Löparen 2007 (4)

I hällande regn sprangs i lördags årets upplaga av Lidingöloppet. Bland de löpare, som trots allt fullföljde det leriga loppet, väljer vi slumpvis startnummer 50135 från Vallentuna för en intervju:

- Hur känns det?

- Tack mycket bättre.

- Bättre än vad?

- Bättre än när jag på hemväg efter loppet gödslade en plantering vid Ropstens tunnebanestation med magsäckens sista innehåll.

- Som bestod av vad?

- Det såg ut som blåbärssoppa, vilket det väl också till stor del var.

- Du hade varit sjuk under veckan?

- Hade varit och var fortfarande. Den gamla vanliga visan. Förkylningsvirus utan förkylningssymptom. Förr fick man ont i halsen och snorade och hade feber ett par dar. Sen var man bra. Numera bryter det varken ut eller tar slut. Man får gå omkring och vara frisk men löpoduglig i tio dar. I brist på vetenskaplig definition och förklaring kallar jag det ”långloppsvirus”, eftersom det nu tre gånger i rad kommit lagom till ”the big two”, det vill säga Stockholm Marathon och Lidingöloppet. Och aldrig annars. Snacka om timing! 

- Tror du att det finns något slags samband?

- Du som har två betyg i matematisk statistik kan ju räkna ut sannolikheten för att tre sjukdomsveckor under ett drygt år skall infalla precis under de tre givna långloppsveckorna. Något trolltyg är det. 

- Du har anmält dig till Stockholm Marathon nästa år. Var inte det, med tanke på detta ”trolltyg”, att kasta pengarna i sjön.

- Jo, men fram till dess lär jag ju, om trollteorin håller, vara frisk och i bra form. Jag har med andra ord en fin löparvinter att se fram emot.  

- Men du fullföljde ändå loppet i lördags?

- Tidigare har jag brutit loppen när viruset sagt ifrån, men denna gång bestämde jag mig för att ta det lugnt och försöka ta mig runt, i värsta fall gående. Och mycket gång blev det. Särskilt sista milen.

- Du sprang på 3:26:40. Inte är du väl nöjd med den tiden? 

- För några veckor sen sprang jag banans sista 22 kilometer som långpass. Då höll jag lugn fart och sprang uppför alla backar inklusive ”Abborren”. Det tog inte mer än två timmar och femton minuter och då var jag ändå pigg efteråt. Inget virus, bra form och kanonväder. Årets härligaste löptur. En annan vacker dag gör jag om den, men då med start från början i Koltorp. Där har du ett Lidingölopp neråt tre timmar!

- Men nu gällde det inte dina privata utflykter på Lidingö, som ingen kan kontrollera, utan det officiella loppet i lördags

- Min enda ambition var att försöka få en inte alltför obehaglig löptur och må någorlunda bra efteråt. Med det senare misslyckades jag uppenbarligen.

- Och löpturen?

- Lite för blöt och geggig i min smak. De flesta andra sprang i slimmade våtdräkter, men sprang i bomull. Det suger upp regnet skapligt. Vattnet i skorna och leran långt upp på benen verkade däremot ha varit lika för alla. 

- Har det gått att göra rent skorna?

- Har försökt tvätta dem, men de luktar fortfarande källare. Som tur var använde jag mina äldsta pjuck, köpta secondhand för tre år sen. De är nu degraderade till trialskor att användas i gyttjeföre. Det var värre för startnummer X från Uppsala. Hans fina nya ”New Balance” har väl blivit ”Old Balance” nu. Fast den killen verkar ju ta det mesta med en klackspark.  

- Du hade sällskap med honom före starten. Vad språkade ni om?

- Han hade haft en ukrainsk förkylning i veckan och verkade måttligt fokuserad på loppet. Han hade glömt starbeviset hemma och strulade med utrustningen in i det sista. Jag blev riktigt bekymrad för honom. Vi enades om att vi, var och en för sig, skulle ta det lugnt under loppet, något som han tydligen snart glömde eftersom han tycks ha satt iväg i rasande tempo. Han hade visst haft svårt att få av sig sina overallbyxor före startskottet. Kanske fick han något slags adrenalinchock då. Hans första mil gick på 51 minuter, ungefär en kvart snabbare än min. Så småningom gick han i mål på utmärkta 2:47 nånting. Den dag han är frisk och har ordning på sina grejor springer han väl runt på 2:30.

- Men du tog det alltså försiktigt?

- Jag ställde mig långt bak i min startgrupp och koncentrerade mig efter starten på att försöka undvika de värsta lerpölarna. Dessvärre hade många andra löpare samma ambition, varför det blev lite trångt. Den första kilometern gick på över sju minuter netto. Snart insåg jag dock det meningslösa i att försöka hålla vatten och lera borta från skorna. Det var bara att klafsa på i det behagliga tempo som löparhjorden bestämde. När vi kom ut på asfalten efter sju kilometer, ökade farten rejält och här började kroppen säga ifrån.

- När du passerade Kyrkviken, läste speakern upp ditt namn i högtalaren, med tillägget ”han ser pigg ut”, vilket du verkligen också gjorde, när du vinkade till svar. Även vid målgången blev du uppmärksammad i högtalaren. Två gånger samma dag, hur kändes det?

- Jag är inte dummare än att jag inser att det var mitt skägg och min helröda dress, som drog till sig uppmärksamheten.

-Var det för Burmas skull, som du sprang i rött?

- Jag borde kanske ha rakat av skägget och kalufsen också. Nu blev det lite mycket jultomte.

- Så du tycker att mänskliga rättigheter är viktigt?

- Någon måste ju sätta ner foten.

- Du satte ner varje fot ungefär femton tusen gånger. Var det så du tänkte?

- Maktspråk är det enda militärerna förstår. 

- Så idrott och politik hör ihop?

- Som ler och långhalm.

- Bortsett från snitsaren, som ju ständigt följer dig, hade du visst ingen som hejade på dig efter banan?

- Nej, den ordinarie påhejerskan jobbade denna lördag. Jag fick suga i mig de hejarop och applåder som bjöds av okända åskådare. Jag applåderade tillbaka så ofta jag orkade. I en backe stod samma puckon som för två år sen och skrålade att ”öööh de e väl föffan ingen gångtävling” och liknande fyndigt. En dam ropade ”Heja stålfarfar”, varpå jag svarade ”Inte förrän i december”.

- Du skojar? 

- Ja naturligtvis, jag gav henne bara en sur blick.

- Det kanske var tänkt som en komplimang. Du vet väl vem stålfarfar var?

- Ja, en fånig liten skånegubbe med ovanligt pipig röst. Men när jag ser på photomotionbilderna från loppet, inser jag att jag kunde fått värre tillmälen.

- Startnummer X stod inte kvar och hejade på dig heller? 

- På upploppet spanade jag ut bland publiken efter hans följe, men dom var nog redan i Uppsala vid det laget. Klart att dom inte hade tid att vänta på en ensam gamling. Skulle väl vidare på konferenser eller nåt.

- Du låter bitter?

- Med facit i hand var det nog lika bra att vraket fick vara i fred efter målgången. Orkade inte ens trängas för att hämta ut mina överdragskläder utan satte mig att huttra på en bänk tills kön hade glesnat. Hade gärna lagt mig ner om det inte varit så blött överallt. Fick i mig lite blåbärssoppa men matsäcken, som jag gjort i ordning, lämnade jag orörd. Kanske var bäst så med tanke på vad som sen hände. Kunde ha blivit en präktig pizza. 

- Jaså, vad var det i matsäcken då?

- Sex hårda mackor, två kokta ägg, en tomat och lite mjölk. Mjölken smakade fint när jag piggnade till på Roslagsbanan hem. Smörgåsarna och tomaten kom till pass, när jag vaknade och var hungrig på natten. Äggen hackades ner i en makaronisallad dagen därpå. Det är viktigt att maten inte förfars.

- Vi hörde ingen ”Champagnegalopp” spelas efter startskotten i år. Tydligen anses det inte vara en tradition värd att bevara. Men det bjöds kanske på annan fin musik?

- Det fanns några orkestrar efter banan och i Golfbanebacken med två kilometer kvar stod en trevlig damkör och sjöng en visa om ”svett”. Jag stannade och lyssnade en kort stund och applåderade som sig bör. Fan vet om jag inte gav dem en slängkyss också. 

- Så pass?

- Ja, efter 28 km blir man lite busig.

- Minns du några andra löpare i spåret? 

- Tyckte att samma dam sprang framför mig hela tiden, men snart förstod jag att alla såg likadana ut i regnet.

- Ingen liten flört? 

- Nej nej, jag hade nog med att se var jag satte fötterna i leran.  

- Annars brukar du ju inte vara blyg i spåret?

- ”Varför försaka en enda liten stilla flört, stunden kommer kanske aldrig tillbaka”, som Ernsnt Rolf sjöng.

- Om den store kuplettsångaren hade den på sin repertoar, är osäkert. Däremot sjöng helt visst hans hustru, Tutta Rolf, denna melodi i filmen ”En stilla flirt” från 1933 i regi av Gustaf Molander. Även Agnetha Fältskog har, som vi kan höra, framfört den.  Om det blir solsken och fågelkvitter nästa år, kanske damerna ska akta sig för dig igen?
 http://www.youtube.com/watch?v=sKKNTUProaM           

- Nästa år är en skälm.

- Så du är tveksam till att anmäla dig? 

- I så fall blir det direktanmälan senast dagen före i mån av hälsa, löpform och lämplig väderlek. Sannolikheten, att alla dessa tre villkor ska uppfyllas just när ett långlopp springs, tycks dock minimal. 

- Tack och lycka till !

- Med vad?