Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren (det vill säga mig) skall vi (det vill säga jag) i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min) första fråga:
- Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?
- Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.
- Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?
- Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.
- Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?
- ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.
- Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?
- Tack!
- Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?
- Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.
- Vilket du betvivlar?
- Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.
- Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?
- När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.
- Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?
- Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.
- Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?
- Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.
- Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?
- Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.
- Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?
- De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.
- Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?
- Det kan man fråga sig.
- Livet?
- Ja, även det.
- Är det så illa?
- Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.
- Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?
- Tillräckligt.
- Konst?
- Ni slutar aldrig hoppas.
- Dina memoarer?
- De blir aldrig färdigskrivna.
- Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?
- Möjligen.
- Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?
- Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.
- Men det känns att slutet närmar sig?
- Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.
- Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?
- Det känns annorlunda idag.
- Har du ingenting kvar att skriva om?
- Allför mycket.
- Hur menar du?
- När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.
- Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?
- De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.
- Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?
- Nej inte offentligt.
- Kanske på nujpraw?
- Meci gest i ge fem
- Men inte här?
- Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.
- Många konjunktiv?
- Ett stiligt modus.
- Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?
- I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.
- Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?
- Något ditåt.
- Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?
- Kanske det.
- Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?
- Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.
- Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?
- Tja.
- Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?
- Ja ja, det blir nog bra med det.
- Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?
- Det bestämmer han.