oss att själva skämta en smula) med fog tala om “bomull”.

Det femte benet är kunskapens ben. I hjärnan bildas det tunga slemmet eller gelén, ibland, som vi vet, i riklig mängd. Här trivs ullen, som nu växer sig ogenomtränglig. Benet behandlar språket, orden, namnen, definitionerna, vetenskapen och filosofin. Vi säger “Vittaggad kamelsvamp”, men beror svampens namn på svampens egenskaper eller är det tvärtom? Finns tinget utan ordet och ordet utan tinget? “Många ökennamn”, hävdar den hese, men vi anar mellan raderna att även det omvända gäller, att varje namn har två bärare och vart ting två skepnader ( Fenomenet analyseras närmare i Oddvar Moens essä “Dubbelgångarna hos farbror Steffe”). Den givna frågan om den heses eget namn besvaras så mångtydigt som vi har anledning att vänta oss. Det sista förslaget, “Tordyveln”, leder dock på ett naturligt sätt över till nästa ben, där skalbaggarna skall ge svar, om än på andra frågor.

Det sjätte benet ger oss insikten om döden. Elementet är saliven, dit vi även räknar dess sekundärformer, magsyran, urinen och exkrementen. Det handlar alltså om digestionen eller, som en del säger, livet. Vi tuggar och sväljer blott för att gå till det stinkande vattenhålet. Alltings meningslöshet kan inte visa sig tydligare. Vi tvingas ställa de tre stora frågorna, de urgamla gåtorna om dörren, huset och bron. Den första kan vi besvara utan dröjsmål, vi har ju känt dödens andedräkt, och den andra gissar vi snart med lite hjälp, men svaret på den tredje gåtan skall komma att gäcka oss länge än.

I det sjunde benet söker vi och finner sanningen, men frågan är om vi förstår den. Den undrandes hjärna tycks gå på tomgång i ökenhettan, men vi anar, att ju virrigare tankar och ju mer osammanhängande tal, desto obehagligare sanning döljs. Hit till denna labyrint av fria associationer kan vi spåra det bisarra innehållet i de flesta sagor, myter och religioner. Den hese sammanfattar, “Den säger ull han menar slem”, och därmed får vi nöja oss. Enligt Oddvar Moen finns sanningen egentligen i det sjunde elementet, den torka som råder i öknen och som nu blir allt värre. Alla livets safter rinner trögt. Slemmet stelnar och blir svart. Persikorna ligger hjälplösa i sanden. Björnarna har gett sig av och mannen i trikåerna rör sig bara om natten. Endast farbror Steffe sitter kvar och spelar som förut. Men vi får veta, att hans tärning saknar ögon och lusen förblir en icke-lus, en icke-existens. Är det om oss det handlar? Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud, och, i så fall, vem är han? “Gud spelar inte tärning”, säger Einstein, men kanske spelar farbror Steffe lusen (d.v.s. oss) med Gud som tärning. Medge att perspektiven är hissnande! Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet “lusen”, där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad, men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd.

Så äntligen i det sista benet besvaras den tredje av de stora frågorna. Vi har alla vetat svaret, men det lätta visar sig ofta vara det svåra. De flitigt citerade orden “Inte många vågar titta under broar, ännu färre törs gå ned” återfinner vi här i det åttonde benet. Många har grubblat över vad visdomsorden betyder, så även vi, men som alltid förgäves. Den åtrådda visdomen tycks lika undflyende som det gåtfulla åttonde elementet. (Oddvar Moen har formulerat problemet så: “Att söka en djupare mening är som att jaga en hägring, den försvinner alltmer när vi nalkas. Vår törst och vår längtan skall alltid skymma vår sikt, ty om hägringen inte vore en hägring, vad vore den då?”). Så till sist och för sista gången i hela “Det stora jättebrevet” frågar den undrande efter “Det stora jättebrevet”, det är ju för dess skull vi har kommit hit till öknen denna kväll, men svaret fastnar åter i slem och ull. Inte ens det blod, som sipprar fram, ger oss någon vägledning. Här har Oddvar Moen en intressant teori. Kanske är det efterfrågade “Det stora jättebrevet” just den text “Det stora jättebrevet”, i vilken det efterfrågas. Vart detta i förlängningen kan leda, törs vi ännu bara ana.

Så har vi gjort vår ökenvandring eller, för att åter låna Oddvar Moens bildspråk, “ridit spindeln genom öknen”. Vi är omtumlade och förvirrade och undrar vad vi varit med om. Har vi fått de svar vi sökte och, i så fall, vilka frågor ställde vi? Vi vet att vi ej längre är de samma som vid färdens början, men vi känner också, att vi för att rätt förstå oss själva måste anträda vår ökenvandring om och om igen. Ty denna första promenad, den läsning av “Det stora jättebrevet”, som vi här har blivit föreslagna, är ju bara en av tusen möjliga. Om färdigt facit funnes till “Det stora jättebrevet”, så behövdes det ju inte, och vad hade vi att göra här i öknen då? En sanning törs vi ändå ty oss till: “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s