- Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte  i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och  nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2″, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

- Hur känns det?

- Bortsett från en verruca plantaris strax framför hälen, som hindrar mig från att gå normalt inomhus, känner jag mig bra.

- Vi tänkte närmast på hur du känner dig som författare?

- Som författare lider jag av samma fotvårta.

- Du har nyligen publicerat dina memoarer?

- De har fortlöpande publicerats på denna blogg i fyra år, utan att ni för den skull har uppsökt mig för att fråga om mitt hälsotillstånd. 

- Men nu är vi äntligen här?

- Jag ser det.

- Då är du väl glad?

- Om vi kanske skulle försöka komma till saken!!

- Dina memoarer har fått blandade recensioner?

- Ja, mycket ros av en recensent men i gengäld desto mer ris av en annan, varför medelbetyget torde hamna ungefär på noll.

- Tycker du att du har blivit rättvist bedömd?

- I båda omdömena finns korn av sanning som fått gro och växa till spektakulära överdrifter. När jag ser tillbaka finner jag många gamla inlägg vara förbluffande välskrivna. Sant är även att de, som läst min blogg någorlunda flitigt, känner min person bättre än de flesta som träffar mig i det verkliga livet. Icke för ty kan jag stundom känna beklämning över min oförmåga att skriva en enkel och flytande svenska och i ögonblick av klarsyn anar jag beräknande förställning även i fråga om sakinnehållet.

- Hur då? 

- Varje avslöjande utsaga om mig själv döljer i sin ofullständighet sanningar, som jag väljer att förtiga av olika hänsyn.

- Hänsyn till andra?

- Andra och mig själv.

- Du menar att du är rädd om ditt rykte? 

- Delar av min verklighet har varit ömkligare, än jag har ett passande språk för. 

- Räcker det inte att ”begära lögnlöshet”?

- Att gömma större synder bakom mindre och mer lättbekända, är ett beprövat knep, som i litteraturen ställer krav på läsarens förmåga att läsa mellan raderna, i den mån sanningen eftersträvas.

- Förtiger inte alla memoarförfattare valda delar av sanningen?

- Naturligtvis, och många gör det till stor konst.

- Även Knausgård?

- Ja, även om han tycks ha satt ribban lite högre än vanliga memoarförfattare.

- Tycks?

- Vad han eventuellt förvränger och förtiger förblir ointressant för dem som inte känner honom. ”Min kamp” kan lika gärna läsas som trovärdig fiktion och något behov av att leta mellan raderna föreligger knappast när det som står på dessa är så detaljrikt och levande.

- Den där norrmannen och hans omdiskuterade jätteroman har tydligen funnit nåd inför dig?

 - Ja, jag läser annars inte mycket skönlitteratur, men här blev jag uppenbarligen sittande, och då jag läser långsammare än de flesta, har det tagit sin tid.

-Har du läst alla delarna?

- Nej. bara de tre som hittills är översatta, och eftersom jag troligtvis läser ännu långsammare på norska, tar jag en välbehövlig andningspaus. En snabbläserska i min omedelbara närhet räds dock inte skrifter på främmande språk utan ämnar ge sig i kast med originalet.  

- Skulle du vilja kunna skriva som Knausgård?

- Eftersom det ytterst handlar om att ”kunna vilja”, är frågan meningslös.

- Det får du nog förklara?

- Mina ärliga tankar och känslor skulle jag knappast ens våga formulera i ord för mig själv. Det handlar inte bara om mitt eget rykte bland människorna utan lika mycket om språket som sådant. Ord har ett slags skamlig nakenhet som gör mig försiktig.  

- Hm?

-  Medan en tecknad eller målad bild hittar en fristad i konsten, saknar det talade eller skrivna språket sådan ursäkt hos mig. Flera av de publicerade konstverken på min blogg hade inte ärligt och utan skam kunnat beskrivas eller tolkas i ord, vilket naturligtvis är ett skäl till att de har fått undsätta texten. Till skillnad från blyertsstreck och penseldrag är orden i det svenska språket belastade av vardag och banalitet, varför de känns naknare och mer pretentiösa, när de upphöjts till litteratur. Medan få eller ingen förmår kopiera mina teckningar eller målningar, saknar jag denna ursäkt i skriven text, där hantverkskunnandet är av ett annat, mindre påtagligt slag. Om bildkonsten rymmer såväl opersonlighet som unicitet, står språket utan skydd, och i mitt sökande efter egna oantastliga formuleringar är modersmålets rikedom på uttjatade nyanser, inte till hjälp.

- Om du skrev på ett annat språk?

- Snitsarens högtidliga och lätt ålderdomliga svenska språk har möjligen denna ursäktande funktion, även om tillämpningen är begränsad. Andra pseudonymer har med framgång bidragit med olika former av barnspråk och bruten svenska, men steget från medveten stil till tröttsamt manér är kort.

- Du menar Tildo?

- Även snitsarens butler skrev en levande svenska i sitt brev från Savolax, men dessvärre han inte hörts av sedan dess.

- Kan du inte skriva som han då?

- Det vore att göra mig till. 

- Ditt eget språk, ”Nujpraw”, kanske skulle duga?  

- Ja.

- Menar du allvar?

- Nujpraw är stilistiskt neutralt och litterärt obefläckat. Skrivet med egna tecken äger det förvisso kalligrafisk skönhet, och då det i princip saknar fastställt uttal, borde en transkription med latinska bokstäver lämpa sig bra för känsliga inlägg på denna blogg.

- Inlägg som bara du kan läsa?

- Ja.

- Vad är det då för mening att ha en blogg?

- Det vore ett sätt att berätta ”att” och samtidigt erbjuda åtminstone en teoretisk möjlighet att ta reda på ”vad” genom att dechiffrera texten.

- Bara teoretisk möjlighet?

- I inlägget ”Nujpraw” ges visserligen en del grundregler och en kortare parallell text, men en mer komplett uttydning skulle kräva en större ”Rosettasten” än så. Dessutom har språket ändrats en del sedan inlägget skrevs.

- Vad slags hemligheter skulle du i så fall skriva om?

- Hevesehi emb enses fehawaw te fajr re me bre re me ent ins ksen re. Ko jaj zen zme rer de is tcesle re.

- Vi förstår?

- Så bra!

- Med några få undantag har dina senaste inlägg varit av ren metakaraktär och  bara handlat om din blogg som sådan. Har du inget mer att berätta om dig själv och världen omkring dig, eller är det bara alltför känsligt?

- Eftersom minnet rymmer mer än en dödlig människa kan skriva ner under en livstid, blir mina memoarer aldrig färdigskrivna. Då de saknar ordnad kronologi och enhetlig komposition, är möjligheterna i princip oändliga, att spinna vidare på nya och gamla trådar.

- Du spinner livets ull?

- Den säger ull han menar slem!

- Du kanske nystar upp livets trassliga garnhärva?

- Kanske det.

- Och väver därav?

- I värsta fall en vacker klädnad.

- Kejsarens?

- I bästa fall.

- Hurså? 

- Omedveten exhibitionism är en god konstnärlig ambition.

- Att skriva så att ett oskyldigt barn kan läsa mellan raderna?

- En exklusiv läsekrets.

- Tror du att dina läsare verkligen vill se dig naken?

- Det handlar mer om vad jag själv medvetet vågar visa av min själsliga lekamen, om den motsägelsefulla metaforen ursäktas.

- Och din kroppsliga lekamen, om tautologin ursäktas?

- Den är skamlöst skamfri och följaktligen ointressant. 

- Du har tidigare talat om hur bildkonsten erbjuder en fristad där du kan gömma dig bakom ditt hantverk. Kan du inte börja rita dina memoarer?

- Bortsett från fotoreportaget kring ”Vintervändbanan” och ett par fotografier i inlägget ”Ateljérunda” har bloggens illustrationer ursprungligen skapats för helt andra ändamål i helt andra sammanhang, och mina teckningar och målningar är berättelser i sin egen värld, där livet sedan länge stått stilla. Jag tänker numera hellre i ord.

- Du menar att du är mer författare än konstnär.

- Medan även anspråkslös bildkonst är förenad med praktiska initialsvårigheter, kan ord formuleras när och var som helst, och även om arbetet går långsamt och inte sällan känns fåfängt, kan jag fortfarande ha nöje av att försöka skriva ihop en text.

- Vad slags text har vi att vänta härnäst?

- Ingen aning?

- Ännu ett metainlägg?

- Det spåret bör vara tömt i och med denna intervju.

- Kanske något om en isbjörn på Skansen i början av 1950-talet?

- Varför inte.

- Det låter spännande?

- Ja.

- Då ska vi kanske lämna dig ifred med ditt arbete?

- Ja tack.

- Hur är det med fotvårtan?

- Nu går jag obehindrat i strumplästen och när jag springer i löparskor känner jag ingenting.

- Har den blivit så bra medan vi har suttit här och pratat?

- Detta blogginlägg har tagit mer än en vecka att tänka ut och skriva, och alla vet mycket väl, att ni inte alls har suttit där i soffan och intervjuat mig.

- Sitter vi inte ens här nu?

- Nej.

- Och inte du där i gungstolen heller?

- Nej, alla har suttit vid datorn hela tiden.

- Och det som faller utanför fönstret?

- Det är snön.

Vi kliver in i något som liknar en tambur, varifrån en brant, svängd trappa leder upp till den egentliga lägenheten på andra våningen. Han berättar hur flyttkarlar vid inflyttningen förgäves försökte baxa upp ett gammalt piano, som sedan efter konsultation med en pianoaffär fick bytas mot en mindre skrymmande variant till en kostnad av 3000 kronor, en summa som av oklara skäl aldrig avkrävdes. Han tänder lampan och visar oss upp men manar oss att gå försiktigt för att inte snubbla på något av de skodon, som står parvis uppradade i hela trappans längd. ”Pass opp där”, varnar han alltför sent, när vi efter några trappsteg slår huvudet i något hårt och vasst. Det tycks vara en vev av något slag, och han förklarar att det rör sig om en ombyggd kaffekvarn, på vilken han malde mjöl och solrosfrön under sina odlingsexperiment för tjugofem år sen, varefter han inte haft ork att ”plocka ner eländet”. Trappans motsatta vägg är tapetserad med topografiska kartor i skalan 1:50000, hopsatta så att de sammanhängande visar större delen av Södermanland och Uppland med Oxelösund nere till vänster och Hallstavik överst till höger. I mitten breder Stockholm ut sig med gråa tentakler och strax ovanför pekar han ut Vallentuna och en vit fläck, där huset vi gästar byggts efter kartans tillkomst. På vår befogade fråga, hur han lyckats få upp de allra översta kartbladen, och vad meningen med dem varit, när det ändå inte går att se några detaljer eller läsa några ortnamn nerifrån trappan, svarar han att han var vigare förr, men tillägger som om han läst våra tankar: ”Och möjligen dumdristigare”.

Förutom kök, badrum, en rymlig hall och sagda trappa visar sig lägenheten bestå av tre stora rum, vilka förefaller utnyttjas dåligt. Vardagsrummet är långsträckt och påfallande mörkt, emedan det vetter mot en överbyggd balkong. I rummets ena ände står ett äldre, mer eller mindre trasigt möblemang på en persisk matta av okänd kvalitet och längs väggarna trängs ytterligare ärvda skåp och byråer. Någon traditionell tevesoffa hittar vi inte, men väl en mycket liten teveapparat, som uppges beskådas alltmer sällan och då från en svart vridbar länstol eller en säng, som också tjänstgör som sovplats åt husets folk. I en stor vit bokhylla från IKEA står, förutom böcker av diverse slag, en skivspelare med förstärkare och högtalare samt två hyllmeter klassisk musik på vinylskivor, vilket tillsammans med det tidigare omtalade pianot och två fioler på väggen vittnar om musikalisk aktivitet, men vår värd försäkrar att såväl lyssnandet som fiolspelandet ligger i träda för hans del. Sedan vi emellertid bedyrat våra minimala förväntningar och lovat att stänga av bandspelaren, bjuder han ändå på en polska efter Byss-Kalle, varefter han ber om överseende med de gnissliga strängarna som behöver bytas. Hans egna otränade och ouppvärmda fingrar är dock, menar han, ”inte mycket att göra åt”.

Medan vardagsrummet numera mest nyttjas som sovrum, används lägenhetens två egentliga sovrum bara som sådana vid sjukdom eller när det kommer gäster, oftast något av de sedan länge utflugna barn, efter vilka urgamla spår ännu syns på väggar och i bokhyllor. I det ena av dessa sovrum står husets enda dator, där författaren skriver sina berömda blogginlägg. Här har han utsikt mot en mindre aspdunge och en cykelbana som erbjuder distraktion och spänning, vilket är det huvudsakliga skälet till att han har valt denna arbetsplats framför husets andra sovrum, som han annars ockuperar som sitt eget med gamla och nya aktiviteter, och som han tycks mindre angelägen att visa oss under vår rundvandring. Först efter lång övertalning öppnar han dörren dit, varvid han ber oss ”ursäkta röran” för att därefter liksom tyst mumlande för sig själv beklaga sin ovana att ”bre ut sig överallt”. Vi förstår hans tveksamhet, ty rummet liknar mer ett skräpupplag än ett rum att vistas i. På golvet trängs överblivna möbler med allehanda väskor, papperskassar och kartonger. Skrivbordet är översållat av papper, pärmar och tidskrifter, och de mer eller mindre svettiga kläder, som inte ligger kringströdda på golv och möbler, hänger slarvigt på ett i rummet diagonalt spänt klädsträck. På den obäddade sängen skräpar gamla klädpåsar från olika löpartävlingar och under densamma gömmer sig en dammsugare, som inte lär användas alltför ofta.

Utmed ena väggen står ett antal snickrade trälådor, i vilka den strama ordningen kontrasterar mot rummet i övrigt, ty när vår vän lyfter på locken ser vi mängder av inramade teckningar och målningar stående i prydliga rader. Han visar stolt hur konstverken kan plockas upp vart och ett för sig ur sin praktiska förvaring, men avbryter sig plötsligt, som om han anat ointresse i våra blickar. ”Det mesta finns att se på nätet”, säger han och tillägger med en suck: ”Som ettor och nollor tar det i alla fall mindre plats än det här eländet”. För att förekomma ytterligare självkritiska utgjutelser och lätta upp den sjunkande stämningen försäkrar vi att de konstverk vi noterat runt om på väggarna i lägenheten ändå pryder sin plats. ”Ja ja”, muttrar han och förklarar som för att ursäkta sig, att träet i ramarna får en fin guldbrun färg när de hänger några år i dagsljus. Det visar sig också att den självkritiske konstnärens tavlor fått samsas om väggutrymmet med inramade barnteckningar och äldre släktingars, främst svärmoderns konstverk, medan vi av yrkeskonstnärer i övrigt bara upptäcker ett fåtal undanskymda verk av Sven Ljungberg, Sten Eklund, Helga Henschen, Berta Hansson och Einar Norelius, de flesta skänkta till hushållet i andra eller tredje led. En reproduktion av van Gogh och ett japanskt träsnitt kompletterar den inramade konsten på väggarna, där vi också hittar en mängd slitna affischer och gamla kartor, däribland en äkta sådan från 1600-talet som författaren ärvt av sin far. Även möblerna tycks till största delen vara arvegods eller secondhandfynd, och vår värd visar stolt upp ett skåp med skjutbara dörrar, som han snickrat själv.  Som helhet präglas lägenhetens inredning mer av sparade minnen och tillfälliga infall än av medveten planering, varför det slags ängsligt smakfulla estetik, vi alltför ofta möter i medelklasshem, känns befriande avlägsen, och frånsett författarens eget nyss besedda skräprum andas bostaden hemtrevnad. ”Det säger möjligen något om vem som svarar för trivseln här”, skrattar han och tillägger skuldmedvetet, som om vi skulle bry oss om det: ”När hon är bortrest vattnar jag blommorna”. 

”Nej, här blir inga barn gjorda”, säger han plötsligt och visar oss in i köket, där vi anvisas sittplats i en bäddsoffa bakom ett bastant och väl använt furubord. Själv ämnar han slå sig ner i sin vanliga gungstol vid bordets motsatta sida, och medan han ställer fram varsin stor blåvit tekopp och en burk ekologiskt, rättvisemärkt pulverkaffe, berättar han hur han en gång cyklade med denna otympliga möbel genom hela Stockholm från Älvsjö till en studentlägenhet i Freskati som familjen bebodde några år när barnen var små.  Han demonstrerar med bägge händerna hur gungstolen stod på pakethållaren med medarna på ömse sidor om kroppen. Själva cyklandet härmar han med snabba, gungande knärörelser, som får honom att likna någon som dansar ”små grodorna” vid midsommar, och när han sedan tvingas tala med allt högre och gällare stämma för att överrösta det tilltagande oväsendet från den just igångsatta vattenkokaren, kan vi inte låta bli att skratta.  ”Ja ja”, grymtar han lite förnärmad, medan han långsamt reser sig och lägger sitt yviga, silverglänsande hår till rätta på båda sidor om huvudet. Därefter tar han vattenkokaren och fyller våra koppar sedan han uppmanat oss att själva lägga i kaffepulver efter behag. Han frågar om vi önskar mjölk i kaffet, varpå han utan att invänta svar går till kylskåpet och tar ut två förpackningar, en innehållande ekologisk lättmjölk och en på vilken vi läser ”Alpro soja”, och när vi nyfikna på hans exempel väljer den senare, vegetariska varianten, tillhåller han oss att röra om ordentligt för att det inte ska skära sig. Slutligen slår han sig ner i gungstolen, lägger den högra foten över det vänstra benet och särar på mustaschen med den vänstra handens tumme och pekfinger, så som han har för ovana inför allvarliga utfrågningar, innan han till slut öppnar munnen och uppmanar: 

- Shoot !             

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära fyra år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme” på morgonen, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens  butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom  sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, och trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

 Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet. 

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljande parodin efter inlägget ”Tröllet”. 

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.
                      

Snitsarens morgon
Hemma hos
Big Five 2009
Sjuten som vägrade dyka – Gästinlägg
Stepanovs år
Tildo utmanad
En tvål i ett vattenfall
Levande charader
Y меня мало книг
Minnets kapriser
Utan tvivel
Nujpraw
Porträtt av konstnären som gammal
Stockholmssnitsaren
Tröllet

”Popularitet är varken ett positivt eller negativt kvalitetskriterium och snitsaren är inte rädd för att stämma in i deklamationskören om blott dikten duger, vilket  denna gör såväl till innehåll som form.  Till skillnad från många mer berömda poem, saknar Selanders enkla rader både nödrim, krystad ordföljd och haltande metaforik, vilket tillsammans med de flitigt använda orden ”men” och ”och”, gör texten så elegant, att den kan läsas som berättande prosa.  Jag fäster mig också vid de två böjningar av verbet ”spela”, som troligen inte bara valts med hänsyn till diktens rytm utan även som ett slags aspekformer, där ”spelade” ger sken av pågående handling i förfluten tid, medan ”spelte” tycks ange avslutad sådan. På en del internetsidor återges dikten med den modernare prepositionen ”på” i den första raden, vilket Selander möjligen skulle ha funnit lika komiskt som vi finner ungdomars tidigare nämnda användning av prepositionen ”med” vid angivande av författare, och bara för att visa att snitsaren inte är främmande för språkliga nymodigheter, där sådana kan ge överraskande och roliga effekter, erbjuder jag läsarna att:         

Spela kula med Sten Selander

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Att ”skamsköljning” är ett tacksamt ämne för blogginlägg, ligger i sakens natur, och oräkneliga googleträffar på ordet vittnar om bloggare, som känt sig manade att använda och exemplifiera det. När snitsaren i strid med sin vana stämmer in i kören, kan det betraktas som en medveten eftergift åt konventionen i avsikt att ytterligare slå hål på myten om honom själv. Vår naturliga fråga, om de ljud han ibland hörs utstöta möjligen är uttryck för skamsköljning, besvarar han med en allvarlig nick, och när vi undrar, vari hans obehagliga minnen består, tänker han länge innan han förklarar: 

”Varje möte med andra människor lever efteråt kvar i mitt minne för noggrann genomgång och bedömning som en form av förberedande sköljning, men medan det slag av blogglämpliga pinsamheter, som endast smutsar ner min egen fasad, är snabbt bortspolade, kan blotta misstanken om, att jag gjort någon annan illa, återkomma lika envist som havets vågor, varför ”skuldsköljning” vore en bättre benämning i min fuktdrypande värld. Förr var jag med ungdomens rätt mer mån om min egen framtoning än om mina medmänniskors känslor, vilket i efterhand har givit mig varaktig skuld, snarast att likna vid en stor blötmyr, där jag ibland tvingas sätta min fot och känna en krypande kyla och en stank av förruttnelse. Sammanfattningsvis, för att avsluta den ofrivilliga, vattendränkta metaforiken, går jag sällan torrskodd”.

Ehuru imponerade av snitsarens långa meningar och yviga bildspråk, tvingas vi konstatera att hans svar har lämnat oss än mer undrande, och när vi ber honom konkretisera och exemplifiera sina allmänt formulerade känslor, anar vi hur han tyst överlägger med sin inre censor, innan han förtydligar: 

”Mänskliga möten kräver såväl ett givande som ett tagande och när den känsliga balansen däremellan vid en preliminär bedömning befinns alltför ojämn, har jag flera genomsköljningar att vänta. I medvetande om att jag tillmäter mig själv en orimligt stor betydelse, när jag bekymrar mig om medmänniskornas känsloliv, anar jag, att min retrospektiva omsorg i själva verket rör min egen person och det intryck denna lämnar kvar, varför ”skuldskamsköljning” vore en ännu mer adekvat benämning på fenomenet.  Att jag objektivt sett troligen har gått över färre lik än de flesta, är lika mycket en orsak till som en följd av min försiktiga framfart i sällskapslivet, och då varje allvarlig sköljning rymmer ett oundvikligt moment av ”correction d’escalier”, har jag möjligen med tiden blivit mer socialt kompetent. Mina svåraste synder hänför sig till en förgången tid och en snitsare, som jag i bästa fall förmår känna en faderlig ömhet för, och som förhoppningsvis sedan länge är, om inte förlåten, så åtminstone glömd”.

De läsare, som hävdar att snitsaren uttrycker sig långt och omständligt utan att få mycket sagt, torde få en skvätt färskvatten på sina kvarnar, när de tar del av harangerna ovan, och vi nödgas tillstå att han även sätter vårt tålamod på prov, men när vi osäkrar skjutjärnen för att i sedvanlig ordning perforera hans verbala sköld med våra enträgna frågor, höjer han båda händerna som tecken på låtsad kapitulation, varefter han lutar sig tillbaka i gungstolen och skrattar för sig själv, innan han slutligen harklar sig och tar till orda med tillgjort knarrande gubbröst:

”Din önskan om kött på mina magra benknotor skall omgående villfaras med ett fåtal exempel ur den verklighet jag uppenbarligen inte förklarat till belåtenhet här ovan. Vad språkbruket beträffar, vill jag dock bespara dig och läsarna varje försök att härma ett ungdomligare men för mig onaturligt sådant. Jag har ju fan försökt snacka som folk men tro mig det låter ju bara asfåningt och pretto i min mun. Måhända föredrar du det stilistiskt neutrala och följaktligen i viss mening ärligare nujpraw, ”I ud lent ce zme men pec re a kneb eint awsm kem nwe ge ksen i ge fem emp ne teis vje ne ti ve flekemi omeci me ei vawksel nwe ne tces af ejz”, och så vidare”. 

Sedan vi försäkrat snitsaren om att hans språk duger bra som det är och att hans berättelser alltid är intressanta, tar han en klunk kaffe med sojamjölk ur en kopp som synbarligen inte diskats på mycket länge, varefter han eftertänksamt särar på mustaschen med tummen och pekfingret och låter blicken försvinna i fjärran, innan vi äntligen får vår berättelse:

”Under en period i de sena tonåren vinnlade jag mig om en överlägsen en attityd, som i efterhand har tett sig både skrämmande och obegriplig. Måhända trodde jag att en självsäker och distanserad framtoning gav trygghet bland jämnåriga, som tydligen förväntades uppskatta cynism och ironi. Berömmande ord kunde sålunda bemötas med ett tråkigt: ”Önskar att jag kunde säga detsamma om dig”, och jag bär ännu med mig ett minne som med tiden fått status av skräckexempel. Våren 1964 hade jag sällskap med kamrater i Enebybergs IF hem från en tävling, där jag satt personligt rekord i höjdhopp och följaktligen borde ha varit på gott humör, men när en gosse i sällskapet beklagade sig över sin insats, ska jag enligt mitt kristallklara minne ha yttrat: ”Om jag var som du skulle jag hoppa i Värtan med en gång”. Att pojken var sämre idrottsman och blott ytligt bekant, gör mitt inpass än svårbegripligare och jag minns att han tittade undrande och skrattade osäkert.  Förhoppningsvis såg han hur ömklig och patetisk jag var i min spelade överlägsenhet, ty varje korn av uppfattad sanning i min utsaga hade varit värre. Ett annat minne, som på samma sätt troligen sammanfattar ett flertal likartade klavertramp, härrör från min senare studenttid vid universitetet och scenen var Humanistiska biblioteket i Stockholm, där Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning numera är inhyst. Väl synlig bakom utlåningsdisken satt vid tillfället en av mina forna lekkamraters yngre syster, som jag inte sett på många år men likväl kände igen. När jag passerat några gånger utan ge mig tillkänna, tilltalade hon mig med namn, varvid följande ordagranna konversation utspann sig: ”Hej Tor!”, ”Hej”, ”Känner du inte igen mig?”, ”Jo”, ”Men du hälsar inte?”, ”Jo”. Hur mina svar kan ha tolkats efter min omedelbara sorti , har jag ofta funderat på. Förhoppningsvis bestämde sig flickan för att jag bara var allmänt konstig, ty ordagrant kunde jag lika gärna ha sagt att jag struntade i henne. Naturligtvis har jag även undrat över mina bleka eftertankar i bibliotekets bokstavliga ”escalier”, där jag försummade såväl önskvärd ”correction” som ett givande utbyte av information, och mina kunskaper om flickans tidigare och senare öden är obefintliga. Det är annars inte självklart värre att utsättas för nonchalans än att finna sig vara skyldig till sådan. Ovan nämnde Schulman säger sig ha fått skamsköljningar efter att med stolthet ha besvarat den berömde kollegan Håkan Nessers felaktigt tolkade vinkning vid en uteservering, men min medkänsla drabbar lika mycket den senare, i den mån denne insett sammanhanget. Jag drar mig till minnes hur en av mina konstlärare, som berömt mitt arbete, bjöd mig besöka hans atelje vid ett långt senare tillfälle. När jag hörsammade hans inbjudan, visade det sig att han troligen hade blandat ihop mig med en helt annan och för mig okänd före detta elev, men för att slippa bära hans misstags tyngre skuld ovanpå min lättare snopenhet, höll jag god min. Lärarens omdöme om mitt måleri var dock av äldre datum och följaktligen äkta. Mitt sista exempel i denna något selektiva redovisning av tillkortakommanden, som för de flesta troligen ter sig harmlösa, men som av oklar anledning dröjer i mitt minne, är av annan karaktär och saknar på ett välgörande sätt det inslag av skuld, som eljest ledsagar mina hågkomster. I efterhand har jag kopplat minnet till en händelse tio år tidigare, varvid det fått karaktären av tyst hämnd och egen upprättelse. Någon gång i realskolan, det vill säga i de nedre tonåren, fick jag en ofrivillig bekräftelse på min låga status bland de kvinnliga klasskamraterna, när jag överhörde hur en av dessa bad en gosse förklara någon matematisk oklarhet men i stället föreslogs vända sig till mig som mer kunnig och dessutom stående i närheten. Den diskreta min, hon gav honom till svar, var tydligen inte ämnad för mina ögon, ty hon kunde lika gärna ha förklarat högt och tydligt, hur ogärna hon ville ha något med mig att göra, vilket hon också skulle komma att slippa tills jag något decennium senare råkade hamna på samma tåg som hon. Efter att vi hälsat pliktskyldigt på stationen, satte jag mig demonstrativt mitt emot henne, trots att det fanns gott om utrymme på annat håll i den glest befolkade kupen. Under den tio minuter långa färden yttrade ingen av oss ett ord och medan jag själv troligen bara satt och tittade, försökte den synbart besvärade flickan undvika min blick genom att låtsas försjunka i läsning av kurslitteratur. Att hon inte bytte plats för att få sitta i fred, tolkade jag som hänsyn mot mig, ty säkert mindes hon mig som en blyg och sårbar pojke långt från den självsäkrare yngling jag nu var. Min egen brist på medkänsla i situationen och frihet från skuld efteråt, förklarar jag med mitt tidigare omtalade, långt mer förödmjukande minne. Huruvida jag redan på tåget mindes händelsen i skolan och sålunda smakade hämndens sötma, eller om detta är en efterkonstruktion, är oklart, men något ont uppsåt från min sida kan jag inte påminna mig i sammanhanget. Troligen ville jag bara bekräfta min brist på rädsla för människorna och bejaka min längtan efter att beträda okänd mark. I alla händelser visar mina mörkare känslor kring minnet, att jag är en människa, vilket trots allt är trösterikt”.

Även om den ovan redovisade månadsstatiken över antalet besök hos snitsaren inte förutspår dennes snara död, som en liknande summering i juli 2009 påstods göra, har de stadigt allt lägre staplarna likafullt något viktigt att berätta om hans blogg. En analys visar att den sjunkande besöksfrekvensen från och med hösten 2010 sammanfaller med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet och intresse för sitt själsliv. I frånvaro av jumper, som numera sprider sina ord annorstädes, och Tildo, som gått i senil barndom, har snitsarens memoarer lockat allt färre läsare för att till slut bara intressera en envis kärna av nära sörjande. Att sniket snegla mot statistik över antalet besök och kommentarer, vore dock snitsaren fjärran. Än mindre har sådana popularitetsundersökningar tillåtits påverka hans blogg, vars utformning och innehåll dikterats uteslutande av bloggägarens egen smak. Att några läsare trots detta funnit behag i hans anrättning, har förvånat och glatt honom mycket och de som ännu tuggar de sista resterna ska för evigt ha en plats i hans hjärta.

Mer anonyma men inte mindre välkomna har de besökare varit, som funnit väg  till snitsarens blogg genom att söka sin kunskap via olika så kallade sökmotorer, och då snitsarens texter inte är bundna till sin tid, kommer denna dagliga ström av tillfälliga gäster att fortsätta, så länge wordpress tillåter sin inhysing att hålla  dörren öppen. Vad som främst intresserat snitsarens många vetgiriga besökare, ger nedanstående statistik över de mest frekventerade enskilda blogginläggen en liten aning om.                             

För att om möjligt få en mer fullständig bekännelse kring ämnet brott och straff söker vi som vanligt upp snitsaren själv, men innan vi hinner ställa den första av våra omsorgsfullt förberedda frågor, avbryter han oss med en egen berättelse så välformulerad och sammanhängande att vi förstår att han länge anat vårt ärende och i förväg tänkt igenom och repeterat sin historia:

”Mitt handlande styrs lika mycket av min egen moral som av medmänniskornas uppfattningar om rätt och orätt, antingen dessa är tyst överenskomna eller har uttryckts i lagar och förordningar. Denna inte alltför ovanliga och i sin allmänna tillämpning problematiska inställning tycks i mitt fall regleras av en djup ovilja att göra andra illa, och först när denna står i konflikt med min egen självömkan behöver jag hysa farhågor för att min inre moraliska kompass skall föra mig på osäkra vägar. Egocentriska demonstrationer av min förmåga att balansera nära såväl lagens råmärken som gränserna för det allmänna rättsmedvetandet, må ha skänkt mig styrka och dövat mitt behov av bekräftelse i stunder av utanförskap men torde psykologisk förklaras av en omedveten strävan efter att få utan att ge sken av att få, eller än hellre, utan att behöva visa en önskan få. Till mitt försvar, i den mån sådant avkrävs, må andragas, att mina beräknande steg på den breda vägens trottoar inte bara har givit mig självinsikt utan även en större förståelse av brottets psykologi, än vad en ängsligare vandring längs den smala vägen haft att erbjuda. Att allmänt rekommendera ovan antydda praktiska skola vore mig dock fjärran, även om människornas okänslighet för samhällets mest föraktade olycksbarn stundom gör mig beklämd”.

Förstummade av snitsarens förmåga, att formulera långa meningar utan minsta ansats till tvekan, sitter vi länge och nickar tyst, innan vi inser att vi inte förstått mycket av vad den gamle mannen velat säga oss. Då vi anar att hans antydan till öppenhjärtighet har krävt stort mod och att hans omständliga vändningar döljer minnen han ogärna talar om, väntar vi en god stund innan vi frågar honom:

- Vad menar du?

- Eftersom mitt behov av egna lagar stått i omvänd proportion till mitt psykiska välbefinnande och min förankring i samhället, anar jag vad människan är mäktig under ogynnsamma omständigheter. Att jag själv har lyckats leva mina dagar på jorden någorlunda hederligt, är mer att betrakta som en slump.   

- Om vi tolkar dig rätt, har du inte gjort dig skyldig till något allvarligare brott?

- Då jag ogärna skadat mina medmänniskor, kan brotten troligen betecknas som ringa. Vad gäller mord, dråp, misshandel och vållande till kroppsskada, har jag liksom de flesta, låt vara inte alltid framgångsrikt, försökt tillämpa nolltolerans, medan min inställning till brotten ”olaga intrång” och ”trolöshet mot huvudman” varit mer pragmatisk, för att bruka en eufemism. När simpel stöld förekommit, har denna motiverats med argument av tvivelaktig allmängiltig hållbarhet, och måhända har medvetenheten om detta uppenbara självbedrägeri fått tjäna som ytterligare förmildrande omständighet. Den djupare psykologiska förklaringen till mitt handlande har dock antytts ovan.

- Ska dina långa och omständliga formuleringar tolkas som att du inte är någon våldsman men väl en tjuv?

- Eftersom mitt liv till stor del styrs av en sjuklig rädsla att göra andra människor illa såväl till kropp som själ, har jag prioriterat egendomsbrott, där brottsoffren förhoppningsvis sluppit lida.

- Det låter naivt?

- Jag skulle snarare kalla min inställning ”cyniskt godtrogen”.

- Vilka ”egendomsbrott” har det handlat om?

- De flesta barn torde någon gång ha roat sig med tanken, att bli mångmiljonärer genom att exempelvis alla svenskar skänker dem en krona, och att tillskansa sig något ingen kommer att sakna, borde med viss logik kunna försvaras moraliskt. Sålunda hade jag i ungdomen en ovana att stjäla oanvända småpengar, antingen dessa låg öppet eller hördes klirra i ytterkläder. Till mitt eget moraliska försvar intalade jag mig att aldrig stjäla mer än vad som kunde tänkas saknas, något som ständigt satte mitt omdöme på prov. Jag minns att jag under en sådan period av kleptomani på universitetet hittade en kvarglömd fullspäckad plånbok, vilken följaktligen enligt min moral vittjades på några kronor innan den återbördades till sin tacksamme ägare. Troligtvis ansåg jag att visad godhet mot människorna uppvägde mina dolda försyndelser.

- Likafullt var du en simpel tjuv?

- En benämning som inte tillför någon ytterligare information av värde.

- De flesta som läser detta måste ändå tycka att du är ganska osympatisk?

- Jag har högre tankar om mina läsare än så. 

- Men nog skäms du väl ändå själv?

- När jag efteråt ser tillbaka på denna föga glamorösa verksamhet, förvånas jag mest över hur mycket jag riskerade att förlora för så lite att vinna. Drivkraften, som psykologiskt kan formuleras ”att få utan att behöva visa min önskan att få”, tycks ha varit stark, ty såväl här som när jag av samma skäl ägnade mig åt olika former av tjuvlyssning och fönstertittning, tog jag ibland obegripliga risker.

- Peeping Tor?

- Nej, snarare som Mårran i Tove Janssons böcker. Att stå i kylan utanför och se in i värmen, gav en kostnadsfri och till intet förpliktigande lindring i stunder  av ensamhet.

- Har du fått komma in i värmen nu eller smyger du fortfarande omkring bland buskarna?

- I snitsarbo är det varmt och tryggt och vid behov av ”das Leben der Anderen” finns såväl Google som Facebook att tillgå, härvarande forum ej att förglömma.

- Ha ha?

- Även om offren numera väljer sin exponering själva, måste du medge likheten.

- Gissningsvis behöver du inte heller ägna dig åt småstölder längre?

- Nej, detta slags smärtlindring känns varken nödvändig eller tillräcklig. Numera får andras småpengar ligga ifred, medan jag dräller mina egna i rikt mått. När jag som kringvandrande Stockholmsnitsare inte sällan hittade glömda, tappade eller stulna plånböcker, önskade jag slippa såväl officiell som inofficiell hittelön, och efter att en kvinna sänt mig en blomstercheck som tack för en upphittad och till polisen inlämnad handväska, beslöt jag att fortsättningsvis redovisa mina fynd anonymt, detta troligen enligt samma psykologi som tidigare förklarat mina steg på brottets väg.

- Det låter som om du försöker ge dig själv gott samvete?

- Jag försöker förstå mig själv. 

- Vad skulle du säga om någon stal småpengar från dig?

-  Om jag mot förmodan märkte det, skulle jag anta att personen i fråga hade sina skäl. När jag däremot tre gånger blivit bestulen på cyklar, har jag blivit ledsen.

- Skulle du själv kunna stjäla en cykel?

- Om du orkat följa mina tankegångar ovan, skulle du inte behöva ställa en sådan fråga.          

- Du skulle kanske ta en cykel om det gällde liv eller död?

- Då hade det förmodligen varit fråga om ett lån.

- Har du någon gång tagit någonting, för att du har ansett dig behöva det bättre än dess ägare?

- När en konstnär och vän till mig inredde sin ateljé,  fann han på varuhuset OBS i Handen precis det slags upphängningattiraljer han sökte. Då dessa inte ingick i butikens sortiment utan var en del av inredningen, försökte han smuggla ut dem under sin kundvagn, vilket dock upptäcktes, varefter han förgäves erbjöd sig att köpa dem.

- Den där konstnären har kanske fler synder på sitt samvete?

- Som framgår av inlägget ”Second hand”, var han mer eller mindre kleptoman i sin konst, och även utanför denna gjorde han lite hyss med kollegors verk, men vari dessa brott mot konstens oskrivna lagar bestod, skall jag inte gå närmare in på av olika hänsyn.

- Har du själv snattat något i en affär någon gång?

- En mycket liten leksaksbil och möjligen ett paket russin, men i det senare fallet är minnet något oklart beträffande det avgörande steget från tanke till handling. Bilstölden minns jag dock med stor säkerhet, eftersom den skedde i vuxen ålder, vilket samtidigt gör den psykologiskt svårförklarlig.

- På sidan ”Snitsaren” här ovan talas det om ”ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen”. Hade du golfbyxor som barn?

- Nej sådana var inte på modet längre, varför jag fick ha frukten i händerna och fickorna. Som de flesta pojkar på den tiden stal även jag äpplen, päron och allra helst plommon, men eftersom det fanns ett överföd av såväl frukt som pojkar i trädgårdarna, bör det ha blivit något av ett nollsummespel. Familjen Neymarks egna saftiga gravensteiner satt dock högt och fick mestadels vara ifred.

- Blev du aldrig upptäckt?

- Jag blev säkert upptäckt många gånger, men aldrig infångad eller ens igenkänd, vilket var viktigast. Däremot ertappades jag en gång kollektivt med stöldgods i form av rabarberstjälkar, som jag och en klasskamrat stulit i en trädgård under en gymnastiklektion. Efter att vi erkänt och självklart stått för vårt brott, så som den tidens pojkheder påbjöd, höll klassföreståndaren ett längre tal över ämnet ”brott och straff genom historien”, varvid jag lärde mig ordet ”hälare”, ty även de som låtit sig bjudas sades vara skyldiga. När vi sedan under tvång framförde våra ursäkter till den gamle rabarberodlaren, sa denne oväntat att vi fick ta hur mycket vi ville av den i hans smak ”sura rabarbern”. Huvudsaken i min värld av brott och straff var att mina föräldrar förblev ovetande om mina förehavanden, varför jag tvingades leva i rädsla en tid.

- Skulle du ha fått stryk hemma?

- Den risken torde ha varit helt försumbar.

- Vilket straff fruktade du då?

- Troligen föräldrarnas ledsna ögon och besvikna tonfall. Det finns andra sätt att få överdrivet snälla barn än att utdela slag eller hårda ord. Lyckligtvis var jag en samvetslös ögontjänare med fristad bland mer normala kamrater, där jag ibland testade mina gränser extra mycket som kompensation för min hemifrån ålagda självbild, och vid de villainbrott vi utförde var jag någon gång oförklarligt djärv i min berusning av äventyret.

- Villainbrott, det låter allvarligare än att knycka äpplen och rabarber?

- Så bör brotten rubriceras, även om källargluggar och balkongdörrar var öppna och brottsoffren mer eller mindre bekanta. Möjligen slog vi medvetet sönder ett litet fönster vid ett tillfälle.

- Hur gamla var ni?

- Kanske nio eller tio år.

- Vad stal ni då?   

- Huvudmålet torde ha varit själva spänningen, men jag minns att vi en gång tog en burk målarfärg av okänd kulör och en annan gång fann vi en tiokronorssedel, när vi klättrat in i en frånvarande kamrats lägenhet. Å andra sidan blev jag själv, troligen under samma period av uppluckrad moral, bestulen på min portmonnä innehållande nio kronor. När stölden av okänd anledning klarats upp, kom den skyldige, en av mina kamrater, med sina föräldrar och återlämnade stöldgodset, och i efterhand har jag inbillat mig, att det bör ha varit en tyst triumf för min far där i dörren.

- Hur så?

- Jag vill minnas att pojkens far var jurist och därtill högerman och borde i kraft av detta ha haft en mer konservativ syn på rättvisan i samhället än min far, som möjligen var socialdemokrat. Det sägs att de tidigare råkat i dispyt angående en annan pojkes lämplighet som lekkamrat, varvid min far ska ha försvarat dennes rätt, vilket onekligen är en poäng i sammanhanget.

- Du säger att din far möjligen var socialdemokrat. Vet du inte hur dina föräldrar röstade?

- Sådant frågade jag aldrig om, men jag känner i huvudsak till deras åsikter.

- Och dina egna?

- I den mån de inte har framgått av denna blogg, kan de lämnas utan kommentar.

- Hur gick det med pojken som stulit?

- Vi lekte som vanligt nästa dag och talade inte mer om saken, varför jag inte har något svar på din fråga. Våra föräldrar lade nog större vikt vid händelsen än vi.

- Hade du kunnat göra samma sak mot honom?

- Troligen inte.

-Varför?

- Jag var inte så intresserad av materiell vinning.

- Stal du aldrig pengar hemma heller?

- Ovan beskrivna begivenhet på småpengar drabbade även släkt och vänner.

- Men aldrig när du var liten?

- Nej, men jag var en oförbätterlig hälare när en kamrat under en kortare period dagligen stal en slant av sin mor för att spendera på traktens konditori. Troligen lät jag mig bjudas av sällskapliga skäl, medan sötsakerna var av måttligt intresse. Med undantag för några månader i tonåren, när en överdriven konsumtion av så kallade AKO-kolor gav mig tretton hål i tänderna, har sötsuget varit obefintligt i mitt liv.

- Gissningsvis har du varit försiktig med tobak och alkohol också?

- Nämnda njutningsmedel har smakats utan att njutas, men i gengäld tycks jag ha utvecklat ett stabilt koffeinbehov. Vad beträffar narkotika, som din nästa fråga troligtvis skulle ha handlat om, har jag hållit blad av örten Cannabis sativa i min hand, medan förädlade produkter bara har skådats på bild. Som kringvandrande kuf i Stockholm har jag dock ofta blivit tillfrågad både som potentiell säljare och köpare av sagda varor, varför jag inte är obekant med marknadens vokabulär.

- På sidan ”Snitsaren” ovan antyds däremot att du varit pyroman, åtminstone i barndomen?

- Jag och mina kumpaner bättrade vid ett tillfälle på en brasa i en grannträdgård med gräsbrand och en uppmärksammad brandkårsutryckning som följd. Sedan mina föräldrar efteråt försäkrat sig om att jag inte varit med om händelsen, gick jag vanmäktig ut i vår trädgård och sparkade sönder ett bestånd av vildväxande ormbunkar, gissningsvis Dryopteris filis-mas, eller på svenska, träjon.

- Vad skulle det vara bra för?

- Det vet jag inte, men jag minns tydligt känslan av vanmakt.

- Trots att dina föräldrar trodde gott om dig?

- Förväntad godhet rymmer potentiell bevikelse. Risken att mina två oförenliga världar kom i kontakt med varandra var ständigt överhängande, och att i denna balansgång finna och behålla mig själv, blev ibland en övermäktig uppgift.

- Vi förstår?

- Det tror jag knappast!  

- Vilket är det värsta brott du begått?

- En gång råkade jag av misstag avfyra en pilbåge i bröstet på en betydligt äldre pojke, och av dennes reaktion att döma var det oförlåtligt. I alla händelser blev jag påmind om mitt brott varje gång jag stötte på honom under flera års tid, och troligen sitter han ännu och intalar sig att han kunde fått min pil i ögat och blivit blind.

- Det låter som om du tycker att han var lite fånig?

- Ja, i jämförelse med den fyrverkeripjäs som tidigare briserat i mitt eget ansikte och den innebandyklubba som senare skulle träffa en yngre nära släktings öga, var min stackars pil inte mycket att bråka om.

- Så vad är egentligen det värsta du har gjort?

- Mina största synder torde falla utanför såväl lagbokens tillämpning som ramen för denna berättelse.

- Vi förstår? 

- Det tror jag knappast.  

- Har du läst ”Brott och straff”?

- Nej, men en tidig dramatisering för radio med Rolf Skoglund som en väsande Raskolnikov har fastnat i minnet. I alla händelser vet jag vad boken handlar om, och som påminnelse om vådan av att skapa sig en egen privat moral utanför den allmänt överenskomna, kan berättelsen läsas som komplement till detta inlägg.

- Dostojevskij som komplement till snitsaren?

- Ungefär så.

- Huvudpersonen i snitsarens berättelse tycks i alla fall ha klarat sig något bättre än Raskolnikov?

- En ren tillfällighet i evighetens perspektiv. 

- Tror du inte att människan har en fri vilja?

- Vi tänker och handlar som om vi hade en sådan, vilket möjligen är nödvändigt, men att tala en fri vilja i någon absolut mening, är naturligtvis nonsens.

- Det låter uppgivet?

- Tvärtom.

-         

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen. Det är fortfarande snö på marken, men alla står och skrattar i bara skjortärmarna. En har klättrat upp på en annans axlar. Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet. Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

                                                                      ¤                          ¤

Under rubriken ”Bilder ur arbetslivet” har vi tidigare på denna blogg publicerat ovanstående fotografi med bifogad text, varvid snitsaren som förklaring till den uppenbara bristen på överensstämmelse mellan ord och bild givit nedanstående detaljerade information i en kommentar, där vi även kan lägga märke till att han, åtminstone delvis, börjat tala om sig själv i första person:

”Som den pekglade och observante noterat har bilden titeln ”Beckholmen 1981″ och bakom spegeln syns väggen av ett större arbetstält, där den fotograferade gruppen höll till denna vår. I en stor bassäng därstädes förvarades delar av ett tiotal medeltidsbåtar från utgrävningarna på Helgeandsholmen 1978-1980, och gruppen hade till uppgift att dokumentera fynden, mest bordplankor och spant av ek, genom fotografering och avritning på plastfilm över ett spegelbord. Det kan tilläggas, att detta var det sista ordentligt avlönade handtag den blåtröjade fotografen längst till höger på bilden kom att göra i livet, och det var också den enda anställning han någonsin hade med månadslön. Den bifogade texten är inte ägnad att förvilla utan är spontant associerad och understryker det allmängiltiga i bilden. Citatet är hämtat ur ett brev sänt till min blivande sköterska i mars 1972 och rör ett fotografi på väggen i en stuga tillhörig en Martin Widmark i Bullmark utanför Umeå, där jag övernattade på golvet under en militär repetitionsövning. Morgonsolen lyste in genom de röda gardinerna och skogsarbetarna på väggen utstrålade den glädje som någon gång kan infinna sig bland arbetande kamrater i vårsolen. Så som på Beckholmen 1981″.

I övrigt har denna blogg haft föga eller intet att förtälja om snitsarens sällsynta gästspel i arbetslivet och ännu mindre har yppats om hur han funnit försörjning dessemellan. Att förtiga sådana trivialiteter, när vi skriver snitsarens memoarer, vore dock att göra honom mer spännande än han är, och då ämnet enligt vad han själv hävdat inte är känsligt, törs vi nalkas honom med läsarnas naturliga frågor, av vilka den första är medvetet provokativ för att väcka liv i den gamle mannen:

- Är du arbetsskygg?

- Nej då, de som såg mig bygga en tio meter lång stenmur förra sommaren skulle nog inte kalla mig arbetsskygg. Sant är dock att jag inte arbetar i onödan.

- Var det inte jumper som byggde den muren, som dessutom knappast kan anses nödvändig?

- Frånsett hans löpning lär vi leva samma liv och murbygget tillfredsställde vår skaparlust. Egen behovstillfredsställelse är ett inte ovanligt och i mina ögon fullt begripligt skäl till arbete.

- Ska arbetet inte tillfredsställa andras behov också?

- Dessbättre utesluter det ena goda ändamålet inte det andra och tvärtom. Själv nöjer jag mig med att inte göra skada och vad muren beträffar, har den möjligen sitt värde som ögonfägnad åt andra. Att den markyta som befriats från murens stenar skapat nytt arbete i form av gräsklippning, är en olycklig om än inte alls ovanlig bieffekt. Lön för mödan är inte sällan mer möda.

- Lön för mödan är väl oftast pengar på ett lönekonto. De flesta är ju tvungna att arbeta för att försörja sig?

- Det är nog en riktig iakttagelse.

- Men denna livets trivialitet tycks inte ha gällt dig?

- Också jag har fått lön och betalat skatt, även om mitt strå till den gemensamma stacken varit litet och lätt att bära.

- Enligt texten ovan ska du inte ha haft något avlönat arbete efter 1981?

- Ja, bortsett från två veckor som restaurantdiskare på OBS-varuhuset i Handen har jag hållit mig borta från lönearbete. Sant är dock att jag en period efter ovan avbildade äventyr på Beckholmen sökte alla möjliga arbeten, till och med på en korvfabrik så vegetarian jag var, men när mina talanger inte efterfrågades, drog jag den logiska slutsatsen att det var bäst för alla om jag höll mig hemma, varvid jag med fortsatt gott samvete kunde använda titeln ”hemmaman” som eufemism för min arbetsfria roll.

- Som forna tiders hemmafruar?

- Dock utan dessas ambition, vad gäller hemmets skötsel. Till och med de flesta heltidsarbetande föräldrar torde ägna mer tid åt hushållsarbete än jag någonsin funnit nödvändigt.

- Din sköterska fick kanske göra det du borde ha gjort, så som kvinnor ofta får?

- Du säger det.

- Det lär ha funnits hemmavarande barn också?

- Två, som föredrar att förbli anonyma och okommenterade på denna blogg.

- Blev de också satta på undantag i enlighet med din önskan att minimera det nödvändiga hemarbetet?

- I den mån försummelser förekommit vid umgänge med människor i min nära omgivning, har det inte i första hand gällt materiella och praktiska ting.

- Utan vad?

- Du vet lika väl som jag, att du inte får svar på sådana frågor.

- Vad sysslade du med, om du nu varken lönearbetade eller ägnade nämnvärd tid åt hushållet?

- Att jag aldrig varit sysslolös torde framgå av denna blogg, där du också finner svaret på din fråga, ehuru utspritt på olika inlägg.

- Är det din sköterska som har försörjt dig under tiden?

- Ja, delvis. I övrigt har jag levt på kapital härrörande från från min far och mor, vilka dog 1976 respektive 1987.

- Var de så rika?

- Alla någorlunda väl avlönade tjänstemän, som köpte hus i Stocksund i början av 1940-talet och därefter bostadsrätt i Mörby i slutet av 1970-talet, blev med tiden förmögna, åtminstone på papperet. Att som jag använda dessa ärvda och realiserade värden till betalning av löpande utgifter för livets uppehälle, torde däremot vara mindre vanligt. Så småningom sålde jag också min ärvda tredjedel i familjens sommarhus, för syskonsämjans skull till då gällande taxeringsvärde. Motsvarande förskingring av ärvda tillgångar kan dock inte återupprepas i nästa generation, vilket den möjligen kommer att beklaga.

- Att sälja tillgångar för att få råd med räntor och löpande utgifter, är väl just vad problemtyngda stater, landsting och kommuner uppmanas till?

- Ja, tyvärr.

- Hur förvaltade du ditt pund annars?

- Som de flesta aktiva småsparare.

- Enligt inlägget ”Stockholmssnitsaren” sysslade du under en tid med aktier och optioner. Det är knappast en aktivitet som man förknippar med dig?

- Vad gör man inte för att få pengarna att räcka.

- Och slippa arbeta?

- Det var du som sa det.

- Gjorde du några klipp?

- Sådana var tidvis svåra att undvika, men en överdriven försiktighet i medgång kombinerad med alltför stor iver i motgång begränsade vinsten och mina alltför många och små affärer lär främst ha gynnat olika mellanhänder. ”Let the profits run”, ”When in doubt, stay out”, ”Never try to catch a falling knife”. Lätt sagt!

- Köp till kräftorna och sälj till sillen!?

- Ha ha!

- Ångrar du din tid som börsspekulant?

- Jag kunde ha använt tiden bättre.

- Samlade du inte burkar och flaskor också?

- Ja, som ”Stockholmssnitsaren” plockade jag upp vad jag hittade under varma dagar, vilket gav mig några extra tusenlappar om året och sammanlagt under ett decennium en summa motsvarande en årslön, det vill säga vad jag årligen tog ut av mitt kapital.

- Så pass?

- Utan denna extrainkomst hade jag, allt annat lika, saknat försörjning ett år före min pensionering. Aktiviteten som sådan gav därtill pengarna ett värde som lätt förbisågs vid hanteringen av fiktiva belopp på finansmarknaderna.

- Har du kvar några besparingar nu?

- Nej, som framgår av diagrammet ovan tog mitt kapital som beräknat slut lagom till pensioneringen, vilket innebär att jag bara har en pension på drygt femtusen kronor i månaden att leva av. Då denna summa ungefär motsvarar mina tidigare månatliga kapitaluttag omräknade i dagens penningvärde, kan den intresserade räkna ut vilka tillgångar jag haft att knapra på.

- En ansenlig summa, som många skulle avundas dig?

- Om någon haft anledning att avundas mig detta på intet sätt exklusiva arv, har det i varje fall inte gällt mitt materiella liv i övrigt.

- Hur menar du?

- I jämförelse med trettio normala årslöner omräknade i dagens penningvärde är summan inte stor och de flesta, som fått samma arbetsfria inkomst som jag, hade valt att göra bostadskarriär eller ge livet guldkant på annat sätt, i värsta fall med ett växande behov av arbete som följd, i enlighet med vad jag ovan konstaterat i samband med stenmuren. Säkert är, att ytterst få skulle leva sparsamt och köpa tid för pengarna.

- Finns det ingenting däremellan?

- Att jag lämnat allt lönearbete bakom mig, insåg jag inte förrän i mycket mogen ålder, eftersom mina ekonomiska marginaler tillåtit mig att skjuta upp den föga lockande kontakten med arbetsförmedlingen, tills det äntligen blivit för sent att låta mig förödmjukas. Att söka arbete är principiellt emot min natur.

- Hur då?

- Det logiska förhållandet borde vara det omvända, det vill säga att arbetet söker mig. Säg vad ni vill ha gjort, så skall jag göra en bedömning av nödvändigheten.

- Menar du att arbete ofta är onödigt?

- Mycket onödigt eller rentav skadligt arbete utförs medan önskvärt eller till och med nödvändigt sådant förblir ogjort. Min positiva insats i sammanhanget torde inskränka sig till underlåtenhet i det förra fallet och möjligen har jag också varit en mindre destruktiv konsument än de flesta.

- Det låter så defensivt. Borde inte du med alla dina dokumenterade talanger ha kunna bidra mer aktivt till det allmänna bästa?

- Om jag varit beredd att betala priset i form av offentligt liv och det ansvar som därav följer.

- Du gillar att sitta och pula ifred?

- Ordvalet är ditt men tanken är riktig.

- I ditt blogginlägg ”Utan titel?”, som delvis snuddar vid problemet, antyds att du en gång rent av uttryckligen tackade nej till en assistenttjänst vid matematiska institutionen på Stockholms universitet?

- Under min studietid anlitades jag ofta som ämneskunnig tentamensvakt och en termin hjälpte jag till att rätta ettbetygsskrivningar, vilket dock visade sig kräva ett själsligt engagemang som jag inte var redo för, emedan min håg redan då låg åt ett annat håll. Jag minns att jag tänkte, att jag hellre försörjde mig på att gräva diken. När jag tackade nej till erbjudandet om en fastare och ännu ansvarsfullare anställning, valde jag troligen min bana i livet.

- Konstnärens?

- Ja, konstnärens då ännu mycket obestämda bana.

- Att kombinera denna med något intellektuellt extraarbete, borde inte ha varit omöjligt. Många konstnärer har exempelvis ägnat sig åt undervisning utan att gå under som skapande individer. Vad gjorde dig så speciell i det avseendet?

- Även ett deltidsarbete hade tagit all min tid, då jag saknade förmågan att ta lätt på mitt umgänge med och ansvar för andra människor. Följaktligen tackade jag även nej till ett erbjudande att få undervisa pensionärer i ryska språket, när jag senare höll till på slaviska institutionen.

- Men studierna som sådana hämmade tydligen inte ditt konstnärliga skapande?

- Dem kunde jag avnjuta efter behag, eftersom jag bara ansvarade för mig själv, och det sociala umgänget där kom att få stor betydelse såväl för min konst som för livet i övrigt. Något annan nytta har jag inte haft av mina studier i ryska.

- Du har konsekvent undvikit allt arbete i nivå med din universitetsutbildning?

- Ja, om min skoltid var en olönsam investering, gäller detta i än högre grad mina studier vid Stockholms universitet. Till mitt försvar kan andragas, att jag varken tog någon annans utbildningplats eller utnyttjade dåtidens förmånliga studielån. Jag insåg tidigt, att mina studier inte skulle komma samhället till del.

- I stället började du arbeta i hamnen?

- Som extra stuveriarbetare till och från under tio år, tills jag slutligen gjorde ett snedlyft och blev sjukskriven för ryggont.

- Du valde att förstöra din kropp för att få ha din själ ifred?

- Det är din beskrivning.

- Har du någon bättre?

- Arbetet var fritt och omväxlande och bara undantagsvis slitsamt. Man kunde välja när man ville hörsamma hamnarbetskontorets önskemål om arbetskraft och vid stor anhopning erbjöds luckrativt övertidsarbete. Dock måste man vara morgontidig för att hinna in till uppropet klockan sex i ”Borgen” vid Slussen där även lönen avhämtades varje fredag i ett kuvert som ovan. Efter några år byttes mitt femsiffriga nummer mot ett fyrsiffrigt, vilket gav förtur vid arbetsbrist och möjlighet att stå som ”luckbas”, det vill säga att från däck vinka till kranföraren och ropa ner i lastrummet, en behaglig syssla varma sommardagar men avskydd vintertid. Av all tänkbar last jag råkade ut för, minns jag apelsinerna med glädje av flera skäl, medan ett lastrum fullt av saltsäckar eller lös, dammande spannmål aldrig uppskattades. Jag minns också den elkabel, tänkt att läggas till Åland, som i flera dygn lastades hopringlad varv efter varv och lager på lager i lastrummet. Man skulle gå med spett och se till att varven blev täta när kabeln matades ner i sin takt. Efter varje kilometer tog vi rast.

- Hej och hå?

- Nu ska du inte vara ironisk.

- Jag menar bara att det låter som ett käckt arbete, lite som rallarens fast på en begränsad yta?

- Ha ha.

- Nog brukar väl hamnsjåarnas liv ibland omges med ett romantiskt skimmer?

- Mitt liv där var för det mesta ganska färglöst.

- Mången känd kulturperson säger sig ha arbetat extra i hamnen som ung. Minns du kanske någon sådan?

- Nej.

- Ingen annan minnesvärd festlig hamnbuse?

- För att svara allvarligt på din raljant ironiska fråga, har ytterst få av kollegorna i hamnen lämnat tydliga spår i mitt minne, eftersom de oftast kom och gick utan att nämnvärt profilera sig, och säkert är att inte heller många kommer ihåg mig. De originella arbetskamrater, som hedrats med en bild överst i detta inlägg, kan jag däremot tala länge om.

- Men nu var det inte dem frågan gällde?

- Mina tankar återvänder hellre till mitt halvår på Beckholmen än till mina tio år i hamnen. Medan sjåandet i efterhand känns som en serie förlängda parenteser, fick jag våren 1981 en aning om vad ett fast arbete i bästa fall kunnat innebära.

- Funderade du aldrig på fler ”parenteser” i hamnen efter din ryggskada?

- Nej.

- Inte ens när du senare förgäves sökte arbete?

- Nej, den tiden var förbi. Behovet av extra arbetskraft hade dessutom minskat i takt med att allt mer gods transporterades i containrar eller lastades av redan på västkusten för vidare färd med långtradare. Tiderna hade förändrats.

- Ångrar du dina år som kroppsarbetare?

- Under de tio åren arbetade jag inte många dagar, varför jag inte finner mycket att ångra. Livet utspelade sig på annat håll.

- Och ditt övriga arbetsliv, eller snarare brist på sådant?

- Det blev som det blev.

- Av ett utdrag ur ”Vem är vem” från 1962, som har skymtat i ett tidigare inlägg på denna blogg, framgår att din far varit byråchef på arbetsmarknadsstyrelsen och bland annat skrivit böcker om yrkesval och yrkesvägledning. Vad sa han om dina yrkesval?

- Han sa ingenting, eftersom han satt i rullstol oförmögen att tala efter en stroke.

- Det har du aldrig sagt något om?

- Du har inte frågat.

- Men hans öga kanske talte?

- Det talte troligen mest om hans eget öde. Av efterlämnade brev framgår att han ibland önskat göra mer av sitt liv, men när han slutligen fick tid, var det för sent.

- Menar du att att han skulle ha förstått dig eller att du tagit lärdom av hans öde?

- Jag menar ingenting.

- Vad har andra sagt om ditt originella arbetsliv?

- De har i allmänhet förbigått det med taktfull tystnad. Vad de tänkt vet jag inte.

- Men själv tycker du inte, att du har något att skämmas för?

- Med tanke på den lediga tid jag haft till förfogande kan man möjligen tycka att jag borde ha ägnat mig mer åt mitt egentliga arbete.

- Du menar din konst?

- Gjort är gjort och kan inte göras ogjort.

- Men ogjort kanske kan göras gjort?

- Du slutar aldrig hoppas.

                        ¤

Att pojken här ovan på sitt första skolfotografi blickar fånigt flinande rakt fram och inte sorgset drömmande ut genom fönstret som den självständiga flickan på Peter Tillbergs välkända målning, betyder inte att han trivs i skolan, än mindre att hans skolgång ska visa sig lönsam i något avseende. På en direkt fråga om sin första skoldag sägs han svara att ”det är ett förfärligt slöseri med tid”, och denna torrt sakliga inställning ska i huvudsak komma att följa honom under de tolv år han tillbringar i skolbänken.

Under sin skoltid kommer pojken att möta ett tjugotal lärare, av vilka några ska hålla eleverna i helt omotiverad skräck, medan andra lika oförklarligt kommer att sitta övergivna och hjälplösa i katedern. De goda pedagoger, som emellanåt gästspelar, kommer pojken att frukta, emedan de har en obehaglig förmåga att inte lämna honom ifred, trots att han sitter och försöker gömma sig längst bak i raden vid fönstret, mestadels utan att ha hunnit göra sin hemuppgift ordentligt. Några lärare ska bli ihågkomna för sin originella framtoning, om så bara i form av namn, utseende eller något säreget yttrande. Förutom den excentriske lektor Tegnaeus, som presenterats i ett tidigare inlägg, ska pojken komma att minnas en gymnastiklärare, som i sin fysiska fostran söker efterlikna sin nästan namne, Per Henrik Ling, vidare en högdragen, sarkastisk lärare i engelska och franska, elakt beskriven i någon av Jonas Gardells böcker samt en på den tiden välkänd studentspexare, som pratar om allt utanför det ämne han är satt att vikariera i, varvid pojken bibringas den enda sexualundervisning han kommer att minnas från hela skoltiden. En svensk mästare i längdhopp med ett personligt rekord på 7,36 kommer att ge pojken högsta betyg i matematik och vara funktionär, när han vinner längdhoppet vid den årliga kampen mot grannkommunernas skolor, och pojken ska heller aldrig glömma den biologilärare, som stående vid fönstret demonstrerar fotosyntesen genom att fånga solljuset med sin högra hand för att sedan med en smäll förena luftens koldioxid med vänsterhandens vatten, därvid upprepande frasen ”nitar dem tillhopa”.

Pojken kommer att få drygt tjugo terminsbetyg, enligt vilka han trots sin lättja aldrig blir underkänd och även lyckas undvika det lägsta godkända betyget ”B”, utom i ämnet ”musik”, där han enligt statistiken ovan är ensam sämst i klassen, troligtvis emedan han sitter tyst, när övriga elever åtminstone försöker sjunga, och han ges också ”B”  i ”gymnastik med lek och idrott”, innan hans talanger för friidrott sätter spår. I folkskolan får han några gånger ”litet a” i geografi, vilket är begripligt med tanke på hans intresse för kartor, medan samma betyg i ämnet ”kristendomskunskap” i tredje klass förklaras av att han på kartan längst bak i bibeln lär sig namnen på Jakobs tolv söner. Likaledes räcker det att i femte klass ha ordning på de svenska konungarna för att få detta näst högsta betyg i historia. Minst tre gånger kommer pojken att räcka upp handen för att namnge Kristofer av Bayern, varje gång belåtet konstaterande att ingen annan tagit vara på denna enkla gratispoäng. Han ska också komma att minnas hur han oväntat frimodigt berättar om Gustav II Adolfs död, varvid han använder uttrycket ”Det berättas att”, som han tycker låter initierat. Annars kommer pojken ogärna att tala inför publik, varför de två föredrag han tvingas hålla, ett i sjätte klass om den första världsomseglingen och ett i första ring om författaren Sigfrid Siwertz, ska fylla honom med skräck. 

I övrigt kommer polken att överleva skolgången med ett minimum av arbete, ty med god receptivitet och förmåga till abstrakt tänkande, kommer han att ha lätt för att lära sig språk och i ämnet ”matematik” får han i fjärde klass betyget ”A”, vilket är ovanligt och påtvingar honom en självbild som matematisk begåvning, några år senare ytterligare bekräftad, när hans namn nämns i tidningen efter en delad 16:e plats och en poäng från final i Svenska Dagbladets matematiktävling. Något mattesnille som studerar på egen hand är han dock inte, ty han har inget genuint intresse för ämnet utan nöjer sig med läroböckernas kunskap, som han tycks ha ovanligt lätt att ta till sig, och hans tid som matematikstudent kommer att avslutas utan saknad efter några terminer på universitetet.

Av klasskamraterna på bilden ovan känner pojken flera sedan länge, varför han inte behöver riskera vad som senare ska komma att kallas ”mobbning” i skolan, varken i form av sofistikerad utfrysning eller av det primitiva slag han bevittnar, när en stackars gosse vid namn Otto gråtande söker undkomma en svans av barn som skanderar ett upprepat ”Otto Potto”.  I inlägget ”Awesome Boy” har Tildo berättat om en påtvingad brottning med någon kallad ”dräggelkonstapeln”, men de vanliga slagsmålen omgivna av påhejande barn ska pojken komma att slippa. Vid ett tillfälle ska han kasta en hård isboll i huvudet på en äldre elev, som dock får leta förgäves efter någon att hämnas på, ty ingen tror den lille gossen om ont. Han kommer även att minnas hur två pojkar ur en grannklass, den ene begåvad med en påfallande fult kraxande röst, förgäves söker reta honom med det i hans smak föga kreativa tillmälet ”Apan, paddan, grodan”, och när två flickor får för sig att bakifrån dra i hans utstående öron, behandlar han dem som luft, varefter kränkningen snart upphör. I övrigt kommer han inte att minnas någon närmare kontakt med det motsatta könet förutom i de få lekar, där han får tillfälle att jaga eller bli jagad av detta. Till de så kallade hippor, där pojkar och flickor förväntas umgås, kommer han lyckligtvis inte att bli bjuden, varför läsarna av detta inlägg slipper den eljest obligatoriska barndomskildringen av traumatiskt deltagande i ”ryska posten” eller liknande initiationslekar. En termin i dansskola ska pojken dock genomlida, innan han inser att han har rätt att bestämma över sitt eget liv och enkannerligen sitt uppträdande som man. Bland kamrater accepteras hans tillbakadragenhet på området, emedan han inte förväntas hysa sådana intressen, ty trots att hans ögon ständigt är ute på spel, kommer han att behålla sina tankar för sig själv och först som mogen konstnär erkänna sina svagheter enligt nedan.

Att föregående blogginlägg vilar på antagandet att den avbildade kvinnan heter Eila och kommer från Finland, hindrar inte att hon kan vara någon helt annan, och även om bildens känslomässiga budskap förblir detsamma, kräver varje ny tolkning av hennes identitet en motsvarande översyn av sakinnehållet i texten.

Om kvinnan på bilden, likt de flesta hembiträden som gästspelat i pojkens liv, i stället kommer från Tyskland, lär hon honom sålunda inte bara att räkna till tio på sitt hemlands språk utan också att hjälpligt förstå och tala detta, varför hans tyska ordförråd, trots fyra års skolundervisning i ämnet, för alltid kommer att ha slagsida åt det vardagsspråk som hör hemmet och barndomen till, och medan han ska få föga användning för ord som ”Preiselbeere” och ”Hagebuttensuppe”, kommer han som vuxen löpare att tvingas slå upp ordet ”Ergebnis” vid besök på hemsidan för Berlin Marathon. På Eilas modersmål, som av förklarliga skäl inte hörs i hemmet, ska han visserligen senare lära sig ett flertal svåra ord, däribland ”tulos” för ”resultat”, men talad finska kommer han dessvärre aldrig att förstå.

Vems knä pojken än sitter i på bilden, ska detta snart ersättas av ett annat för att så småningom glömmas, men likafullt, vågar vi ana, utan att någonsin glömmas. Ju fler knän han tvingas lämna desto ovilligare kliver han upp i nya och ju äldre han blir desto mer reserverad ska han vara inför främlingar som gästar hans liv. De hembiträden, som kommer och går med årslånga intervaller, blir med tiden allt mer svårdefinierade som de människor de är, och även om hans föräldrar är moderna, upplysta och anständiga arbetsgivare, som inte behandlar sina unga anställda så som han hör berättas om från andra familjer, ska han få allt svårare att i detta avseende se sig själv som representant för eller ens en del av den egna familjen. Denna uppväxt med tjänstefolk i en Stocksundsvilla ska inte heller bli det första han berättar om, när han senare gästspelar i världen, ty även om ingen kan avkrävas ansvar för sitt ursprung och han själv kommer att leva ett liv långt från sina föräldrars, ska han först i mogen ålder förstå hela vidden av sin oskuld, för att till slut som granskande memoarbloggare vilja berätta även om denna del av sig själv.

Om vi i detta blogginlägg önskat följa formen för vad som hittills publicerats av snitsarens memoarer, hade vi hävdat att fotografiet här ovan är taget kring 1950 och att pojken på bilden inte uppskattar att sitta klädd i randig finkostym för att förevigas av en gästande fotograf från Ateljé Hernried, enligt stämpel på kortets baksida belägen på Grevturegatan 30 i Stockholm med telefonnummer 613397. Måhända hade vi även uttalat oss om vad pojken hellre velat göra än att posera i knät på sin temporära vårdnadshavare, varefter vi enligt gängse mönster bjudit våra läsare ytterligare halvsanningar om pojkens liv, allt för att slippa låtsas om vad vi egentligen känner när vi ser bilden.

I själva verket ska pojken som vuxen varken minnas händelsen i sig eller att han över huvud taget ägt en randig kostym. Originalet till den starkt beskurna bilden visar också två äldre leende syskon, och på andra fotografier, tagna vid samma tillfälle, exponerar han själv tandköttet i spontana flin, varför den reserverade minen här ovan tycks vara tillfällig. Vem kvinnan med det skulpturala ansiktet och det intagande leendet är, har vi inte lyckats få klarhet i, men vi vill gärna tro att hon heter Eila och kommer från Finland. Huruvida hon i sådant fall nyligen kommit in i den blyge pojkens liv eller om de snart skall skiljas för evigt efter att hon lärt sig tala flytande svenska och han lärt sig räkna till tio på finska, framgår inte av bilden, men pojken har säkerligen redan anat, att kärlek och vänskap inte består, och snart nog ska nya gästspel av andra hembiträden från andra länder och med andra namn bekräfta denna sanning. Enligt berättelsen kommer sagda Eila att gråta när hon tar farväl vid avresan hem till Finland, medan pojken själv bara ska bry sig om alla båtar, som finns att se. Att han inte skulle förstå vad som där och då sker i hans liv, är en föga insiktsfull förklaring, och att barn glömmer, är en annan lögn från denna tid.        

De flesta internetanvändare med ett inte alltför vanligt namn torde någon gång ha roat sig med att skriva detta i sökrutan på sidan ”google.se” för att därigenom få sin eventuella, virtuella existens konstaterad, och även om snitsarens tidigare omtalade dagliga morgongoogling på sig själv är överdriven, har inte heller han kunnat hålla sin fåfänga och sina fingrar i styr.

Länge uppmärksammades han av sagda sökmotor endast för sitt innehav av FK Studenternas klubbrekord i höjdhopp på 195, senare korrigerat till 197, men i takt med att hans namne, jumper visat sina framfötter som veteranlöpare, har antalet så kallade googleträffar ökat för varje år, och om innehavaren av denna blogg med rätta haft anledning att klaga på sin identitet utanför internet,  ger en googlesökning på hans namn idag en överraskande god bild av hans offentliga liv och gärning, så som framgår av den nedan inkopierade första googlesidan efter genomförd operation.

Den stenmur, som uppfördes på en ö i Stockholms skärgård för ett år sedan och som visats i ett tidigare blogginlägg, står fortfarande kvar enligt ovan, och dess skapare får ännu ta emot beröm från såväl öbor som sommargäster, vilket inte bara förvånar och gläder honom utan även, tvingas han erkänna, stämmer till sorgsen eftertanke, ty sedan han upphört att spela fiol vid öns midsommarstång, tycks detta monument, bärande hans namn, bli det enda spår han lämnar kvar, såväl på denna ö som i världen. Förutom att någorlunda estetiskt härbärgera de stenar som tidigare legat kringspridda och i vägen vid klippning av det gräs, som syns växa i bildens förgrund, har muren ingen funktion, varför den möjligen kan symbolisera upphovsmannens tillvaro i stort. Ön hyser visserligen redan många platser och byggnadsverk, namngivna efter gästande kulturpersonligheter, men till skillnad från dessa är skaparen av stenmuren ovan i det närmaste okänd, vad gäller liv och gärning i övrigt. Även om inte många människor blir sedda sådana de är och han själv varken traktar efter uppmärksamhet eller berömmelse, kan han i anfall av klarsyn känna beklämning över hur få av hans bekanta, som över huvud taget visat intresse för hans identitet utanför det självklara sammanhang, i vilket bekantskapen ursprungligen grundats. Med undantag för hans allra, allra närmaste torde de främsta kännarna av hans liv återfinnas i den tynande skara läsare, som plikttroget följt och följer hans pågående memoarer, men huruvida dessa känner sig smickrade eller besvärade av sin utvaldhet, törs han inte ha en åsikt om. Han önskar dock gärna, att den kommentator har rätt, som hävdar att de alltför få läsarna av denna blogg haft en ovanlig tur som hittat hit.

Ovanstående tuschmålning, betitlad ”Kung”, här något beskuren, målades 1966 av den konstnär som tidigare granskats på denna blogg och vars barnteckningar visats i föregående inlägg. Målningen, som i verkförteckningen givits nummer 2, är det äldsta bevarade konstverket av den vuxne konstnärens hand, och för dess överlevnad kan vi tacka en välvillig betraktares uppmuntrande omdöme inför en lättsmickrad upphovsman, ty målningen lär nu återfinnas inramad i London, varifrån fotografiet ovan har sänts oss. Till skillnad från andra alltför lättsinnigt bortskänkta alster behöver detta enkla konstverk inte heller skämmas för sig, ty det målades, eller snarare tecknades med pensel, av en tjugoårig konstnär, ännu obevandrad i konsthistorien och lyckligt opåverkad av det samtida konstlivet, men uppfylld av en önskan att manifestera sig själv i sitt skapande.

På sitt samvete hade han redan ett mycket kort gästspel som filmare, med bland annat två mycket enkla, svartvita åttamillimetersfilmer, ”L’oeuf” och ”Tunnan”, där en man iklädd egendomlig hatt och rock finner, som titlarna antyder, ett ägg respektive en tunna, för att därefter, med nämnda föremål i handen respektive över huvudet, bli galen. Dessa sedermera förstörda, omogna förstlingsverk, där han själv ansvarade för manus, regi, fotografi, skådespeleri och produktion, kan vi le åt idag, men konstnären försäkrar att de gjordes på största allvar, och i den mån hans verk avsågs locka till skratt, förväntades detta bottna i osäkerhet, ty gåtfull humor tycks ha varit hans enkla språk vid denna tid, såväl i filmkonsten som när kameran snart byttes mot penna och pensel.

Förutom det absurda motivet i målningen ovan noterar vi hur alla detaljer i den annars harmoniskt komponerade helheten har tecknats felaktigt och fult. Denna medvetna tafatthet gav inte bara en befrielse från kravet på korrekt återgivning och ytlig snitsighet utan var också ett raffinerat stilmedel, som tillät konstnären att uttrycka sig själv utan risk för att behöva synas. Dessutom ansåg han troligen denna egna antiestetik vara djupt originell, ty han hade ännu inte sett mycket av den västerländska konstens medvetna och omedvetna former av seriös naivism. Än mindre torde han ha känt till begreppet ”zhuo” i det kinesiska tuschmåleriet, där ett spontant, till synes valhänt uttryck befriar konstnären från hämmande skicklighet och målningen från ytlig skönhet. ”Zhuo”, som kan översättas med ”klumpig” eller ”tafatt”, motsvarar som konstnärligt begrepp ungefär franskans ”gaucherie”, där den väntra handen befriar den högerhänte från högerhandens inlärda hämningar. Bilden nedan, som lär föreställa en gris i månsken, är liksom informationen ovan hämtad från katalogen till utställningen ”Mästare från Kina” på Liljevalchs Konsthall 1989. När vi googlar ordet ”zhuo” i olika kombinationer finner vi emmellertid inget som tyder på att begreppet är välkänt i konstvärlden, varför vårt inlägg pryder sin plats som informationskälla, och för egen del finner vi termen ”zhuo” praktiskt kort och associationsfri för ett västerländskt öra. 

Om vi önskar finna inspirationskällor för den unge konstnären och influenser till det konstverk som visas överst i detta inlägg, bör de inte sökas i den etablerade konsten utan snarare bland de skojiga illustrationer i böcker och tidningar, som tillfälligt hamnat i konstnärens händer. Vi vet att han ägde en samlingsvolym av Blandaren från åren 1863-1943 samt, inte minst viktigt i sammanhanget, Povel Ramels ”Min galna hage”, med geniala teckningar av författaren.

När den oerfarne konstnären senare fick en bok om den tyska expressionismen i julklapp och besåg en stor utställning av Emil Noldes verk, väcktes hans intresse för vad andra gjort före honom, och varje ny upptäckt satte nya spår hans konst. Han köpte oljefärger och fyllde stora dukar med egendomliga motiv ur fantasin, men från denna sista tid som oskyldig och medvetet tafatt målare återstår bara ett fåtal fragment, och när konstnären i ett tidigare blogginlägg porträtteras som ung med röd hatt på huvudet och pensel i munnen, ska han snart anträda en ny väg mot ett sinnligare måleri än hans distanserade zhuomåleri kunnat erbjuda.

Även om konstnären idag vågar kännas vid såväl sin ABC-bok från 1979 som de konstverk han skapat i Tildos skepnad på denna blogg, har dessa omisskännliga återfall i zhuo-genren inte fått plats i hans verkförteckning, och någon befriande syntes i form av sinnlig tafatthet eller tafatt sinnlighet tycks han ännu inte hittat. Troligen inser han att även antiestetik är ett slags estetik och anar att dess frihet bara har ännu en fängelsehåla och ytterligare tvångsarbete att erbjuda honom.       

I snitsarens bostad, kallad Snitsarbo, står en gammal byrå, vars översta låda är till brädden fylld med intressanta och spännande barnteckningar, många av dem små mästerverk i sin genre och även med absolutare mått mätt värda ett bättre öde än att förbli arkiverade, visserligen skyddade för det ljus, som eljest skulle förstöra färgen från 1970- och 1980-talets spritpennor, men icke desto mindre dolda för omvärldens ögon, och då vi inte inhämtat konstnärernas tillstånd att visa deras alster, får även läsarna av denna blogg nöja sig med vårt vittnessmål.

I jämförelse med denna skatt framstår vår egen barndomskonst som synnerligen torftig och i de få alster som bevarats anar vi ingenting av den konstnär som idag framträder på vår blogg. När han som barn självmant fattade penna eller kritor, hämtade han oftast motiv ur en empiriskt konstaterad och systematiskt ordnad verklighet, där exempelvis kartor, fåglar eller idrottsmän i tävlingsdräkt var av intresse och där kalkering föredrogs framför frihandsteckning, så som bilden av kungsfiskaren ovan visar.

De ämnen för teckning, målning och collage som påbjöds i 1950-talets folkskola tycks inte heller ha inspirerat till stordåd. I våra gömmor har vi funnit en liten ”arbetsbok” från klass 1C, där pedagogiska illustrationer i stil med ovanstående propaganda för riktig tandhygien får samsas med plikttrogna redovisningar av årets högtider och klimatologiska förhållanden, traditionellt symboliserade av julgranar, snögubbar, påskkycklingar, vårblommor, höstlöv och liknande ting. Möjligen hade teckningen nedan kunnat tolkas som en ironisk protest, men så långt hade konstnären ännu inte kommit i sin mognad, och i det fåtal bevarade teckningar, där hans egen fantasi fått fritt spelrum, lyser denna oftast med sin frånvaro. 

Även om vi helst vill minnas oss som duktiga skidåkare, anar vi att teckningen här ovan rymmer en psykologisk sanning, ty helt visst kände vi oss övergivna, när vi som små tappade staven och ramlade i tillvaron. En psykolog borde också bli bekymrad över de fyra teckningar här nedan, som betraktade ur vårt vuxna perspektiv fått tiltlarna, ”Ansiktslöst avsked”, ”Den ensamme fotbollsspelaren”, ”Bräcklig farkost i natten” samt, i brist på rimlig tolkning, ”Utan titel”.

Vem är den vinkande kvinnan här ovan och vem är pojken eller mannen med de hjälplöst hängande armarna? Om konstnären skildrat relationen till sin mor, har detta skett oavsiktligt, ty medveten symbolik var honom främmande redan som barn. Troligen handlar det om något drama ur sagans värld, som han och övriga elever ålagts att illustrera.

Medan avskedsbilden ovan gör oss alla odelat beklämda, erbjuder bilden nedan även en alternativ tolkning, där den ensamme streckgubben är fylld av iver och förväntan. Kanske är han helt enkelt tidigt på fotbollsplanen inför en spännande match eller också sköter han sin individuella extraträning i full koncentration.

Oavsett den ensamme fotbollsspelarens sinnesstämning och i förlängningen den lille konstnärens själsliga tillstånd, fascinerar teckningens originella perspektiv och komposition. Gissningsvis har fotbollsspelaren och målet först ritats mitt på papperet, varefter den gröna planen fått sin utbredning i mån av plats.

I den kusliga marinteckningen ovan konstaterar vi, att nymånen som väntat har placerats rätt med hänsyn till solen, medan himlakropparnas märkliga inbördes storleksförhållande är svårare att förklara. Måhända har månens roll befunnits viktigare, varför perspektivet förskjutits till dess fördel, så som brukligt varit då och då i konsthistorien. Att båten är liten och ensam och den annalkande natten stor och svart, har konstnären i alla händelser lyckats förmedla. 

Tolkningen av bilden på aviatörerna här nedan, överlåtes däremot helt åt läsare med mer fantasi och psykologisk insikt än snitsaren. Denne påstår sig visserligen ”känna människorna”, men när det gäller dessa märkliga flygare blir han osäker. Att gossar skjuter iväg sig med raketer i ändtarmen och använder paraplyer som fallskärm är inte ovanligt, men hur det guldbruna märket på kroppen ska tolkas i det förra fallet och varför aktören i det senare bär gröna kortbyxor knäppta som en korsett, förstår vi inte. 

Efter detta första skolår saknas alla bildbevis på seriöst skapande aktivitet före tjugoårsåldern, men som de flesta barn och unga gjorde naturligtvis också denne blivande konstnär sina periodiska gästspel i olika konstnärliga genrer. Vi minns hur han samman med en kamrat excellerade i ritande av ett slags noga reglerade figurer i profil, vilka dock inom sin stränga form rymde oändliga variationer, så som framgår av rekonstruktionerna nedan. Dessa varelser, av okänd anledning kallade ”råttor”, ingick inte i något sammanhang utan hade som enda uppgift att med sina fysionomier roa sina upphovsmän.

Bortsett från dessa nyskapelser handlade den unge konstnärens alster dessvärre mestadels om plagiat. I hans barndomshem fanns en bok med skämtteckningar av Albert Engström, vilka inspirerade honom till egna varianter av Kolingen och dennes vänner, och något senare i barndomen specialiserade han sig på ansikten av idottsmän med Tecknar-Anders bildrutor i tidskriften All Sport som förebild. Dennes snitsiga sätt att med några tuschstreck få fram karaktärer var höjden av bildkonst och skulle för lång tid framåt sätta spår i tecknade ansiktsdetaljer, så som det nyligen upphittade klottret i en historiebok för gymnasiet visar nedan.

Någon konstnärlig ambition bortom karikatyrtecknandet kunde däremot inte spåras hos den blivande konstnären under skoltiden, och även om han till slut fick högsta betyg i teckning, sedan han med några inlämnade alster i tusch visat sin förmåga att avbilda, skulle han komma att inleda sin konstnärliga bana i en helt annan riktning, fjärran från såväl ytlig snitsighet som noggrann återgivning. Om denna alternativa estetik ämnar vi berätta mer i ett kommande blogginlägg.

Mellan de två unika målningarna här ovan, från vänster ”Knelende kvinne” och ”Värmeböljan augusti 75 (Munch)”, skiljer det drygt sextio år. Med tanke på den observanta  färgsättningen av kvinnans ben bör den äldre av tavlorna ha målats efter levande modell, medan den yngre konstnären tydligen har använt sin mer berömde kollegas verk som förlaga. Att han trots detta tagit med målningen med en egen titel i sin verkförteckning, förklarar han med dess nyskapande betydelse för hans måleri. Även om han sluppit förarbetet med val av motiv och tolkning av färg och form till två dimensioner, anser han sig ha bidragit med en sinnlighet som saknas i förlagan. Den 35-gradiga värmebölja, under vilken arbetet utfördes har möjligen också, som titeln antyder, satt spår i den nya bilden. Huruvida den knästående kvinnan flätar sitt hår eller tvärtom löser upp det, framgår inte av den äldre målningen, men i nytolkningen har konstnären tydligen valt det senare alternativet med möjlighet att ge håret en mjukare behandling. Troligen har han också försökt ge kvinnan en distinktare blick mot betraktaren men misslyckats och nöjt sig med originalets obestämda, spöklika ögonhålor. En möjlig, lockande lösning vore att låta kvinnan böja sitt huvud framåt, så att ansiktet och därmed blicken döljs bakom håret.

Även om den yngre konstnären i titeln på sitt verk ger den äldre sitt erkännande med dennes namn satt inom parentes, har detta föga betydelse annat än möjligen som upplysning åt undrande betraktare.  Om konstverket däremot presenterats i ett officiellt sammanhang utan angivande av förlaga, hade en upphovsrättslig tvist varit principiellt tänkbar fram till den 23 januari 2014, dock med säkerhet utan fällande dom, efter vad vi ovan andragit till den unge konstnärens försvar. Troligen är det i stället vår publicering av bilden på det äldre konstverket, som kränker gällande upphovsrättslagstiftning, ty enligt det vykort, som konstnären målat av och som vi scannat och visat här på denna blogg, ägs upphovsrätten till reproduktionen av Nasjonalgalleriet i Oslo.

Då såväl konstnären som vi själva har levt våra liv fjärran från offentlighetens ögon, har vårt skapande aldrig tyngts av frågor kring unicitet och upphovsrätt, varför vår okunskap på området måhända sticker mer erfarna läsare i ögonen. Om någon bland dessa önskar slå den ansvarige snitsaren på fingrarna med en tillrättavisning eller i övrigt har något att tillägga i detta eller något annat ämne, är vi honom eller henne tacksamma för en kommentar.        

Den märkliga titeln på målningen här ovan, ”Räv”, har förbryllat konsthistoriker i decennier och själva är vi lika undrande, då något sådant djur inte kan skönjas någonstans på bilden. När vi frågar konstnären om räven månne döljer sig mot den gulvita snön kamouflerad av sin vinterpäls, skrattar han länge och berättar sedan följande historia:

- ”I ett anfall av psykisk hälsa hade jag våren 1979 en lovvärd ambition att våga vara vanlig, inte bara som människa utan också som konstnär. På en brädgård lät jag såga till ett stort antal masonitskivor, vars skrovliga sida jag sedan slipade av och grunderade. Tanken var att fylla dem med tillfälligt, opretentiöst måleri fjärran från de konstens bojor jag var alltför väl förtrogen med, och min vackra dröm var att förse hötorgsmarknaden med anonym brukskonst av god kvalitet. Denna vår höll jag till i en tillfällig ateljé vid Stora Skuggans nerlagda skjutbana, vars bebyggelse då börjat rivas för att ge plats åt det nuvarande parklandskapet. Vid ett tillfälle fick jag ovälkommet besök av en beskänkt äldre man, troligtvis en av rivningsarbetarna, som undrade om jag kunde måla en tavla åt honom. En gång hade han sett en målning föreställande en räv i snö och han berättade med inlevelse, att man på nära håll inte kunnat se någonting men hur räven framträtt betraktad på lite avstånd, och om jag kunde måla en sådan räv åt honom skulle jag få hundra kronor. Då uppdraget stämde väl överens med min nya ideologi, snitsade jag dit något rävliknande i det vinterlandskap jag hade på staffliet, men eftersom konstälskaren inte återkom, målade jag över tillägget. I alla händelser hade han troligen blivit besviken, ty någon Liljefors har jag aldrig försökt vara. Det fuktiga snölandskapet ovan, där rester av räven för övrigt kan anas på den vänstra av de upptrampade stigarna, är helt påhittat och tänktes ingå i en serie målningar i olika väder vid olika årstider, men mer än till denna tavla och den soliga varianten nedan kom projektet aldrig, och så många fler masonitlandskap skulle inte heller komma att målas”.  

Den bildkonstnär, som redan ägnats oproportionerligt stort utrymme på denna blogg,  har uttryckligen bett oss publicera nedanstående kompletterande inlägg. I den pågående uppgörelsen med sitt konstnärsjag vill han inget förtiga, och för en riktig förståelse av hans tillkortakommanden bör vi även känna till de mindre smickrande sidorna av hans karaktär. I tidigare inlägg har vi anat en romantisk konstnär, som tyngts av såväl självkritik som självhävdelsebehov, och till hans grandiosa självbild tycks även ha hört en fåfäng strävan efter äkthet och renhet.

När han efter några år som konstnär såg tillbaka på sitt verk, fann han bara fyra bilder hålla måttet, och medan hans övriga produktion förpassades till en pärm med påskriften ”Makulatur”, upphöjdes dessa till äkta konstverk och bevarades som heliga reliker, att tas fram och beundras i stunder av tvivel och självömkan. Dessa fyra enkla fragment tycks ha motsvarat hans ideal om ett absolut måleri, befriat från idéinnehåll och medveten symbolik, men laddat med sann känsla. Han önskade en konst som bara var sig själv och i hans neurotiska föreställning räckte det att dra ett enda streck med penseln, om blott konstnärens känsla var tillräckligt stark och äkta.  

Efter omvälvande händelser i livet och en tid i psykoterapi, vågade konstnären bejaka sin vanlighet med ett mindre prestigefyllt måleri och senare skulle hans erfarenhet slutgiltigt punktera myten om den rena konsten. Själsligen skiljer sig inte konstnärer från andra människor och det är inte heller starka känslor i sig, som skapar levande konst. Medan varje penseldrag och varje färgklick helt visst kan kännas rätt för en känslig konstnär i ett svagt ögonblick, tycks det måleri, som skapats i nyktert tillstånd på behörigt avstånd från känslornas epicentrum, paradoxalt nog komma närmare detta i sitt uttryck, ty en varaktig konst kräver klara ögon.

Vad gäller de ovan omtalade och nedan återgivna fyra ”absoluta målningarna”, bör tilläggas att de skapades helt utan tanke på sin upphöjelse och den mycket banala bakgrunden till deras tillkomst motsäger konstnärens senare idealisering. Bland mängder av ansiktsstudier råkade de helt enkelt bli ovanligt uttrycksfulla, och även om vi tillstår, att de som bilder betraktade fortfarande har mer än bara privathistoriskt värde, får de idag samsas med övriga alster i verkförteckningen.                      

För en konstintresserad allmänhet brukar det runt om i landet, företrädesvis vår och höst, anordnas så kallade ateljérundor, där utvalda lokala konstnärer håller öppet hus och visar sina ateljéer och sina verk. Sådana ateljébesök tycks röna stort intresse och har troligen även lockat en delvis ny konstpublik, varför vi, för att om möjligt vända den nedåtgående trenden för besöksfrekvensen på denna blogg, beslutat att anamma samma framgångsrika koncept i detta inlägg. Då emellertid vårt intresse sedan några månader är förbehållet en och samma konstnär, måste vår egen ateljérunda med nödvändighet utsträckas inte bara i rummet utan också i tiden, närmare bestämt över ett 45-årigt konstnärsliv. 

Den konstnär vars geografiska öde vi ska följa i detta inlägg växte upp i huset på bilden ovan och där i ett rum längst till höger på andra våningen tillbringade han även de första tio åren av sin tid som konstnär. Hans enkla ateljé, tillika sovrum, studierum och styrketräningslokal, hade fönster såväl åt norr som, i rummets andra ände, åt öster och söder. Mestadels arbetade han sittande på sin säng med målningen lutad mot ryggen av en stol, på vars sits han ställt en burk terpentin och lagt en tidning, medan hans enkelt tillsågade palett oftast hölls i handen. Han använde genomgående en och samma pensel, vilken följaktligen behövde tvättas regelbundet i terpentinburken varvid rummet fylldes av goda men giftiga ångor. I brist på interiörfotografier visar vi nedanstående akvarellstudier, från vänster kallade ”Utsikt från norrfönstret nr 4″ och ”Kaktusfönstret”.

Läsaren torde med rätta förundras över att konstnären bodde och arbetade i sitt föräldrahem långt in i vuxen ålder, och 0m hans egen ambivalenta längtan bort vittnar tillfälliga, alternativa ateljéer, hastigt inredda men lika hastigt övergivna. Våren 1969 hittade han ett tillhåll i en skog norr om Fjätursvägen i västra Täby, dit han cyklade med målarlådan på pakethållaren och där han fick sitta och måla i fred, förutom när en älgfamilj vid ett tillfälle passerade tio meter ifrån honom. Hans måleri handlade dock varken om skogen eller dess djurliv, varför bilder saknas från denna friluftsateljé. Numera har bebyggelse naggat skogen, men vid ett besök har vi funnit resterna av ett staffli i form av några murkna träbitar och ett rostigt gångjärn, varför vi inte betvivlar konstnärens uppgifter.

Några år senare målade han ofta i trakten av Lappkärrsberget och universitetet i Frescati, där han även i övrigt strök omkring i oklara avsikter. Bilden nedan till vänster, där två björkar vänslas vid stranden av Värtan med Stocksunds kontur  i bakgrunden, målades i en tillfälligt ockuperad, säsongsövergiven villa, tillhörig någon båtklubb, medan bergspartiet till nedan höger, ”Utsikt från rum F 413″, studerades från en för dagen tom lektionssal på universitetet. Huset vid vattnet är rivet sedan länge, och universitetslokalen har numera bytt namn och är inte längre allmänt tillgänglig, men från caféet på våningen ovanför lyckas vi känna igen den avbildade stenformationen utanför fönstret.

En mindre tillfällig ateljélösning i samma område erbjöds många år senare i det övergivna hus vid Stora Skuggans skjutbana, som visas nedan. Med ett hänglås på dörren kunde ockupanten ostört göra sig hemmastadd och här satt han kvar och målade tills arbetare en dag  plötsligt började riva en vägg. Idag är spåren av huset borta, men vägen, som syns på den vänstra bilden, finns ännu kvar och är för löpande läsare av denna blogg känd som en del av banan för Premiärmilen.

Mellan åren 1978 och 1982 ägde snitsaren en lägenhet på sjunde våningen i ett höghus i Brandbergen söder om Stockholm och där tillät han sin målande vän att för första och enda gången i sitt konstnärsliv inreda en egen ateljé efter konstens alla regler. Några fotografier finns inte härifrån, vilket är att beklaga med tanke på den milsvida utsikten, och någon pampig panoramamålning över Södertörns skogar kan vi inte heller bjuda läsarna. Ett snickrat höj- och sänkbart staffli med skjutarmar tillät visserligen ett större dukformat och här utfördes också några målningar med borstpensel i formatet 110 x 130 cm, men konstnärens intresse gällde helt andra motiv, så som det enda bevarade resultatet visar. Denna tavla, betitlad ”Kvällsbad i juli”, lär ha målats färdig i ett svep under ett dygn, bortsett från några olyckliga kvadratcentimeter i bildens mitt som bekymrade målaren i flera veckor, och som sedermera doldes med en pappbit.

Vårt sista ateljébesök gör vi i Vallentuna, där konstnären har huserat de senaste 30 åren och där man ännu kan se honom sitta och måla vid köksfönstret med en stol framför sig som staffli. I handen har han samma palett som han har använt ända sedan han började måla överst i detta inlägg, även om dess smörpapper har bytts ut sedan dess, och på stolsitsen framför honom står samma ursprungliga sillburk fylld med terpentin, numera mörkgrå invändigt av 40 års avlagringar. På stolsitsen ligger också en tidning för avtorkning av penseln och bredvid på bordet står en låda med några färgtuber och en flaska balsamterpentin till hands, men i övrigt hittar vi inget i köket som vittnar om den skapande verksamhet som försiggår. Målaren lär aldrig ha använt någon särskild skyddsutrustning när han arbetat, ty han påstår sig aldrig någonsin spilla färg vare sig på sig själv eller på sin omgivning.

När vi frågar konstnären om han har någon lämplig bild att visa oss, plockar han fram två små höstakvareller föreställande en aspdunge ett litet stycke utanför fönstret samt en oavslutad oljemålning på masonit där samma träd skimrar en vårmorgon. På vår fråga, om han aldrig tänkt måla färdigt tavlan, svarar han att allting redan finns i utkastet, och med tanke på årstiden väljer vi denna ofärdiga men friska målning som symbolisk avslutning på vår geografiska bildkavalkad.

Den bildkonstnär, som ägnats ett halvdussin inlägg i ord och bild på denna blogg och som genomgående kallats ”den unge mannen” eller ”den unge konstnären”, lär fortfarande vara i livet, även om hans ungdom har förrunnit och hans konst förlorat sig allt längre tillbaka i en svunnen tid. Då det kommit till vår kännedom att den grånade mannen inte bara sedan många år lagt sina rit- och målardon på hyllan utan även nyligen fyllt 65 år och sålunda uppnått formell pensionsålder, finner vi en lämplig anledning att söka upp honom i hopp om svar på de frågor, hans konst har väckt och lämnat oss grubblande över. Ryktet har förvarnat om en svårtillgänglig konstnär, som ogärna öppnar munnen annat än för att äta och dricka, men när vi försiktigt framför vårt ärende, spricker hans ansikte upp i ett obetalbart leende från öra till öra och ur sagda mun kommer en oväntad ström av ord:

- Bara roligt, bara roligt. Det var länge sedan någon intresserade sig för mig, om nu någon någonsin har gjort det, utom jag själv förstås, ha ha ha. Får det lov att vara en kopp kaffe? Jag har bara pulver, Änglamark Instant Café. Jag hoppas att det duger.

- Det duger utmärkt.

- ”Fairtrade”, står det på burken.

- Det låter bra.

- Det är mycket dyrare än Konsums X-tra snabbkaffe refill som jag köper ibland, ”fulkaffe” som jag brukar säga, men det kan det vara värt.

- Tack det blir fint. Vi har förberett några frågor, som vi kanske kunde ställa och få besvarade medan vi avnjuter ditt ekologiskt odlade och rättvisemärkta kaffe?

- Jag är idel öra och tunga.

- Får vi först gratulera dig till att ha blivit pensionär, eller är det opassande?

- Det passar utmärkt. Den enda förändringen i mitt liv är att jag får gå på museer och åka tunnelbana billigare samt att det i fortsättningen dimper ner drygt fem tusen kronor på mitt personkonto varje månad helt oförtjänt. Så vitt jag kan se, har jag bara fördelar att vänta.

- Det kan du väl vara värd efter ett långt liv i konstens tjänst?

- För att svara allvarligt på din ironiska fråga, är alla människor värda en trygg försörjning, så även jag, trots mitt obetydliga bidrag till landstingets budget och det allmänna pensionssystemet.

- Har du tjänat så lite på din konst, eller har du bara undanhållit dina inkomster?

- Jag har snarare undanhållit konsten. Mina blygsamma skattepliktiga inkomster har uteslutande gällt annan verksamhet.

- Har du aldrig fått sälja något?

- Fått och fått.

- Du kanske har tjyvhållit på din konst i väntan på berömmelse och högre priser?

- Jag har en gång motvilligt sålt en målning för 2500 kronor och andra bilder har jag givit bort i svaga ögonblick, ofta tyvärr utan att ha hunnit dokumentera eller destruera dem. Annars bidar konstverken sin tid i lådor och pärmar här hemma. Några ekonomiska förväntningar har aldrig belastat mitt skapande.

- Har du aldrig ställt ut dina verk?

- Nej.

- Har du inte fått möjlighet eller har du inte velat?

- Möjligen bäggedera. För tjugo år sen gjorde jag faktiskt ett litet försök, därtill uppmanad av en gammal lärare, som hävdade att man ”inte ska vänta för länge”, men av de renommerade gallerister, som mottog min berömda, då nyutkomna katalog, visade bara en sitt intresse. Snart blev jag dock själv betänksam och såg mina bilder med klarare ögon, varför jag uppsköt vidare personlig kontakt med den aktuella galleristen tills dennes galleri slog igen.

- Ångrar du att du inte var ivrigare?

- Nej. tvärtom. Många av de målningar jag då hade att visa har senare styckats i mindre bitar eller rent av förstörts helt.

- Och nu?

- Nu orkar jag inte intressera mig för sådana förödmjukande engagemang.

- Efter din död kanske?

- Mina efterlevande får göra vad de vill med de där lådorna och pärmarna.

- Av föregående blogginlägg och ingressbilden ovan att döma tycks du ha sysslat lite med grafik, vilket normalt brukar vara en väg till en större publik?

- Torrnålsgravyr är en intressant, om än något omständlig metod. De ristningar jag gjorde i kopparplåt på en grafikkurs tryckte jag dock bara i ett eller högst två exemplar.

- Nog är det lite egendomligt att som konstnär inte vilja visa vad man gjort?

- Jag har ju fått schavottera på denna blogg. Räcker inte det?

- De som numera hittar till denna avkrok av bloggosfären lär vara lätt räknade.

- Att jag lät trycka min katalog i 600 exemplar till en kostnad av 4000 kronor, kanske räknas mig till heder, om det är detta slags ambition, som visar graden av konstnärlig seriositet. Det egna arbetet att fotografera bilderna och pussla ihop sidorna ska inte heller föraktas.

- Varför lät du trycka den, om du sedan inte velat visa din konst i verkligheten?

- Katalogen var tänkt som ett konstverk i sig, med anspråkslös utformning som viktig komponent. Medan slätstruken konst inte sällan presenteras överdådigt, snobbar jag med motsatsen. Jag använder inte ens syrafria passepartouter, när jag ramar in mina bilder.

- Men du ramar in dem i alla fall?

- Ja, de flesta av bilderna sitter numera i ramar, vilket möjligen förstör bilden av mig som självständig och oberoende. Coolast hade varit att gömma eller förstöra den fysiska konsten och låta den dokumenteras exklusivt av min katalog. Nu är det dessbättre för sent för sådana fåniga koncept.  

- Den tryckta katalogen visar bilder till och med 1991, men enligt den utvidgade nätupplaga som vi nyligen har sammanställt tycks du ha åstadkommit god konst åtminstone ända till år 2oo2?

- Ja, men sen var det slut.

- Varför?

- Skapandet hade sedan länge känts mer som plikt än nöje och det svarta måleri jag ålagt mig att fullfölja bjöd alltför stort motstånd. De bilder som ännu kunde intressera mig kändes därtill alltför inskränkt personliga.

- Alltför perverterade, menar du?

- Många torde ha uppfattat min katalog som lite suspekt, och nätupplagans fem nya sidor lär inte rentvå min konst i detta avseende, men som konstnär kan jag bara vara ärlig. 

- Menar du, att du har sett nakna kvinnor klättra i tallar och granar?

- Ja, i mars när solen skiner och snön smälter.

- Sådana hallucinationer är du nog ensam om?

- Så mycket större anledning att försöka fånga dem i bild och visa dem för andra.

- Varför har du ritat och målat så mycket kvinnohår?

- Jag har saknat skäl att låta bli.

- I dina bilder vimlar det också av små pojkar i märkliga situationer tillsammans med vuxna nakna kvinnor. De förra tycks dessutom inte sällan likna dig?

- Det är nog en riktig iakttagelse.

- Handlar det om sådant som du har varit med om i verkligheten?

- Troligen inte.

- Vad symboliserar bilderna då?

- Medveten symbolik är mig främmande. De beskrivna anakronistiska bilderna sammanfattar möjligen närbesläktade känslor sådana de tagit sig uttryck i olika åldrar. När bilderna har dykt upp i min hjärna har det varit naturligt för mig som konstnär att pröva deras substans mer konkret.

- Du menar, att bilderna har kommit till dig och velat bli ritade eller målade?

- Nej tvärtom. De har snarare velat vara ifred, men min konstnärsplikt har krävt deras avslöjande. I bästa fall handlar det om nyfikenhet.   

- Och i sämsta fall?

- Alltför ofta har jag sökt göra konst istället för att rita och måla av nyfikenhet.

- Man merkt die Absicht?

- Avsikten är förödande för skapandet även om den inte alltid märks i efterhand. Den självpåtagna konstnärsrollen kombinerad med perfektionism och anlag för tvångstankar hämmade min skaparglädje i flera decennier och fick mig slutligen att ge upp.

- Är det därför dina målningar har klippts sönder eller fått svarta och vita lappar påklistrade?

- Ja, även om den förfrämligande effekten inte ska förnekas, handlar det tyvärr endast om korrigeringar och lagningar, ursäkter som hjälpt mig att försonas med mitt arbete. De till synes störande elementen kan ses som en del av inramningen.

- Men du hade helst velat slippa dem?

- Ja, större delen av min tid och kraft har ägnats åt sådant destruktivt arbete på bekostnad av nyfikenhet och skaparglädje och först i efterhand har jag förmått se med klarare ögon på mina bilder. Inte sällan har jag hittat den bästa konsten i skisser och halvfärdiga alster.

- Det låter sorgligt?

- Denna koncentration på oviktiga detaljer har möjligen utvecklat mig tekniskt, men det har i så fall varit en onödigt trist skola.

- Dina bilder vittnar onekligen om en viss skicklighet med penna och pensel och kan dessutom ibland ge ett lite gammaldags intryck?

- Det är en olycklig följd av de omständigheter under vilka jag gjorde mina första lärospån. Med andra läromästare hade mina bilder givit andra associationer och möjligen gjort min väg friare.

- Så det har inte handlat om någon medveten strävan mot ett äldre konstideal? 

- Jag är mer intresserad av sentida måleri, även om detta inte syns i mina bilder. Måleriteknik har intresserat mig men aldrig varit något självändamål och det är inte i min fina handstil man ska söka min konst.

- Skickligheten står alltså i vägen inte bara för dig utan också för betraktaren?

- Det ljumma intresset för mina bilder hos Stockholms gallerister förklaras nog delvis av att den svartvita katalog de mottog kunde ge ett intryck av duktighet.

- Du menar att gallerister är fördomsfulla?   

- Varje tid har sina fördomar om stil och mina bilder hade ytligt sett kunnat se ut på många sätt men ändå varit i grunden desamma. Den bildkonst, som talar mest till mig, är oftast skenbart mycket olik min.

- Till exempel?

- Bilder som stämmer kan se ut nästan hur som helst och de flesta konstnärer har hittat rätt åtminstone någon gång, somliga naturligtvis oftare än andra.

- Hur ofta har du själv hittat rätt?

- Tillräckligt ofta för att inte ha ritat och målat i onödan.

- Hur ser du på din konst i ett större sammanhang?

- Den har hög specifik vikt, men eftersom volymen är blygsam och den verkande  dragningskraften svag, handlar det inte om konst av någon nämnvärd tyngd.

- Du menar, att du har gjort bra men alltför få bilder och att intresset för dem är alltför svagt för att ge dig en plats i konsten, sett i ett större sammanhang?

- Ungefär så.

- Är det något du sörjer?

- Den äregirige konstnären är borta sedan länge liksom hans ställföreträdare, det heroiskt kämpande, missförstådda geniet, i den mån någon av dem funnits i mig. Konstnärsromantik hör ungdomen till, medan jag numera ser ganska nyktert på mig själv.

- Men det har du alltså inte alltid gjort?

- När jag var ung fick jag ofta bekräftelse på min begåvning och särart, inte minst bland lärare och elever under en ettårig sejour på en konstskola vid 28 års ålder. När jag likt andra unga konstnärer lämnade in arbetsprover till konstakademin men sedan inte fanns bland det dussin som antagits, blev det en chockartad och svårhanterbar påminnelse om verkligheten. Jag hade uppenbarligen ansett mig mer eller mindre självklar som elev.

- Så pass?

- Ja, så illa var det nog.

- Sökte du dit fler gånger?

- Nej det hade varit under min värdighet.

- Oj då?

- En gammal lärare hade tidigare avrått mig från att söka dit med motiveringen att undervisningen där skulle ”förstöra mig”, ord som naturligtvis kom till pass vid restaureringen av mitt tilltufsade konstnärsego. När jag senare såg alster av elever som kommit in på akademin, förstod jag bättre vad det handlade om.

- Var deras alster så mycket bättre än vad du åstadkommit?

- Nej, men mycket annorlunda.

- Vad hade hänt om du kommit in på konstakademin och gått där i fem år?    

- Min tanke bakom denna oväntade eftergift åt konventionen var att utnyttja de gratis förmåner som erbjöds i form av utrymme och tillgång till levande modell, och efter vad jag minns, hade jag ingen avsikt att gå där i fem år. Om och hur jag skulle ha överlevt som konstnär och hur min framtid då skulle ha tett sig, får vi aldrig veta, men jag har svårt att se mig själv som en konstnär bland andra, mer normala konstnärer.

- Vad utmärker normala konstnärer då?

- Jag gissar att de åtminstone tycker att konst är viktigt.

- Men det tycker inte du?

- Min konst har ibland varit viktig för mig. Mer vet jag inte och följaktligen törs jag inte ha någon generell åsikt. Som isolerad konstnär har jag troligtvis förblivit mindre påverkad av gängse kollegiala föreställningar.

- Och myter?

- Det var du som sa det.

- Känner du några konstnärer?

- Mycket få.   

- Vad var det som fick dig själv att vilja bli konstnär en gång?

- Behovet att bli sedd och omtyckt torde jag ha delat med de flesta unga och här erbjöd mig konstens frizon en möjlighet att i trygg form visa vem jag var, eller i varje fall ville vara. Det rike jag skapade åt mig själv gjorde mig oåtkomlig i min strävan efter bekräftelse. Kanske var mitt ritande och målande ett substitut för det riktiga livet.

- Med tanke på det riktiga liv du har, är din brist på skaparlust i så fall begriplig?

- Ja, numera har jag inget att klaga på.

- Många konstnärer säger sig inte kunna leva utan sitt skapande, men det tycks inte vara något problem för dig?

- Nej, det är snarare skönt att slippa.

- Så du tror inte att du kommer att ta upp ditt ritande och målande igen?

- I synnerhet inte ”ta upp”.

- Hur menar du?

- Att fortsätta där jag slutade vore självplågeri och någon ny fri väg har ännu inte öppnat sig.

- Du menar en konst befriad från dina snuskiga fantasier?

- Nej, det handlar inte om ”vad” utan om ”hur” och ”varför”.

- Nyfikenhet och skaparglädje?

- Ja, nyfikenhet och skaparglädje fjärran från allt som vill kallas konst.

- Det ser vi fram emot?

- Vår tid lider knappast någon brist på bilder och världen kan säkert avvara mina tills vidare.

- Man ska väl aldrig säga aldrig?

- Nej, varför skulle man säga det?

- Har du inga planer på att låta trycka den utvidgade katalog, som vi nyligen har sammanställt åt dig på internet?

- Inte för närvarande.

- Är du annars nöjd med vårt arbete?

- Jodå.

- Bara ”jodå”?

- Även om de bifogade färgbilderna för säkerhets skull har återgivits i tre olika färgmättnadsgrader, vet vi inte hur de ser ut i olika datorer, varför en försiktig reservation kan vara befogad. I övrigt ser det inte så tokigt ut och i synnerhet de direktskannade bilderna imponerar med sin detaljrikedom.

- Vad tycker du slutligen om vår presentation av dig på denna blogg?

- Alltför respektfull och tillrättalagd.      

- Tack för pratstunden!

- Bara roligt! Får det vara en kopp kaffe till?

- Tack gärna!

           ¤          

Att innehavaren av denna blogg, snitsaren, som åtminsone fram till helt nyligen ogärna använt ordet ”jag”, befunnits vara ägare till en bok med denna titel, får betraktas som en ödets ironi, i synnerhet som bokens ”jag” inte har formulerat sin berättelse själv utan tycks ha haft icke tillfrågade spökskrivare till sin hjälp. Skriften är sammanställd av Ella Pipping och illustrerad av Signe Hammarsten-Jansson och hennes dotter Tove Jansson, men för själva sakinnehållet förefaller berättarjagets moder ha svarat, genom att i mån av tid, ork och intresse fylla i de tomma utrymmen som lämnats i den förtryckta texten.

Den något fragmentariska självbiografin handlar om en liten pojkes första år i slutet av 1940-talet och förutom information om härkomst, familj, födelse och mätbar kroppslig och medicinsk utveckling meddelas när och hur han lärde sig le, jollra, äta, bajsa, krypa, leka, sitta, gå, tala och till slut läsa och vad han under tiden tyckte, tänkte och så småningom hördes säga. Berättelsen är indelad i sex kapitel, vart och ett med tidstypiska underrubriker i stil med: ”vari högtidligen  upptecknas vad bekant är om släkt och ursprung, om hem, anförvanter och min slutliga ankomst till världen”, eller ännu värre: ”vari berättas om min underbara utveckling och ovanliga begåvning, min karaktär och första uppfostran”. Det sjätte och sista kapitlet, ”vari slutligen återfinnas ömma tankar och utgjutelser i den sublima ordning modershjärtat följer”, har lämnats tomt, vilket ändå hedrar ifyllerskan, som inte heller försökt härma det krystade språket i den förtryckta texten. När vi antyder att detta påminner något om snitsarens, surnar denne till, hävdande att han visserligen skriver omständligt och stundom högtravande men aldrig någonsin tillgjort.

När det gäller bokens sakinnehåll noterar vi att berättarjaget döptes i Karolinska Sjukhusets doprum och bars till dopet av en sköterska. Något nöddop tycks det dock inte ha varit fråga om, ty pojken förefaller ha varit ett ovanligt friskt barn. Intressant är också att hans käraste tidiga leksak skall ha varit en blå tygdocka vid namn Anna och att han lärde sig läsa tre gånger efter att däremellan ha glömt bort om inte principen så dock bokstäverna.

Däremot ställer vi oss undrande till uppgiften att den lille pojken inte skulle ha tålt mjukt skinn. Som bevis anförs hans vägran att bära pälsmössa i tvåårsåldern samt en dansk skinnmössprydd träsoldat, som han gömt underst i leksakslådan. Mot detta mycket förenklade resonemang talar en annan skrift som återfunnits i snitsarens gömmor och som av titeln att döma handlar om samma pojke, ehuru mycket senare i livet. Denna, nedan visade, tryckta verkförteckning, utgiven på okänt förlag någon gång efter 1991, innehåller små svartvita reproduktioner av målningar och teckningar, där vi snarast möts av orgier i mjukhet och där bilden på omslaget till yttermera visso har titeln ”Mjukt svart”.