Löparen 2007 (3)

Alla som hamnat på denna sida i hopp om att få veta något om visan ”Vid en väg på en sten satt en liten flicka” hänvisas till sidan:

http://snitsaren.wordpress.com/2008/04/03/vid-en-vag-pa-en-sten/

 

 

                        ¤

Inför Stockholm Marathon 2007

5 juni

Aurinko paistaa siniseltä taivaalta. Temperaturen kryper redan över 20 grader. Värmen beräknas hålla i sig eller stiga ytterligare i veckan. Prognosen för lördag eftermiddag talar om 25 grader och växlande molnighet. De som tänkt sig springa 42195 meter ställer in sig på ett tungt lopp. Alla submål revideras. Det talas om ”att bara ta sig runt”.

Det varmaste Stockholm Marathon lär ha varit 1982, då det var 31 grader. Kjell-Erik vann på 2.19,20. Kallast ska 1988 ha varit med 7 grader. Ska vi gissa att det då blåste nordvind också. Åren 1987 och 1989 sägs det ha varit 11 grader och regn. Sett i detta perspektiv kan lördagens förväntade väder låta tevligt. En, åtminstone till en början, angenäm dag väntar såväl publik som löpare. De senare tycks dock, av diverse löparbloggar och chattinlägg att döma, inte bli så många. De, som inte fått löparknä eller benhinneinflammation eller drabbats av olika elaka virus, lär vara paralyserade av hypokondri och/eller bacillskräck. Många håller tummarna och knackar i trä så hårt, att de får fula frakturer och måste opereras. Rastlösheten den sista veckan tycks också vara ett allvarligt problem för dem, som slaviskt följer Anders Szalkais maratonträningsprogram. Det rycker i löparbenen på dem, men mästaren föreskriver bara några lätta kilometer och vila. Lugnande piller ger i dessa fall tillfällig men på sikt tvivelaktig lindring. Värst drabbade tycks unga män i 30-årsåldern vara, trots att de rimligen har ett par dussin Stockholm Marathon kvar i livet och borde kunna ta det mer filosofiskt.

Snitsaren vill i sammanhanget citera inte bara Boye (”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”) utan också polskan Szymborska (vars rätta konsonanter och accenter snitsaren inte orkar slå upp): ”Jag tror på åratals bortkastad möda”. Snitsaren minns att han som höjdhoppare aldrig tog så hårt på sitt tävlande. Han hade alltid blicken längre fram. När han gled över 197 med luft, såg han det bara som ett steg mot högre höjder, som han dock aldrig skulle komma att nå.
 
Startnummer 7498, som inte varit sjuk sen Lidingöloppet och sen december varken behövt avstå från eller dumdristigt tvinga sig ut på ett enda löppass, hoppade igår över träningen på grund av okänt virusan. När man frågar, om han tror att han kan springa Stockholm Marathon, svarar han gåtfullt: ”Det är långt till den 31 maj 2008″. Symptomen låter dock så vaga (ingen riktig förkylning och ingen feber) att snitsaren undrar om han inte bara mörkar.

7 juni
 
Det virus som angripit 7498 tycks tillfälligt ha lämnat honom. Det kommer och går och tänker göra en ny attack på lördag morgon. I förrgår tog han tjuren vid hornen och som han uttryckte det ”blåste igenom lungorna” med åtta kilometers löpning i blandat tempo. Det hjälpte åtminstone ett tag. Nu tycks han mest bekymrad över att tandläkaren grejade i hans mun i förra veckan så att det fortfarande är lite ömt. Han har läst hemska historier om direktförbindelsen mellan tandkött och hjärtmuskler. När vi frågar om han kan springa på lördag, börjar han snabbt yra om diverse andra maratonlopp, främst Helsinki City Marathon. ”In i lejonets kula”, säger han och flinar. När han kom hem från sin löptur i den värsta eftermiddagshettan, berättade han att en dam i 45-årsåldern (med enligt 7498 helt normal kroppsform) avslutat sitt varv samtidigt som han och därvid flåsande kommenterat värmen. ”Fast du har ju inte en massa extra kilon att bära på”, hade hon sagt med tillägget: ”När jag springer kommer ändan (ev. rumpan) hundra meter efter”. Under hemjoggningen funderade 7498 på vilket ord damen egentligen använt om sin bakdel. Att det inte var a-ordet eller ännu mindre r-ordet, var han säker på. Som hos en speedad George Costanza fylldes också hans hjärna av esprit d’escalier. ”Ja, jag undrade just vad det var för något jag sprang förbi” eller ”Nu ser den ju ut att ha hunnit ifatt i alla fall”, hade han kunnat svara, men allt han hade kommit på var något tafatt i stil med ”Nu överdriver du”. Snacka om att missa en straffspark i öppet mål, tyckte 7498. En sak säger han sig dock säker på: När han är ute och springer händer alltid något skoj.
 
 
 

                       ¤

Stockholm Matathon 2007

Stockholm Marathon 2007 blev som bekant en varm historia. De 14319 startande löparna drack och duschade så gott de kunde för att hålla sig på benen. Segertiden i herrklassen blev den sämsta i loppets historia, trots att segraren tog ut sig så att han spydde. Inte mindre än 1884 löpare bröt loppet, däribland startnummer 7498 från Vallentuna, som stretade på i 25 kilometer innan han kastade in sin dyblöta handduk. Sedan dess har han inte varit på bästa humör och har till en början bestämt vägrat att svara på våra frågor. ”Fråga nån som har sprungit i stället”, har han fräst, ”till exempel den där jävla startnummer X, han vill nog snacka maraton så det räcker”. Sedan snitsaren lite taktiskt nonchalerat sin buttre vän en tid, har denne dock kommit kravlande till Canossa och tiggt om att få lätta sitt hjärta. Efter vad vi minns, lät vårt samtal som följer:
 
- Före loppet informerade speakern om att de, som inte trodde sig klara ett lopp i värmen, hade möjlighet att avstå och behålla sin plats gratis till nästa år. Denna panikåtgärd har kritiserats som lite svårtolkad och orättvis. Någon kunde ju ha ont i en fot och sedan fuska till sig en gratisplats. Funderade aldrig du på att nappa på erbjudandet?

- Nej, jag har rykte om mig att trivas i värme. Dessutom var jag löpsugen och inbillade mig att jag var frisk.

- Men det var du alltså inte? Vad var det som fattades dig?

- Vem kan ha intresse av att veta det.

- Min läsekrets från Uppsala i norr till Malmö i söder älskar självupptagna nördar. Man vill inget hellre än att höra dig klaga och gnälla?

- Lite skrap i näsgången, någon gång diffust tryck bak i lungsäcken, matthet, men ingen feber. Det känns som när man är förkyld fast utan de vanliga symptomen. Eftersom jag inte haft en normal förkylning med halsont, snuva, hosta och konstig röst på över två år, så är min huvudteori att detta är min egen reaktion på förkylningsvirus. En annan teori är att det handlar om någon form av allergi. Nu blommar till exempel gräsen för fullt. Jag har ibland, dock vid olika årstider, brukat nysa omotiverat och därefter haft samma symptomfria förkylning i en kvart. Då har löpning alltid hjälpt. En tredje teori är att tandläkaren satte igång något när hon rumsterade runt i käften och bland annat brände bort lite tandkött för att komma åt. Sånt har man ju hört talas om. Ytterligare tveksamma teorier som framkastats har varit ”överträning”, ”löpabstinens” eller ”hormonstorm till följd av övertaggning”. Borrelia, TBE, TBC, HIV, ADHD och andra bokstavskombinationer går inte heller att utesluta, men huvudspåret är, som sagt, ett vanligt dagisvirus, som blivit förvirrat när det hamnat i en gubbkropp. En läkare skulle väl bara ruska på huvudet. Om man springer 25 kilometer i trettiogradig värme så verkar man väl i de flestas ögon åtminstone kroppsligt frisk.

- Hur mår du nu då?

- Det vet jag inte förrän jag har försökt springa. Det händer att jag är lite smårisig före en löptur, men mår som en prins efteråt. I lördags var det annorlunda. Halvmilspromenaden tillbaka till målet var lite seg och på kvällen var jag trött. Konstigt nog fick jag träningsvärk också, fast jag sprungit kortare och långsammare än ett normalt långpass. Kanske var det allt duschande som tog på lårmusklerna!. 

- Hade du ingen tanke på att fortsätta?

- Vid 25 kilometer brukar man normalt börja bli trött, men nu kändes det lite annorlunda. Jag hade bestämt mig för att hoppa av om jag kände som jag gjorde och så kände jag som jag gjorde och hoppade av. Konstigare var det inte. Jag hade med viss möda kunnat fortsätta i ungefär samma takt fram till 30 km, men att sen vandra runt Riddarfjärden hade tagit två timmar och hade knappast gynnat hälsan. Jag hade ju folk som väntade också.

- På LIdingöloppet klev du av vid Fågelöudd efter femton kilometer och nu gav du upp längst borta på Djurgården. Hur kommer det sig att du alltid bryter loppen så långt från all civilisation? 

- Det får du fråga Sigge om.

- Du menar Freud?

- Nej, Fürst !

- Du sprang i alla fall mer än halva loppet. Hur var det?

 - De första fem kilometerna följde jag med löparhjorden i makligt joggingtempo. Jag hade en vattenflaska i handen och tog några klunkar i första uppförsbacken. Det kändes rätt skapligt så långt, men sen kom vätskekontrollerna och duschstationerna tätt. Jag minns mest en massa vatten. Vatten i magen, vatten över huvudet, vatten på tröjan, vatten på byxorna och, inte minst tyvärr, vatten i skorna. Så mycket löpning blev det inte. Det var på det hela taget en ganska meningslös eftermiddag.

- Hände inget skojigt under loppet? Minns du några andra löpare?

- Några veteraner gnetade på i sina särskilda tröjor med antalet Stockholm Marathon på ryggen. På Greve von Essens väg kom jag ifatt ett gäng farthållare med 4.45-flaggor. Jag frågade en av dem om han höll farten i värmen. Han sa att han gjorde det. På Västerbron hörde jag hur en ung löpare berättade för en annan, hur han där på andra varvet förra året blivit omsprungen av en gammal kutryggig gumma. Längre upp på bron stod en lustigkurre och ropade att det var ett varv till sen. De som orkade svarade något fyndigt. Vid Kungsträdgården sprang jag förbi en kopia av George Clooney, en ”klonad Clooney” om man vill vitsa, iförd keps modell äldre. Om kepsen inte varit rutig utan gråbrun, hade han från axlarna och uppåt varit som hämtad ur filmen ”O Brother Where Art Thou”. På Söder Mälarstrand visade det sig att han var tysk, då han stötte till mig och sa ”Entschuldigung”. Annars såg de flesta likadana ut i värmen. Vit tröja, vit keps och solglasögon. Uttryckslösa tråkiga ansikten.

- Inga svängande hästsvansar att försöka följa?

- De få hästsvansar jag såg låg klistrade längs ryggarna som vått sjögräs. Överhuvudtaget tycks damerna ha valt att springa nån annastans än jag, vilket var begripligt så som jag såg ut. ”Mister Wet T-shirt” med stripigt hår. Vackrare har jag varit!

- Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

- När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska ”We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade ”We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik eller vad det kan heta. Du får fråga startnummer X, han diggar sånt. Den tyske Clooneyklonen hade platsat bra i det gänget. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade ”Bron över floden Kwai”!

- Och alla löparna visslade med förstås. Det måste ha låtit mäktigt?

- De flåsade nog mest.

- Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

- Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

- Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. ”Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen ”Colonel Bogey March” och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen ”Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: ”Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen ”Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända ”The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

- Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

- Du har i tidigare lopp ofta haft en påhejerska. Hur blev det i år?

- ”Vid en väg, på en sten, satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka”.

- Hm ?

- ”Räviga röda räv, taliho!,  men hon var inte där”!

- Du menar stenen vid Kaknäs, där det satt en flicka i en blå klänning förra året?

- Totte ledsen

- Vill du att vi gör en paus?

- Totte fortsätta !

- Du tittade efter flickan på stenen och nu saknade du henne. Är det så du menar?

- Uppe på backkrönet på Greve von Essens väg stod hon inte heller. Hon hade jobbat på sitt bibliotek under halva loppet och därefter lite optimistiskt ställt sig vid backen upp tiil Västerbron, där det bara är drygt nio kilometer kvar. När det inte kom något SMS från 30-kilometerspipmattorna, åkte hon till Stadion, där hon gav mig en ny fin ros.

- Då blev väl ”Totte” ändå lite glad?

- Fast det hade varit ännu roligare att få springa in på Stadion.

- Kunde du inte ha gjort det då?

- Förra året såg man på teve hur en överviktig finne gick i mål på under tre timmar. Han hade brutit efter halva loppet men tog en rövare. Det upptäcktes natuligtvis eftersom han saknade mellantider på andra varvet, men han hann nog få sin medalj, tröja och godispåse och smita iväg hem till Finland.

- Vad tycker vi om sådant?

- Fusk, mina herrar, fusk !!

- Hur upplevde du publikstödet under dina 25 kilometer?

- Jag sökte en del blickar bland åskådarna och tackade för deras hejarop. Vid Nybroplan gjorde jag ”höga fem” med ett barn av oklart kön och på Söder Mälarstrand ropade en av vattenutdelerskorna ”Det är bra Tor”. Jag tittade undrande på henne och letade ett tag i minnet, innan jag insåg att hon bara läst mitt namn på nummerlappen. Snacka om lång näsa. Rent allmänt kan man säga att om man önskar många hejerop under Stockholm Marathon, ska man nog sätta på sig en finsk flagga. Finnarna i publiken är helt galna.

- Vi ser på dina tider att du inte bara sprang kort utan också långsamt? Dina 25 kilometer tog tio minuter längre tid än förra året?

- Det var det evinnerliga drickandet och duschandet som tog tid. Jag har räknat ut att det sinkade mig en halv minut per kilometer. Annars verkar det som om jag i mina maratonlopp håller samma fart som löparna runt omkring mig. När jag lubbar utan nummerlapp samma varv i Stockholm, går det mycket fortare trots cyklister, fotgängare och rödljus. Jag får väl springa upp mig till stargrupp D, där det går lite fortare eller försöka lära mig att springa om. På Göteborgsvarvet var det en snubbe som sprang förbi mer än fjorton tusen löpare, så nog går det.

- Det var visst lite problem med mellantiderna i år?

- En del fick ingen tid vid 15 km och när man skulle titta på sin klocka vid 10 km, fanns det ingen pipmatta där. Den dök upp först några hundra meter senare. Jag minns att jag tänkte som Karl Oskar: ”Flytta spottlådan, det gjorde aldrig Kristina”!

- Det var nog inte Karl Oskar utan en herre vid namn Jarl och det handlade om en helt annan Kristina än den vanliga från Duvemåla. Din tillgjorda småländska accent var däremot helt befogad. I Mobergs komedi ”Änkeman Jarl” ska en nybliven änkling slå sina påsar ihop med en nybliven änka, men det visar sig besvärligare än han trott. Bland annat flyttar änkan på hans spottlåda, vilket aldrig hans förra hustru, Kristina, gjorde. Måhända är ett maratonlopp också något av ett äktenskap. Ni hoppas och tror och somliga lovar, men verkligheten visar sig ofta annorlunda. Jarl hade ingenstans att spotta och du fick ett virus i din kropp?

- Du är så klok, Snirro !

- Tror du att du någonsin kommer att springa fortare än 4.40,01, som du hade förra året?

- Om man springer halvmaraton på 1.51, ska man teoretiskt inte behöva så mycket mer än fyra timmar på den dubbla distansen. Det är ungefär sån fart jag håller på mina långpass över tre mil. Nån gång kanske jag bara på pin kiv fortsätter i 12,2 kilometer. Där har du ditt maratonrekord.

- Ungefär som när du förr sprang en massa ”Lidingölopp” hemma i motionsspåret?

- Ja, det var charmigt. Långbyxor och vanliga gympaskor. Matkontoll hemma i  köket. Ibland saknar jag den där oskuldsfulla tiden.

- Den kanske återkommer?

- I våras gjorde jag några galna långturer. ”Mastodontpass” kallade jag det. Det var lite samma känsla. Jag drog iväg och sen fick det bli så långt det blev. En gång blev det ett maratonlopp, men det förstod jag inte förrän jag kommit hem och mätt på kartan. Det var till och med lite längre, 42,3 kilometer.

- Hur lång tid tog det?

- 4 timmar och 44 minuter. Ändå gick jag i 9 kilometer. Jag minns att det kändes trögt och klumpigt, när jag stretade iväg i motvinden fullastad med vatten, bananer och godis, men de som såg mig avsluta långturen med några snabba varv på löparbanan, kunde nog inte tro att jag hade fyra mil i benen inte. Där fanns reschuscher! You wait!

- Du kanske springer något annat maratonlopp än i Stockholm?

- Med facit i hand borde jag åkt och lubbat Vällingby Marathon den 31 mars. Det var en solig vårdag och tio grader varmt. Enligt träningsdagboken sprang jag ett långpass på 27,5 kilometer. Först en halvmara över Lindholmen, Vada och Seneby på 1.59 och sen 5-kilometersspåret på 31 minuter. Jag var grymt kaxig den dan. I Vällingby hade det kunnat bli nåt.

- Kanske nästa vår?

- Om jag törs. Det är ju mest seriösa löpare där.

- Du har pratat om Helsingfors eller kanske Åland?

- Jag pratar så mycket skit !

- Nu kan vi väl inte kalla dig 7498 längre?

- Kalla mig startnummer 1. 

- Varför då?

- You will understand !

- Du ska ha tack för pratstunden?

- Det är jag som ska tacka !

- Känns det bättre nu, när du har fått lätta ditt hjärta?

- Totte glad !!!

- Det låter bra?

- Totte pinga påjet !!!

- Det låter ännu bättre. Får man haka på?

- Jaaaaaaa !!!