Författarintervju 1

Vägen till författarens lägenhet visar sig vara betydligt krångligare än vi kunnat ana, och vi tvingas irra runt en evighet i det svåröverskådliga bostadsområdet, där ingen vi möter tycks ha en aning om någonting, innan vi äntligen hittar rätt gatuadress och knackar på. När han öppnar och vi redovisar våra vedermödor, förklarar han skrattande, att han själv efter snart trettio år ännu inte hittat något system i numreringen på vägarna i området.

Vi kliver in i något som liknar en tambur, varifrån en brant, svängd trappa leder upp till den egentliga lägenheten på andra våningen. Han berättar hur flyttkarlar vid inflyttningen förgäves försökte baxa upp ett gammalt piano, som sedan efter konsultation med en pianoaffär fick bytas mot en mindre skrymmande variant till en kostnad av 3000 kronor, en summa som av oklara skäl aldrig avkrävdes. Han tänder lampan och visar oss upp men manar oss att gå försiktigt för att inte snubbla på något av de skodon, som står parvis uppradade i hela trappans längd. “Pass opp där”, varnar han alltför sent, när vi efter några trappsteg slår huvudet i något hårt och vasst. Det tycks vara en vev av något slag, och han förklarar att det rör sig om en ombyggd kaffekvarn, på vilken han malde mjöl och solrosfrön under sina odlingsexperiment för tjugofem år sen, varefter han inte haft ork att “plocka ner eländet”. Trappans motsatta vägg är tapetserad med topografiska kartor i skalan 1:50000, hopsatta så att de sammanhängande visar större delen av Södermanland och Uppland med Oxelösund nere till vänster och Hallstavik överst till höger. I mitten breder Stockholm ut sig med gråa tentakler och strax ovanför pekar han ut Vallentuna och en vit fläck, där huset vi gästar byggts efter kartans tillkomst. På vår befogade fråga, hur han lyckats få upp de allra översta kartbladen, och vad meningen med dem varit, när det ändå inte går att se några detaljer eller läsa några ortnamn nerifrån trappan, svarar han att han var vigare förr, men tillägger som om han läst våra tankar: “Och möjligen dumdristigare”.

Förutom kök, badrum, en rymlig hall och sagda trappa visar sig lägenheten bestå av tre stora rum, vilka förefaller utnyttjas dåligt. Vardagsrummet är långsträckt och påfallande mörkt, emedan det vetter mot en överbyggd balkong. I rummets ena ände står ett äldre, mer eller mindre trasigt möblemang på en persisk matta av okänd kvalitet och längs väggarna trängs ytterligare ärvda skåp och byråer. Någon traditionell tevesoffa hittar vi inte, men väl en mycket liten teveapparat, som uppges beskådas alltmer sällan och då från en svart vridbar länstol eller en säng, som också tjänstgör som sovplats åt husets folk. I en stor vit bokhylla från IKEA står, förutom böcker av diverse slag, en skivspelare med förstärkare och högtalare samt två hyllmeter klassisk musik på vinylskivor, vilket tillsammans med det tidigare omtalade pianot och två fioler på väggen vittnar om musikalisk aktivitet, men vår värd försäkrar att såväl lyssnandet som fiolspelandet ligger i träda för hans del. Sedan vi emellertid bedyrat våra minimala förväntningar och lovat att stänga av bandspelaren, bjuder han ändå på en polska efter Byss-Kalle, varefter han ber om överseende med de gnissliga strängarna som behöver bytas. Hans egna otränade och ouppvärmda fingrar är dock, menar han, “inte mycket att göra åt”.

Medan vardagsrummet numera mest nyttjas som sovrum, används lägenhetens två egentliga sovrum bara som sådana vid sjukdom eller när det kommer gäster, oftast något av de sedan länge utflugna barn, efter vilka urgamla spår ännu syns på väggar och i bokhyllor. I det ena av dessa sovrum står husets enda dator, där författaren skriver sina berömda blogginlägg. Här har han utsikt mot en mindre aspdunge och en cykelbana som erbjuder distraktion och spänning, vilket är det huvudsakliga skälet till att han har valt denna arbetsplats framför husets andra sovrum, som han annars ockuperar som sitt eget med gamla och nya aktiviteter, och som han tycks mindre angelägen att visa oss under vår rundvandring. Först efter lång övertalning öppnar han dörren dit, varvid han ber oss “ursäkta röran” för att därefter liksom tyst mumlande för sig själv beklaga sin ovana att “bre ut sig överallt”. Vi förstår hans tveksamhet, ty rummet liknar mer ett skräpupplag än ett rum att vistas i. På golvet trängs överblivna möbler med allehanda väskor, papperskassar och kartonger. Skrivbordet är översållat av papper, pärmar och tidskrifter, och de mer eller mindre svettiga kläder, som inte ligger kringströdda på golv och möbler, hänger slarvigt på ett i rummet diagonalt spänt klädsträck. På den obäddade sängen skräpar gamla klädpåsar från olika löpartävlingar och under densamma gömmer sig en dammsugare, som inte lär användas alltför ofta.

Utmed ena väggen står ett antal snickrade trälådor, i vilka den strama ordningen kontrasterar mot rummet i övrigt, ty när vår vän lyfter på locken ser vi mängder av inramade teckningar och målningar stående i prydliga rader. Han visar stolt hur konstverken kan plockas upp vart och ett för sig ur sin praktiska förvaring, men avbryter sig plötsligt, som om han anat ointresse i våra blickar. “Det mesta finns att se på nätet”, säger han och tillägger med en suck: “Som ettor och nollor tar det i alla fall mindre plats än det här eländet”. För att förekomma ytterligare självkritiska utgjutelser och lätta upp den sjunkande stämningen försäkrar vi att de konstverk vi noterat runt om på väggarna i lägenheten ändå pryder sin plats. “Ja ja”, muttrar han och förklarar som för att ursäkta sig, att träet i ramarna får en fin guldbrun färg när de hänger några år i dagsljus. Det visar sig också att den självkritiske konstnärens tavlor fått samsas om väggutrymmet med inramade barnteckningar och äldre släktingars, främst svärmoderns konstverk, medan vi av yrkeskonstnärer i övrigt bara upptäcker ett fåtal undanskymda verk av Sven Ljungberg, Sten Eklund, Helga Henschen, Berta Hansson och Einar Norelius, de flesta skänkta till hushållet i andra eller tredje led. En reproduktion av van Gogh och ett japanskt träsnitt kompletterar den inramade konsten på väggarna, där vi också hittar en mängd slitna affischer och gamla kartor, däribland en äkta sådan från 1600-talet som författaren ärvt av sin far. Även möblerna tycks till största delen vara arvegods eller secondhandfynd, och vår värd visar stolt upp ett skåp med skjutbara dörrar, som han snickrat själv.  Som helhet präglas lägenhetens inredning mer av sparade minnen och tillfälliga infall än av medveten planering, varför det slags ängsligt smakfulla estetik, vi alltför ofta möter i medelklasshem, känns befriande avlägsen, och frånsett författarens eget nyss besedda skräprum andas bostaden hemtrevnad. “Det säger möjligen något om vem som svarar för trivseln här”, skrattar han och tillägger skuldmedvetet, som om vi skulle bry oss om det: “När hon är bortrest vattnar jag blommorna”. 

“Nej, här blir inga barn gjorda”, säger han plötsligt och visar oss in i köket, där vi anvisas sittplats i en bäddsoffa bakom ett bastant och väl använt furubord. Själv ämnar han slå sig ner i sin vanliga gungstol vid bordets motsatta sida, och medan han ställer fram varsin stor blåvit tekopp och en burk ekologiskt, rättvisemärkt pulverkaffe, berättar han hur han en gång cyklade med denna otympliga möbel genom hela Stockholm från Älvsjö till en studentlägenhet i Freskati som familjen bebodde några år när barnen var små.  Han demonstrerar med bägge händerna hur gungstolen stod på pakethållaren med medarna på ömse sidor om kroppen. Själva cyklandet härmar han med snabba, gungande knärörelser, som får honom att likna någon som dansar “små grodorna” vid midsommar, och när han sedan tvingas tala med allt högre och gällare stämma för att överrösta det tilltagande oväsendet från den just igångsatta vattenkokaren, kan vi inte låta bli att skratta.  “Ja ja”, grymtar han lite förnärmad, medan han långsamt reser sig och lägger sitt yviga, silverglänsande hår till rätta på båda sidor om huvudet. Därefter tar han vattenkokaren och fyller våra koppar sedan han uppmanat oss att själva lägga i kaffepulver efter behag. Han frågar om vi önskar mjölk i kaffet, varpå han utan att invänta svar går till kylskåpet och tar ut två förpackningar, en innehållande ekologisk lättmjölk och en på vilken vi läser “Alpro soja”, och när vi nyfikna på hans exempel väljer den senare, vegetariska varianten, tillhåller han oss att röra om ordentligt för att det inte ska skära sig. Slutligen slår han sig ner i gungstolen, lägger den högra foten över det vänstra benet och särar på mustaschen med den vänstra handens tumme och pekfinger, så som han har för ovana inför allvarliga utfrågningar, innan han till slut öppnar munnen och uppmanar: 

- Shoot !