Jag

Ordet ”jag” torde vara ett av de vanligare orden i de flesta bloggar. Så icke i denna. När pronomenet någon gång förekommer här, syftar det på bloggens administrator, Asgam. Snitsaren själv skydde ordet som pesten, en egenhet som hans vän löparen skojar om i nedanstående förkortade intervjuutdrag:

—

- När knep du din första seger?

- 1957.

- Så tidigt?

- Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, ställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders “Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

- Vänta nu, “om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

- Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

- Vadå “medvetet”?

- Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

- Du säger aldrig “jag” utan alltid “man”, “vi”, “snitsaren”, “den lille gossen”, “vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

- Något ditåt.

- Törs du inte säga “jag”?

- Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

- Ska vi göra en deal? Du säger “jag” om dig själv, så slutar jag kalla dig “farbror”?

- Topp !

- Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över “ålen” och den där industrisnubben?

- “Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

- Bland flickorna då? Hur smällde det där?

- De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

- Jag förstår?

- Det tror “jag” inte!!!

- Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå överst på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

- Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade “jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade “jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som “jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. “Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns “jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick “jag” försöka att inte låtsas om.

- Men det blev ingen längdhoppskarriär?

- Den slutade redan  samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden, enligt vissa källor, kallad “Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade “jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. “Jag” insåg att mina framgångar hemmavid mest berott på dålig konkurrens! “Jag” övergav längdhoppet.

—

- Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje “jag” du säger?

- I vår så kallade deal ovan står det att “jag” ska säga “jag”.

- Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: “”jag””?

- Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev “Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet “Inte emot!”.

- Snirro, var får du allt ifrån?