Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

- Var det den boken?

- Javisst.

- Har du läst den?

- Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

- Enligt sidan ”Litteratur” ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

- Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

- Om vi håller oss till den senare?

- Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita bilder, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

- Usch, det var en otäck bild?

- Snarare lockande och upphetsande.

- Är det du som är järven?

- Nej.

- Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

- Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

- Hur var det med dina föräldrar då?

- De bodde också i huset.

- Förstod de sig bättre på små snitsare?

- Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

- Vi förstår?

- Knappast.

- Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

- Snitsaren såg mest deras ryggar.

- Föräldrarnas?

- Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

- Du menar Freud?

- Duktig murvel.

- Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

- Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

- Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

- Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

- Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

- Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

- Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

- Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

- Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

- Sådant bestämmer man inte själv.

- Vem eller vad bestämmer det då?

- Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som tydligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten är det mesta vanligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

- Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

- Snitsaren var nog inte så liten.

- Medge ändå, att det är lite rörande?

- Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

- Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

- Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

- Du menar din blogg?

- Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

- Men ditt inre avslöjar du inte?

- Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

- Läser du memoarer ibland?

- Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

- Varför läser du så lite?

- När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

- Läser du någon ryska numera?

- Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

- Varför läste du ryska över huvud taget?

- Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

- Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

- Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

- Och sedan?

- Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

- Och sedan?

- Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

- Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

- Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

- Vad har du levt av sen dess?

- En begriplig och relevant fråga.

- Gissningsvis tänker du inte svara på den?

- Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

- Är ämnet känsligt?

- Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

- Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

- Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

- Hur då?

- Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

- Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

- Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf

                                                                                 1.

               

                                                                                   .

Den 17 juli 1970 tog snitsaren tåget från Moskva mot nordväst, för att efter tre och en halv mils färd kliva av i samhället Dedovsk, i hans minne föga mer än en liten ansamling hus vid en järnvägsstation. I en mycket primitiv livsmedelsaffär med tomma hyllor och diskar köpte snitsaren ”сок”, det vill säga saft, att dricka. Mjölk och bröd hade han gissningsvis med sig från Moskva. I affären tilltalades han av en gammal gumma, som förundrades över hans långa hår, som visserligen med senare mått mätt var ganska kort och knappt gick över öronen, men som uppenbarligen var något sällsynt på orten. Gumman sade sig minnas sådant långt hår på författare och konstnärer från förr och på hennes fråga svarade snitsaren, att han mycket riktigt var ”художник”. Att han var svensk, bör också ha blivit klarlagt under det korta samtalet. I snitsarens minnesbild rymdes hela affären i en liten barack som låg omedelbart invid järnvägsstationen med ren landsbygd strax utanför. I själva verket kallades Dedovsk på snitsarens karta för ”поселок городского типа” (samhälle av stadstyp) och merparten av dagens bebyggelse bör ha funnits även för fyrtio år sen, i synnerhet de oräkneliga typiska små, ofta blåmålade, snickarglada och täppomgärdade hus, som anas på googlekartorna nedan. Dedovsk har idag ungefär 30 000 invånare och är alltså att jämföra med till exempel Vallentuna. Idrottsplatsen fanns troligen även när snitsaren besökte Dedovsk, men hade knappast så fina banor som den tycks ha idag. 

                                                                                  2. 

Snitsarens tanke var att vandra från Dedovsk mot sydväst tills han nådde floden Istra och därefter följa dess lopp söderut. Om han, som snitsaren gissar, följde den inlagda banan på kartan ovan, tycks han med kirurgisk precision ha funnit den absolut kortaste vägen. Han minns mycket starkt hur han vandrade genom ett vidsträckt rågfält och den spikraka stig han måste ha gått på syns tydligt från satellit idag. Det var en mycket het dag och när han så småningom nådde floden, fann han att den just där hade begåvats med en antydan till badplats, något som senare under dagens vandring skulle visa sig sällsynt. Han var ensam där så när som på tre eller fyra flickor i de nedre tonåren eller möjligen övre barnaåren. De fnissade våldsamt, när snitsaren demonstrerade sin ”badkjol”, en frottéhandduk, som gick att knäppa runt midjan, så att den dolde hans blygd vid omklädningen. Snitsaren minns vattnet som kallt och kristallklart. När han efter badet ämnade dricka sin inköpta saft, som för övrigt visade sig vara något slags grönsakspuré, kunde han först inte öppna flaskan, då varken han eller de på ryska tillfrågade småflickorna hade någon flasköppnare. Varför han i sammanhanget använde det franskklingande ordet ”уврить” för ”öppna”, undrar snitsaren ännu, eftersom något sådant ord inte finns på ryska. De små liven bör ha fått mycket att fnissa tillsammans åt efter mötet med den långe, kjolprydde främlingen, som bad om något att ”ouvra” sin flaska med. I snitsarens föreställning måste de i likhet med honom själv ha gått långt över åkrar och ängar för komma till badplatsen, men av bilderna framgår att det i verkligheten ligger och troligen också låg en stor by alldeles intill. ”Öppna” hette annars, då liksom idag, ”открыть” på ryska.

                                                                                   3. 

Att floden Istra krumbuktade sig så som på bilden ovan, kan snitsaren inte alls erinra sig. Han minns att han vandrade tämligen rakt söderut med floden på sin högra sida och mestadels åkrar på sin vänstra. Han såg bönder som bärgade hö, men i övrigt var det folktomt längs floden denna solheta eftermiddag. Efter en dryg mils vandring kom han varm och törstig fram till en bro, på vars andra sida en ölstuga hade placerats lika lämpligt i hans väg som badplatsen tidigare. Längs bardisken satt, som han gissade, kolchosarbetare, vilka egendomligt nog inte tog minsta notis om honom, trots att de måste ha hört att han bröt på utrikiska när han bad om lemonad att dricka. Överhuvudtaget har snitsaren i efterhand funnit denna överfulla pub mitt ute på den ödsliga landsbygden så osannolik, att han undrat om han drömt. Förklaringen framgår av dagens bilder, ty alldeles invid floden ligger samhället Павловская Слобода, där ”слобода” enligt tillgängliga ordböcker dels betecknar en ”by där fria bönder bodde under livegenskapen” och dels är ett äldre ord för förort. Enligt den äldre av kartorna överst i inlägget förefaller Павловская Слобода en gång i tiden ha varit en viktig ort dit det till och med gick en järnväg, vilket talar för att bebyggelse fanns också sommaren 1970, även om de höghus man anar på satellitbilder kan vara av senare datum. Snitsaren minns också bara en bro på det aktuella stället, men de kan ha varit två eller tre redan då. Eftersom snitsaren bara gick över en bro och släckte törsten i ett av husen, har allt annat helt enkelt försvunnit ur medvetandet med drömlikt osannolika minnesbilder som följd. Var den ”ensliga” ölstugan kan ha legat bland husen på bilden nedan överlämnar snitsaren åt läsarens fantasi att bestämma.

                                                                                  4.

Säkert är dock att snitsaren aldrig behövde korsa motorvägen på bilden ovan, ty denna har anlagts senare och lär bära namnet M9 eller Новорижскоe Шоссе, vilket berättar att den är ny och är tänkt att gå till Riga. Där snitsaren gick var lanskapet orört och tyst och det bör ha varit någonstans i utkanten av de stora skogarna på bilden som snitsaren oväntat mötte en pluton värnpliktiga med ett befäl av okänd grad. På den tiden fanns en oklar gräns omkring Moskva, utanför vilken besökande utlänningar inte hade rätt att vistas utan särskilt tillstånd och snitsaren, som gissningsvis tangerade denna, anade besvärliga frågor. Att, som bloggdramaturgin kräver, skriva att snitsaren såg för sig, hur han anklagad och dömd för spioneri fick tillbringa sitt återstående liv i Sibirien, vore att ljuga, ty som västerlänning litade han på de sovjetiska myndigheternas vilja att visa upp ett vänligt ansikte utåt. Snitsarens enda kontrovers med ordningsmakten under sin vistelse i Moskva, föranleddes av att han, som han trodde osedd, urinerade i en björkskog i Ismajlovskij Park, men observerades av en ung polisman, som ställde den förmanande frågan ”Другого места не нашел?”, eller på svenska ”Hittade du ingen annan plats?”. När snitsaren öppnade munnen och avslöjade sin utländska härkomst, viftade polisen avvärjande och sa ”Ничего”, och inte heller plutonsbefälet vid floden Istra fann anledning att intressera sig närmare för främlingen, utan vinkade åt honom att passera. 

                                                                                  5. 

Efter knappt två och en halv mils vandring nådde snitsaren på kvällen fram till floden Istras utlopp i Moskvafloden. Denna rinner här österut och passerarar så småningom staden som givit den dess namn, för att därefter vända söderut och utmynna i Oka, vilken i sin tur, långt i öster vid staden Gorkij, rinner ut i Volga, varför snitsaren kan skryta med att indirekt ha vandrat längs denna väldiga flod. Volga rinner annars upp bara ett tiotal mil norr om Moskva, där den besågs av snitsaren vid ett annat, officiellt ordnat, tillfälle. Snitsaren har ingen minnesbild av Istras mynning eller av naturen däromkring utan tvingas likt läsaren hålla till godo med de fantasieggande satellitbilderna nedan, där pampiga villor, märkliga byggnadsverk och något som ser ut att vara odlingslotter får snitsaren att undra vad slags människor som bor här idag och vilka som kan ha bott här 1970.

.

                                                                                  6.

Snitsaren tillbringade sedan hela natten vid Moskvaflodens strand och, som den äkta luffare han var, lade han sig att sova i en höstack. Han minns att han hörde musik, som han tyckte kom från en högt belägen vit herrgårdsbyggnad norrut, varför snitsaren tror, att hans sovplats kan återfinnas i kanten av det mindre fält ovan, som idag tycks vara  uppodlat av kolonister. Vad slags musik som spelades i natten, kan han inte erinra sig, men om han hört slagdängan ”Подмосковные вечера” eller på svenska ”Kvällar i Moskvas förorter”, hade han troligen lagt det på minnet, i synnerhet som den då ofta hörda svenska texten innehöll raderna: ”Nattens mörker faller när dagen dör, nere vid Moskvaflodens strand”. Sången har enligt uppgift skapats av kompositören Vasilij Solovjov-Sedoj och poeten Michail Matusovskij och hette allra först ”Ленинградскиe вечера”. På maktens inrådan ska dock namnet och följaktligen även texten senare ha ändrats till att i stället för Leningrads vita nätter handla om de något mörkare utanför Moskva. Snitsaren kan inte ha sovit mycket och tidigt på morgonen fortsatte han längs floden österut. Hans sköterska har i dagarna påmint honom om att han en gång berättat om metande ryssar som satt eller låg och sov utmed stranden bakom finurligt uppriggade metspön försedda med klockor som pinglade i händelse av napp. I övrigt minns snitsaren bara hur han klafsade genom ett stort betfält, innan han så småningom nådde civilisationen och någonstans där tog en fullsatt morgonbuss tillbaka till Moskva.

                                                                                       ¤

De läsare, som önskar göra om snitsarens vandring längs floden Istra i egen takt eller hitta på ett nytt äventyr där eller på annat håll runt Moskva, ges möjlighet via kartan nedan.

http://www.jogg.se/?sida=map&id=286517

Snitsaren lämnar ogärna plats på sin blogg för vad han kallar tingel-tangel, men för att behålla den lilla publik han har kvar gör han idag ett undantag och släpper fram sin vän Tildo, som i kraft av sitt kön tycks ha fått något slags utmärkelse på en närbelägen blogg.

                                                         ¤

- Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.                                             

- Hej Tildo!

- Mitt problem är att jag inte kan låta bli att ljuga.

- Vi är här för att hjälpa dig Tildo! 

- Haha, jag bara ljög.

Den leken brukar snitsaren och jag leka. Sen blir han arg, för han har inte lyckats klura ut nåt sätt att veta om jag talar sant när jag säger att jag inte kan låta bli att ljuga eller om det är ljug. I Tyskland finns den en som heter Kaspar Hauser. Han har en trähäst med hjul som han brukar köra fram och tillbaka på marken och säga ”Rrrrosss!, Rrrrosss!”. När en professor i logik skulle utröna hur begåvad sagde Kaspar var å huvudets vägnar, gav han denne följande logiska problem att fundera över: ”Två bröder, av vilka den ene alltid talar sanning medan den andre alltid ljuger, sitter vid ett vägskäl. Hur är det möjligt att på ett enkelt sätt erhålla tillförlitlig information från sagda kufar angående den rätta av två möjliga vägar till staden? En korrekt problemlösning förutsätter att båda bröderna väl känner till såväl den riktiga vägen som respektive nämnda egenskaper hos varandra”. Den logiskt oskolade Kaspar svarade då efter en längre betänketid, att han först skulle fråga någon av bröderna om denne var en lövgroda, varefter det utifrån den tillfrågades jakande eller nekande svar säkert kunde fastställas vem som var vem av bröderna, vad gäller benägenhet att tala sanning respektive ljuga. Det där puckot tänkte inte på att det kunde vara en förtrollad prins så han blev inte godkänd. Ha, märkte ni att jag härmade snitsaren nyss med jättelånga krångliga meningar och tjugo tusen bisatser. Jag kan härma alla. Snitsaren säger att jag egentligen är en pappergoja som inte har något eget språk. En annan gång sa han att jag är som en isjakt. Den behöver motvind för att få någon fart. Jag brukar reta jumperklumper för att han ska bli ilsken och säga S-IKY, men nu har han börjat kramas i stället. Det är jätte äckligt! Gullefjun har också börjat gulla och hittat på att jag ska vara awesome girl. Girl kan hon vara själv. Tjejer är fåniga och har tjejbaciller. That’s my humble opinion. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som hjälper varandra. Quote me if you like. Jumper säger att jag måste tacka henne och säga att hon är värsta coola bruden och sen måste jag skriva tio saker om mig själv. Helst något som man inte vet ändå. Hur lätt är det liksom när man är en mytoman som inte är mytoman fast ändå mytoman.

- Hej jag heter Tildo och jag har typ bestigit himalaja.

- Jaha.

- En annan gång fick jag hoppa in och prata med björnröst i Björnes magasin. Det luktade skunk i den där gamla pälsen ska ni veta.

- Jaha. 

- And once I had a crush on Dan Blocker. He smelled horse I can tell you.

- So what.  

Fattar ni grejen? Den som råkar heta Tildo Romanova Silfverschiöld, kan dra till med vad som helst utan att  nån höjer på ögonbrynen, men när jumper säger att han odlat några futtiga morötter så gör alla vågen. Jag har väl för fan odlat både bananer och kokospalmer. Men okej babes, here’s my list of confession:

1.  Jag är egentligen jätte jätte feg. Fast Alfons Åberg säger att det är modigt att våga säga det så därför vågar jag inte göra det. När jumper var liten fick han gå till skolan med nån urkonstig byxdress som dom hade tagit fram på hemmets forskningsinstitut där hans mamma var nån forskare. Byxorna satt liksom ihop med en väst. Då kom det annan pojke från en annan klass och sa att han tyckte det var modigt av jumper att sätta på sig såna kläder, fast själv säger han att han var feg som inte kunde säga nej till dom där urfåniga byxorna. Jumper är i alla fall mycket mycket mycket modigare än mig som bara är feg feg feg feg feg feg feg feg

2. Jag klarar närapå ingenting och jag blir så ledsen när jag misslyckas så jag vågar nästan aldrig försöka nånting heller. Det är tråkigt att vara sån. Jag önskar att jag vore som jumper. När han var trettiofem år försökte han lära sig spela fiol fast han aldrig hade spelat nåt förut. Han tyckte att han spelade falskt fast jag tyckte det lät fint. Jag kan inte ens stampa takten rätt. Snitsaren kan också spela lite fast hans sköterska är mycket mera musikalisk. Butlern brukade brumma, men då sa snitsaren ”Inte börja brumma!”. Butlern sa att han var tondöv men nu bor han i Finland och jag vet en sak om honom som jag inte säger.

5. Snitsaren tycker att jag är en jättebegåvad konstnär men jag tycker att han är mycket snitsigare. Han kan göra så det blir jättelikt som inte jag kan hur mycket jag än försöker men när jag säger det så skrattar han bara och säger att han har mycket mer att lära av mig. Då tycker jag att han är dum. 

4. Jag har komplex för mina fula fötter och jag har försökt fått opererat dom en massa gånger, men det blir bara sämre och sämre för varje gång, precis som med den där Mikael Jacksons näsa. Jumper har utstående öron, särskilt det vänstra, men han skäms inte ändå. När han var liten skämdes han men sen fick han långt hår och blev en snyggis.

5. När jumper var liten var han jätte spinkig precis som nu fast han hade en store bror som lärde han en massa grepp. En gång kom det två pojkar från en annan klass, en stor och en liten. Den lilla brukade kallas för dräggelkonstapeln för han drägglade lite. Den stora ville att den lilla skulle brotta ner jumper, fast han nog inte ville och jumper tog nacksving på han hur enkelt som helst, men sen tyckte han synd om dräggel konstapeln för han hade nog blivit tvingad av den stora. Alfons Åberg brukar lägga sig ner när dom vill slåss med han så dom kommer av sig. Fast en gång gav han lillkillen en smocka för han trodde att han hade tagit hans fotboll. Sen kom det ett odjur under sängen som var Alfons dåliga samvete för det var ju bara hans eget långskott som hade bort bollen.

6.  Jag tycker om när jumper kramar mig för vi är bästa kompisar. Han är både snäll och modig. Den som är stark måste också vara snäll säger både bamse och gullefjun fast egentligen var det Pippi som sa det först. Många säger att jag liknar Pippi, men jag tycker mycket bättre om Tommy. Han försöker inte bara göra sig märkvärdig jämt och lägga fötterna på huvud kudden och sånt. Jag tycker att det är dumt när dom lägger fötterna på sätena på roslagsbanan för då kan man bli smutsig. Pippi har en prickig häst. Den får vara inomhus. En som heter bureborn tycker också om prickar men hon har ingen häst. Inte inne i huset jallefall. En del säger att jag är Karlsson på taket också, men jag tycker att han är mallgroda.  Man ska inte tro att man är nåt tycker jag för när man tänker efter så är man ju inte det.

7. Jag har sån konstig form så jag kan inte ha några vanliga kläder. Jag brukar ha golfbyxor för att man inte ska se mina krumma ben och en stor hatt för att man inte ska se att jag är skallig. Jumper skäms inte alls för hur han ser ut och inte snitsaren heller för dom är ju egentligen nästan samma. Jag är bara det som har blivit över. Det är tråkigt att inte vara något på riktigt. Jumper köper alla sina byxor på myrorna, men snitsaren behöver inga byxor för han ligger i sängen hela tiden. När snitsaren och hans sköterska var i ryssland så hade snitsaren sandaler som han hade lagat med snören. Det tyckte sköterskan var så coolt så hon ville vara hans sköterska sen för det var hon inte innan. Hon är jättesnäll mot mig. Jumpers sandaler har också gått sönder när han var i malmö fast han har lagat dom med en säkrisnål. Hoppas att hans påhejerska tycker att det är coolt och att det inte kommer nån annan tant som tycker att det är coolt för då blir det så krångligt.

8. Alla tror att jag är en tant men jag är egentligen en liten liten farbror så jag får egentligen inte vara med på den här leken. Om ni inte tror mig kan jag visa.

9. Hej, jag heter Tildo och jag är mytoman.

10. Alltihopa som jag har sagt är sant.

När man betraktar snitsaren idag, har man svårt att tro att denna sängliggande människospillra en gång varit en riktig globetrotter, och även om skenet ofta bedrar talar det i detta fall verkligen sanning, ty undantagandes återkommande sommarturer över Öresund, är de gånger snitsaren övergivit sitt fosterland lätt räknade. I ungdomen, närmare bestämt det minnesvärda året 1968, tågluffade han en månad med en kamrat i södra Europa och på sin ålders höst, i dagarna för tre år sen, gjorde han och hans klan den interrailfärd i de tysktalande länderna, som omständligt beskrivs på sidan ”Resor” ovan. Detta var före snitsarens bana som bloggare och reportaget utgörs av autentiska resebrev till snitsarens fem eller högst sex läsare på hotmail. I övrigt har snitsaren under ett långt liv bara varit i Oslo två gånger, London två gånger samt Moskva likaledes två gånger. Vårt östra broderland, åtminstone på papperet snitsarens favoritland, har han besökt i samband med en höjdhoppstävling i Mariehamn, men annars bara rest igenom på väg vidare österut.

Snitsaren påpekar gärna att han till skillnad från de flesta besökt det lilla landet Andorra och hans vandringar längs ryska floder låter också spännande i mångas öron, men när vi frågar honom närmare härom, flackar han med blicken och söker nya ämnen för samtal, som om han är rädd att verklighetens torra trasa ska torka bort mytens skimmer från dessa reseminnen. Denna gång har vi dock beslutat att inte låta snitsaren komma undan när vi åter ställer frågan:

- Har du verkligen varit i Andorra?

- Jajamensan!

- Berätta?

- Det var på sommaren det revolutionära året 1968. Snitsaren tågluffade i södra Europa samman med en studentkamrat och matematiker och på vägen norrut över Pyrenéerna övernattade de på ett enkelt hotell i det lilla landet. De satt vid en porlande bäck och drack ett porlande mineralvallen, men utöver det saknar snitsaren minnen därifrån.

- Kan man åka tåg genom Andorra?

- På kartan tycks det gå en järnväg åtminstone strax bredvid landet, men här färdades de två tågluffarna i stället på en gammal scootermotorcykel. Den hade inköpts för 300 franc i Marseilles och gavs sedan bort i den sydfranska staden Montauban.

- Gavs bort?

- Tågluffarna hade fått nog av att sitta och skaka fram i 50 kilometer i timmen och ville snabbt till Paris. Att skicka en stor scooter hem till Sverige hade kostat för mycket och butikerna för begagnade motorcyklar var inte öppna. Snitsaren minns att de hade en galen idé att föreslå ett byte med någon som gick och bar på något föremål, exempelvis ett paraply, men denna söndag var det glest med folk ute, så när en ensam yngling äntligen kom gående på gatan, erbjöds han scootern gratis och efter lite övertalning vinglade han iväg mot okänt öde.

- Ha ha ha ha !

- Ja, det var faktiskt humor.

- När någon tvivlade på sanningshalten i berättelsen om dina odlingsexperiment, kastade du genast fram bildbevis. Du kanske kan visa något, som bekräftar din vistelse i Andorra?

- Tyvärr tycks passet sakna stämplar därifrån, så du får nöja dig med snitsarens ärliga blåa ögon, som döljs bakom den svarta masken på passfotot.

- Du påstår alltså på fullt allvar, att det där är du?

- Mycket förändras på fyrtio år, så även snitsaren. Namnteckningen därunder är om möjligt ännu svårare att känna igen idag. Snitsaren drar sig i sammanhanget till minnes, att passpolisen på tåget mellan Schweiz och Italien skrattade gott när han tittade i sagda pass, troligtvis emedan den verklige snitsaren framför honom i kupén samtidigt försökte härma den skumma uppsynen hos ynglingen på fotot. Säkert har snitsarens minst lika lättroade kamrat senare påmint om händelsen och befäst hågkomsten i snitsarens hjärna. Det är så minnet fungerar.

- Men den svarta masken för ögonen fanns väl inte på passfotot då?

- Nej tyvärr. Det hade varit ännu roligare.

- Så varför finns den där nu?

- Snitsaren visar ogärna sina ögon i bloggosfären, hur gamla de än må vara.

- Har du aldrig försökt göra en Kjartan Slettemark och resa med någon annans ansikte på passet?

- Att göra en snitsare, det vill säga att förställa sig för att likna sig själv, borde väl smälla lika högt.

- Har du inga andra bilder från resan?

- Snitsaren och hans kamrat hade varsin nyinköpt halvformatskamera av märket Olympus och troligen fotograferade snitsaren även lite i Andorra. Han gjorde dock aldrig några kopior från negativen och i senare utrensningar försvann även de tillsammans med snitsarens mångomtalade smalfilmer och andra vittnesmål om hans skapande existens. Endast några vykort hem till föräldrarna har lyckats undgå förstörelse. Snitsarens besök i Andorra bör dock finnas väl dokumenterat hos reskamraten, om du är intresserad.

- Träffar du honom nån gång?

- I samband med återträffar i hans och snitsarens gemensamma studentklass händer det att de båda dyker upp samtidigt.

- Och pratar gamla reseminnen?

- Nej knappast. Några år senare reste sagde kamrat jorden runt i annat sällskap, vilket bör ha fått glansen kring färden tillsammans med snitsaren att mattas en smula.

- Jag anar en lätt ton av bitterhet i din röst. Du kanske också hade velat följa med jorden runt?

- Nej fy fan! Snitsaren hade rest nog och hade varken tid eller råd med sådant. Han fick viktigare saker för sig.

- Som vad då?

- Den frågan får du inget svar på.

- Den där medresenären på jordenruntresan har kanske aldrig varit i Andorra. Tänker du så någon gång?

- Snitsaren tänker över huvud taget mycket sällan på Andorra eller andra länder i Sydeuropa.

- Så du längtar inte tillbaka?

- Det man inte minns längtar man inte tillbaka till. Denna månadslånga tågluff i ungdomen har lämnat kvar förvånansvärt få minnen utöver dem som snitsaren naglade fast på sina vykort. Det hände viktigare ting under denna turbulenta tid och kommande resor skulle få större betydelse i snitsarens fortsatta liv.

- Vilka viktigare ting och större betydelse i vilket avseende?

- Sådana frågor får du inte heller något svar på.

- Jag förstår?

- Knappast.

- Om du vägrar att svara på alla frågor kring sådant som du anser vara viktigt och dessutom tycks sakna minnen i övrigt, är det kanske inte någon mening att fortsätta den här intervjun?

- Snitsaren har inte bett om den.

- Du kanske har andra spännande reseminnen, som är mer tillgängliga?

- Mer tillgängliga men knappast spännande.

- Åjo, kom igen nu?

- Snitsaren är ledsen att behöva göra sina läsare besvikna.

- Du påstås ha vandrat längs ryska floder i din ungdom?

- Troligen.

- Vad då ”troligen”, vet du inte själv?

- Minnena därifrån är så fragmentariska och svårförklarade, att jag allt oftare undrar, om jag bara drömt. Jag har försökt återuppleva mina vandringar med moderna hjälpmedel och funnit, att mitt minne på många punkter har spelat mig spratt. I snitsarens fars bokhylla, stod i snitsarens barndom en bok med titeln ”Minnets kapriser”. De orden dök just upp i snitsarens huvud.

- Vi som känner dig anar genast titeln på ett nytt blogginlägg?

- Snitsaren varken lovar eller hotar.

- Det låter hoppfullt?

- Eller olycksbådande.

- Märkte du en annan sak nyss?

- Nej.

- Ett kort ögonblick kallade du dig själv för ”jag”?

- Å fan!

- Samtidigt fick du en tår i ögat?

- Usch då!

När jumper nu drar sig undan för att påbörja vinters grundträning inför nästa års utmaningar, kan han blicka tillbaka på ett år av idel framgång på tävlingsbanan. Med sina klara segrar i årets fem viktigaste lopp, Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet och, som kronan på verket, Sörmland Ultra Marathon, vann han inte bara publikens hjärtan utan även sin första ingravering i den nyuppsatta vandringspokal, som givits namnet Big Five Cup. Då han varken är känd som linslus eller en man av stora gester, är det inte utan stolthet vi kan presentera nedanstående bilder från jumpers framfart under tävlingssäsongen.

Årets första lopp i ovannämnda serie, halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, avgjordes den 10 maj. Bilden visar starten, där jumper genast tog täten för att sedan inte släppa den under hela loppet. Han gjorde en så kallad negativ split, vilket innebär att han avverkade den andra halvan av loppet snabbare än den första. Jumper äger den sällsynta förmågan att få det svåra att se självklart och underbart lätt ut, ty han är inte bara en fantastisk löpare utan också en strateg och tänkare av stora mått. (Efter foto av Jens Eklundh).

Stockholm Marathon, årets viktigaste lopp för många långlöpare, avgjordes tre veckor senare, denna gång med en inte helt kurant jumper på startlinjen. I den fyrtiogradiga värmen  fick han det oväntat besvärligt att springa hem sin andra Big Five-seger. På bilden ovan, tagen från Skeppsbron med Handelsbankens palats i bakgrunden, har jumper påbörjat sin sedvanliga hårdkörning, men den svartklädda flickan till höger, ”bureborn”, en ung, natursnabb löpartalang från de norrländska skogarna, nu tävlande för Uppsala Löparklubb, skulle visa sig bjuda oväntat hårt motstånd. Ivrigt påhejad av publiken, som anade spänning i loppet, sög hon sig fast som en igel i ryggen på ledaren, men när denne vecklade ut sina långa ben och ökade frevensen på andra varvet, fick även hon sträcka vapen. För sin gedigna kämpainsats hyllades hon dock nästan lika mycket som segraren, och jumper själv var den förste att gratulera sin motståndare, ty som den mästare han är förstår han att uppskatta en prestation, när den är som bäst. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan dessutom en sportsman ända ut i fingertopparna.

Till Stockholm Halvmarathon, eller Stockholmshalvan som hans egen allmänt vedertagna benämning lyder, kom jumper laddad efter sommarens hårdträning. Att han skulle ro hem sin tredje seger, betvivlade ingen, men med sin försiktiga taktik höll han oss länge på halster. Här vid tegelbacken tog han dock täten och i stigningarna på Södermalm handlade loppet bara om en löpare. Jumper var på ett härligt humör och spexade med publiken så som bara han är mäktig, ty den stilige 63-åringen är inte bara en fantastisk löpare utan också något så ovanligt som en äkta entertainer.

Ett år utan ett Lidingölopp är inget riktigt löparår för jumper och ett Lidingölopp utan jumper är heller inget riktigt Lidingölopp. När det så drog ihop sig till årets start på Koltorps Gärde, kunde man följaktligen i den mångtusenhövdade skaran av löpare även skymta jumper, som inte heller denna gång haft hjärta att svika sig själv och sin älskade publik. Det innebar jumpers fjärde start på Lidingö och i likhet med Haile Gebreselassie i Berlin en vecka tidigare, noterade han sin fjärde seger i rad. På bilden ovan kan vi beundra hans effektiva löpsteg, när han elegant kryssar mellan varvade löpare vid Kyrkviken. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan också en gudabenådad artist.

När jumper senare på hösten dök upp i Björkhagen för att fullborda sin obrutna svit av Big Five-segrar genom att försöka vinna även Sörmland Ultra Marathon, skrattade de erfarna löparna i sina slimmade trikåer åt hans primitiva utstyrsel. Kamratskap och generositet är okända begrepp bland ultralöpare och när det drar ihop sig till tävling är de beredda att försvara minsta dextrosoltablett med svärd. Att jumpers hjärtliga kramar och generösa lyckosparkar bemöttes med misstänksamhet och hån, är i det perspektivet begripligt om än inte försvarligt. Den skäggige löparbohemen lät sig dock inte bekomma utan skrattade bara glatt och gav alla än en gång varsin kram och en lyckospark i arslet, ty jumper är inte bara en fantastisk löpare och allt annat vi tidigare räknat upp, utan dessutom en av de bästa kamrater och godaste människor vi mött. (Efter foto av ”funrun”).

När Tildo fick höra talas om ett lejon som hette ”Stig”, skrattade hon så att hon sprack. Inspirerad härav drabbades snitsaren av svår mundiarré och hans läppar började fladdra likt lärarens i Numminens sång. Här nedan återges de ord som vi hann uppfatta och anteckna i våra stenografblock:

”Snitsaren hade en morbror som bar namnet ”Stig”.  Han var inget lejon men väl överstelöjtnant och han gick mycket rak i ryggen, varför namnet passade bra. En gång stod snitsaren i ett fönster på institutionen för slaviska språk, som då låg mitt emot den så kallade Spökparken på Drottninggatan. När han observerade sin morbror spatserande förbi med käpp nera på gatan, sade han sakligt ”Där går morbror Stig”, vilket två bredvid honom stående studentskor, av vilka den ena senare skulle bli hans sköterska, fann mycket lustigt. ”Stig” tycks uppenbarligen vara ett skojigt klingande namn bland människor i viss ålder. När snitsaren och hans sköterska decennier senare åkte färja mellan Helsingör och Helsingborg tilltalades snitsaren av en beskänkt medelålders man. På frågan om sitt namn svarade snitsaren helt omotiverat ”Stig”, vilket mannen vägrade acceptera. ”Så kan du för fan inte heta”, hävdade han med viss rätt. På en morbror med käpp sitter däremot namnet som en smäck, vilket naturligtvis inte hindrar morbröder från att ha även andra namn, till exempel Carl, som Ingmar Bergmans pruttande morbror hette, eller Ruben, som hos Selma Lagerlöf  är namnet på en minderårig morbror, mest känd för att ha suttit för länge på en kall stentrappa och avlidit i blåskatarr, androm till varnagel. I någon av Lars Gustafssons romaner berättas vidare om en morbror Knutte, som en gång skulle cykla den mycket enformiga skogsvägen från Ramnäs till Skultuna, men till sin förvåning kom fram till……. Ramnäs! Halvvägs hade han överraskats av regn och tagit skydd under en gran men därefter glömt på vilken sida av vägen han gått av. Denna berättelse brukar snitsaren benämna ”den andra av snitsarens historier om livet”. ”Den första” har tidigare återgivits i ett blogginlägg om barndomens kulolympiader och handlar om en byfåne vid namn Sven, som när han ombads välja mellan en tioöring och en femöring varje gång svarade ”Fen tytter bäst den store brune pengen”, vilket uttytt skulle betyda ”Sven tycker bäst om den store brune pengen”, det vill säga femöringen. Svens svar var dock klokt eftersom det gav honom en regelbunden inkomst och ett glatt skrattande sällskap. Historien omnämns i Hans Alfredssons roman ”En ond man” som ligger till grund för den mycket sevärda filmen ”Den enfaldige mördaren”. Snitsarens tredje ”historia om livet” har han ännu inte hört och måhända blir han tvungen att hitta på den själv. En annan litterär morbror uppträder i Anton Tjechovs pjäs ”Morbror Vanja” eller på ryska ”Дядя Ваня”. I tidigare översättningar bar han titeln ”onkel” och som sådan torde han vara mest känd för de flesta. Snitsaren känner inte hela hans namn, men förnamnet bör i varje fall vara Ivan. Andra vardagliga ryska namnformer är till exempel Sasja för Aleksandr, Aljosja för Aleksej, Borja för Boris, Mitja för Dmitrij, Serjosja för Sergej, Volodja för Vladimir, Kolja för Nikolaj, Zjenja för Evgenij och Kostja för Konstantin. Den mest berömde av alla morbröder torde dock ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade sommarhus på Stora Essingen. Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte! Fallt inte!” ringande i öronen. Då morbröder numera varken tituleras ”Onkel”, ”Morbror” eller för den delen ”Bobo”, är de inte alltid medvetna om sin status. Att snitsaren själv faktisk är morbror, tänker han sällan på. Snitsarens egen morbror kallades dock ”Morbror Stig”, tills snitsaren kom i målbrottet och självsvåldigt lade bort titlarna med sin äldre släkting. Duat sin morbror hade snitsaren dock alltid gjort i den mån umgänge förekommit. Denne morbror var som nämnts militär men ägnade sig även något åt simning i sin ungdom. Efter vad det sades, hade han simmat över Öresund och vid några tillfällen mött Arne Borg, bland annat vid SM över 5000 meter på Stockholms Ström, där enligt berättelsen alla deltagarna lovats konjak efter målgången vid Stadshuset, men när Stig simmade in som god femma efter bland andra den överlägsne Borg, var konjaken slut. Arne Borg levde för övrigt sina sista år i Vallentuna och hade ett år en kolonilott omedelbart bredvid snitsarens. Efter att den gamle simmaren fullkomligt överflödigt presenterat sig som ”gammal simmare”, språkades de vid några gånger, men snitsaren hann aldrig fråga om sanningshalten i morbroderns konjakshistoria, ty snart lämnade Arne sin odlingslott och inte långt efteråt läste snitsaren om hans död. Arne Borg vann olympiskt guld på 1500 meter fritt 1928 och satte 32 världsrekord, vilket lär vara mer än någon annan manlig simmare mäktat. I likhet med sin simmande efternamne Björn, ej att förväxla med den sentida tennisspelaren, fick han Svenska Dagbladets guldmedalj, men allra mest meriterande i mångas ögon är nog hans kamper mot och umgänge med Johnny Weissmuller, som spelade Tarzan på film. Även snitsaren kan stoltsera med att ha känt en Tarzan i sin ungdom, detta emedan en av löparna i SSIF, numera FK Studenterna, tilldelats detta exotiska namn efter att ha uppträtt med solbränd bar överkropp och minimala badbyxor i samband med någon gemensam träning. Denne Tarzan var till yttermera visso uppvuxen i Stocksund några stenkast från snitsarens barndomshem”.

Snitsarens senaste blogginlägg betitlat ”Utan titel?” har, som man kunnat ana, väckt blandade reaktioner hos läsarna. I den omotiverade hyllningkören har en lyhörd snitsare även lyckats uppsnappa röster av misstänksamhet och tvivel. Medan de flesta nyfiket velat höra mer om snitsarens odlingsexperiment på 1980-talet, har andra ifrågasatt uppriktigheten i hans berättelse eller till och med betvivlat själva experimentets existens. För att tillfredsställa respektive bemöta sina beundrares respektive belackares vetgirighet respektive misstro, har snitsaren ur sitt gamla dammiga bildarkiv beordrat fram nedanstående sex fotografier tagna sommaren 1987.

Bilden föreställer Väsby Odlarförenings koloniträdgårdsområde i Vallentuna, där snitsaren bedrev sina mångomtalade odlingsexperiment under slutet av 1980-talet. I förgrunden syns en del av hans kolonilott med växande grödor, bland annat vete och lin. Den halvnakne eller möjligen halvkädde mannen på bilden lär vara en på den tiden känd Vallentunaprofil som av traktens mindre begåvade ungdomar kallades Jesus. Hans ärende i snitsarens veteåker är dock okänt.

Snitsaren sådde sitt vete i rader med en fots mellanrum. Med hacka drog han fåror och sådde däri med hjälp av ett såhjul, varefter han drog samma hacka mellan raderna så att sådden täcktes. Slutligen harvade han med ett redskap gjort av framgaffeln på en cykel och en spikförsedd träcylinder. När plantorna börjat växa upp drog han ännu en gång med hacka mellan raderna varigenom ogräs rensades bort och säden kupades för stimulering av skottbildning. Vid småskalig odling av vete lär försök med kupning ha givit kopiösa skördar, något som snitsaren dock aldrig fick uppleva, även om säden detta år som synes växte ganska tät.

Bilden ovan visar hur en täckodlig kan se ut. Framför det rikliga vetet syns lägre växande lin, vars vackra blåa blommor fotografiet inte förmår göra rättvisa. I det tjocka täcket av på hösten skördat och ditlagt fjolårsgräs växer från vänster små kålplantor, palsternackor, rödbetor, morötter samt tre rader av gul lök. Till höger börjar även enstaka potatisplantor sticka upp. I förgrunden syns tidiga solrosplantor och till höger ett tätt buskage av gröna linser. Snitsaren tillämpade ett skiftesbruk, där första skiftet täcktes med tjockt hö som sedan fick multna ned i jorden för att nästan ha försvunnit vid det tredje och fjärde skiftets sådd av vete, råg och lin.

Bilden nedan med blommande solrosor, potatisblast och gulnande vete är tagen på samma plats i slutet av augusti samma år. Det blåa nätet är tänkt att förhindra sparvar att kalasa på snitsarens snart mogna vetekorn. I större odlingar är detta ett marginellt problem, men här har snitsaren velat säkra åtminstone en del av skörden för mätning, något som dock visade sig överfödigt denna sommar och höst.

                                                                         ¤                      ¤

Nej detta är inte någon av snitsarens uppfinningar, utan ett övergivet tröskverk, troligen för ärtor, som snitsaren fann i skogen och fotograferade. Tröskning är ett föga energikrävande sorteringsarbete, där rätt teknik kan spara mycket tid. Vete, råg, linfrö och baljväxter tröskade snitsaren på en matta som lagts över köksbordet och som tröskredskap använde han tre naggkavlar, som monterats i en ställning med handtag. Därefter kastades den tröskade blandningen ungefär fyra meter genom rummet mot ett upphängt lakan, varvid de lättare agnarna och skalen stannade på halva vägen. Tröskning eller skalning av solrosfrön förblev dock ett olöst problem, varför snitsaren mer eller mindre fick sortera dessa vart och ett för hand. Med hjälp av lämpliga handvevade eller trampade tröskverk hade snitsaren sparat mycket tid, men så långt som till att konstruera sådana sträckte sig inte hans forskarnit.

Däremot tillverkade snitsaren på skoj en fungerande vindmölla av en gammal drillborr och en pepparkvarn. Den variant som syns på bilden nedan, där halva rotorvarvet läades av en skärm, fungerade som väntat sämre än hans senare konstruktioner med traditionellt snedställda rotorblad. Kvarnen avändes dock inte till att mala mjöl i snitsarens ekonomi, utan hade som enda uppgift att visa sin funktionsduglighet och därigenom tillfredsställa snitsarens kreativa behov och stilla hans nyfikenhet. Det gula huset i bildens fond är Vallentuna biograf, ”Centrum Bio”, som ännu drivs ideellt. Ängen, där fotografen och kvarnan står och där snitsaren skördade sitt gräs, är däremot numera bebyggd.

En av denna bloggs flitigare kommentatorer, här och som egen bloggare mest känd som tillskyndare av ultralöpning, har som många observerat öppnat en helt ny blogg, där hon uppmanar sig själv men även inspirerar andra, att under en treveckorsperiod äta så kallad raw food, det vill säga mat som inte upphettats i mer än 45 grader. Då det kommit till vår kännedom att snitsaren i sin ungdom intresserade sig för en, efter vad vi förstått, snarlik diet kallad ”levande föda”, introducerad av en krutgumma vid namn Ann Wigmore, blir vi, som de sanna grävande skjutjärnsbloggare vi vill vara, helt enkelt tvungna att be snitsaren berätta. När vi försiktigt väcker honom och framför vårt ärende, tittar han först misstroget på oss med hopsnörpta läppar i tron att vi blott kommit för att göra narr av honom, men så spricker ansiktet upp i en otäck grimas och vi, som väl känner vår snitsare och vet att detta är det närmaste ett leende den gamles mun kommer, kan andas ut och med god tillförsikt invänta nästa tecken, oftast en harkling och en trött gest med högerhanden, i detta fall mot det stora skåpet med skjutdörrar, ur vilket han beordrar fram en stor svart pärm med idel lösa blad, mestadels av rutat papper fullklottrade med siffror och bokstäver. Här och där hittar vi matrecept och korta anteckningar om väder och odlingsförhållanden. ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”, läser vi på ett papper överst i högen. Vår tysta fråga, vad allt detta har med ”raw food” eller ”levande föda” att göra, blir inte hängande länge obesvarad, ty snitsaren harklar sig ivrigt och förklarar:

- Då som nu var ”enkelhet” snitsarens signum och även om en del av trossatserna kring så kallad levande föda inte riktigt var i hans smak, fann han den principiellt intressant och började experimentera med olika maträtter inspirerade av böcker i ämnet. Resultaten blev sen en naturlig del i hans stora ekonomiska odlings- och matlagningsexperiment, vars hemligheter döljs bakom siffrorna här.

- Du åt alltså rå mat?

- Jag bakade surbröd på råg och kokte potatis. Möjligen förvällde jag groddade ärtor också eftersom jag var osäker på deras giftighet, men i övrigt åt jag maten rå, dock ofta i groddat eller fermenterat skick

- Vad gick hela experimentet ut på?

- Det framgår av forskningsprojektets preliminära titel ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”.

- Men varför?

- Japanen Masanobu Fukuoka beskrev i boken ”The One Straw Revolution” ett enklare och uthålligare sätt att odla ris och andra grödor och snitsaren själv hade praktiserat arbetsbesparande ”mulching” eller ”täckodling” i blygsam skala. I boken ”Stone Age Economics” visade Marshall Sahlins hur inte bara jägar- och samlarfolk utan även primitiva jordbrukare klarade sin matförsörjning med ett minimum av tid och arbete. Kanske lurade också gamle Thoreau i bakgrunden. Snitsaren frågade sig vad ett enkelt jordbruk skulle kräva på hans breddgrader och företog sig följaktligen att under en period odla samma mat som han lagade och åt, varvid alla arbetsmoment mättes med klocka och bokfördes noggrant. Odlingsexperimentet bedrevs på en kolonilott om 80 kvadratmeter och pågick under fyra år eller en hel cykel i det skiftesbruk som tillämpades, medan tiden för det noga kontrollerade ätandet inskränkte sig till fem månader.

- Kunde du försörja dig på en yta av bara 80 kvadrat?

- Nej, snitsaren åt i proportion till sin skörd, som var mycket måttlig, varför alla siffror i odlingsexperimentet måste multipliceras med en faktor av drygt 20. Den nödvändiga odlingsarealen skulle alltså snarare vara 1600 kvadratmeter eller en yta på ungefär 40 gånger 40 meter. Till detta kom en lika stor areal, där gräset till täckodlingen skördades. De c:a 25 timmar snitsaren arbetade per år skulle i full skala motsvara 500 timmar eller tio i veckan. Matlagning, inklusive malning av mjöl för hand, tog sedan inte mer än någon halvtimme om dan. Med mer erfarenhet och bättre teknik, inte minst vid tröskning och rensning, skulle snitsarens hypotes om en timmes tillräckligt dagligt arbete för brödfödan inte vara så orimlig.

- Du tröskade alltså för hand?

- Säden skars med tandad brödkniv och tröskades på köksbordet med en sorts naggkavel. Sedan skiljdes agnarna från vetet genom att allt kastades mot ett upphängt lakan. Ett vev- eller trampdrivet tröskverk hade naturligtvis sparat tid och någon metod att tröska solrosfrön kom snitsaren över huvud taget inte på. Däremot gjorde han på skoj en fungerande liten väderkvarn av en pepparkvarn och en gammal drillborr. Denna använde han dock inte eftersom malningen av mjölet till det dagliga brödet ändå var ett enkelt arbete som inte krävde många minuter.

- Tyckte folk inte att det var konstigt att du odlade vete på din kolonilott?

- Jo, snitsaren möter ibland gamla koloniägare som minns.

- Vad odlade du mer?

- Förutom normala koloniträdgårdsväxter såsom potatis, morötter, rödbetor, palsternackor, vitkål, gul lök och bondbönor växte där råg, ärtor, linser, linfrö och solrosor. Två buskar svarta vinbär och lite hallon fanns också. Gräset till täcket skördades däremot på ett helt annat ställe liksom naturligtvis blåbär och lingon. Ett eller ett par fiktiva fruktträd ingick också i ekonomin.

- Det ryktas att du kokte gräs också?

- Det handlade om utvinning av protein ur gröna växter genom malning, silning och upphettning  enligt en känd metod, dock utanför protokollet, eftersom det inte förelåg någon brist på protein i den odlade maten.

- Det ryktas också att du bjöd på din experimentmat när du fyllde 40 år?

- Ja, några släktingar fick snällt tugga i sig läckerheterna.

- Vad tyckte de?

- De sa att det var gott, men efter vad vi minns åt de ganska selektivt, även om de smakade på det mesta. Snitsaren höll ett kort förklarande tal där slutorden löd: ”Jag hävdar inte att denna mat är nyttigare än annan mat, inte ens att den är lika nyttig, bara att den är tillräckligt nyttig”. Bortsett från denna originella bjudning har snitsaren aldrig firat födelsedagar som vuxen.

- Inte ens när du fyllde femtio?

- Allra minst då.

- Hur mådde du själv av din mat under det där halvåret?

- Rent oförskämt bra.

- Det ryktas om att du gick ner i vikt?

- Nej tvärtom. Efter en period med lågkalorikost och låg vikt återgick allt till det normala under experimentets gång, vilket skulle visa att maten var tillräcklig.

- Har du publicerat dina rön någonstans? Av pärmens tjocklek att döma tycks du ha haft material för en doktorsavhandling?

- Nej, så illa är det inte.

- Hur då, illa?

- En sann snitsare bedriver sina studier långt från de fina lärosätena. Det handlar om barfotaforskning där drivkrakten bara är snitsarens egen brist på kunskap.

- På frågan om din profession lär du någon gång ha svarat ”ideellt konstnärligt och vetenskapligt arbete”. Är det så man ska se det?

- Eftersom snitsaren tycks undvika all slags offentlig publicering, denna blogg möjligen undantagen, kan han knappast anklagas för idealism. Möjligen består hans välgärning i att mänskligheten förskonas från hans alster. Vanlig hederlig självupptagenhet ska man man inte heller förakta.

- Det finns många bysnillen, som anser sig missförstådda och förbigångna av det akademiska etablisemanget. Är det möjligen något sådant det handlar om?

- Nej då, snitsarens förhållande till den akademiska världen är i alla avseenden oladdat. Han är bara genuint ointresserad för egen del.

- Att titlar inte imponerar på snitsaren har vi förstått, men en hederlig lön hade du väl inte sagt nej till.

- Just det gjorde snitsaren uppenbarligen, när han erbjöds en assistenttjänst vid matamatiska intitutionen i Stockholm som ung. Han ansåg sig ha varken tid eller kraft för ett sådant engagemang, eftersom hans livsuppgift var en annan. Den typen av arbete hade dessutom med tiden krävt en långvarig specialisering som snitsaren inte varit mäktig. Som extra stuveriarbetare hade han hjärnan fri till annat.

- Är det inte lite snobbigt att medvetet avstå från intellektuellt arbete?

- Tvärtom, de som förmår hålla sig till en disciplin har snitsarens aktning.

- Kan man säga att snitsaren har många strängar på sin fiol?

- Ja, men därmed har han inte sagt att han spelar särskilt rent på någon av dem.

- Kanske är strängarna alltför många?

- Något slags musik blir det alltid.

- Du talade om en livsuppgift. Törs man fråga vad det handlade om?

- Frågan är redan ställd, men något svar får den inte.

- Varför ?

- Det finns gränser även för snitsarens öppenhjärtighet.

- Så spännande?

- Knappast.

- Blev det något av den där ”livsuppgiften”?

- Inte mycket.

- Så tråkigt?

- Nej.

- Hur så?

- Livslögner hör ungdomen till.

¤

Fågelvägen mellan Björkhagens tunnelbanestation och Rudans friluftsgård söder om järnvägsstationen i Handen är det inte mer än en och en halv mil och vill man ta sig mellan ställena till fots, behöver sträckan inte bli många kilometer längre. Väljer man däremot den långa, vackra omvägen förbi Nackareservatets sjöar, Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ulvsjön, Sandasjön, Strålsjön och Öringesjön ner till forsarna och bergen mellan Albysjön och Tyresö-Flaten för att sedan via vägar och skogsstigar förbi gårdarna Grändalen, Brakmaren, Åva, Tyresta och Skutan så småningom nå målet österifrån, får man en härlig heldagsutflykt på drygt fyra mil. Om man dessutom till synes omotiverat kompletterar äventyret med ett par backiga kilometer i lämpligt placerade motionsspår vid början och slutet av färden, är man troligen någon av deltagarna i vad som kallas Sörmland Ultra Marathon eller kort och gott SUM. Årets upplaga av detta mytomspunna lopp över fem mil sprangs i lördags i strålande höstväder med deltagande av inte mindre än 131 löpare, äldst däribland den extra tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper. På bilden ovan, som lånats och beskurits med tillstånd av fotografen funrun, syns den populäre löparen gå i mål i vackert motljus och så vitt vi kan se med humöret i behåll. Då han har tävlat flitigt i höst och därefter varje gång skämt bort oss med långa uttömmande intervjuer, är det med stor tveksamhet vi knackar honom på axeln för att besvära med ännu en fråga:

- Har du tid att prata en stund?

- Egentligen inte.

- Det är många som vill veta lite om ditt fantastiska lopp?

- Med smicker kommer du ingen vart. För övrigt har jag skrivit tillräckligt på mina träningsforum, ”jogg.se” och ”funbeat.se”. Det borde duga åt de flesta!

- Ett sånt här lopp är inte bara torra siffror utan också känslor. Det är dig vi vill lära känna, människan jumper?

- Det kan du drömma om!

- Du kanske har tid med en liten enkel, improviserad snabbintervju i alla fall?

- Då får den vara jävligt snabb!

- Först vill vi gratulera till en väl genomförd ultradebut?

- Jaha.

- Hur känns det?

- Jag är lite stel i benen fortfarande, så det var tydligen lite längre än ett vanligt långpass. Igår kväll hade jag lite ont i nackmuskeln också. Denna åkomma tycks märkligt nog återkomma ungfär ett dygn efter varje längre lopp. Annars mår jag bra.

- Är du nöjd med tiden, 6:02:17?

- Jag är mest förvånad. Min föresats var att springa till Tyresta efter 37 km utan att må dåligt, för att sedan ta en ordentlig gående matrast i väntan på vidare order från en trött hjärna. Nu kom jag till Tyresta redan efter 4:07, vilket var närmare halvtimmen tidigare än jag trott. Jag kunde ha brutit där och ändå gjort ett gott dagsverke, men eftersom jag inte alls mådde illa, kunde jag lika gärna fortsätta och bjuda på en snygg målgång och få medalj. Den stiliga bilden här ovan, ska jag inte heller förakta. 

- Du låter nonchalant. Är du inte lite stolt ändå över att ha tagit dig hela fem mil i delvis svår terräng på bara sex timmar?

- Ja, det hade sett lite tråkigt ut med DNF i resultatlistan. Tiden är jag som sagt mest förvånad över. Jag hade ju fruktat ett betydligt långsammare lopp med en otålig följecyklist i hälarna.

- Du skrev någonstans, att du gjorde en extremt positiv split, så som man kan förvänta sig när en habil halvmaratonlöpare springer fem mil. Vad menade du med det?

- Att springa alla fem milen var det aldrig tal om. På grusvägen före golfbanan i början höll jag 5:50-tempo och jag hade kunnat fortsätta så i två mil. I skogen sjönk farten rejält, men jag kom ändå fram till Alby efter 1:53. Där hade jag nog min bästa placering i loppet efter att ha sprungit förbi flera löpare strax innan. Resten av löpningen fram till Tyresta gick på ren vilja, ty 37 km är långt för en halvmaratonspecialist. Jag räknade med att bli ordentligt omsprungen på slutet, men det dök upp förvånansvärt få löpare bakifrån, trots att jag promenerade de fyra och en halv kilometerna  mellan Tyresta och Dalarövägen, vilket tog 56 minuter. Det blev till och med lite ödsligt ett tag i storskogen. För ovanlighets skull hade jag mobiltelefon med mig och kunde bli påhejad av min ordinarie påhejerska och strax därefter av en gemensam nära yngre släkting. Båda hade varit ute och sprungit under dagen, dock på respektfullt avstånd från allt vad tävlingar heter. Löpning kan bedrivas på mer än ett sätt.

- Fanns det inte någon publik som hejade under loppet i lördags?

- Många helglediga gick eller cyklade efter banan, men nästan ingen förutom de närmast inblandade hejade. Folk förstod nog inte varför vi sprang omkring med nummerlappar. Jag minns en liten pojke som trots föräldrarnas förmaningar roade sig med att försöka springa tvärs över vägen så många gånger som möjligt mellan de passerande löparna.

- Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

- På Roslagsbanan fick jag sällskap både dit och hem av långloppsräven Janne S, som sprungit det mesta som går att springa och som hade en del spännande att förtälja. I omklädningsrummet, både före och efter loppet, stötte jag sedan på bloggaren Dunceor, som skulle göra sin ultradebut. Han frågade om banan och förhoppningsvis kunde jag göra honom något klokare. Att han sprang några hundra meter fel vid Tyresta by berodde varken på mig eller arrangörerna utan på någon övernitisk snitselbortplockare. Trots detta missöde sprang han på imponerande 5:04:42.

- Dunceor? Var det inte en av de där skåningarna du pratade om efter Stockholm Marathon?

- Ja, han är från Helsingborg. Den andre, som är från Kristianstad, stannade hemma denna gång. Däremot hälsade jag på en smålänning från Malmö, kallad Askan.

- Det var värst?

- Ja, det är alltid roligt med exotiska inslag i startfältet. Mannen som vann hela loppet hade danskt namn och det sägs ha funnits en australier med också, men sanningshalten i det ryktet törs jag inte gå i god för. Australien ligger jättelångt bort! 

- Hittade du någon bekant bland de vanliga Stockholmarna då?

- Söderklubben Linnéa var som vanligt väl representerad, med MarathonMia, gullfot och Tone i spetsen, men även resten av maffian börjar jag numera känna igen svagt: Kalle, Staffan, Linda, Annika och några till.  Andra kända ultranamn som jag lärt mig är Zebban, Peter N, Micke F, Lisse, Sigvard K och inte minst snabbspringande Cecilia P. Säkert har jag glömt någon, men det lär han eller hon i vilket fall som helst strunta i.

- Det sägs att gemenskapen bland ultralöpare är något utöver det vanliga. Man påstås inte tävla mot utan med varandra som i en enda stor familj. Märkte du något av det?

- Jo då, men en och annan snabblöpare med oroliga ben och mord i blicken kunde jag också se, åtminstone före start, sen försvann de av naturliga skäl ur min värld.

- Du hittade kanske något annat lämpligare sällskap under loppet?

- De första kilometerna i det inledande motionsspåret slog jag följe med sagde Dunceor. Han kunde på begäran upplysa mig om att vi sprang i en fart av 6:10 per kilometer. När han drog iväg  hakade jag på ovan nämnde Janne S i några kilometer. Ett tag före och efter Tyresta hade jag också sällskap med Linnéa-flickan Tone, men i övrigt sprang jag solo.

- Den där gullfot hade skrivit i en kommentar på snitsarens blogg att hon skulle springa förbi dig mellan 10 och 30 km, Hur blev det med det?

- Redan vid Ältavägen upptäckte jag henne 100 meter bakom mig. Likadant vid dammarna efter Tyresövägen, där hon också såg mig och vinkade. Sedan måste jag ha sprungit ifrån igen, ty först på den långa grusvägen efter Brakmaren dök hon upp i hälarna på mig.

- Sa ni något till varandra?

- Hon hade hörlurar i öronen och jag frågade om det var bra musik, vilket hon sa att det var. Eftersom jag troligen ändå inte hade förstått svaret, frågade jag inte vad hon lyssnade på. Jag sa att jag skulle till Tyresta och undrade hur långt hon tänkte sig. En retorisk och rätt skojig fråga tyckte jag själv.

- Och vad svarade hon på det?

- Va?

- Jag frågade vad gullfot svarade när du frågade vart hon skulle?

- Hon svarade ”Va?”, pucko! Hon hade ju musik i öronen.

- Svarade hon ”Va?, pucko!” ? Då blev du väl arg?

- Snitsarhumor !!

- Lite roligt var det väl?

- Ja, för femtio år sen.

- Den där gullfot, är hon alltid så där tvär och vrång?

- Nej då, före och efter loppen är hon snäll. Nu hade hon annat fokus och drog snart ifrån mig, dock inte längre än att jag såg  henne ett par hundra meter framför mig i ytterligare nästan en halvmil. I mål var hon 20 minuter före mig, men var ändå missnöjd efter att ha haft fel skor i skogen och halkat omkring i leran. Vem fan halkar inte i lera? Då får man väl gå försiktigt som vanligt folk.

- Så det blev ingen draghjälp av några gullfötter?

- Nej men en blond flicka höll mig ändå något slags sällskap då och då och hade så gjort under några kilometer.

- Törs man fråga om hennes frisyr?

- Hon hade inte hästsvans, om det är det du antyder, utan håret i en lös knut, och hon sprang inte heller jämnt som en klocka, så som ett felaktigt rykte påstår att jag sagt att damer med hästsvans gör. Ena stunden var hon femtio meter framför mig bara för att strax därefter vara lika långt bakom, mest beroende på att hon ofta stannade och bestyrde något. Någonstans på den långa alfaltsträckan mot Tyresta stod hon och svarade i sin mobiltelefon när jag passerade och sedan såg jag henne inte förrän hon sprang förbi en sista gång i skogen en mil senare.

- Sa ni något till varandra under loppet?

- Hon hojtade till när jag höll på att springa fel vid ett tillfälle och i storskogen efter Tyresta konstaterade vi båda att det varit glest med folk. I övrigt utbytte vi blickar och  miner, alltmer inseende det komiska i att hela tiden springa förbi varandra. I mål var hon sju minuter före mig.

- Du gick tydligen och åt din matsäck och pratade i telefon hela vägen mellan Tyresta och vätskekontrollen vid Dalarövägen. Vad var tanken med det?

- Jag hade gjort mitt och behövde ladda om batterierna. Mat och vila har ibland gjort underverk med mitt löphumör, men nu blev det lite för kort rast. Jag hade behövt en timme till och gärna ett uppfriskande bad. Jag förlorade dock inte så mycket tid på min långpromenad som man kan tro och som jag tidigare nämnt blev jag inte omsprungen av många löpare under nästan en hel timmes gående. En av dem sprang inte mycket fortare i terrängen än jag promenerade och var inte heller långt före i mål, Andra hade mycket krafter kvar och rusade förbi i god fart, vilket fick mig att undra var de hållit hus hela loppet innan dess. Strax före vätskekontrollen vid Dalarövägen sprang Peter N förbi men det tror jag var den sista placeringen jag tappade före mål. Efter det sprang jag hela vägen utom i uppförsbackarna.

- Du var inte långt ifrån att gå under sex timmar. Tänkte du något på det när du närmade dig mål?

- Jo då. När jag passerade bron över järnvägen hade jag hela 21 minuter på mig, men jag vägrade att springa uppför backarna i motionsspåret utan prioriterade i stället en snygg målgång. Om jag kämpat mig in på 5:59:59 hade jag kanske sett ut som fan på bilden ovan. Nu ser det väl inte så pjåkigt ut. Tack funrun!

- Fastnade du inte på några andra bilder under loppet?

- Linda och Staffan från Linnéa fotograferade i stort sett alla löparna. En riktig guldgruva för den som vill lära sig känna igen ultralöpare. Jag vet inte om det är tillåtet att länka härifrån till deras alster, men på funbeat.se är de tillgängliga. Två bilder på mig före Alby tål att ses. Jag ser ganska cool ut i min hemmagjorda mundering: Upprullade overallbyxor och vätskebältet över den avtagna jackan med ärmarna knutna runt midjan. Jag tycker om att ha axlarna fria när jag springer. 

- Intaget av energi och vätska brukar vara av visst intresse när det handlar om ultralöpning. Vad stoppade du i dig för gott?

- Avslagen cocacola med dextropur samt en bit marsipan från bältet. Därtill lite kaffe och en liten förpackning Gainomax som jag fick efter Stockholmshalvan. Vid vätskekontrollerna tog jag en bananbit och lite vetelängd och något slags vit dryck som hette ”Vittangi” eller ”Viagra” eller nåt liknande och vid den näst sista kontrollen bjöd man på nyupphälld cocacola.

- Det lär finnas något som heter ”Vitargo”. Kan det ha varit det?

- What ever!  Nåt på ”v” var det och det smakade rätt gott minns jag. Jag tror att jag fick i mig ungefär den näring  jag behövde under loppet, även om den numera obligatoriska nyponsoppan efteråt gjorde gott.

- En del gick på restaurang Hermans efteråt, men det var tydligen inget för dig?

- Nej.

- Varför inte? Du är väl vegetarian?

- Maten är inte det viktigaste i sådana sammanhang.

- Utan?

- Det ska du skita i !!

- Angående Åland Marathon lär du ha myntat talesättet ”För långt, för dyrt och för tråkigt sällskap”. Gäller något liknande för restaurangbesök i sällskap med ultralöpare?

- Om någon är tråkig i sådana sammanhang, är det nog jag själv.

- Vi förstår?

- Det tror jag inte.

- Vilket blir ditt nästa lopp?

- Ingen aning.

- Tiden börjar snart gå ut för anmälan till Stockholm Marathon. Tänker du göra ett försök till?

- Ja, så får det nog bli. Nu hade jag 5:06 som mellantid vid 42,2 km efter att ha promenerat i 56 minuter, så mitt gamla personliga rekord på 4:40 sitter nog löst om jag mot förmodan skulle vara frisk den 5:e juni.

- Har du något mer att säga till svenska folket?

- Ja.

- Låt höra?

- En annan gång.

                    ¤

Resultatlista SUM 2009:

http://www.sormlandultra.se/

Bilder och berättelser från några av de löpare jumper nämner i intervjun:

http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM2009?authkey=Gv1sRgCMreuqjy7tyQmAE#
 
http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM20091010?authkey=Gv1sRgCMbs26bEq4K-pwE# 

http://dunceor.wordpress.com/2009/10/11/sormlands-ultramarathon-2009-ultradebut/

http://askanbloggar.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-50-km.html

http://marathonmia.blogspot.com/2009/10/om-smarta.html
 
http://markatta.com/mary/funrun/?p=1810
 
http://mslisse.spaces.live.com/blog/cns!235AA986CC255EE3!3981.entry
 
http://www.ultradistans.se/phorum/read.php?3,2962,2963#msg-2963
 
http://gonnarun100miles.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-2009.html

                                                                                 ¤

På otåliga läsares begäran publiceras här nedan det oförfalskade fotografi över jumpers målgång, som lånats av fotografen funrun och använts till ingressbilden ovan.

Efter publiceringen av föregående blogginlägg har nedanstående bild hittats på internet. Efter förstoring och närmare skärskådande tycks den föreställa jumper i aktion under Lidingöloppet 2009 och publiceras därför som ännu ett bevis för dennes närvaro på ön och deltagande i tävlingen.

I lördags sprangs årets upplaga av världens största terränglopp, Lidingöloppet   i ett härligt höstväder och med rekordstort deltagande, och efter vad snitsaren kunnat se visade den honom kända delen av löparbloggosfären i vanlig ordning såväl framfötterna som lejonklon. Då Johan valt att springa under annan flagg och övriga Linnéalöpare var trötta i benen efter sina hårda maratonlopp i Berlin, försvarades den anrika söderklubbens färger av en ensam och sammanbiten Nix. Löparklubben FK Studenterna kom däremot väl samlade med NiklasN, Clarre,  N’batha M’bwele, ”Don’t fear the mjölksyra”  och andra i spetsen. Av dessa lyckades den sistnämnde erövra den åtråvärda silvermedaljen, medan N’batha denna gång missade den med tre sekunder. Han tycks dock ha gjort ett i alla avseenden föredömligt lopp och hans berättelse är väl värd att läsa som exempel på hur ett Lidingölopp kan avnjutas i lyckliga ögonblick. Att vägen dit kan vara, om inte törnbeströdd, så dock full av förädiska rötter och stenar, vittnar Johan och NiklasN om i sina respektive blogginlägg, medan Nix i sitt beskriver upplevelsen och möjligen lärdomen av att springa Lidingöloppet med ett knappt veckogammalt maratonlopp i benen. Hur några av pojkarna såg ut efter att ha avverkat de tre milen i lördags, visas på dessa bilder, tagna av en påpasslig fotograf.

Enligt resultatlistan tycks även denna bloggs extra tillförordnade administrator, jumper, ha deltagit i loppet med en sluttid av 3:20:54, men då hans namn inte nämnts i förhandsdiskussionerna och ingen över huvud taget sett honom på ön, blir vi tvungna att fråga honom rent ut:

- Var du där?

- Ja, nog var jag där, och nog sprang jag mina tre mil.

- Hur kom det sig? Det var väl inte tänkt så?

- Efter mitt senaste framträdande på ön, där jag sprang sjuk i ösregn och därefter fick mitt rättmätiga straff, deklarerade jag, att om jag någonsin skulle springa det officiella loppet igen, fick det bli via direktanmälan i mån av hälsa och väderlek. Nu var jag inte direkt sjuk och kunde inte heller klaga på vädret, en kombination som inträffar högst en gång vart femte år, så om jag någonsin skulle få det loppet sprunget igen, så var det nu. Med facit i hand har jag ingen anledning att ångra mitt beslut.

- 3:20:54 är kanske ingen kanontid i sammanhanget, men inte heller direkt uselt. Vad tycker du själv?

- Det är väl ungefär så bra som jag är. I min ungdom för fyra år sen var jag inte mer än nio minuter snabbare. Dessutom var jag faktiskt inte på topp i lördags och löpningen kändes lite motig redan från början. I det perspektivet gjorde jag ett gediget lopp efter min förmåga. Jag börjar helt enkelt känna min kropp och dess begränsningar.

- Är det det som kallas ”rutin”?

- ”Rutin”, ”erfarenhet”, ”helkoll”, kärt barn har fler än ett namn. Jag minns för övrigt, när jag som liten pilt stötte på det konstiga ordet ”rutin” första gången. I en text under en bild i den gamla tidskriften ”All Sport”, sades någon löpare ha förlorat en spurtuppgörelse ”i brist på rutin”. Jag trodde nog att det handlade om något medicinskt.

- Kan du berätta lite om ditt lopp?

- Det finns inte så mycket att säga. Jag skötte mina förberedelser enligt plan, med sedvanligt besök i den halvofficiella urinoaren uppe i tallskogen tjugo minuter före start. Denna gång satte jag mig en stund ensam på en sten i skogen och försökte känna stundens allvar. I startfållan, nummer sju i mitt fall, ställde jag mig sedan som jag brukar längst till höger för att kunna springa på grusvägen och vid torr väderlek gena i vasskanten nere i första kurvan. När skottet small, förvånades jag över hur bråttom alla hade. Jag försökte hålla igen farten, men startade ändå i sexminuterstempo och till och med en bra bit därunder när det blev medvind. Trots det blev jag hela tiden omsprungen och frånsprungen. Så även av de svängande hästsvansar som jag försökte haka på. Senare under loppet återsåg jag dock flera av dem och kunde konstatera att jag disponerat mina krafter klokt.

- Varför springer du så gärna bakom damer med svängande hästsvans?

- Det är en vanlig frisyr i löpsammanhang och kvinnor brukar springa i jämn fart, även om jag tydligen gjorde en felbedömning här.

- Så det är inte hingsten i dig som väcks till liv?

- Nej då, de oskyldiga stona har inget att frukta. Det handlar bara om löpstrategi, även om jag, som sagt, just i dessa fall satsade på fel hästar, om uttrycket tillåts.

- Är du riktigt ärlig nu?

- Så ärlig man kan tillåta sig att vara i en idrottsintervju på snitsarens blogg.  

- Minns du några andra möten under loppet. Du kanske rentav hann göra någon flyktig bekantskap?

- Jag hörde många runt omkring mig i spåret komma i samspråk med varandra, ofta uppenbarligen utan att ha träffats innan, men jag fick springa otilltalad hela vägen. Å andra sidan tog jag inte heller några egna initiativ i den vägen, förutom att jag frågade hur det gick, när en flicka snubblade femhundra meter från mål och slog vänstra knät blodigt. Där hade vi kanske haft något gemensamt att språka om. Jag har ju skrapat vänsterknät två gånger i år.

- Men du höll dig på benen denna gång?

- Ja, jag såg mig noga för och snubblade bara till lite lätt en gång, men runt omkring mig tyckte jag att det ramlades ovanligt mycket i år.

- Hur var publiken då? Hade du ingen kontakt med den heller?

- Nej, den hejade väl som den brukar, hjärtligt, men anonymt och några gånger tackade jag för stödet, men annars var vårt umgänge ömsesidigt återhållsamt. Vid 22 kilometer stod en skönsjungande damkör, troligen samma kör som stod i golfbanebacken när jag sprang loppet senast. Jag tänkte ge dem en tvåhands slängkyss, men behärskade mig.

- Hade du inte din ordinarie påhejerska i publiken?

- Nej, hon var bortrest.

- Och ingen annan du kände?

- Inte en käft.

- Bloggaren och löparen Masse lär ha stått och hejat?

- Jodå, om han sett mig, hade jag säkert fått ett ord på vägen, men eftersom jag startade bortåt en timme efter alla andra kändisar och dessutom springer i en långsammare division, hade till och med fotspåren efter honom blåst igen när jag passerade hans påhejarplatser, var det nu kan ha varit.

- Hur kändes det att springa helt inkognito?

- Säreget, men inte helt oangenämt. Ensamheten har sin diskreta charm.

- Träffade du över huvud taget någon du kände där på Lidingö?

- När bussen sniglade sig fram bland de alltför många privatbilarna på väg till Lidingövallen, såg jag genom fönstret studenternas coach, Lorenzo, älga över en gräsplan med okänd destination. När bussen till slut kom fram hade troligen hela löparbloggosfären gett sig av bort till startplatsen och väl där hann jag precis se startgrupp två springa iväg. I vimlet stötte jag på Ola från Vallentuna FK, som önskade lycka till, men i övrigt omgavs jag av idel okända ansikten hela dan.

- Hur kändes det?

- Som jag sagt, var det en säregen men inte helt oangenäm upplevelse.

- Du har antytt att du disponerade ditt lopp förståndigt. Kan du utveckla det lite närmare?

- Efter ett par kilometer hittade jag ett bekvämt löptempo kring sex och en halv minut per kilometer, lite långsammare i kuperad skog och lite snabbare på bättre vägar. Jag gick uppför delar av de tre backar jag planerat att gå uppför under första halvan av loppet, Killingebacken, Ekholmsnäsbacken och backen efter Hustegaholm. Jag noterade att jag inte förlorade mer än tjugo meter för varje hundra meter jämfört med dem som valt att springa uppför. Sedan trasslade jag mig lika förståndigt igenom ”mörka skogen” med dess allt annat än löpvänliga upp- och nerförsbackar. Medan många andra flåsade, försökte jag springa med jämn ansträngning, vilket innebar korta gångpauser här och där. Farten var inte hög men i gengäld blev jag inte heller så trött som jag brukar. Jag sprang förbi många långsammare löpare men blev också omsprungen av snabbare sådana som startat i senare grupper, vilket vållade en del trängselproblem, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken kategori jag själv tillhörde, det vill säga om jag skulle hålla till vänster eller till höger. En del snabbfotingar briljerade med mycket spektakulära, improviserade vägval i naturen, men själv sprang jag inte en meter i onödan. I Grönstabacken efter 20 km tog jag det lugnt och åt lite marsipan inför den väntande hårda avslutningen. Eftersom jag hoppade över alla officiella vätskekontroller, förlorade jag inte så mycket tid på att i stället gå i de tunga backarna och käka och dricka under tiden.

- Vad stoppade du i dig då?

- Knappt fem deciliter avslagen cocacola spetsad med dextropur och cirka 50 gram marsipan, alltsammans från vätskebältet.

- Det var inte mycket för tre mils löpning?

- Nej, men jag kände ändå varken törst eller energibrist.

- Är det inte synd att betala så mycket utan att smaka på vad det officiella bordet har att bjuda?

- Det trängs och slabbas så dant vid kontrollerna och jag vill ogärna ha min mundering nersölad, i synnerhet inte skorna. Jag lät mig dock väl smaka både före och efter loppet. I mål tog jag två muggar blåbärssoppa och en välbehövlig mugg kaffe och innan jag gick hem fick jag, i brist på nypondito, ytterligare två muggar båbärssoppa, så nog försåg jag mig för minst 700 kronor.

- Av mellantiderna att döma höll du tydligen ihop ditt lopp föredömligt även under den sista milen. Den gick lika snabbt som under ditt bästa lopp för fyra år sen, men differensen i den positiva splitten stannade nu vid åtta minuter jämfört med det dubbla då och under ditt eländiga lopp för två år sen tappade du ännu mer på slutet?

- Eftersom jag konsekvent brukar gå i de tre största backarna, Grönstabacken, Aborrbacken och Golfbanebacken, tar denna tredjedel av banan alltid längst tid, men frånsett nämnda backar sprang jag det mesta av den sista milen denna gång, vilket syns på mellantiderna. Enligt protokollet förbättrade jag mina placeringar med tusen platser under den andra halvan av loppet och jag minns att jag sprang förbi många trötta löpare på slutet, i synnerhet mellan  26 och 28 km, där jag höll ett stabilt tempo kring 6:25/km. I Burebornbacken en kilometer från mål tassade jag upp utan problem på trötta men lätta ben och sen var resten en ren njutning. När jag gled in på Grönsta gärde fick jag till och med en liten tår i ögonvrån.

- Så pass?

- Jodå, även gamla löpare har känslor. 

- Varför heter det förresten ”Burebornbacken”?

- Jag stod där förra året och hejade, när hon sprang uppför backen på snabba ben samtidigt som hon hade luft att prata oavbrutet i flera hundra meter. Det var imponerande och efter det har jag lovat mig själv att aldrig mer gå i den backen.

- Lundbäckbacken i Vasaloppet och Magnussonbacken i Lahtis är kända liksom Mühleggbacken i Salt Lake City. Nu har vi tydligen Burebornbacken på Lidingö att hålla reda på också. Finns det ingen Jumperbacke?

- Möjligen en slingrande, svag nerförsbacke i en doftande tallskog någonstans. Nerförsbackarna i lördags var i allmänhet för branta för mina knän.

- En nyhet för året var tydligen att tidtagningschippet satt på skon i stället för på nummerlappen. Hur var det?

- För löparna är väl pipmatta eller pipbåge skit samma. Tråkigare i så fall att man har behållit de intetsägande placeringarna vid 5,5 och 20,2 kilometer, eller 20,4 som det mer korrekt borde heta. Det är tur att man har en egen klocka med 100 mellantider. Eftersom jag sedan gammalt vet var de står, missade jag inte en enda kilometerskylt. Vill du höra mina kilometertider?

- Nja. Det blir kanske lite mycket siffror?

- En av våra läsare har uttryckligen deklarerat att hon önskar höra ALLT.

- Nja?

- Här är de i alla fall. Den första siffran anger tiden från startskottet ner till den egentliga startpunkten: 1:16, 6:09, 5:49, 6:10, 6:11, 6:36 (Killingebacken), 6:28, 6:48 (Ekholmsnäsbacken), 5:59, 6:17, 6:38 (Hustegaholmsbacken), 6:30, 6:18, 6:09, 6:21, 6:40, 6:35, 6:57, 6:40, 7:11, 7:18, 7:41 (Grönstabacken), 7:13, 6:40, 6:40, 8:05 (Abborrbacken), 7:16, 6:26, 6:22, 7:35 (Golfbanebacken), 6:01.

- Noterade du annars något nytt eller intressant under loppet?

- Jag förvånades över hur unga alla var runt omkring i spåret. De åldringar jag såg sprang jag snart förbi och ifrån, Eftersom jag kom först på 92:a plats av 212 fullföljande 60-åringar, måste de snabbare gamlingarna har startat före mig. En av dem tycks ha sprungit på 2:23:36, vilket är ofattbart.

- Du har antytt på annat håll att du stannade kvar i målområdet och tog emot de sista löparna. Stämmer det?

- Ja, det är en trevlig tradition. Jag gillar den avslagna stämningen när nästan alla har gått hem och man börjar plocka ihop efter festen i skymningen. Det var dessutom en sällsynt fin kväll. Vinden hade stillnat och luften var ljum, och när den sista, nästan tomma Lidingöloppsbussen åkte över bron mot Ropsten, lyste himlen magnifikt röd över Värtan.

- På sidan ”Löparen 2007 (4)” ovan står att läsa, hur du efter loppet för två år sedan tömde ditt maginnhåll på ett flertal ställen mellan Grönsta och Ropsten. Törs man fråga hur du mådde efter loppet i lördags.

- Inga problem i den vägen. Jag åt min medhavda matsäck med god aptid efteråt.

- Det lovar ju gott inför SUM, dit du tydligen är anmäld?

- Det lovar inte ett dugg. Att starta på SUM, är att beträda helt okänd mark, inte bokstavligen eftersom jag känner banan väl, men jag är helt enkelt skitskraj för hur jag kommer att må. Jag har aldrig sprungit så långt utan att göra långa mat- och vilopauser och jag vill ju inte komma en hel timme efter alla andra i mål.

- Det ska säkert gå bra?

- Det vet ingen något om, allra minst du.

                                         ¤    ¤

Berlin Marathon!  Nog klingar orden skönt i varje maratonlöpares öron. Här har de tre senaste världsrekorden noterats och här har många motionslöpare gjort sina bästa tider genom åren.  Årets lopp, det tjugonionde i ordningen, sprangs i söndags i strålande sensommarväder inför en lika stor som entusiastisk publik. Maratonkungen Haile Gebrselassie segrade för fjärde året i följd, men den 25-gradiga värmen lurade honom denna gång på ännu ett världsrekord och bland snitsarens deltagande bloggkollegor, Karin, Nix, Masse, Dunceor, MarathonMia, Söderbruttan med flera, sprang de flesta, med få lysande undantag, tidsmässigt ett gott stycke under sin bästa förmåga. För detaljerade berättelser kring deras skiftande upplevelser under maratonloppet  hänvisas till respektive bloggar. Den flitige kommentatorn av snitsarens blogg, Startnummer X, sprang sträckan på 3:38:25, vilket gav honom 6949:e plats totalt och 1226:e plats i åldersklassen för män mellan 45 och 50 år. Då den duktige Uppsalalöparen saknar eget forum i bloggosfären, ges han, som traditionen bjuder, möjlighet att lätta sitt sinne i en öppenhjärtig intervju här hos snitsaren:

- Vi gratulerar till att ha fullbordat Berlin Marathon 2009.

- Tack!

- Vi säger väl du för enkelhets skull?

- Ja, det är på tiden att jag kommer ut som människa.

- Tiden 3:38:25 var nästan 16 minuter sämre än ditt personliga rekord från Boston i våras. Som en jämförelse kan dock nämnas att den extra tillförordnade administratorns för denna blogg, allas vår jumpers, enda officiellt genomförda maratonlopp slutat på 4:40:01. I det perspektivet sprang du väl inte så pjåkigt ändå?

- Av skäl som kanske blir tydliga längre fram måste jag säga att jag är väldigt nöjd med loppet. Att vissa kändisar sprang rätt mycket bättre spelar ju ingen som helst roll. Varje lopp är unikt och jag är varken någon Haile eller någon Gabriel Selassie.

- I en kommentar på snitsarens blogg kastade du så sent som på fredagen in en hopknycklad brasklapp där det stod att det kliade i näsan och att du var lite ”hängig”. Gick klådan och hängigheten över eller förvärrades krämporna till hinder för en fullgod löpning på söndagen?

- Näsklådan uttvecklades till en ordentlig snuva, dock bara i högra näsborren och vid startnummerutdelningen på Tempelhofs gamla flygplats kände jag mig nästan febrig. Därför kändes marathonstarten rejält i fara. Söndag morgon var dock snuvan borta så jag beslöt att ändå pröva att starta men ambitionsnivån sattes bestämt till ”att ta sig i mål och få medalj”. Detta gick ju bra, men på måndagen kom förkylningen tillbaka nu i vänstra näsborren och den har inte försvunnit ännu.

- Ovan nämnde jumper, som hela söndagsmorgonen, medan hans påhejerska avnjöt ett längre långpass i det vackra höstvädret, satt vid datorn och blippade fram mellantider, förundrades till en början över den lusiga öppningsfarten hos flera av löparna i Berlin, i ditt fall 26:41 på de första fem kilometerna. Först när slutkilometerna påstods ha avverkats i sprinterfart, i ditt fall 4:24 per kilometer, insåg han att mellantiderna dittills angivits som bruttotider. Nog tycker man att de ordentliga tyskarna borde klara av att räkna ut nettomellantider? Eller hur?

- Det där med tyskarnas punklighet är bara nys! Det är möjligt att tågen var punktligare än i Sverige vid någon tidigare tidpunkt i historien. Den tyska så kallade punktligheten är snarare en form av orubblighet som antagligen har sin grund i en mild autism. Därför fortsätter man att rapportera bruttotider fast man lika gärna skulle kunna visa nettotiderna.

- Men du hade kanske en egen klocka med dig när du sprang?

- Jomenvisst

- Jumpers klocka kan lagra 100 mellantider. Hur många kan din lagra?

- Tillräckligt många för mitt behov. Fast trycker man fel, så kan det bli lite få mellantider.

- Då kunde du i alla fall konstatera att du öppnat nästan i samma fart som i Boston. Halvmaratonskylten passerade du efter ganska precis 1:40, att jämföra med 1:38 i rekordloppet. Vad tänkte du då?

- ”Det knallar ju på ganska bra”.

- Sen började kilometertiderna krypa över fem minuter, för att till slut matcha jumpers långpasstempo kring närmare sex och en halv minut per kilometer. Var du så trött?

- Inte trött, men jag började huttra i min våta ”Sverige”tröja så jag tänkte det är bäst att jag tar det lite lugnt. Jag tog en paus, gick på toa, tittade på loppet, satte i mig några druvsockertabletter tills jag kände mig piggare. Då joggade jag vidare men i ett lugnare tempo. Dessutom kände jag tydligare att energidepåerna var på upphällning. Det kan ha berott på att jag inte kolhydratladdat (alls!) eller på förkylningen. Virusbekämpning kräver fräscha mitokondrier. Energin återkom efter att jag satt i mig lite äckelgel, men jag hade för lite sådant med mig. Det var ganska få drickastopp som bjöd på energidryck och dessutom var de vätske-stationer som fanns ganska lätta att missa.

- Du kanske rent av gick lite grann som på Stockholm Marathon senast.

- Det kan synas så utifrån men här var jag nog mer herre över sitationen och ville inte riskera något eftersom jag ändå kände att jag hade en infektion i kroppen. Jag slog helt enkelt av på takten.

- Du kanske tänkte att ”vad fan ska det tjäna till att plåga sig för några minuter hit eller dit”?

- Inget sådant, enbart positiva tankar. Jag känner mig rejält nöjd med loppet.

- Så brukar i alla fall jumper tänka. Han avskyr att plåga sig när han tävlar. Vad tycker du om det?

- Det var faktiskt ganska lite av plåga denna gång och därför så känns det så mycket bättre efteråt.

- Du höll tämligen jämna steg med de yngre bloggarna Karin och Nix under större delen av loppet innan de drog ifrån i takt med att du tappade fart. Karin startade framför dig, men av bruttomellantiderna att döma sprang du bara några sekunder bakom henne vid 25 och 30 km. Var du ifatt henne någon gång eller såg du bara hennes rygg?

- Visst, jag tog rygg på henne men när hon oförhappandes slutade springa, stannade jag och hälsade. Hon fortsatte att gå och jag sprang vidare med ett ”kör hårt” ringande i öronen. Vid 32 km bestämde jag mig dock för att inte göra det utan tog en paus.

- Nix som startade bakom dig, måste ha sprungit förbi någon gång mellan 30 och 35 km. Minns du något av det eller var du för trött?

- Jag var inte alls trött på det sättet utan tog det som sagt lugnt. Han smet antagligen förbi när jag var på toa.

- Pratade du med någon av de två före under eller efter loppet?

- Som sagt bytte jag några fraser med Karin.

- Jumper undrar om ni i så fall pratade skit om honom? För i så fall tycker han att ni ska ge fan i det! Han gör så gott han kan, även om han inte kan springa lika fort som ni?

- Nej, vi framhöll hans storhet som löpare.

- Du skrev en i kommentar på någon annan blogg, att loppets startfält bestod av 39999 Linnéalöpare och du, en inte helt korrekt uppgift eftersom åtminstone Dunceor och Gebrselassie sprang i andra färger. Tydligen kände du dig dock åtminstone på papperet liten och ynklig bland de fruktade svartklädda löparna. Med facit i hand, hur upplevde du den anrika klubbens närvaro före under och efter loppet?

- Det verkar mest ha vart danskar som sprang. Det gick inte 10 meter utan att det stod en gäng flaggviftande danskar som skrålade ”Vi er Röde, vi er Vide…”

- På flyget hem från Boston hamnade du bredvid två kenyanska löparstjärnor, vilket du förtjänstfullt skildrat i en teckning på snisarens blogg. Det lär till och med finnas några svårtolkade fotografier från mötet under resan. Nu påstår bloggerskan MarathonMia att hon träffat maratonkungen själv på flygplatsen i Berlin. Ska vi tro på det?

- Nej!

- Fick kanske du en skymt av den leende etiopiern, eller har du något annat spännande möte att berätta om?

- Visst, hans fejja fanns på medaljen!

- Efter Kungsholmen Runt travesterade jumper sig själv med de vitsiga orden ”Skit i Boston och Berlin, ty i Rålambshovsparken finns det inga bajamajor”. Sådana fanns mycket riktigt i den tyska huvudstaden, men köerna till dem lär ha varit kilometerlånga, vilket i kombination med den kraftiga tyska maten ska ha vållat bekymmer. Sällan har det skrivits så mycket på olika löparbloggar om underlivets tömningsproblem som efter detta lopp. Fick du gjort vad du skulle?

- Jag har inte läst något sådant och det var ingen kö till en enda av de major jag gick på. Då menar jag att det var helt tomt vid dem. En del stod visserligen lite underligt till och många stod dessutom utanför området. Jag har en känsla att folk ställde sig i första bästa kö utan att tänka så mycket och utan att kolla runt. Toabesöket under loppet gällde bara det mindre bestyret och Berlin har ju gått om grönområden.

- Vad då  ”gått om grönområden”?

- ”Gott om”, pucko!

- Har du hört historien om när Kålle fyllde år och skulle beställa bord för hundra personer på en restaurant?

- Nej.

- ”Bord för hundra personer, nej det kan vi inte gå iland med”, sa hovmästaren. Vet du vad Kålle svarade då?

- Nej.

- ”Det är klart att man inte kan gå iland om man inte har gott om bord”.

- Jaha.

- Fattar du, ”gott om bord”?

- Jo då.

- Men du tyckte inte att det var roligt?

- Jo då.

- Du hade din påhejerska med dig i Berlin. Såg ni något av varandra under loppet?

- Jag såg inte henne, men hon såg mig.

- Vad brukar din påhejerska ropa när hon hejar?

- Hon fipplade med kameran för att försöka fånga mig in action. Det var dock bara mössan och ena örat som syntes på bilden.

- Fipplade? Det var ett skojigt ord?

- Jaha.

- När jumper och hans påhejerska tillsammans med snitsaren och hans butler och sköterska under en tågluff häromåret bland annat besökte Berlin, joggade de två förstnämnda i en park mellan Innsbrucker Platz och Schöneberg. Var ni där?

- Tror inte det.

- Gick ni kanske längs den gamla murens sträckning mellan East Side Gallery och Potzdamer Platz?

- Ja, på väg till startområdet.

- Vad gjorde ni annars i Berlin då, mer än sprang respektive hejade på?

- Hälsade på Käte Kollwitz och Berthold Brecht. Såg den där blå porten med kamelerna på något museum. Gick på Zoo, men Knut var inte där, vi såg bara en stackars panda med diarré. Gick runt lite på höjderna(!) i östra stadsdelarna.

- Det här var din fjärde av fem möjliga Big Five Marathons och nu återstår bara Chicago Marathon för att meritlistan ska bli komplett. Känns det uppfordrande?

- Ja!

- I en kommentar på snitsarens blogg har du dock nämnt något om att detta lopp nästa år enligt tillgängliga turlistor kolliderar med det årets enda transport till Tristan da Cunha. Stämmer det?

- Det får vi se.

- Med kniven på strupen, vilken av de två begivenheterna skulle du föredra?

- Tristan förståss!

- Om du skulle utse ”Big Five Islands”, vilka öar skulle du välja då? Snitsaren menar då inte Grönland, Madagaskar, Borneo och så vidare utan de öar som utöver störst dragningkraft på dig. Har du förstått frågan?

- Ja!

- Och vad svarar du?

- Om man borser från de öar jag bott på under en stor del av livet, svarar jag: Svenska Stenarna, Lågskär, Tristan da Cunha, Syd Georgien och Newfoundland.

- På tal om trevliga öar, har en del Linnéalöpare förvarnat om att jogga runt och njuta av Lidingöloppet en vecka efter maratonloppet i söndags. Gissningsvis är det inget för dig?

- Ska nog bota min förkylning först. Annars känns det inget speciellt i kroppen. Inga skavsår, inget ont i väsnsterfoten som hämmade löpningen en månad efter StM. Ingen jätteträningsverk utan mer som efter ett vanligt ordentligt långpass. Ingen känsla av misslyckande eller grämelse över uteblivna världsrekord.

- Jumper går och funderar på att anmäla sig till SUM, det vill säga fem mil längs Sörmlandsleden i oktober. Tror du att han orkar så långt?

- Självklart.

- Men SUM är inget för dig?

- ZUM, ZUM, ZUM.

- Så vilket blir ditt nästa lopp?

- Bålsta halvmarathon kanske?

- Vad föreställer medaljen du fick i söndags, förutom då ”fejjan” på den leende världsrekordhållaren? (Om du svarar Brandenburger Tor, slår jumper ihjäl dig, säger han).

- En snöripa!

- En fläkt snöripa?

- Ha ha.

- Har du annars något spännande att berätta från resan eller livet i övrigt?

- Nej, en revisorstyp som jag har inget spännande att säga.

- Tack för att du tog dig tid och lycka till i fortsättningen av ditt löparliv!

- Tack för det! Just nu återstår enbart två marathonlopp innan pensionen, ett i Stockholm och sedan ett i Chicago, men därefter kommer jag nog att sluta med marathon helt och hållet. Kanske Månkarbo marathon någon gång, men annars blir det nog fokus på kortare lopp.

- Du säger att du ska springa ännu ett maratonlopp i Stockholm. Är du anmäld till Stockholm Marathon 2010 eller tänker du på jubileumsloppet 2012?

- Jag menar 2010, fast jubileumsloppet kanske måste avspringas även det.

- Jumper går och funderar på om han ska göra ett sista försök att ta sig runt det förstnämnda loppet nästa år. Vad tycker du?

- Varför inte, i lugnt joggartempo borde det ju gå om inte marathonvirusarna slår till igen. Tydligen kan de dock ta ledigt en stund mitt i infektionen, vilket är intressant.

- Har du saknat någon fråga? I så fall har du möjlighet att ställa och besvara den här?

- Nej.

I perfekt löpväder och inför en fläckvis månghövdad och entusiastisk publik sprangs i lördags årets upplaga av Stockholm Halvmarathon, eller kort och gott Stockholmhalvan, som denna blogg valt att kalla loppet för att undvika dess egendomliga svengelska officiella benämning.

Bland snitsarens eller honom närstående bloggares kommentatorer utmärkte sig de två studentlöparna NiklasN och Clarre, vilka båda kom i mål på en tid strax under en och en halv timme, medan MarathonMia, aldrig mätt på löpning, sprang loppet utom tävlan som ett slags löpande privat hejerklack. Medial uppmärksamhet väckte även den före detta höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, som gjorde debut på sträckan med den utmärkta tiden 1:46:04. Att det inte räcker att ha unga spänstiga ben för att springa halvmaraton, intygar säkert hennes kollega Stefan Holm, som dåligt tränad plågade sig i mål med tiden 2:03:11 på samma distans i våras. Under de sista kilometerna skall han ha lovat sig själv att ”aldrig mer sätta sin fot i Göteborg”, där loppet gick.

I denna konkurrens tycks löparbloggosfärens egen avdankade höjdhoppare, den tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper, ha stått sig väl. Med tiden 1:56:25 kom han på 4159:e plats totalt och på 80:e plats av 172 deltagare i klassen för män mellan 60 och 65 år. Än mer imponerade hans jämna löpning, där kilometertiderna stadigt pendlade kring 5:30 och placeringen enligt de officiella mellantiderna stadigt  förbättrades under loppet. I mål såg han enligt frånvarande vittnen mycket fräsch ut och om någon velat höra på, hade han berättat följande om sitt äventyr och som brukligt är hade han valt att göra det i historiskt presens:

”För att  hinna komma i rätt stämning inför loppet, anländer jag i god tid till Kungsträdgården, där jag strosar runt i en dryg timme innan jag byter om till mina tävlingsskor, Adistar Comp 4, och lämnar in min persedelpåse. Jag hälsar diskret på Vallentunaveteranerna Conny och Tommy och ännu mer diskret på Studenternas NiklasN och Clarre och ställer mig slutligen och försöker se cool ut i närheten av några församlade Linnéalöpare. Av dem jag kan namnet på, Karin, Söderbruttan, Spring i benen, Tone och MarathonMia, ska bara den sistnämnda springa loppet, dock tydligen utom tävlan som något slags påhejare åt en bekant debutant. Där gäller det att hålla sig undan, tänker jag, som hört sagda Mias skrik på flera hundra meters håll under Premiärmilen. Övriga svartklädda flickor ska, om jag rätt uppsnappat, stå och heja vid slottet. En halvtimme före start sällar jag mig till de seriösa löpare som värmer upp på Slottskajen. Lite lätt joggning och två snabba så kallade strides får räcka innan jag ställer mig långt bak i startfålla D. Det är trångt om utrymmet, men när skottet smäller och vi väl kommer över pipmattan, är det inga problem att hålla rätt fart. Möjligen känns det som om löparskocken har onödigt bråttom. Jag ser att maratonräven från Vallentuna, Bruno Rimbe, med en obruten svit av Stockholm Marathon på sin meritlista, glider upp på min vänstra sida. Samma sak skedde lustigt nog under mitt förra lopp för tre år sen (se sidan ”Löparen 2006″ ovan (snits anm)), men något Startnummer X ser jag däremot inte på min andra sida som den gången. ”Hej Bruno” hälsar jag och vi växlar några ord fram till Mäster Samuelsgatan, där han med ålderns rätt försvinner bakåt i fältet. I stället ser jag den gulblåa Vallentunatröjan på ovan nämnde Conny ett femtiotal meter framför mig och ska så göra under större delen av loppet. Jag konstaterar att jag startat i en fart av 5:30 per kilometer, vilket indikerar ett lopp i nivå med min kapacitet. I uppförsbackarna runt Vasaparken sjunker farten till 5:40/km för att sedan i nerförsbackarna mot Karlbergskanalen öka till 5:20/km. Här börjar jag leta i publiken efter Johan, som bloggledes förvarnat om att söka sig hit, men som vanligt ser han mig innan jag ser honom. I vår inbördes observationskamp står det nu 5-3 till honom, tänker jag när jag passerat. Hans ord på vägen, att jag ”ser stark ut”, känns inte som en lögn och den utslitna sången ”Just idag är jag stark” dyker också upp i min hjärna när jag tassar vidare på lätta ben och jag märker att jag börjar springa förbi många trötta löpare. På Lindhagensgatan roar jag mig med att räkna steg på mig och mina medtrafikanter och medan jag håller mina 180, lunkar de flesta andra fram med 160 steg per minut. En del av dem flåsar också lite svårförklarligt eftersom det knappast är lungvolymen som begränsar syreupptagningen, ännu mindre förmågan att springa ett halvmaraton. Själv klarar jag att andas i 4-takt, det vill säga på vart fjärde steg, åtminstone så länge jag springer på plan mark. Vid Rålambshovsparken noterar jag loppets första ”buskskvättare”, en beteckning jag kommer på i samma stund som jag ser dem. Min egen lätta pissnödighet ignorerar jag i vetskap om att den brukar gå över, allteftersom tilltagande vätskebrist tömmer urinblåsan bakvägen. Här efter nio kilometer dricker jag också för första gången under loppet och ska sen inte göra det igen förrän efter sexton vid Tanto. Det slabbas vådligt vid vätskestationerna och under sådana här korta lopp är det viktigare att hålla löparskorna torra än strupen våt. På Norr Mälarstrand tätnar sedan publikleden, och när jag springer förbi Stadshuset och vidare mot Gamla Stan, skriks det för fullt. På Slottskajen efter 12 km står så den utlovade hejarklacken från IF Linnéa. Jag försöker göra mig sedd över gatan, men den lilla skaran tycks ha fullt upp att heja på de löpare som passerar mot mål i motsatt riktning. Jag hör hur Karin ryter åt några damer som står i vägen för löparna och jag minns hur jag själv blev utskälld när jag som åskådare 2007 hindrade en löpare från att slicka broräcket i en kurva.  Jag tänker att ”en del har bråttom när de springer”. På Skeppsbron hinner jag upp två farthållare, klädda i Linnéas färger. Enligt deras flaggor ska de springa för en sluttid på 2:00, medan jag håller ett stabilt tempo mot 1:55-1:56. När de sedan håller jämna steg med mig, får jag svårt att få ekvationen att gå ihop, vilket jag också påpekar för en av dem. På Söder Mälarstrand börjar loppet kännas av ordentligt och benen stumnar, men jag vet av erfarenhet att det går att springa ändå och farten håller sig stabilt kring 5:30/km. På Bergsunds Strand speglar jag mig i de låga skyltfönstren och kan konstatera att löpsteget är fortsatt lätt och att frisyren och den allmänna framtoningen är som jag önskar, vilket är tur eftersom jag strax därefter får syn på Fredrika Ultraschmultra i publiken. Hon gör allt för att undvika att se mig, gissningsvis har hon bara ögon för svart, men när jag ropar ”hallå”, vinkar hon glatt. Någonstans efter golfbanan vid Tanto har min privata påhejerska sedan lovat att stå efter sin arbetsdag på biblioteket, och mycket riktigt, en bit ut på gräsmattan ser jag henne på långt håll. Jag gör en extra sväng för att kunna hälsa ordentligt innan jag ger mig av uppför Söders höjder med en dos nyladdad energi. Den som tror att man måste måste betala medlemsavgift i IF Linnéa och backträna med dem i deras hood för att att vara en vinnare på detta avsnitt av banan, skulle se mig nu. Här det IK Kometen som regerar! Jag springer förbi löpare hela tiden och först i den allra sista knixen av S:t Paulsgatan känner jag att det faktiskt går uppför. Nerför Götgatsbacken leker jag sedan trasdocka för att skaka loss musklerna och ladda batterierna inför en planerad snygg avslutning. På Skeppsbron möter jag MarathonMia med skyddsling på väg åt andra hållet och strax därefter springer jag förbi ovan nämnde och vanligtvis betydligt snabbare Tommy, som dock hinner förklara att han tränat dåligt och inte sprungit så här långt på två år. Sedan spanar jag efter hejarklacken från Linnéa och när vi till slut uppmärksammar varandra, gör jag några höga krumsprång och andra piruetter. Måhända överdriver jag min föreställning en smula, men efter 20 km blir man lite busig och själv blir jag glatt förvånad över mina spänstiga ben. I den allra sista svängen före mål står åter falkögat Johan och ropar mitt namn. 3-6, konstaterar jag, innan jag spurtar i mål på spänstiga steg och med ännu ett stabilt halvmaratonlopp på meritlistan. Efter en Gainomax, tre dubbla knäckebrödssmörgåsar med ost och en kopp kaffe samt nya kläder på kroppen går jag sedan runt i den tilltagande skymningen och myser i min ensamhet, tills påhejerskan lokaliserar mig och följer mig bort”. 

När jumper avslutat sin berättelse, flinar han en stund för sig själv innan han tillägger, ”Ja jädrar i det!”, vad han nu kan mena med de orden. Hur som helst tackar vi honom för en visserligen tråkig men dock berättelse och önskar honom lycka till i hans fortsatta karriär. Om någon av snitsarens läsare önskar chatta med den populäre löparen, står slussen här nedan öppen i åtminstona en vecka framåt.

Som den minnesgode erinrar sig, administrerades denna blogg för länge sedan av en äldre gentleman, kallad Butlern. Med vanliga mått mätt var han föga mer än en inskränkt gammal kuf som framlevde sina dagar i förutsägbar enformighet och många gjorde också narr av hans struttiga gång och hans enfaldiga, lismande underdånighet. Den som orkar studera hans arbete ska dock finna detta utan anmärkning och om hans flit och plikttrogenhet vittnar inte bara 85 blogginlägg utan även många idéer och utkast i bloggens gömmor. Om nedanstående, nyligen återfunna intervju från hösten 2008 är avslutad och granskad, är oklart, men som en hyllning till sin före detta tillförordnade administrator har snitsaren beslutat publicera den i befintligt skick. Måhända hoppas han med denna gest också förmå sin butler att återvända till herrehuset.

                                                                           ¤              ¤

”I franskklassicismens salonger skulle en man av värld vara bildad men inte lärd. Kunskap om världen skaffade man sig genom att i lagom doser umgås med de sköna konsterna och med annat bildat folk, inte genom studier. Lärdom var bara till för pedanter. Att på allvar fördjupa sig i ett kunskapsområde var föraktligt, ja värre, det var löjligt”.
 
Så skriver Catharina Grünbaum i boken ”Strövtåg i språket”.  När en ängslig butler, alltid angelägen att vara till lags, frågar snitsaren, om han tror att samma oskrivna lag även gäller i dagens salonger, skrattar han en god stund, innan han förklarar: 
 
- Äger du detaljkunskap, bör du vakta din tunga. Folk i allmänhet tycker inte om att bli upplysta utan anledning. 

- Hur menar du?

- Ideligen droppade latinska växtnamn brukar sällan falla i god jord under en trevlig skogspromenad. Möjligen kan du plocka en blomma och låtsas syna den intresserat men diskret. På begäran upplyser du sedan om att den lilla obetydliga korsblommiga örten kallas ”backtrav” eller på latin ”Arabidopsis thaliana” och att den har nått världsrykte inom den moderna genetiken. Eftersom du inte vet mycket mer än så, bör du sedan försiktigt  byta ämne. Prisa mjölkörtens färg eller gulmårans doft men låt andra visa sin bildning. Till denna hör att vitsippan heter ”Anemone nemorosa” och blåsippan ”Anemone hepatica”. När modernare floror med genetiken i ryggen vill föra den senare blomman till ett eget släkte och kalla den ”Hepatica nobilis”, anses det petigt och klåfingrigt av dem som med möda lärt sig ett halvdussin latinska namn. 

- Du kan alltså latinska växtnamn?

- Några sådana fastnade som bonuskunskap under ungdomens exkursioner med flora i hand och sitter kvar i minnet som annat strunt från den tiden. För övrigt räcker det att kunna de svenska namnen på några ogräs för att anses som expert bland vanligt folk.

- Men inte bland botaniker?

- Skulle knappast tro det.

- Är det likadant med dina kunskaper i övrigt?

- Snitsarens signum är att äga detaljkunskap om perifera delar av oväsentliga ämnen.

- Idrottshistoria?

- Snitsaren minns sin barndom och till denna hörde en del idrott.

- Flaggor och nationalsånger?

- En presenterad kartbok med alla världens flaggor och en funnen internetsida med alla världens nationalsånger väckte härom året temporärt intresse för dessa udda  ämnen, som torde hamna tämligen högt på en nördighetsskala. I själva verket vet snitsaren mycket lite om såväl heraldik som musik.

- Finsk grammatik?

- Ha ha ha !

- Vad då, ”ha ha ha”?

- Snitsaren kan inte säga så mycket som flaska på finska.  Jo förresten, ”flaska” kan han faktiskt säga.

- Jaså, vad heter det då?

- ”Pullo”.

- Är du inte specialist på något?

- DSJB.

- Du menar ”Det stora jättebrevet”?

- Ja, men bredvid Oddvar Moen är vi alla ändå noviser.

- Inget annat?

- Snitsaren torde vara världens främste expert på nujpraw.

- Ditt eget språk?

- Nujpraw är snarare ett slags stenografisk skrift med egna tecken, som för att kunna mumlas under läsning har givits ett uttal. Exemplet på sidan ”Fekalier” ovan är bara en transskribering med latinska bokstäver.

- Hur säger man ”God dag” på nujpraw?

- ”Go da”

- Det var ju enkelt, men hur säger man ”Jag var ung en gång för länge sen en flottare med färg och alla flickor var som vax uti min famn”?

- ”Ce ve uge ej gje fe lej sene ej fletere we faj me ale fli re ve zme vahe i mje fame”.

- Oj, det var många ”e”?

- De finns med för uttalets skull, men skrivs inte ut på nujpraw.  Hela raden ovan blir egentligen bara 34 tecken, ungefär hälften så många som på svenska.

- Vad tror du att Snoddas hade tyckt om din översättning?

- Ha ha ha ha.

- Är det inte lite knäppt att ha ett språk, som bara du förstår?

- En snitsare funderar aldrig i sådana banor.

- Vad är nujpraw till för?

- Det är till för sig själv.

- Ska det inte användas?

- Möjligen kan nujpraw användas när känsliga ämnen ska avhandlas. I sin brist på emotionell laddning lockar nujpraw till ärlighet. Frågor kring stil och språk blir meningslösa och något sådant som högt och lågt finns inte, vilket exemlet på sidan ”Fekalier” ovan visar.

- På nujpraw skulle du kanske till och med våga använda ordet ”jag”.

- Ja, ”ce” är inga problem. Om denna blogg vore en utlämnande jag-dagbok, skulle den behöva skrivas på nujpraw.

- Hemska tanke?

- Kanske det.

- Catharina Grünbaums utläggning om ”bildning” i motsats till ”lärdom” här ovan föranleddes av en språkdebatt kring ordet ”innan”. I polemik mot förment obildade språkvetare hävdade en kulturskribent, att ”innan” är en konjunktion, medan ”före” är en preposition. Det skulle alltså heta ”före solnedgången” men ”innan solen går ned”.  Kunskapen, att ”innan” använts som preposition i flera hundra år, fick hos denne kulturskribent stå tillbaka för hans envisa bildning. Vad har du för kommentar?

- Språkpoliser visar ofta bristande kunskap. Att många av dem anser sig bildade gör inte saken bättre. De flesta människor tycks ha någon språklig käpphäst, som de låter gnägga så snart tillfälle bjuds.

- Men inte du?

- Som ung har även snitsaren fått lära sig mycket dumt, som han inte kunnat låta bli att föra vidare. Förhoppningsvis är han klokare nu.

- Vad då för dumt till exempel?

- Liksom de flesta bildade människor fick även den lille snitsaren sig itutat att det heter ”äldre än han” och inte ”äldre än honom” och gissningsvis höll han inte inne med sin torftiga bildning.  Till denna hörde cirkelbeviset, att eftersom ordet ”än” är en konjunktion och alltså skall följas av en sats, måste det röra sig om en satsförkortning med ett utelämnat verb,  till exempel ”är” i detta fall.  

- Cirkelbevis?

- Hela resonemanget bygger på att ordet ”än” är en konjunktion, men varför det nödvändigtvis måste vara så, återstår att förklara.

- Det går alltså lika bra att säga ”äldre än honom”?

- Ja, om ordet ”än” i stället betraktas som en preposition. Att det kan fungera som en sådan,  bevisar den i allas ögon korrekta meningen ”Han är äldre än sin bror”. Detta klassiska motexempel har anförts av språkvetare i decennier, men vandringsmyter är seglivade,  i synnerhet bland bildat folk.

- Du föredrar uppenbarligen språkvetare framför språkpoliser, men vad skulle du kalla dig själv?

- Språkliberal och nyfiken.

- För en tid sedan klagade du när en yngre skribent använde verbens gamla svenska pluralformer i singularis. Var inte det ett språkpolisiärt ingripande om något.

- Jag lät min dåvarande administrator påpeka att det handlade om pluralformer, vilket förvånansvärt få ungdomar känner till.  Hur man än väljer att skriva, är kunskap aldrig bortkastad. Det kan vara bra att känna till hur kombinationen ”jag gingo” låter i äldre läsares öron.

- Ändå togs det illa upp?

- Som tidigare sagts, tycker folk i allmänhet inte om att bli upplysta utan att ha bett om det. När min budbärare trampade i klaveret, handlade det för övrigt mer om framförandet av budskapet  än om dess innehåll. Snitsaren ansvarar bara för det senare.

- Du skyller på Asgam?

- Möjligen på människornas oförmåga att kommunicera.

- Räknar du Asgam till människorna?

- Gamar är de sanna människorna.

- Saknar du honom?

- Han var en mycket kompetent administrator.

- Lika kompetent som sin efterträdare?

- Ja, lika kompetent som honom.

- Heter det inte ”lika kompetent som han”?

- Om du säger ”som sin efterträdare”, borde snitsaren kunna säga ”som honom”. Objektsform som objektsform.

- Ser du alltid så där logiskt på språket.

- Språket är inte alltid logiskt. Det heter som det heter, utan att vi förstår varför. När språkpoliser åberopar logik glömmer de bristen på logik och konsekvens i sitt eget språk.

- På dig låter det, som om det inte finns något som är rätt och fel i språket?

- Jodå, men språklagarna stiftas kontinuerligt och demokratiskt. Om tillräckligt många säger fel, blir det per definition rätt.

- I löparbloggosfären har det vid flera tillfällen diskuterats, om det skall heta ”maraton” eller ”marathon”?  Vilket är egentligen rätt?

- Uppenbarligen bådadera. Snitsaren skriver utan ”h” så som var vanligast när han var barn, men den engelska stavningen verkar vinna terräng bland yngre utövare av sporten. Att förmena de hjältar, som håller begreppet vid liv, rätten att stava det hur de vill, vore enfaldigt.

- Engelska? Kommer det inte från grekiskan?

- De gamla grekernas inflytande över modern maratonlöpning är nog försumbart och till skillnad från engelskan har svenskan i allmänhet inget ”th”, i grekiska låneord.

- ”Triathlon” eller ”triatlon”?

- Stavningen ”triatlon” ger visserligen mer än två miljoner träffar på Google, men eftersom sporten är ung och ordet nytt, skriver snitsaren som de flesta andra med ”h”. Möjligen kan han tänka sig stavningen ”triatlet” i anslutning till svenskans ”atlet”.

- Detta blogginlägg handlade från början om de oskrivna regler, som gäller i dagens salonger. Tror du att vårt samtal här skulle passa där?

- Nej, alltför många människor blir uttråkade av språkanalytiska diskussioner.

- Även läsarna av din blogg?

- De, som orkat läsa ända hit ner, är nog lätt räknade. 

- Har du något att säga till dem?

- Det blir inte roligare än så här.

Vem är du, vem är jag?  De skenbart enkla frågorna är lika närvarande idag som någonsin i schlagerns ungdom och svaren på dem lika kusligt undflyende. Inte ens vårt eget idylliska hörn av bloggosfären, kallat Snitsarbo, har förskonats från den skärande ökenvind, som blandar sand med sand.

De klentrogna människorna har länge velat förmena oss rätten att existera som fullvärdiga individer med egna tankar och känslor,  och när man nyligen på en närbelägen blogg började tala om ”människan bakom” oss, därmed reducerande oss till enkla kasperdockor eller, ännu värre,  till en och samma person,  var det inte utan att många här kände marken försvinna under fötterna. 

En stackars jumper, van vid sitt okomplicerade löparliv,  har inte varit sig själv sedan dess,  och i brist på annan sakkunskap vänder han sig nu till snitsaren för att söka svar på sin oroliga fråga:

- Vad är det som händer?

- Alla har väl någon gång som barn tänkt tanken att de inte finns till utan bara är något som som någon annan drömt eller hittat på. En del av oss fortsätter att fantisera upp i vuxen ålder. Då kallas det religion eller i bästa fall filosofi. Själv uttalar sig snitsaren ogärna om sådant han inte vet något om.

- Men inte kan det väl finnas någon som bestämmer över oss och leker med oss som om vi bara skulle vara kasperdockor?

- Ingen vet vad som finns utanför bloggosfären.

- Du menar IRL?

- Nej, begreppet IRL avser bara livet utanför tangentbordet. När du sitter här och pratar eller är ute och springer med dina vänner, befinner du dig fortfarande i bloggosfären. Vad som finns utanför denna,  kan vi bara spekulera om,  vilket många uppenbarligen gör. Snitsaren föredrar att tiga.

- Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen?

- Snitsaren uttalar sig ogärna generellt om vad ”man muss”. 

- Men inte kan vi väl vara samma person, du och jag och allihopa här, som en del säger?

- Fram till för ett par år sen var du och snitsaren identiska, medan vi nu bara har vår historia gemensam. Övriga här i Snitsarbo är var och en mycket annorlunda såväl oss två som sinsemellan.  Att vi råkat bo under samma tak tycks dessvärre vara en försvårande omständighet.

- Så man klumpar ihop oss bara för att vi råkat bo ihop?

- Det verkar inte bättre.

- Om du och butlern och Tildo var samma person, skulle  ju den individen vara helt sinnessjuk?

- Eller rikt och mångsidigt begåvad, vilket möjligen talar mot den djärva teorin.

- Så du tror att vi finns på riktigt i alla fall?

- På något sätt tycks det finnas något som upplever att det finns. Vi kan kalla det ”snitsaren” eller i värsta fall ”jag”. Låt oss gissa, att motsvarande gäller för dig, jumper.

- Cogito ergo sum?

- Snitsaren sysslar ogärna med cirkelbevis.

- Så du tror inte på de gamla filosoferna?

- Eftersom snitsaren inte läst dem, tror han ingenting. Vad beträffar snitsarens på oklara grunder ifrågasatta existens, finner han ingen praktisk anledning att fundera kring den. ”Snitsaren är snitsaren”, mer törs han inte säga.

- Är inte det en truism?

- Jo.

- Menar du, att ”snitsaren är snitsaren”, även om han inte skulle existera.

- Ungefär så.

- Kan man säga att ”jumper är jumper” också? 

- Du kan ju försöka.

- Eller säga  ”jag”?

- Det brukar duga åt de flesta.

- Kanske  ”appesjoos trastala enhet”?

- Ha ha ha ha!

- Minns du?

- Klart man minns.

- Ha ha ha ha?

- Ja, det var tider.

- Tror du han lever fortfarande?

- Vem då, Immanuel Kant?

- Nej, Spinoza-Harry?

- Törs man gissa att du talar om lektor Harry Tegnaeus.

- Efter vår tid lär han ha fått det lite fåniga smek- eller öknamnet Spinoza-Harry. Vår boss på Beckholmen, som också haft honom som lärare, hade en del sånt att berätta. Hur Spinoza kom in i bilden minns jag dock inte?

- Om han lever nu, måste han vara urgammal.

- Vem då, marinarkeologen eller Spinoza?

- Nej, Tegnaeus.

- Kan vi inte googla på honom? Han stavade med ”ae” tror jag?

-  Jädrar vad många träffar!  Tydligen har han skrivit  något slags avhandling om blodsbröder i Afrika nån gång på 1950-talet. Det skulle kunna vara vår man.

- Google föreslår också stavning med bara ”e”.  Pröva ?

- ”…docent i psykologi och pedagogik vid Uppsala Universitet samt professor i afrikansk religion vid Sorbonne…”

- Kan det vara han?

- Nog är det han alltid. Läs själv!

- Å fan, visste du allt det här?

- Historien om Rydeberg och Tengroth är ju väl känd och lär ha givit upphov till namnet ”Rydebergare” på så kallade geléhallon. Harrys historia var däremot i huvudsak ny. Att han hade varit i Afrika, nämnde han ju stup i ett, men inte, vad vi minns, att han skulle ha varit professor i Paris. Man kan undra vad han tyckte om att försöka lära ointresserade gymnasister i Mörby läroverk något om filosofi.

- Var det inte psykologi?

- Enligt våra betyg hette ämnet ”kristendomskunskap”, men så långt vi minns pratade han mest om sin tid i Afrika och Kina.

- Och ”appesjoos trastala enhet”?

- Uppenbarligen.

- Minns du?

- Klart man minns.

- Enligt den här artikeln ska han tydligen ha varit något slags minneskonstnär, men jag tvivlar på att han någonsin lärde sig mer än ett halvdussin namn i vår klass.  Fattar du hur han kunde sätta betyg på oss?

- Han gav väl  ”AB”  åt dem som han kunde namnet på,  medan resten fick  ”Ba”.

- Vad fick vi då?

- ”Ba”  står det genomgående i betygen,  så vi gjorde väl inget intryck på honom.

- Inte ens med ”appesjoos trastala enhet”?

- Tydligen inte.

- Men namnet ”Sandvall” kunde han uppenbarligen. Minns du?

- Klart man minns. 

- Kan du ramsan fortfarande?

- ”Rom kor galef, fil kol tess, tim tit och filemon”.

- ”Betyder det nåt särskilt?”

- ”Men Sandvall Sandvall Sandvall!”

- Ha ha ha ha! Stackars magistern såg ut som om han skulle dö. Minns du?

- Klart man minns.

- Ha ha ha ha?

- Ja det var tider.

- ”Gnosis i afton”, var inte det Sandvall också.

- Jo, han hade humor.

- Men ”appesjoos trastala enhet”, var i alla fall vårt bidrag?

- Och det var faktiskt roligt!

- Tror du att de, som läser det här, också tycker att det är roligt?

- Snitsaren tvivlar starkt på att de över huvud taget förstår vad vi pratar om.

- Borde vi inte förklara för dem?

- Om de ber snällt och överöser oss med smicker, kan frågan övervägas.

- Tror du inte att läsarna tycker att den här dialogen börjar bli lite väl privat. Att vi sitter här och blinkar menande och knuffar varandra i sidan, kan ju inte roa någon mer än oss själva?

- Den dag vi börjar snegla mot läsarens smak och stryka den medhårs, är det dags att lägga ner vår verksamhet.

- Så du bryr dig inte om vad läsarna tycker? 

- Jo, mycket.

- Hur går det ihop?

- Läsarnas gunst är guld värd, men inget att förvänta sig, än mindre eftersträva eller spekulera i.

- Om någon skulle skriva i en kommentar, att din blogg var en fånig prettoblogg, som man gott kunde vara utan? Skulle du bli ledsen då?

- Nej då. Kommentatorerna är i allmänhet överdrivet vördnadsfulla. Det är tur att Tildo fiser ibland.

- Får man kommentera din blogg hur man vill?

- WordPress har sina bestämmelser, som måste följas. I övrigt gäller vanliga regler om  hänsyn människor emellan. Om någon gjorde någon annan illa på snitsarens blogg, skulle vi naturligtvis sätta stopp. Snitsaren anser exempelvis att anonymitetsskyddet är viktigt.

- Peter Englund hade en oskriven regel om relevans i kommentarerna, vilket var begripligt med tanke på hans kändisskap och bloggens spridning. Hur är det på snitsarens blogg?

-  Ju mer galet ”off topic” bloggen kommenteras, desto roligare har snitsaren. Eftersom man får skriva om i huvudsak vad som helst i kommentarerna, blir begreppet ”bloggkapning” helt irrelevant. Snitsarens blogg vill vara ett forum för dårar.

- Du brukar hälsa varje ny kommentator ”välkommen till dårhuset”. Tror du verkligen att någon känner sig välkommen efter en sådan inbjudan?

- Den som i stället hälsats ”välkommen till vårt forum för seriös kulturdebatt”, skulle nog känna sig lite obekväm och vakta sin tunga.

- Finns det ingenting där emellan?

- Inte mycket.

- Hur upplever du klimatet på andra bloggar.

- Omväxlande, vilket enligt talesättet förnöjer.

- Vi från Snitsarbo blev ju tagna i örat nyligen för att vi pratat för mycket dumt på en blogg. Hur ser du på det?

- När vi alla, var och en med mycket på hjärtat, samlas på ett ställe, kan det bli mycket prat, och de klentrogna, som förfäktar att vi egentligen är en och samma person, torde naturligtvis uppleva denna ”person” som mycket dominerande och smått ohederlig. De reprimander vi fått är i det perspektivet fullt begripliga.

- Hur då ”ohederlig”?

- Även om var och en av oss  har hederliga avsikter, när vi kommenterar, talar vi sammantaget, fortfarande sett ur de klentrognas perspektiv, med en enda mångkluven tunga.  Att de tappar tålamodet och surnar till, får vi ha förståelse för.

- Du använder ordet ”klentrogen”. Är de inte tvärtom ”fantasifulla”, eftersom de tror på ett liv utanför bloggosfären?

- Deras klentro gäller vår existens som fullvärdiga människor.

- Tror du att det är många som tvivlar på att vi finns?

- Människorna tror vad de vill tro. Så länge vi uppför oss anständigt i Snitsarbo, kommer man att åtminstone låtsas att vi existerar.

- Bara låtsas?

- Så länge man inte öppet förnekar oss, är skillnaden oviktig för snitsaren.

- Hur kan någon vilja förnekar oss?

- Människor är inte mer än människor.

- Hur menar du?

- I stunder av otrygghet söker vi göra vår omvärld begriplig och hanterlig. Att förneka en hotfull verklighet är mänskligt.

- Varför skulle vi vara ett hot?

- Tänk efter själv!

- Jag tycker att det är fräckt att påstå att vi bara är fåniga kasperdockor?

- En fullt begriplig reaktion.

- Blir du inte arg på dem som förnekar oss?

- Tvärtom.

- Vad då ”tvärtom”?

- De har snitsarens förståelse och sympati.

- Så du menar att vi här i Snitsarbo har oss själva att skylla, när vi råkar illa ut?

- Ja, även om skuldbördan är svår att fördela rättvist mellan oss.

- Ångrar du något?

- Så länge snitsaren inte gör enskilda människor illa, sover han lugnt om natten.

- Och det gör du?

- Många drabbas naturligtvis av vår samlade framfart i bloggosfären, allra mest vi själva i Snitsarbo, men den ende, som farit illa som människa, tycks vara den stackars känslige Asgam.

- Så gamar är också människor?

- Gamar är de sanna människorna.

- Har du hört något från honom?

- Nej.

- Tror du att han lever?

- Vad snitsaren tror är oväsentligt.

- Ska det tolkas som ett ”nej”?

- Nej.

- Vad tror du om framtiden? Törs vi lämna tryggheten i Snitsarbo för att göra andra bloggar osäkra?

- Var och en på egen risk.

- Finns det några allmänna regler för vad som passar sig att skriva på andras bloggar?

- Vid sidan av juridiken gäller i snitsarens värld de allmänna regler om hänsyn människor emellan, som antytts ovan. I övrigt bestämmer varje bloggare vad som gäller hemma hos honom eller henne. Med tanke på bloggarnas mångfald lär reglerna skifta en hel del. Snitsarens egen blogg är knappast representativ.

- Hur ska man då veta vad som gäller?

- Det vet man inte alltid förrän efteråt.

- Då är det väl för sent?

- Att utmana oskrivna lagar är ett sätt att göra dem begripliga.

- Är det inte bättre att vara försiktig.

- Kommentarer som med full garanti håller sig inom anständighetens ramar vore förödande för snitsarens konst.

- Räknar du  dina kommentarer på andras bloggar till din ”konst”?

- Vi är alla del i ett konstverk på och i anslutning till snitsarens blogg.

- Även jag?

- Du är en av de flitigaste konstnärerna.

- Även andra bloggare?

- Ja, i den mån de har samröre med Snitsarbo.

- Är det inte lite cyniskt att uttnyttja sina medmänniskor på det sättet?

- Snitsaren har ständigt mänsklighetens bästa för ögonen. Förhoppningsvis skall något av snitsarens godhet sippra ned även på de stackars människorna.

- Är det inte bara självgodhet det handlar om?

- Vad då, ”bara” !!

- Du tycker kanske att vi ska vara tacksamma?

- Snitsaren har ogärna synpunkter på andra människors själsliv.

- Brukar du inte hävda att du ”känner människorna”?

- Just därför!

- Det är lätt att tro, att du bara driver med oss? Vad vill du egentligen med din så kallade ”konst”?

- Nu använder du det där obehagliga ordet ”bara” igen.

- Du svarade inte på frågan. Vad vill du med din ”konst”?

- Om du tar bort de insinuanta citattecknen, kan du möjligen få ett svar.

- Okej, vad vill du egentligen med allt det här som du håller på med?

- Det handlar inte om vad snitsaren vill.

- Du menar att du måste?

- En snitsare måste ingenting.

- Så varför?

- Han saknar skäl att låta bli.

- Som staren om hösten?

- Som alla härmfåglar vid alla tider på året.

- Så sjunger äver snitsaren?

- Ja.

- Oombedd och utan avsikt?

- Ja, oombedd och, till skillnad från det sorlande havet, utan avsikt.

- Det låter ödsligt?

- Du säger det.

- Enligt Tildo är det konstnärens plikt att dyka i det djupa grumliga vatten, som skiljer det söndertuggade från det ännu outtalade. Hon vill vara krampen i förmätenhetens muskelmassa, ty varje sann konstnär tvingas göra sig själv till troll. Sådana stränga krav gäller uppenbarligen inte för dig?

- Gamla goa Tildo!

- Lars Ahlin påstås ha sagt, att ”konst är en artikulation av apostroferingar”. Hur tycker du att det låter?

- Om konst nödvändigtvis ska definieras, föredrar snitsaren Tildos bildspråk.

- Har du ingen egen definition?

- Snitsarens konst är mer att likna vid en harkling.

- Som formas till en lobba?

- Enligt snitsaren är en sådan artikulerad apostrofering inte nödvändig. Man får välja, spotta eller svälja. Snitsaren föredrar det senare.

- Om vi ska fortsätta att citera det fjärde benet av ”Det stora jättebrevet”, borde konst alltså vara den ”gamla ull”, som ”samlas i gommen”?

- Ull är inte konst, vare sig den är gammal eller ny. I det sjunde benet står också: ”Den säger ull, han menar slem”.

- Betyder det att konst är ”slem”?

- Troligen. 

- Står det inget om oss i ”Det stora jättebrevet”?

- Där står, så vitt känt, allt av värde. Låt oss hoppas att vi hör dit.

- Jag menar, om vi finns på riktigt och så?

- De existensiella frågorna är enligt Oddvar Moen alltför banala för att behandlas annat än mycket flyktigt i det första benet av ”Det stora jättebrevet”. Möjligen uppmanas vi där att se på oss själva, vilket låter klokt.

- Gnosis i afton alltså?

- Ja, det ser vi fram emot.

- Ha ha ha ha?

- Ha ha ha ha!

                 ¤

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

- Hur mår du nu?

- Tack, mycket bättre.

- Bättre än vad?

- Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

- Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

- Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

- Hur menar du?

- Försök själv får du se!

- Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

- Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

- Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

- Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga ”hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

- Vem är det du talar om.

- Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

- Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

- Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

- Vad pratade ni om?

- Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

- Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

- Nej då!

- ”Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om ”Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

- Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

- Menar du att du hittat på alltihop?

- Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

- Hade den här bureborn något att säga då.

- Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

- Vad svarade du då?

- Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att ”om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

- Nu skojar du väl.

- Kanske lite.

- Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

- Kanske lite.

- Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

- Du säger det.

- Tyckte hon det också?

- Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

- Hur kändes det själv att springa i värmen?

- Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

- Minns du något annat från löpningen?

- En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat ”Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

- Men det sa du inte?

- Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

- Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

- Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

- Hittade du någon att heja på?

- Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade ”Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

- Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

- Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

- Hur ska du klara det?

- Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

- Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

- Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

- Är det något särskilt du minns därifrån?

- Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

- Så du gjorde en liten räddande insats där?

- Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

- Hur gick det för de bloggande löparna då?

- Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

- Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

- Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

- Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

- Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

- Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

- Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

- Efteråt?

- Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

- Och hur var läget?

- Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

- Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger ”vulgävt”.

- Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

- Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

- Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

- Usch då?

- Ja, man får passa sig.

- Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

- Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

- Motsvarade de dina förväntningar?

- Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. ”Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred  fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

- Överdriver du inte lite?

- Kanske lite.

- Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan ”pantoffler” och ”pärer” kanske?

- Nu är det du som är fördomsfull.

- Vad pratade ni om då?

- Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

- Och det tyckte de var intressant?

- Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

- Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

- När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

- Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

- I fotboll gäller ju regeln ”tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över ”finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

- Någon ros blev det inte i år?

- Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

- Är det något mer du vill berätta från din dag?

- När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

- Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

- Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

- Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

- Nej den tiden är förbi.

- Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

- Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

- Vad var allra roligast?

- Att ”Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

- Du ser pigg ut?

- Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

- Har du blivit förkyld?

- Som traditionen påbjuder.

- Men du kan väl springa på lördag?

- Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

- Är det så illa?

- Same procedure as every year.

- Det märks inte på dig att att du är förkyld?

- Det blir värre lagom till lördagen.

- Varför tror du det?

- Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet,  har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

- Utan ?

- Someone down there doesn’t like me.

- Varför skulle han tycka illa om just dig?

- Vem har sagt att det är en ”han”?

- Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

- Jag brukar starta.

- Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

- Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

- Har du feber?

- Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

- Ingen hosta eller snuva?

- Det kommer.

- Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

- Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan  till två veckor  före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

- Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?

- Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

- För vem eller vad?

- Alltings obönhörlighet.

- Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

- Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

- Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

- Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

- Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

- Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

- Som du och Haile?

- Ja och möjligen någon till.

- Hur är formen annars?

- Den var på väg.

- Har du sprungit mycket i vinter?

- 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

- Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

- Sub fyra, alla gånger!

- Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

- Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

- Du skojar?

- Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

- Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

- Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

- Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

- Det hjälper inte att gråta.

- Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

- De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna.  Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

- Vad kostar ett sånt där test?

- Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

- Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

- Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

- Vem är han?

- Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

- Var hamnar du då?

- Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

- Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

- Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

- Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

- Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

- Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

- Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

- Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

- You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

- Which means? 

- ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

- Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

- Det bestämmer du.

- Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

- I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

- Vad har du för svar till dem?

- Vad fan vet ni ! 

- Har du inget annat att säga till dem?

- Lycka till själva på era egna jävla lopp!

- Kom det från hjärtat eller gallan?

- Är det nån skillnad!

- Ska du heja på dem?

- Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

http://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

http://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. I ljuset härav är nedanstående intervju en bedrift värd Stora Journalistpriset.  Att  en stackars butler stundtals tappar fattningen och glömmer allt han lärt sig under sina år på Butlerakademien, får vi förlåta honom. Försök själva att hålla överläppen stel  i en dialog med denna märkliga varelse.

                                                                       ¤

- Välkommen hit, Tildo, och tack för att du velat ta dig tid?

- Gottis!

- Ja, du ska få gottis, men först har du lovat att svara på mina frågor?

- Sen får jag gottis!

- Ja, sen får du gottis. Sitter du bra?

- Nä!

- Vill du ha en kudde så att du kommer högre upp?

- Nä!

- Kan vi börja ändå?

- Shoot !

- På Löparforum står att du är ”Kvinna”. Stämmer det?

- Japp.

- Men ibland kallas du för ”han”?

- Bara av jumper.

- Vad tycker du om det?

- Jumper är dum.

- Så du är ingen ”han”?

- Jag är tant.

- En tant som går klädd i golfbyxor?

- Jag är tant under.

- Under?

- Titta själv!

- Tack, vi tror dig?

- Ha ha, butlern törs inte titta!!

- Det är bra nu Tildo. Kan du inte försöka vara lite seriös?

- Om jag får gottis.

- Ja, sen. Först har du lovat att svara på några frågor?

- Shoooooooot !

- I TräningsCenter på Löparforum står det att du helst tränar ”Friskis & Svettis”. Stämmer det?

- Jag går på yoga och pilates också. Och muskelbosu och bodypumps och karate och afrikansk dans och nordisk arméfitträning och scouterna.

- Oj då?

- Jumper gör bara töntig köksgympa.

- Det brukar räcka åt de flesta?

- Jag brukar kalla honom för ”köksjumper”.

- Jaha ?

- Han är dum !!

- Det är möjligt, men nu var det inte om honom utan om din träning vi pratade?

- Jag kan göra hoppande jack och solhälsningen och ta ner månen och Hitlers hund och kobran och apan och en massa djur.

- Oj då?

- Och så kan jag säga ”Namaste”.

- Vilket är skojigast?

- ”Stolt krigare”. Vill du se? ! 

- Nja?

- Grrrr!!

- Oj då?

- Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!

- Hjälp?

- Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!!

- Nu räcker det?

- Jag kan mycket längre.

- Vi har hört att du är en baddare på att göra plankan också?

- 52 minuter är mitt rekord. Sen bli det långtråkigt.

- Det var värst?

- Titta!

- Är det där ”plankan”, menar du?

- Ja, det är jättelätt!

- Det ser onekligen inte alltför svårt ut?

- Jag kan allting !!

- Det är det ingen som betvivlar?

- Jag ska springa Nolhtatraps.

- Vad är det?

- Gissa !

- Ingen aning?

- The Big N !! Fattar du nu då?

- Nej?

- Butlern är trög i huvet!

- Ja, tyvärr. Säg nu?

- Den som kan gissa får två Tildopoäng, leker vi.

- Vi har inte tid att tramsa. Om du inte svarar ordentligt får du inget gottis?

- Och då får du inga Tildopoäng.

- En stackars butler får väl försöka framleva sina sista år utan Tildopoäng då?

- Ha ha, Spartathlon baklänges.

- Du menar att du ska springa Spartathlon baklänges?

- Lysande butlern! 

- Om du nu med ”baklänges” inte menar att springa med ryggen först, tänker du alltså starta vid målet och springa sträckan i omvänd riktning, så att du möter alla löparna. Rätt uppfattat?

- Och göra haj faj !!

- Orkar du det?

- Haj faj är väl inget svårt.

- Jag tänkte närmast på att springa 25 mil?

- Oj då!

- Nu tror jag att du blev lite betänksam?

- Man måste tro på sig själv, säger bloggarna.

- Och det gör du tydligen?

- Big time !

- Big time? Vad betyder det?

- Inte fan vet jag, men det låter coolt.

- Tycker du att du är ”cool”?

- You betcha! My ass !

- Ska det tolkas som ett ”ja”?

- Haj faj !

- Ja, haj faj på dig, Tildo?

- Ha ha, vilket töntigt haj faj du gjorde! 

- Varför tycker du att det är så roligt med ”high five”, som jag antar att du menar?

- I find high five quite nice I find nice five quite high I find hive five quite nice I nice high find I nice I find I nice quite five I find hive I quite nice I quite hive five quite nice I find hive five quite nice I find high nice I five I find high five quite nice I five high find high nice I five high quite I nice I find high five quite nice I find high five I nice I five high quite high nice I five hive nice quite high I quite hive five quite nice I five high figh quite nice I figh hive five quite nice I find high nice quite high.

- Vad du kan?

- Tjugo gånger kunde jag!

- Oj då?

- Jumper är dum.

- Du brukar säga det?

- Han skrattade åt mig när jag försökte säga ”I find high five quite nice” och det bara blev fel.

- Ja, den gode jumper kan vara lite okänslig ibland?

- Han är dum.

- But tell me Tildo, why do you ”find high five quite nice”?

- Because it’s da shit.

- Och varför är det ”da shit”?

- För att det är kul.

- Och varför är det kul?

- För att det är kul när jag har smetat en sak på handen.

- Usch då?

- Vill du veta vad?

- Helst inte?

- Det börjar på ”b”.

- Det är bra nu, Tildo !

- Fast det är inte blod.

- Nu räcker det !!

- Nästa bokstav är ”a”.

- Tildo !!!

- Ha ha, ”barnängens hudsalva”. Vad trodde du!

- Snälla Tildo, kan du inte försöka vara lite vuxen?

- Om jag får gottis.

- Du får gottis om du svarar snällt?

- Shoooooooooooooot !!

- På senare tid har vi sett, att du är en riktig baddare på att rita och måla också?

- Big time !

- Snitsaren säger att dina verk för tanken till såväl Albertus Pictor som de kinesiska zhuo-mästarna. Han anar även spår av den unge Povel Ramels teckningskonst. Vad vill du säga med dina bilder?

- Big time !

- Kan du vara lite mer precis?

- Där konstens självpåtagna uppgift är att överbrygga den djupa vallgraven mellan det söndertuggade och det ännu outtalade, är det min plikt att dyka i det grumliga vattnet. Jag är krampen i förmätenhetens muskelmassa, ty varje sann konstnär tvingas göra sig själv till troll. Ha ha, vad sa du nu då?

- En enkel butler är mållös?

- Inte många vågar titta under broar, ännu färre törs gå ned.

- Det stora jättebrevet, åttonde benet?

- Lysande butlern!

- Hur kommer det sig att du ibland pratar som en treåring, när du ändå kan lägga ut texten som den värsta snitsare?

- Don efter person.

- Ska det tolkas så, att en enkel butler inte är värd bättre än barnsligt trams?

- ”Och hon talar med butlern på butlerns sätt, men med lärde män på latin”.

- ”Sång efter skördeanden” av Erik Axel Karlfeldt, ehuru något travesterad?

- Lysande butlern!

- Du kan väl inte latin?

- Quod erat demonstrandum!

- Vet du vad det betyder också?

- ”Jädrar vad jag kan springa fort”.

- Betyder det verkligen det?

- Ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

- Du tycker visst om att skoja med andra bloggare?

- Med Masse.

- Jaså, varför det?

- Och Nix.

- Varför tycker du om att skoja med dem?

- För att det är kuuuuuuul.

- Och varför är det som du säger ”kuuuuuul”?

- Ha, du sa fel. Jag sa med sju ”u”, men du sa bara sex.

- Okej då. Varför tycker du att det är ”kuuuuuuul” att skoja med Masse och Nix?

- Dom har så kuliga namn.

- Är det allt?

- Masse leker att han är kejsare och då ska jag viska i hans öra.

- Jaså, vad viskar du då?

- ”Respice post te! Hominem te esse memento!”

- Du leker att du är slaven på kejsarens triumfvagn?

- Lyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyysande butlern!

- Vi tycker nog att du påminner mer om en hovnarr?

- Ibland gör jag en annan sak med Masses öra. Gissa vad !

- Det vill vi nog helst slippa veta.

- Fast egentligen är det jag som är kejsarinna och Masse är bara en plutt.

- Oj då?

- Och butler är en pluttler.

- Jo tack,  man vet sin plats?

- Och du ska säga ”kejsarinnan” till mig !

- En ödmjuk butler ska försöka tänka på det?

- Och bocka.

- Vi har noterat att kejsarinnan kallar sig ”Tildo Romanova-Silfverschiöld”. Kejsarinnan kanske rentav är släkt med den ryska tsarfamiljen?

- Nä ! 

- Kanske med Doktor Nicholas Romanov?

- Aldrig i livet!

- Vad har du emot honom?

- Han trippar på tå. Det ser fånigt ut!

- De, som är insatta i sagde doktors ordinerade löpteknik,  håller troligen inte med om din beskrivning. Rent zoologiskt och anatomiskt springer du för övrigt själv på tå, eftersom du har klövar i stället för fötter?

- Butlern är dum!!

- Vad har du för kadens, när du skuttar fram, Tildo?

- Pruttillioners pruttillioner !!!!

- Det var värst?

- Butler är en pruttler!

- För att återgå till frågan, Tildo, vem heter du Romanova efter?

- Prutt !!

- Prutt Romanov? Var det din pappa?

- Nej, morfar.

- Och vem heter du ”Silfverschiöld” efter?

- Farfar.

- Han kanske också hette ”Prutt”?

- Nej, han hette Rodrigo och var djungelkung i Brasilien.

- Rodrigo Silfverschiöld?

- Nej, ”Rodrigo da Silva”, men när han kom till Sverige bytte han till ”Rutger Silversköld” som låter nästan likadant. Sen blev han adlad och fick lägga till några bokstäver.

- Jaså, vad hade han gjort för att bli adlad då?

- Slagit ihjäl fyra danskar.

- Oj då, vad hade de gjort för ont?

- Dom hade mopsat sig.

- Vi har hört att ”Tildo” också är ett brasilianskt namn?

- Det kommer från fornbrasilianskan och betyder ”Den som ska få gottis”

- Nyligen sa du att det betydde ”snabbare än tåget” och en annan gång var det något i stil med ”Den som ingen ska komma och sätta sig på”.  Betyder det olika från dag till dag?

- Det beror på hur man uttalar det. I fornbrasilianskan kan, som du vet, varje stavelse uttalas i 23 olika toner. Namnet ”Til-do” kan följaktligen, sägas på  529 olika sätt, vart och ett  med sin speciella betydelse. Om man säger ”Tì’íl-d*ó” betyder det till exempel ”Den som ska boxa butlern i magen om den inte får gottis medetsamma”.

- Är Tildo ditt namn som kejsarinna också? 

- Ja.

- ”Kejsarinnan Tildo den första”?

-  Nej, Tildo den stora!

-  Det låter stiligt?

- Tildo ska uttalas ”Tiiìí*’ld’óò”. Det betyder ”skogens kejsarinna”.

- Det passar ju bra om din farfar var djungelkung? Namnet ”da Silva” bör dessutom, så vitt en enkel butler förstår, betyda något med skog.

- Älgen var skogens konung förut, men den skrämde jag bort.

- Där har vi nog hört en något annorlunda historia?

- Sen fick jag en fin krona.

- Ja, du har visat den ett antal gånger. Den är mycket fin.

- En som heter Bureborn är kung och jumper är statsminister.

- Jaha, vad får en enkel butler vara då?

- Du får vara troll.

- Troll?

- För du har så utstående öron.

- Du är nog inte den som bör tala om utseende i sammanhanget. Har du någonsin sett en kejsarinna som är alldeles rund och flintskallig och har klövar istället för fötter?

- Jag har ju sett mig.

- Där blev vi dig svaret skyldiga?

- Jag ville bli president på löparforum också, men det blev en som heter Magnum.

- Det har vi också hört talas om. Du hade ett program som omfattade såväl monarki som revolution. Hur gick det ihop?

- Jag ville jaga fasaner som kungen.

- Men så blev det alltså inte?

- Jag  jagar snitsaren i stället

- Snitsaren?

- Det är tråkigt.

- Ja, han ligger ju i sängen hela dan?

- Sen får han jaga mig.

- Det går väl inte?

- Han försöker pricka mig med spott, men jag är snabbare.

- Så äckligt?

- Fast det är roligt när jag får rida på han med min lasso.

- Ja, du är ju cowboy också, har vi hört?

- Hoss !

- Du menar Hoss Cartwright?

- Ja, han !

- På den tiden de där bröderna var aktuella brukade väl de flesta vilja vara Adam eller Joe eller möjligen deras pappa Ben. Vad ser du hos Hoss?

- ”Hos Hoss” , ha ha ha ha !!

- Ja, vad ser du hos honom. Om du svarar ”kuuuuuuul” en gång till får du inget gottis?

- Han är så kuuuuuuuul.

- Ska vi lägga undan gottisburken?

- Ha ha, jag sa med åtta ”u”, men du sa bara att jag inte fick säga med sju.

- Du är tamejfan det barnsligaste som har gått i ett par golfbyxor?

- Får jag gottis i alla fall?

- Ja, men vi har några frågor kvar först?

- Shoooooooooooooooooooooooooot !!

- Man frågar ogärna om en dams ålder men det står på Löparforum, att du är 130 år. Är du verkligen så gammal?

- Jaa !

- Menar du inte bara ”Tildo-år”?

- Nää.

- Hur känns det att vara så urgammal?

- Urgammal kan du vara själv din gubbstruttler.

- Å ja, om man räknar efter, är du faktiskt mer än dubbelt så gammal. Du kunde ju vara mormors mor till alla oss andra här?

- Mormors mor till er?

- Vi menar att du är så gammal så att du kunde vara mormors mor till oss?

- Hur skulle det ha gått till?

- Nej, vi tror inte att du är mormors mor. Vi menar bara, att vad åldersskillnaden mellan dig och oss beträffar, motsvarar den vad som inte sällan gäller mellan en åldring och hennes barnbarnsbarn?

- Jag har har väl inga barnbarnsbarn !!!

- Neeeeeej du har inga barnbarnsbarn. Det är ju bara en jämförelse. Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

- Vem skulle jag ha gjort det med?  Man kan ju inte få barnbarnsbarn om man inte har gjort det där du vet.

- Jag ger fullständigt fan i vad du har gjort och inte gjort i det avseendet, din lilla vidriga äckliga monster!!!!

- Det heter inte ”din monster”. Det heter ”ditt monster”.

- Ska du ha något gottis eller inte?

- Butlern är dum !!

- Ja, det är möjligt, men du är fan så mycket dummare!! Nå hur blir det?

- Gottis !

- Lovar du att svara snällt då?

- Då får inte du skrika åt mig.

- Nej, jag lovar. Kan vi sätta igång?

- Shoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooot !!!

- Är det sant att du växte upp på barnhem?

- Hos tant Rut.

- Var hon snäll mot dig?

- Nej, dum!!

- Så tråkigt?

- Hon högg av mina tummar.

- Nu hittar du väl på?

- Se själv!!

- Usch då ! Hur gick det till ?

- Först försökte hon smeta senap på tummarna för att jag inte skulle suga på dom, men när hon förstod att senap var min älsklingsrätt, gick hon efter en stor yxa. Chop, chop! Men tji fick hon, för jag gömde tummarna under sängen sen i en senapsburk. Fiffigt va!

- Fy fan vad äckligt?

- Nej, gott !!!

- Varför kan du inte vara som andra hundratrettioåringar, Tildo?

- Dom är så tråkiga.

- Hur så?

- Dom sitter bara och säger ”Ock ock ock ock ock” hela dagarna.

- Det finns stunder när man önskar att du gjorde detsamma?

- Det kan du fetglömma !

- Ja, jag har insett det?

- Gottis !!!!!

- Ja, men först måste du svara på en sista fråga och om du kommer med ditt fåniga ”shoot” en gång till, så får du inget gottis, oavsett hur många vokaler du använder i ordet. Förstått?

- Hit me hard !!

- Kommer du ihåg den där journalisten som var här och snokade förra våren?

- Ha ha ha ha !!

- Kommer du ihåg vad du stoppade i hans hatt innan han gick?

- Ha ha ha ha !!

- Vad var det?

- Det är en hemlis.

- Vill du inte berätta den?

- Om jag får gottis.

- Absolut?

- Och du lovar att inte säga till nån.

- Jag lovar?

- Tummis.

- Tummis.

- Om jag får viska.

- Jag är idel öra?

- (tissel tassel)

- Ha ha ha ha ha ha !!

- Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

- Då hade jag inga fler frågor.

- Gottis gottis gottis gottis gottis gottis !!!

- Tyvärr Tildo,  jag har inget gottis till dig. Burken är tom.

                                                     ¤

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper.  Då den stilige löparen  en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

- Hur känns det?

- Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

- Så du har inga men efter loppet i lördags?

- Nej, tvärtom.

- Du menar att du blev kvitt några men?

- Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

- Kan du berätta om ditt lopp?

- Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

- Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

- Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

- Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

- Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

- Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

- Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

- Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

- Mycket bra.

- Fanns det något som var mindre bra?

- Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

- Hur var publiken?

- Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

- Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig ”klubbrekordhållarn” eller något sådant?

- Nej då, namn och klubb räcker gott.

- Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

- När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga ”IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

-  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

-  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från ”Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

- Minns du något annat från loppet?

- På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  ”low five” med tre småttingar.

- Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

- Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem ”monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

- Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

- Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

- Så det är ingen fnurra på tråden?

- Nej, inte enligt kvällstidningarna.

- Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska ”Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

- Det skulle väl i så fall vara: ”Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

- Björnade?

- Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

- Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde ”minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

- Nej!

- Du gillar alltså medaljen?

- Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

- Enligt Nix ska du ha kallat medaljen ”liten och söt”. Stämmer det?

- Men nu får du väl ge dig!!

- Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

- Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

- I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

- Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

- Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

- Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

- Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

- Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

.

”Vaknade klockan två och smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka med marmelad och sardiner bar det av mot trollskogen. Rimfrosten gnistrade i skägg och syren och pannlampan fick konkurrens av en glad fullmåne. Nattisen knastrade under löparskorna på stigen upp mot Goe Mosse. En uv skrek ”Uhu” i björnbärsbråten men annars var jag ensam i novembernatten så när som på en liten grodfröken som utmanade mig på en rask kilometer längs Trollsjöns strand. Hon undrade vad jag var för en konstig grodman utan syrgastuber. När jag kom in i skogen stanna ja o stetcha kände lite tänkte eg ta 2,5 km 3 varv men ändrade mig när ja fick sällskp av P o Q (snygg mössa!) o Y som ja inte sett p länge Försökte haka på Hasse men d blev tvärtom han som inte kunde haka på mig , kom fel o hamna på 3,5 baklänges i skönt 4:25-tempo, myste en stund åt fullmånen lr kanske d bara va en smiley som hamnat fel. Stnnade o stretcha (tack för chokladen R ), 4:35 på sista utan W, helt OK, kände lite i hamstr o bstmde mej f a stanna o göra plankan o kudden o allt va fn d htr innan ja fortsatte. När jag kom ut på asfalten igen fick jag snedställa överkroppen för att kryssa i den hårda vinden 17 m/s. Fullmånen rakt i ansiktet satte ner sikten till ungefär 0,74. Tog ett par koppar kaffe för att smörja senfästen och brosk. Kärvade i quadriceps åt båda hållen. Hängde lite med huvet men rätade upp i motvinden på 19:e km på svaga 3:17:00 dvs ung 3:17/km. Fick tamef-n ont i hela kroppen och var tvungen att krypa 300 m för att få lite anständig volym. Stretade ifrån och bet emot svagt utan att få ordning på muskelfibrerna men kunde dock jogga 5 km på lusiga 16:31:03 dvs 3:18/km. Frestad av den stiliga fullmånen avslutade jag med två varv à 5 km runt motionsspåret samt en avstickare på Fornminnesvägen ut mot Gamla Nollberga, där jag strax efter den gamla kvarnen tog av åt höger över den gamla järnvägsbron, varefter jag genade förbi ett gammalt ödehus och fortsatte stigen in i en gammal, numera kalhuggen urskog, där jag tog av åt höger in på en ännu äldre väg och därefter åt vänster över en numera riven bro och vidare förbi ålderdomshemmet, varefter jag vek in på en igenväxt stig förbi den nedlagda gamla idrottsplatsen, där det utkämpades många spännande strider på kolstybben under 1950-talet. För att slippa springa samma omständliga väg hem igen, tog jag av söderut genom vinodlingarna och följde den slingrande asfaltvägen förbi (den dessvärre ännu inte nedlagda) tjurfäktningsarenan upp mot Sierra del Monte, 7224 m.ö.h. med en stigning på 7435,3 m, 1080 hPa, p/e 8,2, nästan vindstilla men svinkallt, +27 grader i skuggan, fullmånen röd och grann, men fortfarande lika fjärran, trots att jag nu hade sprungit mer än halvvägs dit. Eller hade jag räknat fel? ”Fundera på det du, din lilla skitunge”, flinade mångubben. Det var då jag såg att jag var alldeles naken. Hur länge hade jag sprungit så? Jag vaknade kallsvettig med täcket på golvet och nattlinnet runt halsen. När jag tittade mig i spegeln upptäckte jag att även huvudet och kroppen fattades. Så är spelets regler, suckade jag, medan jag långsamt snörde på mig löparskorna. Jag smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka utan pålägg bar det av ut i kylan. Det blev en liten lagom joggingtur på ett par kilometer innan det var dags att cykla till jobbet, lite trött i benen men annars nöjd med morgonens två träningspass”.

Denna märkliga berättelse kunde man läsa på Löparforum (puls.se) under rubriken ”DT” (Dagens träning) den 7 november 2007. Det var signaturen ”Tildo” som hade visat sina apkonster. Bland de parodierade stilexemplen igenkändes genast de långa, omständliga meningarna hos signaturen ”jumper”, som också reagerade med förväntad indignation. Denna verbala osämja var naturligtvis inte någon tillfällighet. Där jumper skrev, dök ständigt Tildo upp som hjälpgumma och trätosyster och den förre var sällan sen att gå i svaromål. I detta drama tycktes båda spela sina roller med inlevelse, men snart nog skulle det visa sig att Tildo givits alltför lös regi. Vid ett tillfälle urartade hennes improvisationer så till den grad, att jumper fick ta sin väninna i örat och offentligt be om ursäkt å hennes vägnar. Någon debattör undrade om de båda ”delade person eller dator” och en annan kallade dem ”dubbelnickare”, anklagelser som naturligtvis tillbakavisades. När de båda sedermera fortsatte sina inbördes uppgörelser i kommentarer på några tongivande löparbloggar, framkastades djärva ideer om Tildo som jumpers antimateria, hans sämre eller rent av bättre ”jag”, det vill säga, helt enkelt hans dåliga samvete. Till slut kunde dock Oddvar Moen lösa gåtan med sin eleganta fusionsteori.

¤

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. När så denna egendomliga varelse, mot löfte om ”gottis”, har beviljat en enkel butler audiens för en intervju, är det sålunda en mardröm som går i uppfyllelse.

När bloggande löpare eller löpande bloggare deltar i Boston Marathon,  hyllas och avundas de i den övriga löparbloggosfären som hjältar ute på härnadståg i västerled, och deras lopp följs på internet och kommenteras medan de pågår. Andra får tappert stappla sina 42 kilometer i obemärkthet fjärran från ära och berömmelse. Årets upplaga av Boston Marathon fullföljdes av ett drygt dussin svenskar, däribland denna bloggs flitige kommentator,  Startnummer X,  som satte ett prydligt personligt rekord med tiden 3:22:39. Det gav honom 5247:e plats totalt och 614:e plats bland män i åldern 45-49 år. Snitsaren som förstår att lyfta fram hjältar ur det fördolda,  har naturligtvis sökt upp honom för en intervju,  och den ödmjuke, sympatiske 47-åringen har inte varit sen att svara. Till glädje för snitsaren och hans intresserade läsare har Startnummer X även delat med sig av sitt unika bildmaterial från det spännande äventyret i Boston.

-  Du brukar föredra att tala om dig själv i tredje person neutrum, men eftersom detta är en idrottsintervju,  tar vi oss friheten att kalla dig ”du”. Går det bra?

-  Varför bryta en tradition som fungerat i all tid. Som marathonlöpare är man alltid ett nummer bland alla andra. Aldrig ett du aldrig ett jag. 

- Då gör vi som vi brukar, det vill säga vi säger ”du”, medan du får kalla dig vad du vill? 

-  Nja. 

-  Hela snitsarens läsekrets gratulerar till ett fantastiskt lopp.

-  Tack, tack!  Startnumret är mycket hedrat.

-  Direkt efter loppet skrev du i en kommentar på snitsarens blogg, att du ”naturligtvis var överväldigad av den fina tiden” och du började inse att ditt ”löjligt låga startnummer” i Stockholm Marathon ”kanske inte var helt fel”. Visste du verkligen inte att du var så här bra?

-  Det är klart att alla, även startnummer, har drömmar. 

-  I samma kommentar antydde du, att du var trött, hungrig och frusen. Vi som är vana vid att se dig återhämta dig i rekordfart  dina lopp, blev lite undrande. Var det så illa och hur känns det nu?

-  Trött och frusen var jag men inte hungrig. Det var en kamp att tvinga i sig dessa kletiga saker. Det blåste rätt kyligt vid målet och aluminiummantlarna på löparna flög i vinden.

-  Jumper, vars personliga rekord på 5000 meter ligger strax under 24 minuter, satt vid datorn och följde din framfart. ”Han är galen, det pallar han aldrig”, upprepade han halvt beundrande, när han såg hur du avverkade halvmil efter halvmil på strax över 23 minuter. Första milen gick på 46:34 och halvmaran på 1:38:02. Var du inte orolig själv eller var din höga utgångsfart helt enligt din plan.

-  Den var faktiskt helt efter planen. 4:30/km verkade för snabbt men 4:45/km kändes realistiskt. Det höll väl någotlunda även om tröttheten på slutet kändes mer än vanligt.

-  Nu visade det sig att jumpers farhågor i huvudsak var obefogade. Du tappade inte mer än sex och en halv minut på andra halvan. I New York tappade du nio minuter trots lägre utgångsfart och tidigare har det varit ännu mer. Betyder det att vi snart får se en så kallad negativ split?

-  Negativ split av detta Startnummer får vi nog inte se. Hittills har han inte lyckats hålla farten hela vägen i något lopp.

-  Medan vi här hemma under loppet hade en underbar vårdag med vindstilla och solsken, talade väderkartorna om halvdant väder i Boston med bland annat fem sekundmeters ostvind. Eftersom loppet huvudsakligen går i väst-östlig riktning, bör det ha rått motvind hela vägen. Stämmer det?

- Det stämmer, men den blev inte riktigt påtaglig förän mot slutet. 

-  I så fall framstår ju din tid som än mer fantastisk? Hur bra är du egentligen?

-  Nu rodnar Startnumret. Så bra är han ju inte egentligen.

-  Å andra sidan ligger starten i Hopkinton ungefär 40 meter högre än målet i Boston. Man kan alltså tala om en ”nerförmara”. Å ytterligare andra sidan kommer enligt banprofilen den tyngsta uppförsbacken efter 30 km, det vill säga ungefär där krafterna normalt ändå börjar tryta. Hur vill du själv placera banan på en 45-gradig svårighetsskala, där ”1″ är ”lätt som en plätt” och ”45″ är ”asjobbigt”.

-  40 meter?? 400 feet dvs 120m är väl skillnaden-om inte mer! Västerbron är ju bara 40m. Hjärtbrottsbacken är även den ca 40 m i höjdskillnad fast den är något flackare än Västerbron. Flera löpare hade ändå väntat sig något värre för de frågade Startnumret om detta verkligen var nämnda backe. Som om han skulle veta detta bättre än de själva!

-  Vi bad att du skulle gradera Bostonbanan med hänsyn till svårighet. Ange en siffra mellan 1 och 45?

-  33,4569473

(En slarvigt antecknande butler är osäker på om den sista decimalen ska vara en trea eller en åtta, varför vi även fortsättningsvis får sväva i okunskap om banans svårighetsgrad)

-  Men handen på hjärtat, nog var du bra trött på slutet? 

-  Trött är bara förnamnet!

-  Och hur lyder efternamnet.

-  Ångest!  Nä det var visst ”min” arvedel.

-  Medan inget lopp sägs slå New York Marathon i fråga om galen publik, har Boston Marathon i gengäld  haft lång tid på sig att utveckla sina egna speciella publiktraditioner. Enligt uppgift lär det på en kulle efter banan samlas en skara collageflickor, vilkas huvudsakliga uppgift är att kyssa de förbispringande löparna. Jumper tycker att det låter spännande och du borde också i kraft av ditt snarfagra utseende ha varit ett begärligt villebråd. Minns du några kyssar eller sprang du helt enkelt för fort?

-  Skriken från flickorna hördes på flera kilometers håll. Det var som en Beatleskonsert på den gamla goda tiden, som Startnumret naturligtvis aldrig bevistat. Men inte skulle en collegeflicka vilja pussa ett gammalt svettigt och snorigt startnummer, hur skulle det se ut! Men det är riktigt att vissa löpare minsann tog tillfället i akt.

-  Har du annars något att säga om publiken?

-  Den skrek på bra, vissa hejade på Sverige. Startnumret bar sin gula vinnartröja med tre kronor (se bild), den som han bar i New York. Varför ändra ett vinnande koncept.

Startnummer X kämpar på

-  Bland det dryga dussin svenskar som sprang igenkänner vi namnet på Ulf Wickbom, som nu 65 år gammal sprang in på den utmärkta tiden 4:09. I maratonsammanhang är han annars mest känd som krönikör i Runners World och för att som ung journalist ha följt Ingemar Johansson under ett av dennes Stockholm Marathon. Träffade du nämnde Ulf och vad sa ni så fall till varandra. 

-  Startnumret träffade inga andra svenskar och följaktligen sa vi  intnå.

-  Minns du något annat möte i samband med loppet?

-  På hemvägen flög Startnumret tillsammans med Kenyanska landslaget. Damvinnaren Salina Kosgei och herrtvåan Daniel Rono satt praktiskt taget i knät på startnumret och sov (se bild). De kom med den stora bucklan i en plastpåse och fnissade som en skolklass på utflykt. De imponerades naturligtvis storligen av Startnumrets fina tider och hoppades på ett möte snart igen. Startnumret såg även Lena Philipsson krypa ner i sätet men när han skulle hälsa efter landningen fanns hon inte där längre och han insåg att hon måste gått av på vägen, hur det nu kan ha gått till. Eller också drömde Startnumret, man vet aldrig så noga.

-  Drömmen gällde väl i så fall bara Philipsson och inte kenyanerna, som du ju lyckades fånga i ditt skissblock?

-  Just så. Det finns dessutom andra bildbevis på kenyanerna. (Startnumret visar i sin kamera en suddig bild föreställande några svåridentifierade afrikaner).

-  Hade kenyanen på din vänstra sida verkligen en likadan mössa som du.

-  Självklart! Det är ju en marathonmössa!

-  Några, däribland snitsaren, har lett i mjugg eller rent av gjort en smula narr av att du råkat få med dig din akademiska titel i startlistan. Enligt uppgift ska du dock ha gjort bruk av din PhD  dagen efter loppet, då du gästade det berömda Harvarduniversitetet. Snitsaren tror, att du i samband med din föreläsning inte kunde motstå frestelsen att skryta om ditt äventyr dagen innan. Gissningsvis föll orden: ”I must beg you about excuse for that I must sit because I ran marathon yesterday and I am stiff in the legs”? Eller lät du helt enkelt kroppsspråket tala för sig självt?

-  No, the bibnumber did not go to Harvard, instead he go to University of Massachusetts in Worcester (pronounced Ouster). He did not ask about excuse instead he bragged about his fine time and everybody high-fived. 

-  Gjorde du något annat skoj i Boston? Gick du på tebjudning och dansade vals, som traditionen bjuder? 

-  Boston Decaff-party, heter det numera och är det inte i Wien man dansar vals?

-  Ja, i Wien dansar man wienervals och äter wienerbröd, men i Boston dansar man Bostonvals och äter Bostongurka. Fick du tillfälle att smaka på denna delikatess.

-  Boston Gurka, var inte det en seriefigur på 70-80 talet?

-  Även om det här var en urladdning som hette duga, finns det ett liv och en framtid även efter Boston Marathon. Nästa uppgift är tydligen Stockholm Marathon? Förra året bröt du efter att ha drabbats av ”maratonleda”. Senare har du förklarat att du kanske omedvetet anade att du öppnat för hårt i värmen. Vad har du för målsättning i år?  Nöjer du dig med att fisjogga under ditt gamla banrekord på 3:48 eller blir det full satsning? Kanske vill du visa bloggande löpare med Karin i spetsen, var maratonskåpet ska stå?

-  Karin vet ju redan var skåpet står. Startnumret tänker inte tävla med ungdomarna, men kanske göra ett allvarligt försök på att vinna en brödrost, om den nu finns på prislistan.

-  Du har nu sprungit maraton i London, New York och Boston. Efter denna 60-procentiga ”Big Five”, inställer sig den oundvikliga frågan, om nästa lopp i den kategorin ska avverkas i Chicago eller Berlin. Det senare loppet har ju en erkänt snabb bana, där såväl världsrekordet som klubbrekordet i Vallentuna FK är noterat. Å andra sidan riskerar du att där bli omkullsprungen av ett jättegäng Linnéa-löpare, som ser Berlin Marathon som årets huvuduppgift. Har du någon kommentar?

-  Berlin i höst låter trevligt och bra trots att det numera är ett klubbmästerskap för den berömda söderklubben. Startavgifteten är hur som helst redan betald.

-  Oj, det var minsann en nyhet som kommer att ge eko i löparbloggosfären. Snitsaren undrar om han på stående fot kan lovas ensamrätten till en intervju efter det loppet?

- Nja, de börjar höra av sig från övriga i ”the big five”, det vill säga Max&Nisse, Quod Erat Demonstrandum, Ultraschmultra och Bureborn. Vi får se vem som ger bäst deal för ensamrätten.

(Det bör tilläggas, att definitionen av bloggarnas ”Big Five” är startnumrets egen och högst tillfällig. Han har troligen dragit till med de få bloggnamn han minns. Övriga förträffliga löparbloggare bör inte känna sig degraderade). 

-  Snitsarens blogg kan nu glädja sig åt intervjuer med dig från maratonloppen i London, New York och Boston. Han undrar om du tror att det finns någon annan blogg som har så många Big Five-intervjuer på sin meritlista som hans?

-  Antagligen inte, antagligen aldrig på ti’n.

-  Som mellantid på en mil hade du nu 46:34, en bra tid på ett millopp för många, och i Bore Cup sprang du drygt 14 km i en takt av 4:13 per kilometer. Jumper vill se dig, som han säger, maxa ett 10 000-meterslopp på bana. Han tror att du kan springa på 40 minuter. Kan det vara nåt?

-  Det skulle antagligen gå om han nu skulle orkar bry sig om att testa.

-  40 minuter på milen är för många något viktigt. Varför inte för dig. Är du lite kaxig eller bara snobbig?

-  Varför skulle det vara viktigt? Det är väl inte viktigare än 4 minuter på milen. Den engelska alltså.

-  Samtidigt sprider sig ultra-flugan som en löpeld. Men sträckor över 42 km lockar kanske inte dig?

-  Nä! Jo kanske ett lopp. Laugavegur på Island i så fall.

-  Jag tänkte väl det.

-  Jaså.

-  Det ryktas att du denna säsong övergivit Mäster Szalkais program. Du tränar mindre efter ett fixt schema och mer efter eget huvud och kropp. Stämmer det?

-  Szalkai är nog bra men hans upplägg passar inte alla, framför allt inte starnummer.

-  Det är väl vad jumper har sagt i alla år. Du kanske skulle lyssna mer på honom?

-  Det gör väl startnumret alltid?

-  Även om 47 år är en aktningsvärd ålder, har du många fina löparår kvar och din resultatkurva verkar ännu inte vilja plana ut. Hur snabb kan du bli?

-  Kanske under 3:20 i bra väder och med mycket medvind och med lite bättre långpassträning. 30 km är alldeles för kort, några 35-kilometerspass behövs allt.

-  I samband med snitsarens blogginlägg ”Kulturhistoria” antydde du att den 36-årige höjdhoppande mannen på fotografiet hade så mycket spänst kvar i benen, att han med träning borde ha kunnat springa maraton på  neråt tre timmar. Snitsaren är skeptisk till extrapolering av resultatkurvor såväl framåt som bakåt i tiden, men kan ändå inte låta bli att undra vad ett ungt startnummer kunnat prestera om det börjat springa maraton i en ännu yngre ungdom. Vad tror du?

-  Det yngre startnumret var klokare än det äldre och ödade inte kraft på sådana onödiga och jobbiga saker som löpning.

-  Vi kan ha glömt någon viktig fråga till dig. I så fall har du här möjlighet att själv komplettera med denna och ge ett klokt svar.

-  Startnumret har sagt alldeles för mycket redan!

-  Har du i övrigt något att tillägga?

-  Nä. Jo, varför har alla vita elitlöpare börjat använda armvärmare? De ser ut som som om de skulle gå på galabal. Se på löparna som vann i Boston, inte hade de några löjliga armfodral!!

-  Är det någon du vill hälsa till?

-  Starnumret vill hälsa till mamma.

-  Tack för intervjun och lycka till i fortsättningen.

-  Tack, tack. Och så vill Startnumret hälsa till alla sina fans runt detta avlånga land och på Tristan da Cunha.

Det är obekant om den kinesiska bloggrubriken verkligen betyder ”High Five”, men ”gao” står i alla fall för ”hög” och ”wu” för ”fem”. Helt säkert är däremot att bilden ovan,  målad med vattenfärg av Tildo,  föreställer det tecken för ”haj faj”, som användes i fornbrasilianskt skriftspråk.  Den röda fläcken sägs vara viktig, emedan tecknet utan den bara betyder ”hej” eller ”ja”. En gul fläck på den höjda handen berättar att det är ”fara att nalkas”, en grön att det är ”klart”, medan en brun fläck, enligt en hysteriskt skrattande Tildo, betyder ”Titta jag har fått bajs på handen”. Den blåa fläcken är inte betydelsebärande utan är, enligt trovärdig källa, ett så kallat fonetikum, som anger hur tecknet uttalas. Snitsaren lovordar Tildos bild för dess enkelhet och klarhet och tillägger,  att om alla uttryckte sig lika väl som de forna brasilianarna, skulle världen se bättre ut.

Innan Tildo nått dessa höjder i sin kalligrafi,  har hon likt alla stora kalligrafer haft en mödosam väg att vandra.  Efter att ha fyllt två ark med kinesiska treor och diverse andra krumelurer, gav hon sig i kast med det namn Tidu,  som hon tilldelats av snitsaren, i tron att tecknen härför betydde ”high five”. Resultatet av Tildos möda kan avnjutas nedan.

Snitsaren prisar även dessa försök, där Tildo omedvetet anat tecknens verkliga betydelser  och laddat dem med ursinnig kraft. ”Ti” betyder nämligen inte bara ”klöv” utan också bland annat ”hov”, och till höger om radikalen för ”fot”, här i skepnad av en arg kaktus,  ses Tildo,  själv med två klövar,  bestiga en häst med tre hovar.  Nog klampar tecknet ”ti” av djurfötter,  så det hörs vad det betyder, och att det nedersta tecknet ”du”,  som betyder ”gift” eller ”giftig”,  har formats som en giftspindel är naturligtvis inte heller någon tillfällighet.

Som belöning för flit och framsteg gav därefter snitsaren sin elev de två riktiga tecknen för ”hög” och ”fem” att öva på. Tildo fann dessa mindre ”kuliga” än de förra, men gjorde åtminstone några helhjärtade försök att anpassa sig till norm och tradition. Här nere till vänster ser vi snitsarens datorstiliserade tecken och bredvid dem Tildos ”High Five”. 

Enligt en imponerad snitsare  äger Tildos tecken ovan såväl urkraften hos gamla hällristningar som lekfullheten i det yngre kinesiska Zhuo-måleriet, vars utövare velat frigöra sig från det ytligt skickliga för att söka ett ursprungligt uttryck i det skenbart valhänta och tafatta.  Tildo anser att tecknet ”gao” för ”hög” egentligen föreställer ”en tant som sitter på toaletten” och i detta ger snitsaren henne odelat rätt. Endast en sann konstnär kan se det höga i det låga och tvärtom.  Att tecknet ”wu” för ”fem” ser ut som en sparkstötting,  krävs det ingen särskild konstnärlig begåvning för att upptäcka,  men få kinesiska sparkstöttingar har givits sådan fart och tyngd som Tildos här ovan,  och konstnären själv hade bara gott att säga om sin skapelse, när hon provåkte den nerför backarna.

Därefter ansåg sig Tildo färdig med den ”trista svarta” kalligrafin och, inspirerad av den fornbrasilianska uppfinningen att använda färger för att uttrycka känslor i skrift, lät hon fantasin härja. I verket här nedan, lika raffinerat sparsmakat som överdådigt flödande, har Tildo, enligt snitsaren, tagit den kinesiska kalligrafin in i en ny tidsålder. ”High Five”!!

.

Den, som likt snitsaren googlat lite eller bläddrat i en bok om kinesisk kalligrafi, har säkert förvånats över tidlösheten och variationsrikedomen i de kalligrafiska mästarnas verk. Inom de givna ramarna tycks det ha funnits oändligt utrymme för spontanitet och personligt uttryck. Utan de röda stämplarna och tecknen till vänster kunde bilden ovan föreställa ett västerländskt konstverk från vår tid och inte en kalligrafi gjord av en kinesisk munk på 700-talet. Han hette Huai Su och var tillsammans med bland andra den samtida Zhang Xu företrädare för den kalligrafiska stil som har kallats ”Kuang Cao” eller ”vild kursivstil”.  Även sättet, att bedöma kalligrafi genom seklerna som konst för konstens egen skull,  ger ett förbluffande modernt intryck.

Naturligtvis har snitsaren också fått sina fördomar om österländskt tänkande bekräftade, ty de böcker om kalligrafi, som han ögnat igenom, dryper av gamla mästares visdomsord, det ena mer typiskt kinesiskt än det andra, och snitsaren, som av naturen är respektlös inför all urgammal kunskap, har skrattat rått. Att traditionen från de gamla mästarna är grunden för all kinesisk kalligrafi, har vi förstått och att kalligrafins fria personliga uttryck inte kan blomma, innan dess grunder behärskas, vilket naturligtvis kräver ett halvt liv av tålmodiga studier, är knappast heller förvånande. Kinesisk kalligrafi lär man sig inte på en fikarast.

När snitsaren förklarade detta för en otålig Tildo,  som tröttnat på att bara rita treor, grymtade hon surt ”Wax on, Wax off”, vad hon nu kan ha menat därmed. Snart nog övergav hon dock inte bara treorna och de tecken ”ti” och ”du”, som hon fått att öva på av snitsaren,  utan hela normalskriften ”Kai Shu” och gav sig oförväget i kast med den vildaste ”Cao”.  Hon tröttnade dessutom på den trista svarta färgen och började kalligrafera i alla tänkbara kulörer,  hävdande att så var brukligt i fornbrasiliansk skrift. Naturligtvis ser vi oss förpliktigade att i ett kommande blogginlägg redovisa Tildos förehavanden med pensel och färg och därmed förhoppningsvis avsluta denna redan alltför långa bloggparentes kring kinesisk kalligrafi. Mästerverken här nedan är dock inte av Tildos hand utan är detaljer ur två kalligrafier utförda av Huang Tingjian och Chen Xianzhang, som levde på tiohundratalet respektive fjortonhundratalet.

                                                            ”Snitsarens fyra streck”

Under sina flitiga men tafatta försök att utforma kinesiska tecken med hjälp av svart vattenfärg, en pensel och en dator, har snitsaren in i det längsta vägrat att avliva sina egna älsklingar. Särskilt förälskad tycks han ha blivit i det fragment, som visas ovan.  Han hävdar, att det i all sin ofullkomlighet andas av rytm och energi. Medan det långa vilande strecket äger tyngden hos en gammal och trött valross, har överdelen gjort sig fri och strävar uppåt i spänst och obändig kraft. Han kallar konstverket ”Snitsarens fyra streck” och tillägger skrattande att de måhända säger mer om om honom själv än fyra tusen snitsarord. Kanske någon bland denna bloggs läsare kan hjälpa honom att tolka bilden.

När snitsaren ritade tecknet ”du” som del av namnet ”Tidu” i ett tidigare inlägg, valde han det högra av de båda alternativen ovan i tron,  att överdelen skrevs med fem streck på samma sätt som tecknet ”zhu” för ”herre” eller ”ägare”,  när detta i andra tecken utgör så kallat fonetikum,  det vill säga en teckendel som anger uttalet ”zhu”. Om den snarlika överdelen av tecknet ”du” också är ett, och i så fall samma, fonetikum,  är oklart,  då uttalen trots allt skiljer sig.  Mot detta talar också att teckendelarna enligt snitsarens senaste forskning inte heller ska skrivas likadant.  Av nedanstående tre rörliga bilder (lånade härifrån),  där en okänd kines skriver i tur och ordning ”du” (giftig),  ”zhu” (herre) och ”zhu” (bo, övernatta),  framgår att snitsaren skulle ha valt det vänstra av de båda tecknen ovan,  om han velat skriva det korrekta tecknet ”du”,  även om han tycker att det högra ser något snitsigare ut.  Motvilligt har han också ändrat denna detalj i sitt tidigare inlägg.

Snitsaren har även försökt skriva kinesiska tecken direkt i datorn,  men erfarit att denna metod förstärkt hans darrhänthet på ett olyckligt sätt. De datorritade, stiliserade tecken som visas här ovan är så långt möjligt konstruerade av raka, företrädesvis horisontala och vertikala streck.  Från höger läser vi de kinesiska namn ”Tidu”, Yubei” och ”Bulei”, som snitsaren förärat i tur och ordning Tildo, jumper och en mycket stolt butler.  Snitsaren tycks ha förstått den tunga börda en plikttrogen butler bär,  ty dennes två tecken ”bu” och ”lei” lär betyda ”rädd” respektive ”trött”.  Tecknet ”yu” i jumpers namn sägs stå för ”fjäder” och torde syfta på den duktige löparens lätta steg,  medan tecknet ”bei” kan betyda ”falsk, obehörig” men även ”motsträvig” eller till och med ”uppstudsig”,  en jumpersk egenhet,  som många i löparbloggosfären fått smaka på men som samme jumper själv odlar med stolthet. Vad slutligen Tildos namn anbelangar, har en försiktig butler för husfridens skull ljugit för henne och sagt att det betyder ”high five”. Den som har tillgång till ett kinesiskt lexikon kan dock snart se,  att det översta tecknet ”ti” står för allehanda ”djurfötter”, däribland det passande ordet ”klöv”. Det undre tecknet ”du” lär betyda ”gift” eller ”giftig”.  Förutom med den ”svage och allvarlige” snitsaren får tydligen en ”ängslig och trött” butler numera stå ut även med en ”uppstudsig fjäder” och en ”giftig klöv”.  Livet kunde vara lättare.

Att vår vän Tildo snart skulle överge blyertspenna och färgkritor till förmån för den kinesiska penseln och det kinesiska tuschet, var inte alldeles oväntat, varför snitsaren har givit henne ovanstående tecken att syssla med  som en lagom svår kalligrafisk skrivövning. De lär stå för det kinesiska namn, “Tidu”, hon tilldelats i sammanhanget. Innan snitsaren själv lyckats få de båda tecknen “ti” och “du” i någorlunda  balans och symmetri  så som ovan,  har det gått åt ett trettiotal vita pappersark och ändå har han fuskat genom att klippa ihop tecken från tre olika blad och i efterhand korrigerat dem i datorn. Den grafiska, opersonliga effekten har åstadkommits genom att kalligrafin sparats som ”monokrom”.  För en enkel butler ser det snitsigt ut,  men snitsaren försäkrar, att han brutit mot de flesta av kalligrafins grundregler samt att hans penseldrag saknar de allra elementäraste kännetecknen för god skrift.  Samtidigt är han medveten om att framhävandet av insikten om dessa tillkortakommanden inte gör honom till en bättre kalligraf utan bara till en snitsigare snitsare. Nedan visas hans egenhändiga kalligrafi och det våld han utövat på den i datorn. 

Därefter redovisar vi, hur snitsarens hopklistrade, spretiga alster har anpassats till normerna om tecknens form och inbördes storlek. I kinesisk standardskrift, ”kaishu”, ska varje tecken i princip skrivas så att det får rum i och någorlunda fyller ut en,  för alla tecken lika stor,  osynlig kvadrat.  Det övre tecknet ”ti” har dessutom bättrats på för att balansera det undre tecknets kraftigare streck. Vad snitsaren härvid vunnit i harmoni och konsekvens,  anser han sig mångdubbelt ha förlorat i uttryckskraft.

Överdelen av det undre tecknet ”du” kan möjligen vara ett så kallat fonetikum, vilket kort innebär, att det anger tecknets uttal. Denna teckendel är snarlik det enskilda tecken med huvudbetydelsen ”herre” eller ”ägare” som uttalas ”zhu” och som utgör fonetikum i många tecken med detta uttal. Att det tjäntgör som fonetikum i tecknet ”du”, skulle eventuellt kunna förklaras av att de två orden uttalats likadant någon gång i tecknens begynnelse.

Mot detta talar, att tecknet ”zhu” skrivs med fem streck både ensamt och som fonetikum,  medan överdelen av snitsarens ”du” enligt tillgängliga källor skall skrivas med fyra.  Det tecken för ”du” (nedan),  som tidigare presenterats som första alternativ i detta inlägg,  skulle i sådana fall inte vara korrekt,  även om  det råkar se snitsigare ut.  Kanske någon läsare,  kunnig i kinesiska,  slutgiltigt kan reda ut saken.

.

I snitsarens kinesisk-tyska ordbok svarar stavelsen ”ni”  (låt vara uttalad i fyra olika toner)  mot inte mindre än fjorton olika tecken och ännu fler innebörder.  ”Ni” kan bland annat stå för ”nunna”, ”regnbåge”, ”svag”, ”början”, ”svalkvitter”, ”ylletyg”, ”lera”, ”planera”, ”flicka”, ”du”, ”fett”, ”olydig”, ”drunkna”, ”urinera”, ”upphöjd” och ”snegla”. Snitsarens kinesiska första namn ”Ni” betyder, som vi konstaterat i ett tidigare blogginlägg,  antingen ”liten och svag” eller ”början”, medan namnet på den berömde höjdhopparen Ni Zhiqin ännu är okänt för oss både vad betydelse och kinesisk stavning beträffar.  Vi har ännu inte upptäckt någon framkomlig väg att googla fram hans namn och att en läsare, intresserad av höjdhopp och kunnig i kinesiska, skulle hitta till denna blogg och lösa gåtan, är kanske att hoppas för mycket.

Snitsarens kinesiska namn ”Ni Du” kan måhända låta lustigt för ett svenskt öra. Det är inte alla förunnat att samtidigt kunna nias,  duas och tilltalas med namn. Vi drar oss till minnes en av Fridolf Rudins berömda monologer, där han, efter att den store italienske dirigenten Arturo Toscanini lagt bort titlarna,  säger sig ha replikerat:  ”Tack ska du ha,  min käre Toscadudu”.  Även violinvirtuosen Paganini sägs ha förekommit i liknande,  som man då tyckte,  roliga anekdoter.

Pronomenet ”ni” är för övrigt inte gammalt i svenska språket. Enligt SAOB sågs det i skrift första gången 1661 och har, vilket snitsaren lärt sig redan som barn, uppkommit ur den äldre formen ”I”,  på så vis att den gamla verbändelsen ”-n” genom felaktigt uppfattad stavelsefördelning vid omvänd ordföljd överförts till pronomenet. ”Ären I”,  ”sågen I” och liknande kombinationer uppfattades som ”äre ni” respektive ”såge ni” , varefter det nya pronomemet så småningom kom att användas även vid rak ordföljd.  SAOB uppmanar oss också att jämföra med isländskans þér av ér,  uppkommet i förbindelser som hafiþ ér, vilket givit hafi þer.

En googling på ordet ”ni”,  skrivet med latinska bokstäver,  ger ungefär en halv miljard träffar.  Förutom som svenskt pronomen finns ordet i en del romanska språk, där det bland annat, liksom också i ryskan,  används dubblerat för att uttrycka ”varken eller”. I kemin står bokstavskombinationen för grundämnet nickel och som förkortning betyder den bland mycket mycket annat ”Network Innovations” och ”Nationella insatsstyrkan”. Ett dubblerat ”ni” ger ungefär tre miljoner googleträffar  och ett trefaldigat  ger drygt hundra tusen,  bland annat i uttrycket ”Hör ni ni ni”, medan slutligen de drygt tre tusen internetsidor, som innehåller ”ni ni ni ni ni ni ni ni ni ni”,  oftast anspelar på de kusliga riddarna i filmen ”Monthy Pyton and the Holy Grail”, och hur kan vi bättre avsluta detta kåseri kring ordet ”ni”,  än att låta er se och lyssna till dem:

http://www.youtube.com/watch?v=QTQfGd3G6dg

När snitsaren studerade kinesiska en termin vid Stockholms Universitet, ingick en kurs i kinesisk kalligrafi för mästaren Tien Lung.  Snitsaren minns dock inte mycket mer därifrån,  än att han fick kopiera ett ark fullskrivet med tecknet för ”tre”.  Detta består som vi vet av tre vågräta streck över varandra och snitsaren minns sig ha fått beröm för några sådana utan att förstå varför. Vid kursens slut belönades varje deltagare med en vacker kalligrafi av samme Tien Lung, utförd enligt kalligrafins alla regler med röda stämplar nere i vänstra hörnet. Snitsaren förärades tecknet för ”lycka”,  kraftfullt målat med bred pensel i någon form av kinesisk kursivstil, eller ”cao shu”, vilket ordagrant betyder ”grässkrift”.

Varje elev tilldelades dessutom ett kinesiskt namn, som i uttalet så långt möjligt avsågs efterlikna det svenska och i betydelsen speglade lärarens bild av eleven. Sålunda fick snitsaren heta ”Ni Du”, vilket blir fonetiskt mer begripligt, om man betänker att bokstaven ”d” här transskriberar ett oaspirerat ”t”,  så som ljudet tidigare,  och gissningsvis ännu av Tien Lung,  också skrevs.  Om vi rätt förstått, skulle lärarens eget namn numera transskriberas ”Tian Long”, där ”tian” står för ”fält” och ”long” för ”drake”.  Enligt det äldre transskriberingssystemet skrevs orden ”t’ien” respektive ”lung”,  där Tien själv i sitt familjenamn utelämnar den apostrof,  som markerar ett aspirerat uttal av ”t”.  Snitsarens familjenamn, ”Ni”, uttalas med den andra av fyra kinesiska toner och betecknar enligt snitsarens kinesisk-tyska ordbok ”svag, liten” eller,  i allra bästa fall, ”början”,  medan ”Du” i tredje tonen står för ”fast, uppriktig, allvarlig, storsint”.  Namnkombinationen kan tyckas något inkonsekvent och svårbegriplig,  men snitsaren är åtminstone hellre ”svag och storsint” än ”stor och svagsint”. Måhända kan namnet tolkas så, att snitsaren i ”början” av sina kalligrafiska studier visat ett ”uppriktigt allvar”. Troligast är dock, att läraren helt enkelt valt ett fonetiskt lämpligt familjenamn bland de få som brukas i Kina,  medan det friare egennamnet på kinesiskt vis är tänkt att berätta något om sin bärare.

Dessvärre blev det inte mer kalligraferat för den unge snitsaren än denna enda termin, varför den gamle darrhänte snitsaren tvingats göra tjugotalet upprepade försök innan han fått till de två tecknen ovan i någorlunda symmetri och balans. Snitsaren är medveten om att en skolad kalligraf skulle ruska på huvudet,  inte minst åt utförandet av varje enskilt streck, men för ett oskolat butleröga ser det trots allt ganska snitsigt ut. Läsarna uppmanas att själva försöka för att få något hum om svårighetsgraden.

I det översta tecknet ”Ni” ser vi till vänster radikalen för ”människa”  och där bredvid tecknet för ”son” eller ”barn”.  Det undre tecknet ”Du” består överst av radikalen för ”bambu” och under den tecknet för ”häst”.  Hur beståndsdelarna i respektive tecken förklarar helheten,  har snitsaren däremot inte en aning om.

Nedan visas den kopierade förlaga,  signerad läraren Tien Lung,  som användes vid den ovan beskrivna undervisningen i snitsarens ungdom.  Att skriva tecknet ”san” femton gånger på fri hand i sådan balans och symmetri, lär kräva många år av noggranna studier.  I detta till synes enkla tecken visar Tien Lung också hur det horisontala strecket,  benämnt ”heng”,  ska utföras med distinkt början och tydligt slut. Snitsarens försök finns inte bevarade, men säkert är att de var både sneda och vinda, trots att de utfördes på tunt papper som lagts ovanpå förlagan. (Skala 1:2,5)