Utan tvivel

Snitsarens senaste blogginlägg betitlat ”Utan titel?” har, som man kunnat ana, väckt blandade reaktioner hos läsarna. I den omotiverade hyllningkören har en lyhörd snitsare även lyckats uppsnappa röster av misstänksamhet och tvivel. Medan de flesta nyfiket velat höra mer om snitsarens odlingsexperiment på 1980-talet, har andra ifrågasatt uppriktigheten i hans berättelse eller till och med betvivlat själva experimentets existens. För att tillfredsställa respektive bemöta sina beundrares respektive belackares vetgirighet respektive misstro, har snitsaren ur sitt gamla dammiga bildarkiv beordrat fram nedanstående sex fotografier tagna sommaren 1987.

Bilden föreställer Väsby Odlarförenings koloniträdgårdsområde i Vallentuna, där snitsaren bedrev sina mångomtalade odlingsexperiment under slutet av 1980-talet. I förgrunden syns en del av hans kolonilott med växande grödor, bland annat vete och lin. Den halvnakne eller möjligen halvkädde mannen på bilden lär vara en på den tiden känd Vallentunaprofil som av traktens mindre begåvade ungdomar kallades Jesus. Hans ärende i snitsarens veteåker är dock okänt.

Snitsaren sådde sitt vete i rader med en fots mellanrum. Med hacka drog han fåror och sådde däri med hjälp av ett såhjul, varefter han drog samma hacka mellan raderna så att sådden täcktes. Slutligen harvade han med ett redskap gjort av framgaffeln på en cykel och en spikförsedd träcylinder. När plantorna börjat växa upp drog han ännu en gång med hacka mellan raderna varigenom ogräs rensades bort och säden kupades för stimulering av skottbildning. Vid småskalig odling av vete lär försök med kupning ha givit kopiösa skördar, något som snitsaren dock aldrig fick uppleva, även om säden detta år som synes växte ganska tät.

Bilden ovan visar hur en täckodlig kan se ut. Framför det rikliga vetet syns lägre växande lin, vars vackra blåa blommor fotografiet inte förmår göra rättvisa. I det tjocka täcket av på hösten skördat och ditlagt fjolårsgräs växer från vänster små kålplantor, palsternackor, rödbetor, morötter samt tre rader av gul lök. Till höger börjar även enstaka potatisplantor sticka upp. I förgrunden syns tidiga solrosplantor och till höger ett tätt buskage av gröna linser. Snitsaren tillämpade ett skiftesbruk, där första skiftet täcktes med tjockt hö som sedan fick multna ned i jorden för att nästan ha försvunnit vid det tredje och fjärde skiftets sådd av vete, råg och lin.

Bilden nedan med blommande solrosor, potatisblast och gulnande vete är tagen på samma plats i slutet av augusti samma år. Det blåa nätet är tänkt att förhindra sparvar att kalasa på snitsarens snart mogna vetekorn. I större odlingar är detta ett marginellt problem, men här har snitsaren velat säkra åtminstone en del av skörden för mätning, något som dock visade sig överfödigt denna sommar och höst.

 

                                                                         ¤                      ¤

 

Nej detta är inte någon av snitsarens uppfinningar, utan ett övergivet tröskverk, troligen för ärtor, som snitsaren fann i skogen och fotograferade. Tröskning är ett föga energikrävande sorteringsarbete, där rätt teknik kan spara mycket tid. Vete, råg, linfrö och baljväxter tröskade snitsaren på en matta som lagts över köksbordet och som tröskredskap använde han tre naggkavlar, som monterats i en ställning med handtag. Därefter kastades den tröskade blandningen ungefär fyra meter genom rummet mot ett upphängt lakan, varvid de lättare agnarna och skalen stannade på halva vägen. Tröskning eller skalning av solrosfrön förblev dock ett olöst problem, varför snitsaren mer eller mindre fick sortera dessa vart och ett för hand. Med hjälp av lämpliga handvevade eller trampade tröskverk hade snitsaren sparat mycket tid, men så långt som till att konstruera sådana sträckte sig inte hans forskarnit.

Däremot tillverkade snitsaren på skoj en fungerande vindmölla av en gammal drillborr och en pepparkvarn. Den variant som syns på bilden nedan, där halva rotorvarvet läades av en skärm, fungerade som väntat sämre än hans senare konstruktioner med traditionellt snedställda rotorblad. Kvarnen avändes dock inte till att mala mjöl i snitsarens ekonomi, utan hade som enda uppgift att visa sin funktionsduglighet och därigenom tillfredsställa snitsarens kreativa behov och stilla hans nyfikenhet. Det gula huset i bildens fond är Vallentuna biograf, ”Centrum Bio”, som ännu drivs ideellt. Ängen, där fotografen och kvarnan står och där snitsaren skördade sitt gräs, är däremot numera bebyggd.