Maj

 

 

 

När ovanstående bild tidigare publicerades på denna blogg, påpekade någon i en kommentar att den havererade bilen ser ut att sväva, och någon annan föreslog att den drabbats av värmeslag och till följd därav är på väg att lämna jordelivet. Andra har velat se konstverket som en civilisationskritisk dystopi eller möjligen en självbiografisk bekännelse, där bilen på väg bort mot en hägrande ensamhet har fått motorstopp och övergivits, en bild av svikna drömmar och konstnärligt för att inte säga mänskligt förfall. Målningen utfördes i maj 1979 och har senare givits katalognummer 39 samt titeln ”Torr maj (rost)”, vilken också berättar hur verket bör tolkas, ty månaden maj betyder inte bara lövsprickning, blommande häggar och tornseglare högt på himlen, utan för denne konstnär också dallrande hetta, dammiga grusvägar och tjock, disig luft vid horisonten. Maj är en tid för ensamma vandringar i gassande sol, och denna månad för trettiofyra år sedan företog konstnären många sådana, om än inte alltid längs så långa och raka vägar bort mot horosonten, som vi återfinner i det halvdussin målningar han utförde i ämnet. Förutom den vandrande betraktaren saknas mänskligt liv i dessa bilder, men någon gång har de kompletterats med rekvisita, vars huvudsakliga uppgift varit att kasta sin skugga på marken så som bilen ovan. Fastän denna är centralt dominerande i konstverket, var den ingalunda viktig för att gestalta konstnärens idé, men då han just hade fått beställning på en skrotbil av sin fyraårige son (vars lekkamrats far, en konstnär av helt annat slag, målat sådana), fann han att rostig plåt passade bra i sammanhanget, varpå han slående två flugor i en smäll ställde upp sitt staffli framför en förfallen Mercedes på en parkeringsplats. Den rostiga bilen är således målad efter modell men därefter insmugen i det fiktiva landskap som sammanfattar konstnärens känsla av ”torr maj”. Huruvida gossen blev nöjd med sin beställning eller inte, förtäljer inte denna korta historia.

                 

Du 4

 

 

Du är sextiosju år gammal och har just vaknat upp i en sjukhussäng i ett rum som du inte känner igen. Du minns att du har kommit till sjukhuset och där förberetts för att sövas inför den operation du väntat så länge på, och en obestämd smärta någonstans i underlivet säger dig att den äntligen blivit av och att du överlevt. Eftersom såväl rubriken till detta inlägg som dessa inledande rader skrivits långt innan du hamnat här, möjligen som en besvärjelse inför vad du just gått igenom, är de sinnen med vilka du nu yrvaket granskar din situation passivt inställda på sin uppgift i snitsarens tjänst, ty även om du inte formulerar dina intryck i ord, är du inte omedveten om att denna text ska skrivas färdig när du kommer hem, på samma sätt som du under ett löppass vet att detta efteråt ska sammanfattas i en kommentar på ditt träningsforum.

Efter att ha lämnat detta rum, som du förstår är ”uppvaket”, kommer du likväl inte att minnas något mer än att du ligger i ett halvmörkt bås, avskild från andra patienter, vilkas samtal med personalen du uppfattar men genast glömmer, och att en sjuksköterska sedd som silhuett kommer och förklarar att din operation har gått bra och att det halsonda du känner inte, som du tror, beror på att du fått din sambos förkylning utan på att en luftslang tjänstgjort där under operationen, och att ditt illamående är helt begripligt och troligen kommer att gå över när du fått vakna och vila. Möjligen är det samma sköterska som du tycker har satt sin namnbricka upp och ner och som förklarar att du ska få tre bollar, en grön, en gul och en röd, av vilka du ska lämna en när du rullas ut härifrån som betyg på det bemötande du fått, varpå du genast svarar att ”då ska ni få en stor grön av mig”, ty dittills har alla läkare och sköterskor varit pedagogiska och empatiska, och du kommer även att minnas hur sköterskan stående vid din sängs fotända svarar ”Tack!”

Ditt illamående har dock ingen kunnat befria dig från, och det följer dig när du rullas in på den allmänna kirurgavdelningen och kommer sedan att prägla större delen av din vistelse där. Du har fått medel som gör dig dåsig och håller smärtan efter operationen på behaglig nivå, men så snart du försöker ändra liggställning eller sätta dig upp blir du yr och får kväljningar. Du förklarar att det känns som efter ett maratonlopp och på den manliga sjuksköterskans fråga om du sprungit något sådant svarar du ”Oh ja”, men för att inte låta för skrytsam förtydligar du att din antydda stora erfarenhet gällt själva illamåendet. Nästa morgon serveras du lite frukost som du dock genast spyr upp i handen innan du får tag på en av de praktiska påsar du sedan kommer att bära med dig under sjukhusvistelsen. Du ska egentligen åka hem under dagen, men eftersom det är första maj och relativt lugnt på kirurgavdelningen får du rondläkarens tillåtelse att stanna en natt till om du känner att du behöver det, varvid du också får god tid att lära dig hantera din kateter (även om du vid ett tillfälle glömmer att stänga kranen så att lakanet behöver bytas) och de blodförtunnande engångssprutor du måste ta i tio dagar efter att du kommit hem. Eftersom ingen läkare visar sig i fortsättningen får du inte mycket information om ditt tillstånd, men av en ung, kunnig sjuksköterska får du veta att dina ömma axlar antagligen beror på den luft som pumpades in i buken för att ge titthålskameran fri sikt under operationen. Hon håller även med dig om att laxerdrycken du fått smakar illa. Kunskap och empati, vad mer kan man begära på ett sjukhus, men ett fåtal exempel på sjuksköterskor av en äldre skola, som kommunicerar sämre, drar ner helhetsbetyget på den postoperativa vården till en fiktiv gul boll. Du uppmanas att vara uppe så mycket som möjligt, och den storslagna utsikten från åttonde våningen över Stockholms västra delar borde också enligt ett nyligen hört radioprogram påskynda tillfrisknandet, men du håller dig ändå helst liggande i sängen, och när din sambo, som troget följt dig under operationsdagen, senare besöker dig i sällskap med er dotter, förmår du inte vara trevlig i dagrummet utan stapplar med din spypåse tillbaka till din bädd där du sedan spelar upp passande scener från litterära döenden, avslutande med Kristinas astrakanäpple som hon inte ”tyar tugga”, allt försiktigtvis utom hörhåll för en rumsgranne, som enligt vad du har uppsnappat ska göra ett kort uppehåll i sin sjukhusvistelse för att begrava sin fru. Han är åttiofyra år gammal och lider av flera sjukdomar, liksom den jämnårige patient som rullas in klockan fyra på natten efter att ha väntat i sex timmar på akuten. Den fjärde mannen i salen är minst lika gammal men betydligt piggare till vardags. Han liknar Sverker Åström och hörs tala med sin dotter om såväl ”gym” som ”kolonilott”. Efter att ha sovit ”bättre än på mången god dag” repar han sig också förvånansvärt snabbt och när han ska slussas vidare till rehabilitering på ett annat av stadens sjukhus kan han ta sig ensam med rollatorn ner till entrén och den väntande taxin.

Själv får du ingen subventionerad taxiresa hem beviljad utan tvingas betala en eventuell sådan med de otillräckliga slantar du har kvar efter att du hämtat ut dina överdimensionerade förpackningar av läkemedel på sjukhusapoteket, men när du kommer ut och ser dig om, känner du att du hellre vill åka kollektivt med tillgång till frisk luft än sitta fastspänd och må illa i en bil, varför du går till den närbelägna busshållplatsen för transport till Östra Station och fortsatt resa med Roslagsbanan till Vallentuna där din sambo möter dig vid stationen. Du tycks ha klarat resan bra och kan konstatera att såväl sjukhuset som du själv har gjort en riktig bedömning av din fysiska status, men när ni sakta går hem i den friska vårluften, skämtar din sambo om att dina korta och försiktiga steg påminner om hennes nittioettåriga mors, och du känner dig också nästan lika gammal.   

     

Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är nog hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den av ilskna kommentarer att döma träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.      

Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.

Du

Du har läst en sympatisk liten memoarbok av en amerikansk författare, som i sin berättelse genomgående kallar sig själv ”du”, och du får en plötslig lust att pröva samma stilgrepp i ett eget blogginlägg. Den bok du läst är påfallande rumslig och kroppslig, och författarduets inledande inventering av skavanker och ärr på sin egen lekamen och det våld denna har utsatts för under ett liv, som är ungefär lika långt som ditt, får dig att genast inse vad ditt nya blogginlägg ska handla om och hur ditt ämne ska angripas, även om du samtidigt känner dig fri att följa dina impulser och göra de spontana utvikningar ditt humör föreslår dig. Eftersom du beträder okänd mark är du fylld av den upptäckarglädje du länge har saknat i ditt skrivande, och du finner snart att ditt nya blogginlägg skriver sig mer eller mindre själv:

Du är bara tre år gammal och står nedanför en liten bergknalle på familjens då ännu ganska vildvuxna tomt i Stocksund. Uppe på berget ett par meter från dig står den några år äldre Roffe omgiven av andra barn som har följt med honom i hopp om ett spännande äventyr eller kanske bara av nyfikenhet. I handen har han en stor sten som han hotar att kasta på dig och din storebror som står strax till vänster om dig. Du tycker att Roffe är stor men du vet att din bror är mycket större och du känner dig inte bara trygg vid hans sida utan kanske också lite kavat och möjligen stämmer du in i hans säkra attityd. När Roffe helt otippat kastar stenen tar din bror ett väl avvägt steg åt sidan, medan du som inte hinner undan (eller kanske till och med följer din brors rörelse och genskjuter stenens bana) plötsligt känner en fruktansvärd smärta i huvudet och springer gråtande in i ditt hus till familjens hembiträde, som (enligt vad du flera år senare kommer att höra sägas) blir mycket argt men lyckligtvis inte hinner få tag på den skyldige som trots allt bara är ett litet barn. Hon har inte bara (som antytts) en primitiv rättsuppfattning utan också ovanliga kroppskrafter och du ska senare mer än en gång höra berättas om hur hon vid borttransporten av ett uttjänt badkar ensam burit detta i dess ena ände överlåtande den andra åt de två karlar som anställts för uppgiften, varvid dessa utbrustit: ”Är detta en kvinna eller en björnhona”. Mot dig är hon enligt uppgift snäll, men ditt eget minne av henne ska inskränka sig till att hon existerar och till slut gifter sig med en man, vars ordinära namn ”Sjögren” du i din fantasi ser någonstans uppe bland trädgrenarna utanför köket. Vad den vanartige Roffe beträffar, kommer han att ha föga eller inget samröre med dig i fortsättningen, men han ska länge finnas i ditt medvetande som någon att passa sig för. Många år senare ska du tillsammans med en kamrat befinna på bakgården till det hyreshus Roffe bebor. Troligen har ni varit i konditoriet som ligger i samma byggnad och sitter på en stentrappa och äter det gott ni inhandlat (möjligen för kamratens stulna pengar), när Roffe kommer ut med en fotboll i handen. Ni gömmer er snabbt under trappan och sitter osedda där medan Roffe övar skott mot väggen alldeles intill och ibland passerar så nära er att ni skulle kunna röra vid hans ben, och ni tycker att det dröjer en evighet innan han tar sin boll och går genom staketet eller häcken till sin kamrat Dagge i grannhuset, där biblioteket är inrymt. Denne Dagge, som är son till ortens bibliotekarie, ska du långt senare återse i något helt annat sammanhang liksom Roffes lillebror Janne, medan Roffes eget öde kommer att höljas i dunkel, tills du efter en sökning på google kan konstatera att han artat sig väl i en norrförort. Händelsen på dennes bakgård ska dock leva i ditt minne, och så länge ni umgås ska du och din kamrat komma att skämtsamt referera till den som ”Äventyret med Roffe”, någon gång förvrängt till ”Roffentyret med Äve”, men om allt detta anar du ingenting när du bara är tre år och du sitter och gråter med en stor bula i pannan.

                              

                       

Mars

 

 

 

Det välbekanta konstverket här ovan fångar inte bara vårsolens spel över snön och på trädens stammar och grenar, utan också ljudet av sipprande smältvatten och doften av nyvaken barrskog, och det okonventionella tillägget, vars hud och hår återkastar det varma ljuset, skänker inte bara ögonfröjd utan talar även till andra sinnen. Målningen är gjord i olja på papper och bär titeln ”Mars 1988″, men en genomgång av konstnärens verkförteckning avslöjar att denne sysslat med samma motiv redan tretton år tidigare, och även om bilder på klättrande nakna kvinnor kan tyckas tala sitt eget språk, bekräftar titeln ”Parningstid” på en av hans första teckningar, vilka slags känslor den värmande marssolen och lukten av bark och kåda framkallat hos den vuxne konstnären. Den obestämda vällust som han enligt ett tidigare blogginlägg känt redan som barn tycks senare ha givit honom konkretare associationer för att slutligen ta konstnärlig form i trettioårsåldern, och det speciella motivet sägs ha dykt upp i hans fantasi under en vårpromenad 1975. I intervjun ”Porträtt av konstnären som gammal” hävdar han att medveten symbolik är honom främmande, men psykoanalytiskt skolade konsthistoriker har som sig bör givit trädmotivet en fallisk tolkning, och i logisk konsekvens härav torde nedanstående bild, målad 1990 och oförargligt kallad ”Kåda”, urgöra en undermedveten gestaltning av konstnärens kastrationsångest. På en direkt fråga svarar han bara ett trött ”Mådä”, men tillägger skrattande att han kanske ändå bör vara lite ängslig, inte bara inför sin stundande medicinska snöpning utan också inför den teaterföreställning av SCUM-manifestet, som han är inbjuden att drabbas av på lördag.                   

 

 

 

Nwe ne tces a ne haw pe a ta slu

Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi  (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren  (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren  (det vill säga mig)  skall vi (det vill säga jag)  i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min)  första fråga:

- Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?

- Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.

- Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?

- Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.

- Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?

- ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.

- Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?

- Tack!

- Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?

- Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.

- Vilket du betvivlar?

- Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.

- Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?

- När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.

- Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?

- Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.

- Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?

- Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.

- Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?

- Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.

- Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?

- De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.

- Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?

- Det kan man fråga sig.

- Livet?

- Ja, även det.

- Är det så illa?

- Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.

- Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?

- Tillräckligt.

- Konst?

- Ni slutar aldrig hoppas.

- Dina memoarer?

- De blir aldrig färdigskrivna.

- Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?

- Möjligen.

- Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?

- Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.

- Men det känns att slutet närmar sig?

- Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.

- Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?

- Det känns annorlunda idag.  

- Har du ingenting kvar att skriva om?

- Allför mycket.

- Hur menar du?

- När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.

- Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?

- De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.

- Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?

- Nej inte offentligt.

- Kanske på nujpraw?

- Meci gest i ge fem

- Men inte här?

- Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.

- Många konjunktiv?

- Ett stiligt modus.

- Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?

- I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.

- Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?

- Något ditåt.

- Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?

- Kanske det.

- Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?

- Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.

- Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?

- Tja.

- Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?

- Ja ja, det blir nog bra med det.

- Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?

- Det bestämmer han.