Finisher

 

 

 

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

- Hur mår du nu?

- Tack, mycket bättre.

- Bättre än vad?

- Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

- Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

- Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

- Hur menar du?

- Försök själv får du se!

- Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

- Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

- Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

- Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga “hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

- Vem är det du talar om.

- Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

- Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

- Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

- Vad pratade ni om?

- Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

- Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

- Nej då!

- “Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om “Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

- Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

- Menar du att du hittat på alltihop?

- Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

- Hade den här bureborn något att säga då.

- Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

- Vad svarade du då?

- Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att “om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

- Nu skojar du väl.

- Kanske lite.

- Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

- Kanske lite.

- Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

- Du säger det.

- Tyckte hon det också?

- Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

 

 

- Hur kändes det själv att springa i värmen?

- Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

- Minns du något annat från löpningen?

- En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat “Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

- Men det sa du inte?

- Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

- Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

- Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

- Hittade du någon att heja på?

- Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade “Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

- Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

- Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

- Hur ska du klara det?

- Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

- Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

- Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

- Är det något särskilt du minns därifrån?

- Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

- Så du gjorde en liten räddande insats där?

- Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

- Hur gick det för de bloggande löparna då?

- Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

- Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

- Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

- Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

- Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

- Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

- Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

- Efteråt?

- Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

- Och hur var läget?

- Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

- Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger “vulgävt”.

- Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

- Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

- Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

- Usch då?

- Ja, man får passa sig.

- Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

- Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

- Motsvarade de dina förväntningar?

- Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. “Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

- Överdriver du inte lite?

- Kanske lite.

- Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan “pantoffler” och “pärer” kanske?

- Nu är det du som är fördomsfull.

- Vad pratade ni om då?

- Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

- Och det tyckte de var intressant?

- Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

- Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

- När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

- Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

- I fotboll gäller ju regeln “tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över “finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

- Någon ros blev det inte i år?

- Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

- Är det något mer du vill berätta från din dag?

- När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

- Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

- Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

- Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

- Nej den tiden är förbi.

- Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

- Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

- Vad var allra roligast?

- Att “Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.

Hypotetiskt

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han “Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

- Du ser pigg ut?

- Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

- Har du blivit förkyld?

- Som traditionen påbjuder.

- Men du kan väl springa på lördag?

- Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

- Är det så illa?

- Same procedure as every year.

- Det märks inte på dig att att du är förkyld?

- Det blir värre lagom till lördagen.

- Varför tror du det?

- Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet, har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

- Utan ?

- Someone down there doesn’t like me.

- Varför skulle han tycka illa om just dig?

- Vem har sagt att det är en “han”?

- Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

- Jag brukar starta.

- Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

- Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

- Har du feber?

- Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

- Ingen hosta eller snuva?

- Det kommer.

- Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

- Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan till två veckor före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

- Det kanske är påhejerskan som “doesn’t like you”?

- Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

- För vem eller vad?

- Alltings obönhörlighet.

- Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

- Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

- Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

- Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

- Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

- Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

- Som du och Haile?

- Ja och möjligen någon till.

- Hur är formen annars?

- Den var på väg.

- Har du sprungit mycket i vinter?

- 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

- Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

- Sub fyra, alla gånger!

- Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

- Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

- Du skojar?

- Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

- Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

- Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

- Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

- Det hjälper inte att gråta.

- Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

- De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna. Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

- Vad kostar ett sånt där test?

- Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

- Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

- Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

- Vem är han?

- Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

- Var hamnar du då?

- Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

- Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

- Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, “jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

- Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

- Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

- Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

- Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

- Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

- You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

- Which means? 

- “Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

- Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

- Det bestämmer du.

- Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

- I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

- Vad har du för svar till dem?

- Vad fan vet ni ! 

- Har du inget annat att säga till dem?

- Lycka till själva på era egna jävla lopp!

- Kom det från hjärtat eller gallan?

- Är det nån skillnad!

- Ska du heja på dem?

- Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

http://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

http://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

En tvål i ett vattenfall

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. I ljuset härav är nedanstående intervju en bedrift värd Stora Journalistpriset.  Att  en stackars butler stundtals tappar fattningen och glömmer allt han lärt sig under sina år på Butlerakademien, får vi förlåta honom. Försök själva att hålla överläppen stel  i en dialog med denna märkliga varelse.

                                                                       ¤

- Välkommen hit, Tildo, och tack för att du velat ta dig tid?

- Gottis!

- Ja, du ska få gottis, men först har du lovat att svara på mina frågor?

- Sen får jag gottis!

- Ja, sen får du gottis. Sitter du bra?

- Nä!

- Vill du ha en kudde så att du kommer högre upp?

- Nä!

- Kan vi börja ändå?

- Shoot !

- På Löparforum står att du är “Kvinna”. Stämmer det?

- Japp.

- Men ibland kallas du för “han”?

- Bara av jumper.

- Vad tycker du om det?

- Jumper är dum.

- Så du är ingen “han”?

- Jag är tant.

- En tant som går klädd i golfbyxor?

- Jag är tant under.

- Under?

- Titta själv!

- Tack, vi tror dig?

- Ha ha, butlern törs inte titta!!

- Det är bra nu Tildo. Kan du inte försöka vara lite seriös?

- Om jag får gottis.

- Ja, sen. Först har du lovat att svara på några frågor?

- Shoooooooot !

- I TräningsCenter på Löparforum står det att du helst tränar “Friskis & Svettis”. Stämmer det?

- Jag går på yoga och pilates också. Och muskelbosu och bodypumps och karate och afrikansk dans och nordisk arméfitträning och scouterna.

- Oj då?

- Jumper gör bara töntig köksgympa.

- Det brukar räcka åt de flesta?

- Jag brukar kalla honom för “köksjumper”.

- Jaha ?

- Han är dum !!

- Det är möjligt, men nu var det inte om honom utan om din träning vi pratade?

- Jag kan göra hoppande jack och solhälsningen och ta ner månen och Hitlers hund och kobran och apan och en massa djur.

- Oj då?

- Och så kan jag säga “Namaste”.

- Vilket är skojigast?

- “Stolt krigare”. Vill du se? ! 

- Nja?

- Grrrr!!

- Oj då?

- Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!

- Hjälp?

- Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr !!!

- Nu räcker det?

- Jag kan mycket längre.

- Vi har hört att du är en baddare på att göra plankan också?

- 52 minuter är mitt rekord. Sen bli det långtråkigt.

- Det var värst?

- Titta!

- Är det där “plankan”, menar du?

- Ja, det är jättelätt!

- Det ser onekligen inte alltför svårt ut?

- Jag kan allting !!

- Det är det ingen som betvivlar?

- Jag ska springa Nolhtatraps.

- Vad är det?

- Gissa !

- Ingen aning?

- The Big N !! Fattar du nu då?

- Nej?

- Butlern är trög i huvet!

- Ja, tyvärr. Säg nu?

- Den som kan gissa får två Tildopoäng, leker vi.

- Vi har inte tid att tramsa. Om du inte svarar ordentligt får du inget gottis?

- Och då får du inga Tildopoäng.

- En stackars butler får väl försöka framleva sina sista år utan Tildopoäng då?

- Ha ha, Spartathlon baklänges.

- Du menar att du ska springa Spartathlon baklänges?

- Lysande butlern! 

- Om du nu med “baklänges” inte menar att springa med ryggen först, tänker du alltså starta vid målet och springa sträckan i omvänd riktning, så att du möter alla löparna. Rätt uppfattat?

- Och göra haj faj !!

- Orkar du det?

- Haj faj är väl inget svårt.

- Jag tänkte närmast på att springa 25 mil?

- Oj då!

- Nu tror jag att du blev lite betänksam?

- Man måste tro på sig själv, säger bloggarna.

- Och det gör du tydligen?

- Big time !

- Big time? Vad betyder det?

- Inte fan vet jag, men det låter coolt.

- Tycker du att du är “cool”?

- You betcha! My ass !

- Ska det tolkas som ett “ja”?

- Haj faj !

- Ja, haj faj på dig, Tildo?

- Ha ha, vilket töntigt haj faj du gjorde! 

- Varför tycker du att det är så roligt med “high five”, som jag antar att du menar?

- I find high five quite nice I find nice five quite high I find hive five quite nice I nice high find I nice I find I nice quite five I find hive I quite nice I quite hive five quite nice I find hive five quite nice I find high nice I five I find high five quite nice I five high find high nice I five high quite I nice I find high five quite nice I find high five I nice I five high quite high nice I five hive nice quite high I quite hive five quite nice I five high figh quite nice I figh hive five quite nice I find high nice quite high.

- Vad du kan?

- Tjugo gånger kunde jag!

- Oj då?

- Jumper är dum.

- Du brukar säga det?

- Han skrattade åt mig när jag försökte säga “I find high five quite nice” och det bara blev fel.

- Ja, den gode jumper kan vara lite okänslig ibland?

- Han är dum.

- But tell me Tildo, why do you “find high five quite nice”?

- Because it’s da shit.

- Och varför är det “da shit”?

- För att det är kul.

- Och varför är det kul?

- För att det är kul när jag har smetat en sak på handen.

- Usch då?

- Vill du veta vad?

- Helst inte?

- Det börjar på “b”.

- Det är bra nu, Tildo !

- Fast det är inte blod.

- Nu räcker det !!

- Nästa bokstav är “a”.

- Tildo !!!

- Ha ha, “barnängens hudsalva”. Vad trodde du!

- Snälla Tildo, kan du inte försöka vara lite vuxen?

- Om jag får gottis.

- Du får gottis om du svarar snällt?

- Shoooooooooooooot !!

- På senare tid har vi sett, att du är en riktig baddare på att rita och måla också?

- Big time !

- Snitsaren säger att dina verk för tanken till såväl Albertus Pictor som de kinesiska zhuo-mästarna. Han anar även spår av den unge Povel Ramels teckningskonst. Vad vill du säga med dina bilder?

- Big time !

- Kan du vara lite mer precis?

- Där konstens självpåtagna uppgift är att överbrygga den djupa vallgraven mellan det söndertuggade och det ännu outtalade, är det min plikt att dyka i det grumliga vattnet. Jag är krampen i förmätenhetens muskelmassa, ty varje sann konstnär tvingas göra sig själv till troll. Ha ha, vad sa du nu då?

- En enkel butler är mållös?

- Inte många vågar titta under broar, ännu färre törs gå ned.

- Det stora jättebrevet, åttonde benet?

- Lysande butlern!

- Hur kommer det sig att du ibland pratar som en treåring, när du ändå kan lägga ut texten som den värsta snitsare?

- Don efter person.

- Ska det tolkas så, att en enkel butler inte är värd bättre än barnsligt trams?

- “Och hon talar med butlern på butlerns sätt, men med lärde män på latin”.

- “Sång efter skördeanden” av Erik Axel Karlfeldt, ehuru något travesterad?

- Lysande butlern!

- Du kan väl inte latin?

- Quod erat demonstrandum!

- Vet du vad det betyder också?

- “Jädrar vad jag kan springa fort”.

- Betyder det verkligen det?

- Ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

- Du tycker visst om att skoja med andra bloggare?

- Med Masse.

- Jaså, varför det?

- Och Nix.

- Varför tycker du om att skoja med dem?

- För att det är kuuuuuuul.

- Och varför är det som du säger “kuuuuuul”?

- Ha, du sa fel. Jag sa med sju “u”, men du sa bara sex.

- Okej då. Varför tycker du att det är “kuuuuuuul” att skoja med Masse och Nix?

- Dom har så kuliga namn.

- Är det allt?

- Masse leker att han är kejsare och då ska jag viska i hans öra.

- Jaså, vad viskar du då?

- “Respice post te! Hominem te esse memento!”

- Du leker att du är slaven på kejsarens triumfvagn?

- Lyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyysande butlern!

- Vi tycker nog att du påminner mer om en hovnarr?

- Ibland gör jag en annan sak med Masses öra. Gissa vad !

- Det vill vi nog helst slippa veta.

- Fast egentligen är det jag som är kejsarinna och Masse är bara en plutt.

- Oj då?

- Och butler är en pluttler.

- Jo tack,  man vet sin plats?

- Och du ska säga “kejsarinnan” till mig !

- En ödmjuk butler ska försöka tänka på det?

- Och bocka.

- Vi har noterat att kejsarinnan kallar sig “Tildo Romanova-Silfverschiöld”. Kejsarinnan kanske rentav är släkt med den ryska tsarfamiljen?

- Nä ! 

- Kanske med Doktor Nicholas Romanov?

- Aldrig i livet!

- Vad har du emot honom?

- Han trippar på tå. Det ser fånigt ut!

- De, som är insatta i sagde doktors ordinerade löpteknik, håller troligen inte med om din beskrivning. Rent zoologiskt och anatomiskt springer du för övrigt själv på tå, eftersom du har klövar i stället för fötter?

- Butlern är dum!!

- Vad har du för kadens, när du skuttar fram, Tildo?

- Pruttillioners pruttillioner !!!!

- Det var värst?

- Butler är en pruttler!

- För att återgå till frågan, Tildo, vem heter du Romanova efter?

- Prutt !!

- Prutt Romanov? Var det din pappa?

- Nej, morfar.

- Och vem heter du “Silfverschiöld” efter?

- Farfar.

- Han kanske också hette “Prutt”?

- Nej, han hette Rodrigo och var djungelkung i Brasilien.

- Rodrigo Silfverschiöld?

- Nej, “Rodrigo da Silva”, men när han kom till Sverige bytte han till “Rutger Silversköld” som låter nästan likadant. Sen blev han adlad och fick lägga till några bokstäver.

- Jaså, vad hade han gjort för att bli adlad då?

- Slagit ihjäl fyra danskar.

- Oj då, vad hade de gjort för ont?

- Dom hade mopsat sig.

- Vi har hört att “Tildo” också är ett brasilianskt namn?

- Det kommer från fornbrasilianskan och betyder “Den som ska få gottis”

- Nyligen sa du att det betydde “snabbare än tåget” och en annan gång var det något i stil med “Den som ingen ska komma och sätta sig på”.  Betyder det olika från dag till dag?

- Det beror på hur man uttalar det. I fornbrasilianskan kan, som du vet, varje stavelse uttalas i 23 olika toner. Namnet “Til-do” kan följaktligen, sägas på  529 olika sätt, vart och ett med sin speciella betydelse. Om man säger “Tì’íl-d*ó” betyder det till exempel “Den som ska boxa butlern i magen om den inte får gottis medetsamma”.

- Är Tildo ditt namn som kejsarinna också? 

- Ja.

- “Kejsarinnan Tildo den första”?

-  Nej, Tildo den stora!

-  Det låter stiligt?

- Tildo ska uttalas “Tiiìí*’ld’óò”. Det betyder “skogens kejsarinna”.

- Det passar ju bra om din farfar var djungelkung? Namnet “da Silva” bör dessutom, så vitt en enkel butler förstår, betyda något med skog.

- Älgen var skogens konung förut, men den skrämde jag bort.

- Där har vi nog hört en något annorlunda historia?

- Sen fick jag en fin krona.

- Ja, du har visat den ett antal gånger. Den är mycket fin.

- En som heter Bureborn är kung och jumper är statsminister.

- Jaha, vad får en enkel butler vara då?

- Du får vara troll.

- Troll?

- För du har så utstående öron.

- Du är nog inte den som bör tala om utseende i sammanhanget. Har du någonsin sett en kejsarinna som är alldeles rund och flintskallig och har klövar istället för fötter?

- Jag har ju sett mig.

- Där blev vi dig svaret skyldiga?

- Jag ville bli president på löparforum också, men det blev en som heter Magnum.

- Det har vi också hört talas om. Du hade ett program som omfattade såväl monarki som revolution. Hur gick det ihop?

- Jag ville jaga fasaner som kungen.

- Men så blev det alltså inte?

- Jag  jagar snitsaren i stället

- Snitsaren?

- Det är tråkigt.

- Ja, han ligger ju i sängen hela dan?

- Sen får han jaga mig.

- Det går väl inte?

- Han försöker pricka mig med spott, men jag är snabbare.

- Så äckligt?

- Fast det är roligt när jag får rida på han med min lasso.

- Ja, du är ju cowboy också, har vi hört?

- Hoss !

- Du menar Hoss Cartwright?

- Ja, han !

- På den tiden de där bröderna var aktuella brukade väl de flesta vilja vara Adam eller Joe eller möjligen deras pappa Ben. Vad ser du hos Hoss?

- “Hos Hoss” , ha ha ha ha !!

- Ja, vad ser du hos honom. Om du svarar “kuuuuuuul” en gång till får du inget gottis?

- Han är så kuuuuuuuul.

- Ska vi lägga undan gottisburken?

- Ha ha, jag sa med åtta “u”, men du sa bara att jag inte fick säga med sju.

- Du är tamejfan det barnsligaste som har gått i ett par golfbyxor?

- Får jag gottis i alla fall?

- Ja, men vi har några frågor kvar först?

- Shoooooooooooooooooooooooooot !!

- Man frågar ogärna om en dams ålder men det står på Löparforum, att du är 130 år. Är du verkligen så gammal?

- Jaa !

- Menar du inte bara “Tildo-år”?

- Nää.

- Hur känns det att vara så urgammal?

- Urgammal kan du vara själv din gubbstruttler.

- Å ja, om man räknar efter, är du faktiskt mer än dubbelt så gammal. Du kunde ju vara mormors mor till alla oss andra här?

- Mormors mor till er?

- Vi menar att du är så gammal så att du kunde vara mormors mor till oss?

- Hur skulle det ha gått till?

- Nej, vi tror inte att du är mormors mor. Vi menar bara, att vad åldersskillnaden mellan dig och oss beträffar, motsvarar den vad som inte sällan gäller mellan en åldring och hennes barnbarnsbarn?

- Jag har har väl inga barnbarnsbarn !!!

- Neeeeeej du har inga barnbarnsbarn. Det är ju bara en jämförelse. Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

- Vem skulle jag ha gjort det med?  Man kan ju inte få barnbarnsbarn om man inte har gjort det där du vet.

- Jag ger fullständigt fan i vad du har gjort och inte gjort i det avseendet, din lilla vidriga äckliga monster!!!!

- Det heter inte “din monster”. Det heter “ditt monster”.

- Ska du ha något gottis eller inte?

- Butlern är dum !!

- Ja, det är möjligt, men du är fan så mycket dummare!! Nå hur blir det?

- Gottis !

- Lovar du att svara snällt då?

- Då får inte du skrika åt mig.

- Nej, jag lovar. Kan vi sätta igång?

- Shoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooot !!!

- Är det sant att du växte upp på barnhem?

- Hos tant Rut.

- Var hon snäll mot dig?

- Nej, dum!!

- Så tråkigt?

- Hon högg av mina tummar.

- Nu hittar du väl på?

- Se själv!!

- Usch då ! Hur gick det till ?

- Först försökte hon smeta senap på tummarna för att jag inte skulle suga på dom, men när hon förstod att senap var min älsklingsrätt, gick hon efter en stor yxa. Chop, chop! Men tji fick hon, för jag gömde tummarna under sängen sen i en senapsburk. Fiffigt va!

- Fy fan vad äckligt?

- Nej, gott !!!

- Varför kan du inte vara som andra hundratrettioåringar, Tildo?

- Dom är så tråkiga.

- Hur så?

- Dom sitter bara och säger “Ock ock ock ock ock” hela dagarna.

- Det finns stunder när man önskar att du gjorde detsamma?

- Det kan du fetglömma !

- Ja, jag har insett det?

- Gottis !!!!!

- Ja, men först måste du svara på en sista fråga och om du kommer med ditt fåniga “shoot” en gång till, så får du inget gottis, oavsett hur många vokaler du använder i ordet. Förstått?

- Hit me hard !!

- Kommer du ihåg den där journalisten som var här och snokade förra våren?

- Ha ha ha ha !!

- Kommer du ihåg vad du stoppade i hans hatt innan han gick?

- Ha ha ha ha !!

- Vad var det?

- Det är en hemlis.

- Vill du inte berätta den?

- Om jag får gottis.

- Absolut?

- Och du lovar att inte säga till nån.

- Jag lovar?

- Tummis.

- Tummis.

- Om jag får viska.

- Jag är idel öra?

- (tissel tassel)

- Ha ha ha ha ha ha !!

- Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!

- Då hade jag inga fler frågor.

- Gottis gottis gottis gottis gottis gottis !!!

- Tyvärr Tildo,  jag har inget gottis till dig. Burken är tom.

                                          

                                                     ¤

Kungsholmen runt åt andra hållet

 

 

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Då den stilige löparen en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

- Hur känns det?

- Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

- Så du har inga men efter loppet i lördags?

- Nej, tvärtom.

- Du menar att du blev kvitt några men?

- Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

- Kan du berätta om ditt lopp?

- Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

- Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

- Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

- Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

- Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

- Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

- Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

- Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

- Mycket bra.

- Fanns det något som var mindre bra?

- Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

- Hur var publiken?

- Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

- Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig “klubbrekordhållarn” eller något sådant?

- Nej då, namn och klubb räcker gott.

- Det är tydligen “Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

- När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga “IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

-  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

-  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från “Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

- Minns du något annat från loppet?

- På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades “Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  “low five” med tre småttingar.

- Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

- Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem “monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

- Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

- Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

- Så det är ingen fnurra på tråden?

- Nej, inte enligt kvällstidningarna.

- Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska “Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

- Det skulle väl i så fall vara: “Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

- Björnade?

- Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

- Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde “minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

- Nej!

- Du gillar alltså medaljen?

- Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

- Enligt Nix ska du ha kallat medaljen “liten och söt”. Stämmer det?

- Men nu får du väl ge dig!!

- Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

- Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

- I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

- Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

- Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

- Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

- Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

- Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

 

 

.

Mardrömmar

“Vaknade klockan två och smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka med marmelad och sardiner bar det av mot trollskogen. Rimfrosten gnistrade i skägg och syren och pannlampan fick konkurrens av en glad fullmåne. Nattisen knastrade under löparskorna på stigen upp mot Goe Mosse. En uv skrek “Uhu” i björnbärsbråten men annars var jag ensam i novembernatten så när som på en liten grodfröken som utmanade mig på en rask kilometer längs Trollsjöns strand. Hon undrade vad jag var för en konstig grodman utan syrgastuber. När jag kom in i skogen stanna ja o stetcha kände lite tänkte eg ta 2,5 km 3 varv men ändrade mig när ja fick sällskp av P o Q (snygg mössa!) o Y som ja inte sett p länge Försökte haka på Hasse men d blev tvärtom han som inte kunde haka på mig , kom fel o hamna på 3,5 baklänges i skönt 4:25-tempo, myste en stund åt fullmånen lr kanske d bara va en smiley som hamnat fel. Stnnade o stretcha (tack för chokladen R ), 4:35 på sista utan W, helt OK, kände lite i hamstr o bstmde mej f a stanna o göra plankan o kudden o allt va fn d htr innan ja fortsatte. När jag kom ut på asfalten igen fick jag snedställa överkroppen för att kryssa i den hårda vinden 17 m/s. Fullmånen rakt i ansiktet satte ner sikten till ungefär 0,74. Tog ett par koppar kaffe för att smörja senfästen och brosk. Kärvade i quadriceps åt båda hållen. Hängde lite med huvet men rätade upp i motvinden på 19:e km på svaga 3:17:00 dvs ung 3:17/km. Fick tamef-n ont i hela kroppen och var tvungen att krypa 300 m för att få lite anständig volym. Stretade ifrån och bet emot svagt utan att få ordning på muskelfibrerna men kunde dock jogga 5 km på lusiga 16:31:03 dvs 3:18/km. Frestad av den stiliga fullmånen avslutade jag med två varv à 5 km runt motionsspåret samt en avstickare på Fornminnesvägen ut mot Gamla Nollberga, där jag strax efter den gamla kvarnen tog av åt höger över den gamla järnvägsbron, varefter jag genade förbi ett gammalt ödehus och fortsatte stigen in i en gammal, numera kalhuggen urskog, där jag tog av åt höger in på en ännu äldre väg och därefter åt vänster över en numera riven bro och vidare förbi ålderdomshemmet, varefter jag vek in på en igenväxt stig förbi den nedlagda gamla idrottsplatsen, där det utkämpades många spännande strider på kolstybben under 1950-talet. För att slippa springa samma omständliga väg hem igen, tog jag av söderut genom vinodlingarna och följde den slingrande asfaltvägen förbi (den dessvärre ännu inte nedlagda) tjurfäktningsarenan upp mot Sierra del Monte, 7224 m.ö.h. med en stigning på 7435,3 m, 1080 hPa, p/e 8,2, nästan vindstilla men svinkallt, +27 grader i skuggan, fullmånen röd och grann, men fortfarande lika fjärran, trots att jag nu hade sprungit mer än halvvägs dit. Eller hade jag räknat fel? “Fundera på det du, din lilla skitunge”, flinade mångubben. Det var då jag såg att jag var alldeles naken. Hur länge hade jag sprungit så? Jag vaknade kallsvettig med täcket på golvet och nattlinnet runt halsen. När jag tittade mig i spegeln upptäckte jag att även huvudet och kroppen fattades. Så är spelets regler, suckade jag, medan jag långsamt snörde på mig löparskorna. Jag smög mig ut på tå för att inte väcka huset. Efter en snabb hårdbrömacka utan pålägg bar det av ut i kylan. Det blev en liten lagom joggingtur på ett par kilometer innan det var dags att cykla till jobbet, lite trött i benen men annars nöjd med morgonens två träningspass”.

Denna märkliga berättelse kunde man läsa på Löparforum (puls.se) under rubriken “DT” (Dagens träning) den 7 november 2007. Det var signaturen “Tildo” som hade visat sina apkonster. Bland de parodierade stilexemplen igenkändes genast de långa, omständliga meningarna hos signaturen “jumper”, som också reagerade med förväntad indignation. Denna verbala osämja var naturligtvis inte någon tillfällighet. Där jumper skrev, dök ständigt Tildo upp som hjälpgumma och trätosyster och den förre var sällan sen att gå i svaromål. I detta drama tycktes båda spela sina roller med inlevelse, men snart nog skulle det visa sig att Tildo givits alltför lös regi. Vid ett tillfälle urartade hennes improvisationer så till den grad, att jumper fick ta sin väninna i örat och offentligt be om ursäkt å hennes vägnar. Någon debattör undrade om de båda “delade person eller dator” och en annan kallade dem “dubbelnickare”, anklagelser som naturligtvis tillbakavisades. När de båda sedermera fortsatte sina inbördes uppgörelser i kommentarer på några tongivande löparbloggar, framkastades djärva ideer om Tildo som jumpers antimateria, hans sämre eller rent av bättre “jag”, det vill säga, helt enkelt hans dåliga samvete. Till slut kunde dock Oddvar Moen lösa gåtan med sin eleganta fusionsteori.

¤

Att i ord söka fånga Tildo, är som att gripa efter en tvål i ett vattenfall. Likt det åttonde ökenelementet kan hon inte beskrivas utan att förändras. När så denna egendomliga varelse, mot löfte om “gottis”, har beviljat en enkel butler audiens för en intervju, är det sålunda en mardröm som går i uppfyllelse.

Boston Marathon

När bloggande löpare eller löpande bloggare deltar i Boston Marathon,  hyllas och avundas de i den övriga löparbloggosfären som hjältar ute på härnadståg i västerled, och deras lopp följs på internet och kommenteras medan de pågår. Andra får tappert stappla sina 42 kilometer i obemärkthet fjärran från ära och berömmelse. Årets upplaga av Boston Marathon fullföljdes av ett drygt dussin svenskar, däribland denna bloggs flitige kommentator,  Startnummer X,  som satte ett prydligt personligt rekord med tiden 3:22:39. Det gav honom 5247:e plats totalt och 614:e plats bland män i åldern 45-49 år. Snitsaren som förstår att lyfta fram hjältar ur det fördolda,  har naturligtvis sökt upp honom för en intervju,  och den ödmjuke, sympatiske 47-åringen har inte varit sen att svara. Till glädje för snitsaren och hans intresserade läsare har Startnummer X även delat med sig av sitt unika bildmaterial från det spännande äventyret i Boston.

 

Vid starten i Hopkinton

 

-  Du brukar föredra att tala om dig själv i tredje person neutrum, men eftersom detta är en idrottsintervju,  tar vi oss friheten att kalla dig “du”. Går det bra?

-  Varför bryta en tradition som fungerat i all tid. Som marathonlöpare är man alltid ett nummer bland alla andra. Aldrig ett du aldrig ett jag. 

- Då gör vi som vi brukar, det vill säga vi säger ”du”, medan du får kalla dig vad du vill? 

-  Nja. 

-  Hela snitsarens läsekrets gratulerar till ett fantastiskt lopp.

-  Tack, tack!  Startnumret är mycket hedrat.

-  Direkt efter loppet skrev du i en kommentar på snitsarens blogg, att du “naturligtvis var överväldigad av den fina tiden” och du började inse att ditt “löjligt låga startnummer” i Stockholm Marathon “kanske inte var helt fel”. Visste du verkligen inte att du var så här bra?

-  Det är klart att alla, även startnummer, har drömmar. 

-  I samma kommentar antydde du, att du var trött, hungrig och frusen. Vi som är vana vid att se dig återhämta dig i rekordfart efter dina lopp, blev lite undrande. Var det så illa och hur känns det nu?

-  Trött och frusen var jag men inte hungrig. Det var en kamp att tvinga i sig dessa kletiga saker. Det blåste rätt kyligt vid målet och aluminiummantlarna på löparna flög i vinden.

-  Jumper, vars personliga rekord på 5000 meter ligger strax under 24 minuter, satt vid datorn och följde din framfart. “Han är galen, det pallar han aldrig”, upprepade han halvt beundrande, när han såg hur du avverkade halvmil efter halvmil på strax över 23 minuter. Första milen gick på 46:34 och halvmaran på 1:38:02. Var du inte orolig själv eller var din höga utgångsfart helt enligt din plan.

-  Den var faktiskt helt efter planen. 4:30/km verkade för snabbt men 4:45/km kändes realistiskt. Det höll väl någotlunda även om tröttheten på slutet kändes mer än vanligt.

-  Nu visade det sig att jumpers farhågor i huvudsak var obefogade. Du tappade inte mer än sex och en halv minut på andra halvan. I New York tappade du nio minuter trots lägre utgångsfart och tidigare har det varit ännu mer. Betyder det att vi snart får se en så kallad negativ split?

-  Negativ split av detta Startnummer får vi nog inte se. Hittills har han inte lyckats hålla farten hela vägen i något lopp.

-  Medan vi här hemma under loppet hade en underbar vårdag med vindstilla och solsken, talade väderkartorna om halvdant väder i Boston med bland annat fem sekundmeters ostvind. Eftersom loppet huvudsakligen går i väst-östlig riktning, bör det ha rått motvind hela vägen. Stämmer det?

- Det stämmer, men den blev inte riktigt påtaglig förän mot slutet. 

-  I så fall framstår ju din tid som än mer fantastisk? Hur bra är du egentligen?

-  Nu rodnar Startnumret. Så bra är han ju inte egentligen.

-  Å andra sidan ligger starten i Hopkinton ungefär 40 meter högre än målet i Boston. Man kan alltså tala om en “nerförmara”. Å ytterligare andra sidan kommer enligt banprofilen den tyngsta uppförsbacken efter 30 km, det vill säga ungefär där krafterna normalt ändå börjar tryta. Hur vill du själv placera banan på en 45-gradig svårighetsskala, där “1″ är “lätt som en plätt” och “45″ är “asjobbigt”.

-  40 meter?? 400 feet dvs 120m är väl skillnaden-om inte mer! Västerbron är ju bara 40m. Hjärtbrottsbacken är även den ca 40 m i höjdskillnad fast den är något flackare än Västerbron. Flera löpare hade ändå väntat sig något värre för de frågade Startnumret om detta verkligen var nämnda backe. Som om han skulle veta detta bättre än de själva!

-  Vi bad att du skulle gradera Bostonbanan med hänsyn till svårighet. Ange en siffra mellan 1 och 45?

-  33,4569473

(En slarvigt antecknande butler är osäker på om den sista decimalen ska vara en trea eller en åtta, varför vi även fortsättningsvis får sväva i okunskap om banans svårighetsgrad)

-  Men handen på hjärtat, nog var du bra trött på slutet? 

-  Trött är bara förnamnet!

-  Och hur lyder efternamnet.

-  Ångest!  Nä det var visst “min” arvedel.

-  Medan inget lopp sägs slå New York Marathon i fråga om galen publik, har Boston Marathon i gengäld haft lång tid på sig att utveckla sina egna speciella publiktraditioner. Enligt uppgift lär det på en kulle efter banan samlas en skara collageflickor, vilkas huvudsakliga uppgift är att kyssa de förbispringande löparna. Jumper tycker att det låter spännande och du borde också i kraft av ditt snarfagra utseende ha varit ett begärligt villebråd. Minns du några kyssar eller sprang du helt enkelt för fort?

-  Skriken från flickorna hördes på flera kilometers håll. Det var som en Beatleskonsert på den gamla goda tiden, som Startnumret naturligtvis aldrig bevistat. Men inte skulle en collegeflicka vilja pussa ett gammalt svettigt och snorigt startnummer, hur skulle det se ut! Men det är riktigt att vissa löpare minsann tog tillfället i akt.

-  Har du annars något att säga om publiken?

-  Den skrek på bra, vissa hejade på Sverige. Startnumret bar sin gula vinnartröja med tre kronor (se bild), den som han bar i New York. Varför ändra ett vinnande koncept.

 

Startnummer X kämpar på

 

-  Bland det dryga dussin svenskar som sprang igenkänner vi namnet på Ulf Wickbom, som nu 65 år gammal sprang in på den utmärkta tiden 4:09. I maratonsammanhang är han annars mest känd som krönikör i Runners World och för att som ung journalist ha följt Ingemar Johansson under ett av dennes Stockholm Marathon. Träffade du nämnde Ulf och vad sa ni så fall till varandra. 

-  Startnumret träffade inga andra svenskar och följaktligen sa vi  intnå.

-  Minns du något annat möte i samband med loppet?

-  På hemvägen flög Startnumret tillsammans med Kenyanska landslaget. Damvinnaren Salina Kosgei och herrtvåan Daniel Rono satt praktiskt taget i knät på startnumret och sov (se bild). De kom med den stora bucklan i en plastpåse och fnissade som en skolklass på utflykt. De imponerades naturligtvis storligen av Startnumrets fina tider och hoppades på ett möte snart igen. Startnumret såg även Lena Philipsson krypa ner i sätet men när han skulle hälsa efter landningen fanns hon inte där längre och han insåg att hon måste gått av på vägen, hur det nu kan ha gått till. Eller också drömde Startnumret, man vet aldrig så noga.

-  Drömmen gällde väl i så fall bara Philipsson och inte kenyanerna, som du ju lyckades fånga i ditt skissblock?

-  Just så. Det finns dessutom andra bildbevis på kenyanerna. (Startnumret visar i sin kamera en suddig bild föreställande några svåridentifierade afrikaner).

-  Hade kenyanen på din vänstra sida verkligen en likadan mössa som du.

-  Självklart! Det är ju en marathonmössa!

 

Startnummer X omgiven av Salina Kosgei och Daniel Rono

 

-  Några, däribland snitsaren, har lett i mjugg eller rent av gjort en smula narr av att du råkat få med dig din akademiska titel i startlistan. Enligt uppgift ska du dock ha gjort bruk av din PhD dagen efter loppet, då du gästade det berömda Harvarduniversitetet. Snitsaren tror, att du i samband med din föreläsning inte kunde motstå frestelsen att skryta om ditt äventyr dagen innan. Gissningsvis föll orden: “I must beg you about excuse for that I must sit because I ran marathon yesterday and I am stiff in the legs”? Eller lät du helt enkelt kroppsspråket tala för sig självt?

-  No, the bibnumber did not go to Harvard, instead he go to University of Massachusetts in Worcester (pronounced Ouster). He did not ask about excuse instead he bragged about his fine time and everybody high-fived. 

-  Gjorde du något annat skoj i Boston? Gick du på tebjudning och dansade vals, som traditionen bjuder? 

-  Boston Decaff-party, heter det numera och är det inte i Wien man dansar vals?

-  Ja, i Wien dansar man wienervals och äter wienerbröd, men i Boston dansar man Bostonvals och äter Bostongurka. Fick du tillfälle att smaka på denna delikatess.

-  Boston Gurka, var inte det en seriefigur på 70-80 talet?

-  Även om det här var en urladdning som hette duga, finns det ett liv och en framtid även efter Boston Marathon. Nästa uppgift är tydligen Stockholm Marathon? Förra året bröt du efter att ha drabbats av “maratonleda”. Senare har du förklarat att du kanske omedvetet anade att du öppnat för hårt i värmen. Vad har du för målsättning i år? Nöjer du dig med att fisjogga under ditt gamla banrekord på 3:48 eller blir det full satsning? Kanske vill du visa bloggande löpare med Karin i spetsen, var maratonskåpet ska stå?

-  Karin vet ju redan var skåpet står. Startnumret tänker inte tävla med ungdomarna, men kanske göra ett allvarligt försök på att vinna en brödrost, om den nu finns på prislistan.

-  Du har nu sprungit maraton i London, New York och Boston. Efter denna 60-procentiga “Big Five”, inställer sig den oundvikliga frågan, om nästa lopp i den kategorin ska avverkas i Chicago eller Berlin. Det senare loppet har ju en erkänt snabb bana, där såväl världsrekordet som klubbrekordet i Vallentuna FK är noterat. Å andra sidan riskerar du att där bli omkullsprungen av ett jättegäng Linnéa-löpare, som ser Berlin Marathon som årets huvuduppgift. Har du någon kommentar?

-  Berlin i höst låter trevligt och bra trots att det numera är ett klubbmästerskap för den berömda söderklubben. Startavgifteten är hur som helst redan betald.

-  Oj, det var minsann en nyhet som kommer att ge eko i löparbloggosfären. Snitsaren undrar om han på stående fot kan lovas ensamrätten till en intervju efter det loppet?

- Nja, de börjar höra av sig från övriga i ”the big five”, det vill säga Max&Nisse, Quod Erat Demonstrandum, Ultraschmultra och Bureborn. Vi får se vem som ger bäst deal för ensamrätten.

(Det bör tilläggas, att definitionen av bloggarnas “Big Five” är startnumrets egen och högst tillfällig. Han har troligen dragit till med de få bloggnamn han minns. Övriga förträffliga löparbloggare bör inte känna sig degraderade). 

-  Snitsarens blogg kan nu glädja sig åt intervjuer med dig från maratonloppen i London, New York och Boston. Han undrar om du tror att det finns någon annan blogg som har så många Big Five-intervjuer på sin meritlista som hans?

-  Antagligen inte, antagligen aldrig på ti’n.

-  Som mellantid på en mil hade du nu 46:34, en bra tid på ett millopp för många, och i Bore Cup sprang du drygt 14 km i en takt av 4:13 per kilometer. Jumper vill se dig, som han säger, maxa ett 10 000-meterslopp på bana. Han tror att du kan springa på 40 minuter. Kan det vara nåt?

-  Det skulle antagligen gå om han nu skulle orkar bry sig om att testa.

-  40 minuter på milen är för många något viktigt. Varför inte för dig. Är du lite kaxig eller bara snobbig?

-  Varför skulle det vara viktigt? Det är väl inte viktigare än 4 minuter på milen. Den engelska alltså.

-  Samtidigt sprider sig ultra-flugan som en löpeld. Men sträckor över 42 km lockar kanske inte dig?

-  Nä! Jo kanske ett lopp. Laugavegur på Island i så fall.

-  Jag tänkte väl det.

-  Jaså.

-  Det ryktas att du denna säsong övergivit Mäster Szalkais program. Du tränar mindre efter ett fixt schema och mer efter eget huvud och kropp. Stämmer det?

-  Szalkai är nog bra men hans upplägg passar inte alla, framför allt inte starnummer.

-  Det är väl vad jumper har sagt i alla år. Du kanske skulle lyssna mer på honom?

-  Det gör väl startnumret alltid?

-  Även om 47 år är en aktningsvärd ålder, har du många fina löparår kvar och din resultatkurva verkar ännu inte vilja plana ut. Hur snabb kan du bli?

-  Kanske under 3:20 i bra väder och med mycket medvind och med lite bättre långpassträning. 30 km är alldeles för kort, några 35-kilometerspass behövs allt.

-  I samband med snitsarens blogginlägg “Kulturhistoria” antydde du att den 36-årige höjdhoppande mannen på fotografiet hade så mycket spänst kvar i benen, att han med träning borde ha kunnat springa maraton på neråt tre timmar. Snitsaren är skeptisk till extrapolering av resultatkurvor såväl framåt som bakåt i tiden, men kan ändå inte låta bli att undra vad ett ungt startnummer kunnat prestera om det börjat springa maraton i en ännu yngre ungdom. Vad tror du?

-  Det yngre startnumret var klokare än det äldre och ödade inte kraft på sådana onödiga och jobbiga saker som löpning.

-  Vi kan ha glömt någon viktig fråga till dig. I så fall har du här möjlighet att själv komplettera med denna och ge ett klokt svar.

-  Startnumret har sagt alldeles för mycket redan!

-  Har du i övrigt något att tillägga?

-  Nä. Jo, varför har alla vita elitlöpare börjat använda armvärmare? De ser ut som som om de skulle gå på galabal. Se på löparna som vann i Boston, inte hade de några löjliga armfodral!!

-  Är det någon du vill hälsa till?

-  Starnumret vill hälsa till mamma.

-  Tack för intervjun och lycka till i fortsättningen.

-  Tack, tack. Och så vill Startnumret hälsa till alla sina fans runt detta avlånga land och på Tristan da Cunha.

Gao Wu

 

 

 

Det är obekant om den kinesiska bloggrubriken verkligen betyder “High Five”, men “gao” står i alla fall för “hög” och “wu” för “fem”. Helt säkert är däremot att bilden ovan,  målad med vattenfärg av Tildo,  föreställer det tecken för “haj faj”, som användes i fornbrasilianskt skriftspråk.  Den röda fläcken sägs vara viktig, emedan tecknet utan den bara betyder “hej” eller “ja”. En gul fläck på den höjda handen berättar att det är ”fara att nalkas”, en grön att det är “klart”, medan en brun fläck, enligt en hysteriskt skrattande Tildo, betyder “Titta jag har fått bajs på handen”. Den blåa fläcken är inte betydelsebärande utan är, enligt trovärdig källa, ett så kallat fonetikum, som anger hur tecknet uttalas. Snitsaren lovordar Tildos bild för dess enkelhet och klarhet och tillägger,  att om alla uttryckte sig lika väl som de forna brasilianarna, skulle världen se bättre ut.

Innan Tildo nått dessa höjder i sin kalligrafi,  har hon likt alla stora kalligrafer haft en mödosam väg att vandra.  Efter att ha fyllt två ark med kinesiska treor och diverse andra krumelurer, gav hon sig i kast med det namn Tidu,  som hon tilldelats av snitsaren, i tron att tecknen härför betydde “high five”. Resultatet av Tildos möda kan avnjutas nedan.

 

  

 

Snitsaren prisar även dessa försök, där Tildo omedvetet anat tecknens verkliga betydelser  och laddat dem med ursinnig kraft. “Ti” betyder nämligen inte bara “klöv” utan också bland annat ”hov”, och till höger om radikalen för “fot”, här i skepnad av en arg kaktus,  ses Tildo,  själv med två klövar,  bestiga en häst med tre hovar.  Nog klampar tecknet “ti” av djurfötter,  så det hörs vad det betyder, och att det nedersta tecknet “du”,  som betyder “gift” eller “giftig”,  har formats som en giftspindel är naturligtvis inte heller någon tillfällighet.

Som belöning för flit och framsteg gav därefter snitsaren sin elev de två riktiga tecknen för “hög” och “fem” att öva på. Tildo fann dessa mindre “kuliga” än de förra, men gjorde åtminstone några helhjärtade försök att anpassa sig till norm och tradition. Här nere till vänster ser vi snitsarens datorstiliserade tecken och bredvid dem Tildos “High Five”. 

 

                                  

 

Enligt en imponerad snitsare  äger Tildos tecken ovan såväl urkraften hos gamla hällristningar som lekfullheten i det yngre kinesiska Zhuo-måleriet, vars utövare velat frigöra sig från det ytligt skickliga för att söka ett ursprungligt uttryck i det skenbart valhänta och tafatta.  Tildo anser att tecknet “gao” för “hög” egentligen föreställer ”en tant som sitter på toaletten” och i detta ger snitsaren henne odelat rätt. Endast en sann konstnär kan se det höga i det låga och tvärtom.  Att tecknet “wu” för “fem” ser ut som en sparkstötting,  krävs det ingen särskild konstnärlig begåvning för att uptäcka,  men få kinesiska sparkstöttingar har givits sådan fart och tyngd som Tildos här ovan,  och konstnären själv hade bara gott att säga om sin skapelse, när hon provåkte den nerför backarna.

Därefter ansåg sig Tildo färdig med den ”trista svarta” kalligrafin och, inspirerad av den fornbrasilianska uppfinningen att använda färger för att uttrycka känslor i skrift, lät hon fantasin härja. I verket här nedan, lika raffinerat sparsmakat som överdådigt flödande, har Tildo, enligt snitsaren, tagit den kinesiska kalligrafin in i en ny tidsålder. “High Five”!!

 

 

.

Kuang Cao

 

 

Den, som likt snitsaren googlat lite eller bläddrat i en bok om kinesisk kalligrafi, har säkert förvånats över tidlösheten och variationsrikedomen i de kalligrafiska mästarnas verk. Inom de givna ramarna tycks det ha funnits oändligt utruymme för spontanitet och personligt uttryck. Utan de röda stämplarna och tecknen till vänster kunde bilden ovan föreställa ett västerländskt konstverk från vår tid och inte en kalligrafi gjord av en kinesisk munk på 700-talet. Han hette Huai Su och var tillsammans med bland andra den samtida Zhang Xu företrädare för den kalligrafiska stil som har kallats “Kuang Cao” eller “vild kursivstil”.  Även sättet, att bedöma kalligrafi genom seklerna som konst för konstens egen skull,  ger ett förbluffande modernt intryck.

Naturligtvis har snitsaren också fått sina fördomar om österländskt tänkande bekräftade, ty de böcker om kalligrafi, som han ögnat igenom, dryper av gamla mästares visdomsord, det ena mer typiskt kinesiskt än det andra, och snitsaren, som av naturen är respektlös inför all urgammal kunskap, har skrattat rått. Att traditionen från de gamla mästarna är grunden för all kinesisk kalligrafi, har vi förstått och att kalligrafins fria personliga uttryck inte kan blomma, innan dess grunder behärskas, vilket naturligtvis kräver ett halvt liv av tålmodiga studier, är knappast heller förvånande. Kinesisk kalligrafi lär man sig inte på en fikarast.

När snitsaren förklarade detta för en otålig Tildo,  som tröttnat på att bara rita treor, grymtade hon surt ”Wax on, Wax off”, vad hon nu kan ha menat därmed. Snart nog övergav hon dock inte bara treorna och de tecken “ti” och “du”, som hon fått att öva på av snitsaren,  utan hela normalskriften “Kai Shu” och gav sig oförväget i kast med den vildaste “Cao”.  Hon tröttnade dessutom på den trista svarta färgen och började kalligrafera i alla tänkbara kulörer,  hävdande att så var brukligt i fornbrasiliansk skrift. Naturligtvis ser vi oss förpliktigade att i ett kommande blogginlägg redovisa Tildos förehavanden med pensel och färg och därmed förhoppningsvis avsluta denna redan alltför långa bloggparentes kring kinesisk kalligrafi. Mästerverken här nedan är dock inte av Tildos hand utan är detaljer ur två kalligrafier utförda av Huang Tingjian och Chen Xianzhang, som levde på tiohundratalet respektive fjortonhundratalet.

 

        

Snitsarens fyra streck

                                                        

                                                       

                                                            “Snitsarens fyra streck”

 

Under sina flitiga men tafatta försök att utforma kinesiska tecken med hjälp av svart vattenfärg, en pensel och en dator, har snitsaren in i det längsta vägrat att avliva sina egna älsklingar. Särskilt förälskad tycks han ha blivit i det fragment, som visas ovan.  Han hävdar, att det i all sin ofullkomlighet andas av rytm och energi. Medan det långa vilande strecket äger tyngden hos en gammal och trött valross, har överdelen gjort sig fri och strävar uppåt i spänst och obändig kraft. Han kallar konstverket “Snitsarens fyra streck” och tillägger skrattande att de måhända säger mer om om honom själv än fyra tusen snitsarord. Kanske någon bland denna bloggs läsare kan hjälpa honom att tolka bilden.

Du

 

När snitsaren ritade tecknet “du” som del av namnet “Tidu” i ett tidigare inlägg, valde han det högra av de båda alternativen ovan i tron,  att överdelen skrevs med fem streck på samma sätt som tecknet ”zhu” för ”herre” eller “ägare”,  när detta i andra tecken utgör så kallat fonetikum,  det vill säga en teckendel som anger uttalet “zhu”. Om den snarlika överdelen av tecknet ”du” också är ett, och i så fall samma, fonetikum,  är oklart,  då uttalen trots allt skiljer sig.  Mot detta talar också att teckendelarna enligt snitsarens senaste forskning inte heller ska skrivas likadant.  Av nedanstående tre rörliga bilder (lånade härifrån),  där en okänd kines skriver i tur och ordning “du” (giftig),  ”zhu” (herre) och “zhu” (bo, övernatta),  framgår att snitsaren skulle ha valt det vänstra av de båda tecknen ovan,  om han velat skriva det korrekta tecknet “du”,  även om han tycker att det högra ser något snitsigare ut.  Motvilligt har han också ändrat denna detalj i sitt tidigare inlägg.

 

                                                                                              

Tidu, Yubei och Bulei

Snitsaren har även försökt skriva kinesiska tecken direkt i datorn,  men erfarit att denna metod förstärkt hans darrhänthet på ett olyckligt sätt. De datorritade, stiliserade tecken som visas här ovan är så långt möjligt konstruerade av raka, företrädesvis horisontala och vertikala streck.  Från höger läser vi de kinesiska namn “Tidu”, Yubei” och “Bulei”, som snitsaren förärat i tur och ordning Tildo, jumper och en mycket stolt butler.  Snitsaren tycks ha förstått den tunga börda en plikttrogen butler bär,  ty dennes två tecken “bu” och “lei” lär betyda “rädd” respektive “trött”.  Tecknet “yu” i jumpers namn sägs stå för “fjäder” och torde syfta på den duktige löparens lätta steg,  medan tecknet “bei” kan betyda “falsk, obehörig” men även “motsträvig” eller till och med “uppstudsig”,  en jumpersk egenhet,  som många i löparbloggosfären fått smaka på men som samme jumper själv odlar med stolthet. Vad slutligen Tildos namn anbelangar, har en försiktig butler för husfridens skull ljugit för henne och sagt att det betyder “high five”. Den som har tillgång till ett kinesiskt lexikon kan dock snart se,  att det översta tecknet “ti” står för allehanda “djurfötter”, däribland det passande ordet “klöv”. Det undre tecknet “du” lär betyda “gift” eller “giftig”.  Förutom med den “svage och allvarlige” snitsaren får tydligen en “ängslig och trött” butler numera stå ut även med en “uppstudsig fjäder” och en “giftig klöv”.  Livet kunde vara lättare.

Tidu

  

 

Att vår vän Tildo snart skulle överge blyertspenna och färgkritor till förmån för den kinesiska penseln och det kinesiska tuschet, var inte alldeles oväntat, varför snitsaren har givit henne ovanstående tecken att syssla med  som en lagom svår kalligrafisk skrivövning. De lär stå för det kinesiska namn, “Tidu”, hon tilldelats i sammanhanget. Innan snitsaren själv lyckats få de båda tecknen “ti” och “du” i någorlunda balans och symmetri så som ovan,  har det gått åt ett trettiotal vita pappersark och ändå har han fuskat genom att klippa ihop tecken från tre olika blad och i efterhand korrigerat dem i datorn. Den grafiska, opersonliga effekten har åstadkommits genom att kalligrafin sparats som “monokrom”.  För en enkel butler ser det snitsigt ut,  men snitsaren försäkrar att han brutit mot de flesta av kalligrafins grundregler samt att hans penseldrag saknar de allra elementäraste kännetecknen för god skrift.  Samtidigt är han medveten om att framhävandet av insikten om dessa tillkortakommanden inte gör honom till en bättre kalligraf utan bara till en snitsigare snitsare. Nedan visas hans egenhändiga kalligrafi och det våld han utövat på den i datorn. 

                                                                                                                                                

Därefter redovisar vi, hur snitsarens hopklistrade, spretiga alster har anpassats till normerna om tecknens form och inbördes storlek. I kinesisk standardskrift, “kaishu”, ska varje tecken i princip skrivas så att det får rum i och någorlunda fyller ut en,  för alla tecken lika stor,  osynlig kvadrat.  Det övre tecknet “ti” har dessutom bättrats på för att balansera det undre tecknets kraftigare streck. Vad snitsaren härvid vunnit i harmoni och konsekvens,  anser han sig mångdubbelt ha förlorat i uttryckskraft.

Överdelen av det undre tecknet “du” kan möjligen vara ett så kallat fonetikum, vilket kort innebär, att det anger tecknets uttal. Denna teckendel är snarlik det enskilda tecken med huvudbetydelsen “herre” eller “ägare” som uttalas “zhu” och som utgör fonetikum i många tecken med detta uttal. Att det tjäntgör som fonetikum i tecknet “du”, skulle eventuellt kunna förklaras av att de två orden uttalats likadant någon gång i tecknens begynnelse.

Mot detta talar, att tecknet “zhu” skrivs med fem streck både ensamt och som fonetikum,  medan överdelen av snitsarens “du” enligt tillgängliga källor skall skrivas med fyra.  Det tecken för “du” (nedan),  som tidigare presenterats som första alternativ i detta inlägg,  skulle i sådana fall inte vara korrekt,  även om  det råkar se snitsigare ut.  Kanske någon läsare,  kunnig i kinesiska,  slutgiltigt kan reda ut saken.

.

Ni

I snitsarens kinesisk-tyska ordbok svarar stavelsen “ni”  (låt vara uttalad i fyra olika toner)  mot inte mindre än fjorton olika tecken och ännu fler innebörder.  “Ni” kan bland annat stå för ”nunna”, “regnbåge”, “svag”, “början”, “svalkvitter”, “ylletyg”, “lera”, “planera”, “flicka”, “du”, “fett”, “olydig”, “drunkna”, “urinera”, “upphöjd” och ”snegla”. Snitsarens kinesiska första namn “Ni” betyder, som vi konstaterat i ett tidigare blogginlägg,  antingen “liten och svag” eller “början”, medan namnet på den berömde höjdhopparen Ni Zhiqin ännu är okänt för oss både vad betydelse och kinesisk stavning beträffar.  Vi har ännu inte upptäckt någon framkomlig väg att googla fram hans namn och att en läsare, intresserad av höjdhopp och kunnig i kinesiska, skulle hitta till denna blogg och lösa gåtan, är kanske att hoppas för mycket.

Snitsarens kinesiska namn “Ni Du” kan måhända låta lustigt för ett svenskt öra. Det är inte alla förunnat att samtidigt kunna nias,  duas och tilltalas med namn. Vi drar oss till minnes en av Fridolf Rudins berömda monologer, där han, efter att den store italienske dirigenten Arturo Toscanini lagt bort titlarna,  säger sig ha replikerat:  ”Tack ska du ha,  min käre Toscadudu”.  Även violinvirtuosen Paganini sägs ha förekommit i liknande,  som man då tyckte,  roliga anekdoter.

Pronomenet “ni” är för övrigt inte gammalt i svenska språket. Enligt SAOB sågs det i skrift första gången 1661 och har, vilket snitsaren lärt sig redan som barn, uppkommit ur den äldre formen “I”,  på så vis att den gamla verbändelsen “-n” genom felaktigt uppfattad stavelsefördelning vid omvänd ordföljd överförts till pronomenet. “Ären I”,  ”sågen I” och liknande kombinationer uppfattades som “äre ni” respektive “såge ni” , varefter det nya pronomemet så småningom kom att användas även vid rak ordföljd.  SAOB uppmanar oss också att jämföra med isländskans þér av ér,  uppkommet i förbindelser som hafiþ ér, vilket givit hafi þer.

En googling på ordet “ni”,  skrivet med latinska bokstäver,  ger ungefär en halv miljard träffar.  Förutom som svenskt pronomen finns ordet i en del romanska språk, där det bland annat, liksom också i ryskan,  används dubblerat för att uttrycka “varken eller”. I kemin står bokstavskombinationen för grundämnet nickel och som förkortning betyder den bland mycket mycket annat “Network Innovations” och “Nationella insatsstyrkan”. Ett dubblerat “ni” ger ungefär tre miljoner googleträffar och ett trefaldigat ger drygt hundra tusen, bland annat i uttrycket “Hör ni ni ni”, medan slutligen de drygt tre tusen internetsidor, som innehåller “ni ni ni ni ni ni ni ni ni ni”,  oftast anspelar på de kusliga riddarna i filmen “Monthy Pyton and the Holy Grail”, och hur kan vi bättre avsluta detta kåseri kring ordet “ni”,  än att låta er se och lyssna till dem:

http://www.youtube.com/watch?v=QTQfGd3G6dg

Ni Du

 

 

När snitsaren studerade kinesiska en termin vid Stockholms Universitet, ingick en kurs i kinesisk kalligrafi för mästaren Tien Lung.  Snitsaren minns dock inte mycket mer därifrån,  än att han fick kopiera ett ark fullskrivet med tecknet för “tre”.  Detta består som vi vet av tre vågräta streck över varandra och snitsaren minns sig ha fått beröm för några sådana utan att förstå varför. Vid kursens slut belönades varje deltagare med en vacker kalligrafi av samme Tien Lung, utförd enligt kalligrafins alla regler med röda stämplar nere i vänstra hörnet. Snitsaren förärades tecknet för “lycka”,  kraftfullt målat med bred pensel i någon form av kinesisk kursivstil, eller “cao shu”, vilket ordagrant betyder “grässkrift”.

Varje elev tilldelades dessutom ett kinesiskt namn, som i uttalet så långt möjligt avsågs efterlikna det svenska och i betydelsen speglade lärarens bild av eleven. Sålunda fick snitsaren heta “Ni Du”, vilket blir fonetiskt mer begripligt, om man betänker att bokstaven “d” här transskriberar ett oaspirerat “t”,  så som ljudet tidigare,  och gissningsvis ännu av Tien Lung,  också skrevs.  Om vi rätt förstått, skulle lärarens eget namn numera transskriberas “Tian Long”, där “tian” står för “fält” och “long” för “drake”.  Enligt det äldre transskriberingssystemet skrevs orden ”t’ien” respektive “lung”,  där Tien själv i sitt familjenamn utelämnar den apostrof,  som markerar ett aspirerat uttal av “t”.  Snitsarens familjenamn, “Ni”, uttalas med den andra av fyra kinesiska toner och betecknar enligt snitsarens kinesisk-tyska ordbok “svag, liten” eller,  i allra bästa fall, ”början”,  medan “Du” i tredje tonen står för “fast, uppriktig, allvarlig, storsint”.  Namnkombinationen kan tyckas något inkonsekvent och svårbegriplig,  men snitsaren är åtminstone hellre “svag och storsint” än “stor och svagsint”. Måhända kan namnet tolkas så, att snitsaren i “början” av sina kalligrafiska studier visat ett “uppriktigt allvar”. Troligast är dock, att läraren helt enkelt valt ett fonetiskt lämpligt familjenamn bland de få som brukas i Kina,  medan det friare egennamnet på kinesiskt vis är tänkt att berätta något om sin bärare.

Dessvärre blev det inte mer kalligraferat för den unge snitsaren än denna enda termin, varför den gamle darrhänte snitsaren tvingats göra tjugotalet upprepade försök innan han fått till de två tecknen ovan i någorlunda symmetri och balans. Snitsaren är medveten om att en skolad kalligraf skulle ruska på huvudet,  inte minst åt utförandet av varje enskilt streck, men för ett oskolat butleröga ser det trots allt ganska snitsigt ut. Läsarna uppmanas att själva försöka för att få något hum om svårighetsgraden.

I det översta tecknet “Ni” ser vi till vänster radikalen för “människa”  och där bredvid tecknet för “son” eller “barn”.  Det undre tecknet “Du” består överst av radikalen för “bambu” och under den tecknet för “häst”.  Hur beståndsdelarna i respektive tecken förklarar helheten,  har snitsaren däremot inte en aning om.

Nedan visas den kopierade förlaga,  signerad läraren Tien Lung,  som användes vid den ovan beskrivna undervisningen i snitsarens ungdom.  Att skriva tecknet “san” femton gånger på fri hand i sådan balans och symmetri, lär kräva många år av noggranna studier.  I detta till synes enkla tecken visar Tien Lung också hur det horisontala strecket,  benämnt “heng”,  ska utföras med distinkt början och tydligt slut. Snitsarens försök finns inte bevarade, men säkert är att de var både sneda och vinda, trots att de utfördes på tunt papper som lagts ovanpå förlagan. (Skala 1:2,5)

 

Benvenuti snits blog!

Benvenuti a blog del snitsore!  Nej, en så elegant konstruktion får vi inte vid en googleöversättning till italienska av meningen “Välkomna till snitsarens blogg”.  I stället kan vi glädja oss åt den kärvare,  raffinerat korthuggna hälsningen i inläggets titel.

Som nämnts i tidigare kommentar har snitsaren genom en länk under rubriken “Refererare” i bloggstatistiken fått tillfälle att läsa sin blogg googleöversatt till italienska. Vem eller vilka från det vackra landet i söder, som sökt sig hit, eller om en sådan översättning skett automatiskt när snitsaren länkat till en italiensk blogg, vet vi inte, men i alla händelser har snitsaren haft stor glädje av, som han säger, bloggens nya, stimulerande dimensioner.  Oväntade frågor har ställts att fundera över, medan andra, tidigare oklara, har belysts i nytt ljus.

Ordet ”snitsaren” uppfattas uppenbarligen mer som en beteckning än som det namn det är och översätts därför kort och gott “snits” eller ibland “egli snits”, där “egli” helt enkelt är italienskans ord för pronomenet “han”.  Vi kan jämföra med tyskans egenhet att sätta bestämd artikel framför namn eller norrländska dialekters bruk av pronomenet “n” i uttryck som “n’Helmer”,  medan däremot “n” i det exotiskt klingande “N’batha” torde vara en del av namnet.  Snitsaren, som villigt låter sig översättas till alla världens språk, antar utan att protestera även de nya svenska varianterna “han snits” och “n’snits”. Varför han stundom får heta “snits anni” och “snits successore” på italienska, vet han dock inte.

Alldenstund snitsaren känner sina självupptagna pappenheimare och väl minns den formidabla succé de brasilianska fotbollsnamnen tidigare gjort bland dessa, anar han att de nu brinner av iver att få veta vad de heter på italienska. Som den goda människa han är,  har han beslutat tillmötesgå deras rimliga begäran med hjälp av nedanstående sammanställning,  hoptotad som alltid av en plikttrogen butler,  som förutom ”Butler”,  alltid i obestämd form,  även kan stoltsera med det stiliga italienska namnet “maggiordomo”.

Startnummer X heter på italienska “Avviare X”, vilket googleöversätts tillbaka till svenska med “Start X”, men även “Star Numero X” har noterats.  Bureborns namn översätts alltid med “Bure nato”, dvs “Bure född” och skrivs märkligt nog med stor bokstav även där hon själv skriver med liten. Benet kallas helt logiskt för “La Gamba” men någon gång även “l’osso”, eftersom varken italienarna eller vi,  som känner honom något mer,  vet vad slags ben han är. Varför han ibland omnämns som “Leg” är oklart. I de fall jumper får sitt namn översatt, kallas han “ponticello” eller till och med “il ponticello”,  vilket han finner mycket stiligt. Enligt lexikon står ordet för “liten bro”, ”stall på fiol” och “näsbåge på glasögon”. Löparens italienska namn är ömsom “corridore” och “vescovo”, det senare, som betyder “biskop”,  är svårbegripligt för den som inte känner till schackpjäsens engelska benämning. “Dagispappans” namn växlar på italienska mellan “scuola padre”, “padre della scuola” och,  mer egendomligt, “Asilo Pappan”.  Johan har vid något tillfälle blivit kallad ”Giovanni”,  men annars har alla övriga gäster på snitsarens blogg,  däribland till sin grämelse även Tildo,  fått behålla sina gamla namn också i italiensk översättning.

Snitsaren vore inte snitsaren,  om han inte också gjort jämförelser med andra språk.  Bland annat har han roat sig med att googleöversätta raden av namn, Startnummer X, bureborn, Benet, jumper, Butlern, löparen och snitsaren, till ryska och finska och då fått olika svar beroende på hur skiljetecknen använts:

Начало X, Буре родился, ноги, перемычки, Батлер, бегун, snits преемника.

Начало X. Буре родился. ГЭН. перемычку. Батлер. бегун. snits преемника.

Начало X  Буре родились  ногу  перемычка  Батлер  бегун  snits преемника.

Käynnistä X, Bure syntynyt, leg, jumpperi, Butler, runner, snits seuraaja.

Käynnistä X. Bure syntynyt. Osuus. neulepusero. Butler. runner. snits seuraaja.

Käynnistä X  Bure syntynyt  jalka  neulepusero  Butler  runner  snits seuraaja.

 

Startnumrets och bureborns namn översätts tydligen likadant till många språk. Så även snitsarens,  där “преемник” och “seuraja” betyder “efterträdare” och torde motsvara italienskans “successore”. Vad i snitsarens ändelse “-aren” som leder dit, kan man fundera länge över,  liksom varför Benets finska namn blivit “Osuus”, som betyder “del”. Än obegripligare är hans ryska förkortning “ГЭН”, även om det vid tillbakaöversättning ger ordet “LEG”.  Namnet “Benet” utan punkt efter översätts däremot med olika böjningsformer av ordet “нога”, som ju, liksom finskans “jalka”, betyder “ben”. Jumpers finska namn, “neulepusero”, betyder ordagrant “trikåblus” eller “stickad tröja”. Den andra finska varianten “jumpperi” låter påhittad men till skillnad från snitsarens finska namn “nitsari” finns det verkligen i ordboken och då som beteckning för den stickade tröjan. Ingenting talar däremot för att de ryska namnen gäller klädesplagget, eftersom ordet i nominativ, “перемычка”, enligt snitsarens diverse lexikon endast står för ”tvärslå”, “brovalv”, “dammbyggnad” med mera dylikt. Liksom i fallet med “ponticello” har översättningen troligen tagit omvägen över engelskan,  där en “jumper” kan betyda lite av varje.  Bureborns ryska namn slutligen kan läsas “Bure föddes” eller “Bure är född”, och verbformen “родился” berättar att det rör sig om någon av manligt kön. Kanske ett burebornskt alter ego nyligen har sett dagens ljus, eller möjligen flera, eftersom pluralformen “родились” också förekommer.  Den sportintresserade känner även till namnet “Bure” från rysk ishockey.

Tristan da Cunha

 

 På begäran:

 

 

På ön Tristan da Cunha finns en eldsprutande vulkan.  Där bor sju människor. Fem är farliga men två är snälla. Dom snälla har hattar. En av dem hjälper till med bureborns båt. Därunder simmar en farlig haj med en jättevass fena. Den hoppas att bureborn ska ramla ner. Tildo har redan hoppat i land och klättrat högst upp till vulkanen men är inte alls rädd.  Startnummer X har ramlat från båten och håller nära på att bli uppäten av pirayor.  En piraya kan äta upp en människa på tre sekunder. På ön Tristan da Cunha finns det också jättemånga pingviner. Dom har rutiga skal och är inte farliga.  Allt enligt tecknaren Tildo.

                                                                 ¤                                  ¤

 

Tillägg den 23 mars 2009:

På snitsarens gamla forum, Hotmail, har inkommit ett brev, där Startnummer X protesterar mot den negativa bild, som givits av honom i Tildos reportage ovan. Startnummer X menar kort, att man inte bör skämta om dess drömmar, till vilka uppenbarligen hör en resa till Tristan da Cunha. Vidare anser han att Stoltenhoff saknas på bilden.  För att bättra på sitt skamfilade rykte bifogar Startnummer X nedanstående bild från sitt löppass vid von Bahrska häcken, där han tydligen har träffat ”den lille Janne Holmén” och dessutom fått beröm för sitt fina ”löparsteg” av “lammet” Lundqvist.

Sjätte bilden

 

                                               (Bilden borttagen av säkerhetsskäl)

 

I bloggosfären cirkulerar en så kallad utmaning,  där företrädesvis bloggar med ett rikt bildmaterial uppmanas publicera “den sjätte bilden i sin sjätte bildmapp”. Någon risk för att snitsarens blogg skall drabbas av ett sådant närgånget förslag  föreligger knappast,  och de få bilder, snitsaren har sparat, ryms i en enda mapp. Snitsaren har dock ingenting att dölja , varför han ovan publicerar “den sjätte av bilderna i sin samling”.  Den hittades för länge sedan på den ryska internetsidan “visualrian.com” och påstås föreställa vår vän Jurij Stepanov, så som han såg ut år 1957.  Här är han mindre allvarlig och mindre slätkammad än på det vanliga, officiella fotot.  På ryska nätsidor finns annars hundratals bilder som föreställer Jurij Stepanov, dock inte höjdhopparen utan den av allt att döma mycket kände skådespelaren.  Då bilden ovan är publicerad utan tillstånd,  kommer den att tas bort om några dagar och ersättas av en länk till ovannämnda ryska internetsida, som för övrigt är värd ett besök även av andra skäl.  En sökning där på “valery brumel” ger exemplvis 45 mycket intressanta bilder,  bland annat från Brumels träning tillsammans med den berömde Vladimir Djatjkov.

Ni Zhiqin

 

 

Vi har tidigare hört den märkliga berättelsen om höjdhopparen Nikolaj Kovtun, som år 1937 blev förste man i Sovjetunionen att klara två meter, endast för att kort därefter berövas både sin frihet och sin plats rekordtabellerna. Ett liknande men ändå helt annorlunda öde drabbade den kinesiske höjdhopparen Ni Zhiqin några decennier senare. Hans namn, då oftast skrivet “Ni Chih-Chin”, syntes i världsstatistiken under större delen av 1960-talet och när Valerij Brumel skadad drog sig tillbaka, var han under några år världens bäste höjdhoppare för att till slut år 1970 överträffa den ryske gigantens världsrekord med ett hopp på 2,29. Eftersom Kina inte var medlem i det internationella friidrottsförbundet fick han dock varken något världsrekord eller tillfälle att tävla mot de bästa i världen och en del västerländska medier ställde sig också frågande till hans resultat.

Under Ni Zhiqins storhetstid pågick den kinesiska kulturrevolutionen och som folkets hjälte och sedelärande exempel blev han föremål för en rik mytbildning. Efter att i början av karriären ha varit lat och kräsen i samband med träning och tävling, sägs han ha tagit lärdom av soldaterna och deras härdande övningar. Enligt myten ska han därefter ha sökt sig till de allra sämsta höldhoppsbanorna och med förkärlek tränat i regn och storm, med resultatet att han så småningom klarade alla svårigheter som höjdhoppare med glans.

Till hans egenheter hörde enligt sägen också en okunskap om eller ovana vid den västerländska finessen att “stå över”. Han gick in i tävlingarna på samma höjder som alla andra och hans tävlingsprotokoll hann samla ett ansenligt antal ringar, innan han hoppat färdigt en halv meter högre. Möjligen ska det också ha hört till rollen som ungdomens föredöme att inte vara nonchalant. Som syns på bilden, hoppade han i dykstil från höger, men han lär även ha klarat 2,10 i saxstil och för att få omväxling under sina långa tävlingar sägs han gärna ha växlat hoppstil på de lägre höjderna. Som ytterligare kuriosum kan nämnas att han var född den 14 april 1942, det vill säga samma dag som Valerij Brumel.

Ni Zhiqin tävlade utanför Kina åtminstone tre gånger.  Som alternativ till de av IAAF sanktionerade internationella mästerskapen arrangerades Ganefo-spelen 1963 i Jakarta 0ch 1966 i Phnom Phen. Vid de första av dessa var tävlande från de flesta nationer i princip välkomna,  men efter hot om avstängning från den olympiska kommittén deltog aldrig de etablerade friidrottsländerna med sina bästa män och kvinnor, varför resultatnivån var därefter.  Vid de andra spelen inskränktes deltagandet till asiatiska nationer och någon fortsättning blev det aldrig sedan. Måhända skall Ganefo-spelen bli ihågkomna bara för en enda man, Ni Zhiqin och hans sensationella 2,27 år 1966 i Phnom Phen, där han vann med 32 cm.  Hans tredje kända framträdande utanför sitt lands gränser skedde så sent som 1974 i Teheran, när Folkrepubliken Kina för första gången deltog i de asiatiska mästerskapen och den då 32-årige Ni blev tvåa i höjdhopp på 2,16.

Efter avslutad tävlingskarriär lär Ni Zhiqin genast ha fått en hög post inom det kinesiska friidrottsförbundet och han beskrivs mot slutet av 1970-talet som en världsvan, modernt klädd herre med cigarett i mungipan. Låt oss gissa att han levde gott tills han år 1995 arresterades och dömdes till åtta års fängelse för mutbrott. Efter avtjänat straff ska han enligt uppgift ha sysslat med bilar, men i övrigt levt ett tillbakadraget liv fjärran från sin forna berömmelse och glömd av sina landsmän. Att Ni Zhiqins historia fortfarande kan fascinera, vittnar dock nedanstående länkade amerikanska och italienska blogginlägg om.

Mycket få svenskar torde ha sett Ni Zhiqin hoppa höjdhopp, men snitsaren kan ändå skryta med att ha träffat ett ögonvittne. Vid slutet av 1960-talet fick SSIF, numera FK Studenterna, ett välkommet nyförvärv i form av sprinterlöparen Amer al-Samarai från Irak, som uppgavs ha sprungit på hundra meter på 10,4. Han hade deltagit i de andra Ganefo-spelen och där sett och imponerats av Ni Zhiqins fantastiska hoppning. Amer själv döljs möjligen det irakiska stafettlag som tog brons på 4 x 100 meter, men i övrigt är hans idrottsliga meriter okända och snitsaren kan inte heller minnas honom från några tävlingar här i Sverige. Amer hade studerat i Moskva och när de några få gånger tränade tillsammans, passade han på att lära snitsaren användbara ryska ord, som inte stod i dennes lexikon och läroböcker.  Och om den fantastiske Ni Zhiqin visste han som sagt att berätta.

/2008/05/finding-ni-chi-chin-chinese-high-jumper.html

http://storiedisport.wordpress.com/2008/10/08/scatti-di-sport-v/

Tildologi

Enligt oraklet Oddvar Moen är “Tildo” ingenting annat än den energi,  som blivit över,  sedan ”snitsaren” och “löparen” för ett och ett halvt år sedan fusionerade med “jumper” som resultat, och i avvaktan på en bättre förklaring får vi hålla till godo med denna.  Föga förvånande föredrar emellertid energiknippet självt, att skriva sin historia annorlunda,  eller snarare rita,  ty blyertspenna och färgkritor tycks vara de uttrycksmedel hon för närvarande håller sig till. Här på snitsarens blogg tillåter vi tusen blommor blomma och ett ifrågasättande av Tildos sanning är inte heller tillrådligt, varför vi låtit henne husera oemotsagd här nedan. Några förklaringar till sina teckningar lämnar inte Tildo,  men en lyhörd butler, van att tolka minsta harkling, har dock vågat komplettera konstverken med texter som han tror speglar konstnärens intentioner.

Tildo föddes genom en explosion. Hon minns att det slog lock för öronen och att någon ropade: “Vicken jädra smäll”.  Efter att allting tidigare varit grått, blev det nu gult och rött.

Tildo växte upp på ett barnhem. Där trivdes hon inte alls, ty barnen fick varken mat eller leksaker.  Föreståndarinnan hette tant Rut och var enligt uppgift dum. På bilden hugger hon Tildo med sin yxa.

 

Tildo var först i världen att göra ”high five”, det vill säga slå ihop händerna över huvudet vid möte för att visa ömsesidig uppskattning, ofta i samband med något slags prestation. Bilden ovan lär vara från 5000-metersfinalen vid olympiaden i Helsingfors 1952,  där Emil Zatopek vann före den franske nordafrikanen Alain Mimoun samt den notoriskt spurtsvage Herbert Schade.  Christopher Chataway från Storbritannien ramlade i sista kurvan,  men tröstades senare av Tildo.

Tildo har alltid varit modig.  En gång skrämde hon bort en farlig älgtjur,  så som bilden ovan visar.  För bedriften blev hon utnämnd till kejsarinna och fick en fin krona av “en som heter bureborn”.  Det torde vara hon som står till vänster och beundrar Tildo. På bilden härunder ser vi hur kejsarinnan Tildo uppvaktas med guld, rökelse och myror av i tur och ordning Masse, Nix och en som heter Karin.  Nix har en stor kalufs som står rätt upp, medan Masse har “prickar som Sluggo”. Karins hår hänger neråt på ömse sidor om huvudet.

 

                                                                                      ¤

Steffologi

Namnet på snitsarens blogg, “Efteråt hos farbror Steffe”, är som så mycket annat ett citat ur “Det stora jättebrevet”. I det femte benet ställs där de tre berömda “kamelgåtorna”,  av vilka den sista får ett oväntat svar,  som snart leder till sagde farbror:
 
Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
Vittaggad kamelsvamp !
Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
Rimfrost !
Inte här i öknen väl?
Ni säger det !
Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
Det är ju jag !!!!!
Ni själv?
Nej efteråt, hos farbror Steffe !
Vem är han?
Det hörs väl !
Leker ni?
Vi spelar lusen !
 
Eftersom snitsaren, när bloggen skapades och fick sin titel,  talade om sig själv som död,  ligger det nära till hands,  att tolka ordet “efteråt” som “efter döden”.  Tanken att vi alla,  när vi en gång kämpat ut,  skall samlas hos farbror Steffe, är dock mindre tilltalande.  Oddvar Moen vill i stället, att vi riktar blickarna mot repliken dessförinnan, “Ni själv?”, en fråga som den hese besvarar nekande.  I den mån han någonsin har varit sig själv, är han det inte längre.  Antagligen har snitsaren förstått att detta främlingskap gäller oss alla och i synnerhet honom själv. ”Hos farbror Steffe” måste helt enkelt tolkas som “livet”,  enkannerligen det förljugna liv vi tvingas leva tillsammans med våra dubbelgångare och alter egon. I sin essä “Dubbelgångarna hos farbror Steffe” analyserar Oddvar Moen detta fenomen närmare.  Adverbet “efteråt” skall följaktligen ses i förhållande till snitsarens födelse eller den barndom han inte längre minns.

Den gåtfulle farbror Steffe möter vi även längre fram i “Det stora jättebrevet”, varje gång spelande lusen med sin evige dubbelgångare.  Om det sjunde benet, sanningens ben,  där torkan breder ut sig,  skaldar Oddvar Moen:

 
Alla livets safter rinner trögt
Slemmet stelnar och blir svart
Persikorna ligger hjälplösa i sanden
Björnarna har gett sig av
och mannen i trikåerna rör sig bara om natten
Endast farbror Steffe sitter kvar
och spelar som förut
Men hans tärning saknar ögon
och lusen förblir en icke-lus
en icke-existens 
Är det om oss det handlar? 
Är vi bara tankar i farbror Steffes huvud
och
i så fall
vem är han?
“Gud spelar inte tärning”
säger Einstein
men kanske spelar farbror Steffe
lusen
det vill säga oss
med Gud som tärning
Medge att perspektiven är hissnande!

 
Ännu för några decennier sedan kunde man se människor spela en förenklad variant av det urgamla spelet “lusen”,  där en tärnings utslag fick bestämma lusens skepnad,  men då var den allvarliga bakgrunden till spelet sedan länge bortglömd.  Måhända kan Tildos teckning nedan,  där hon enligt egen utsago försökt tolka de två sista raderna i det sjätte benet av “Det stora jättebrevet”, förklara hur det kan ha gått till,  när farbror Steffe spelade, och kanske ännu spelar, ”lusen” med sin dubbelgångare.

 

                                  -  Varför spottar han så otäckt på varandra?
                                  -  Så är spelets regler !

                                                                   ¤

Snitsologi

I den moderna naturvetenskapen talar man om “den stora smällen” och minsta religion med självaktning håller sig också med en trovärdig skapelseberättelse. På samma sätt skriver varje gemenskap sin egen historia, om hur allting en gång började.  Det må gälla bildandet av Nationernas Förbund eller hur mamma och pappa sågs första gången. På snitsarens blogg får vi nöja oss med Oddvar Moens märkliga teori:  I begynnelsen var “snitsaren”. I sin stora ensamhet skapade han “löparen” och ur de två uppstod så småningom ”jumper” enligt ekvationen:  
 
Snitsaren + löparen = jumper + Tildo,

Tildo sägs vara den energi som frigjorts vid fusionen. Som vi länge anat är dock processen reversibel, varvid den då energikrävande reaktionen sker på Tildos bekostnad. I takt med att snitsaren lever upp, reduceras jumper till den löpande delen av sig själv och han antar åter dragen av den forne “löparen”, varvid hans hjärna krymper och hans språk förenklas och vulgariseras. Begreppet “löparen” existerar inte mera,  varför såväl den reducerade snitsaren som den reducerade jumper har behållit sina namn.  “Snitsaren”, sådan han existerade före jumper, bör enligt Oddvar Moen mer korrekt kallas “snitsarkonstanten”,  liksom även “jumper” och “Tildo”, sådana de uppstod enligt ekvationen ovan vid snitsarens död hösten 2007, bör kallas “jumperkonstanten” respektive “Tildokonstanten”, då de ju, ehuru föränderliga till karaktären, utgör odelbara mänskliga fragment. Om dessa konstanter betecknas S, J respektive T samt den likaledes konstante löparen kallas L, får vi nedanstående reaktion, där det längre mellanledet utgör det flytande, dynamiska tillstånd de tre aktörerna för närvarande befinner sig i mellan den reversibla reaktionens slutstadier.

S + L <-> snitsaren + jumper + Tildo <-> J + T

Tildo är således funktionen av snitsarens och jumpers inbördes relation. En icke existerande snitsare medför och kräver en jumper i form av jumperkonstanten och en Tildo i form av Tildokonstanten, ett tillstånd vi känner från hösten 2007, medan å andra sidan en helt återställd snitsare skulle utplåna Tildo och reducera jumpers hjärna till den forne löparens, ett tillstånd vi anat de få gånger snitsaren själv satt sig vid tangentbordet.

I denna symbios är snitsaren och jumper att likna vid kommunicerande kärl, där Tildo reglerar vätskenivåerna. Snitsaren använder hädiskt ordet “treenigheten”, därvid liknande sig själv vid fadern,  jumper vid sonen och Tildo vid “den helige ande”.  Snitsaren och jumper delar inte bara uppväxt och minnen utan bär också samma namn och skiljer sig till utseendet endast ifråga om vadmuskulaturen och hjärnan, medan Tildo är helt säregen vad gäller såväl bakgrund, namn, skepnad som framför allt kön. Till skillnad från de övriga lever hon ensam och fri om än i samma hushåll, ett unket kyffe kallat “Snitsarbo”.

Snitsaren har till sin hjälp en betjänt,  kallad ”Butlern”, och en sköterska,  kallad “sköterskan”, medan jumper har en påhejerska, som går under det synnerligen passande namnet ”påhejerskan”.  Även sköterskan och påhejerskan delar namn och utseende och när de gemensamt drar på sig sina löparskor, smälter de ihop till “joggerskan”. Förutom sina plikter i Snitsarbo,  har de ett förvärvsarbete att sköta tillsammans. Butlern handhar inte bara snitsarens mat, kläder och hygien utan även hans blogg. Från början administrerades denna av apronymen Asgam, som emellertid för länge sedan, missförstådd och begabbad, lämnade inte bara hushållet och bloggen utan även landet. Asgam, som verkligen är en gam, dväljs numera i Nildalen. Vid några tillfällen har Snitsarbo fått besök av en journalist, kallad “murveln”, men i övrigt har hushållet fått leva ostört och i fred odla sina egenheter. Slutligen kan tilläggas,  att Farbror Steffes identitet är oklar samt att den som nedtecknat ovanstående bör kallas “Den onämnbare”. För teckningen nedan svarar däremot Tildo.

 

Jumper och snitsaren hänger ihop, men Tildo bestämmer vem som är vem. Butlern har trollöron och Asgam har prickig hals precis som Sluggos huvud. Farbror Steffe är osynlig.  Allt enligt tecknaren.

Kulturhistoria

 

 

Ovanstående bild, som vi fått oss tillsänd av en vänlig herre i Uppsala, bör vara tagen 1982 och föreställa Vallentuna gamla idrottsplats.  Denna låg i öst-västlig längdriktning till skillnad från den nya moderna arena med fina allvädersbanor, som anlades på samma plats några år senare. I bakgrunden syns det ballongtält, som användes av Vallentuna Tennisklubb och där bakom tallarna i skogen mot Lindholmsvägen och Lingsbergsvägen.

På ansatsbanan för höjdhopp har man lagt mattor av filt eller gummi, troligen i avsikt att efterlikna de modernare underlag som på andra håll ersatt den gamla, mer svårskötta kolstybben.  Att den höjdhoppande mannen på bilden ser ut att använda något slags dykstil, gör fotografiet dubbelt kulturhistoriskt intressant. Detta sätt att hoppa var föråldrat redan vid tiden för bilden och vi anar den lilla åskådarskarans förundran. Mannens klädsel låter oss förstå att han inte haft för avsikt att hoppa höjdhopp när han gick hemmifrån denna eftermiddag. Kanske fick han bara en plötslig lust att sparka av sig skorna och återuppväcka minnen från ett svunnet idrottsliv. Kanske önskade han fövissa sig om att han ännu var ung.  Enligt fotografen ligger ribban på 1,50 och mannen är som syns högt över.

                                                                               ¤

Detta blogginlägg bar först den fantasieggande titeln “Ett fotografi berättar”.  I äldre öron låter detta som ett ämne för en skoluppsats och snitsarens tanke var från början också, att be sina läsare berätta, vad de hittar i hans bild. Att fresta tålamodet hos snitsarens sista vänner genom att ta deras dyrbara tid i anspråk, vore dock en omtänksam butler fjärran,  varför vi fått nöja oss med snitsarens knapphändiga faktakunskaper i texten ovan. Om någon i läsekretsen har något att invända eller tillägga,  står dock utrymmet nedan till förfogande.

Tildogalan

 

Tildo fick guldmedalj, bureborn fick silvermedalj och benet fick bronsmedalj. Startnummer X och Fredrika fick ingenting.  Allt enligt tecknaren Tildo.

                                                                             ¤

Snitsargalan

Snitsarens frågelek “Finn fem från förr” har gjort stor lycka bland denna bloggs läsare. Inte mindre än sex av dessa har själva bidragit med insiktsfulla svar och spännande kommentarer, medan andra har suttit ensamma och gissat i tysthet. Frågorna har visat sig så svåra, som avsett varit, och har krävt många ledtrådar för att så småningom besvaras korrekt. Tävlingstiden har nu gått ut, varför det är dags att redovisa de riktiga svaren och vinnarna.

                                                                                   ¤

 

                  1                          2                                  3                                4                  5

 

Nr 1

Bilden föreställer den gamle finske presidenten Urhu Kekkonen. Under bilden, som är hämtad ur Idrottsbladet, står att han som 22-åring hoppade 1,88. Enligt uppgift ska han ha blivit finsk mästare 1924 på resultatet 1,85. Han sysslade även med stående höjdhopp och stående trestegshopp, i vilken senare gren han satte ett inofficiellt världsrekord. Riktiga svar har i tur och ordning avgivits av Startnummer X, Benet och bureborn. Fredrika uppgav helt rätt president men dessvärre till fel bild.

Nr 2

Bilden föreställer snitsaren. Bakgrunden hittar vi på sidan “Snitsarens morgon” från den 23 mars 2008.  Även svaret “jumper” har godkänts.  Snitsarens bästa resultat i höjdhopp var 1,97 år 1967. Riktiga svar har i tur och ordning kommit från StartnummerX … och märkligt nog ingen mer.

Nr 3

Bilden föreställer författaren Per Olov Enquist. På många internetsidor påstås att han hoppat 1,98, medan hans personliga rekord enligt egen utsago är 1,97, satt 1959. Han blev som bäst fyra på SM. Här bär han tävlingsdräkt för Bureå IF och hoppar i saxstil, enligt bildtexten troligen vid något distriktsmästerskap. Senare lärde han sig dykstil och tävlade under sin storhetstid för Bromma IF, men någon bild från detta har vi inte kunnat finna. Riktiga svar har avgivits av bureborn och Benet i nu nämnd ordning. Någon har svarat “Björn Ranelainen”, vilket inte godkänts.

Nr 4

Bilden är utskuren ur detta porträtt av Bill Cosby, så som han såg ut, när han låg vid flottan och bland mycket annan idrott idkade en del höjdhopp. Han uppges ha klarat ”six feet five inches”, vilket motsvarar knappt 1,96. Snitsaren tror sig någon gång hört att Cosby skulle ha hoppat en bit över två meter, men detta har inte kunnat bekräftas. Här har riktiga svar i tur och ordning kommit från Benet, Startnummer X och bureborn.

Nr 5

Bilden föreställer professorn och dopingexperten Arne Ljungqvist, när han som 18-åring vinner Skolungdomens Mästerskap på Stadion. Hans bästa resultat var 2,01 år 1952, endast en centimeter från det dåvarande svenska rekordet. Andra bilder på höjdhopparen Arne Ljungqvist hittar vi här.  Riktiga svar har i tur och ordning levererats av Startnummer X, Benet och bureborn.

                                                                        ¤

Ovanstående i kombination med de poängregler snitsaren i sin visdom utarbetat ger nedanstående resultatlista.  Möjligen har Startnummer X åtnjutit viss fördel vid tolkningen av bild nummer 2, men den som kunnat sin snitsarblogg har ändå haft tillgång till tillräcklig information. Fredrika har tilldelats två extrapoäng för att genast ha gissat rätt president och därmed hjälpt övriga tävlande ett stycke på väg,  medan Tildo slutligen får en tröstpoäng, för att vi ska kunna sova i natt.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  bureborn                 5  
3.  Benet                         3,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

 

                                                                        ¤

Efter publiceringen av detta blogginlägg har det genom en protest, inlämnad i en kommentar nedan, kommit till vår kännedom, att vi blandat samman två namn i prislistan ovan. Ett extra jurysammanträde har beslutat, att bureborn och Benet ska byta både plats och poäng.  För det lidande vårt misstag åsamkat dem, ska de båda dessutom tilldelas varsin extra poäng, vilket ger följande oomkullrunkliga resultatlista.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  Benet                         6  
3.  bureborn                 4,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

God morgon vackra mask

                  1                           2                                  3                                4                 5

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, “Finn fem från förr“, tycks höjdhopparen på bild nummer två fortfarande vara svår att känna igen. Som en sista ledtråd på traven publicerar vi nedanstående fotografi föreställande mannen eller kvinnan, när han eller hon ett tiotal år efter avslutad höjdhoppskarriär demonstrerar sin dykstil.  Att han eller hon är vardagsklädd och hoppar i strumplästen, tyder på en hastigt improviserad fotografering. Kanske påmindes den okända fotografen, i ett helt annat ärende, om mannens eller kvinnans förflutna på idrottbanan och arrangerade en bild. För att den före detta höjdhopparen inte genast ska kännas igen, har vi maskerat hans eller hennes ansikte en smula.  Snitsaren önskar även påminna om de poäng som fortfarande finns att hämta från övriga bilder, i den mån gissningar kring dessa inte avgivits. De riktiga svaren och vinnarna avser vi presentera på snitsargalan den 15-16 februari, då vi även kan fira ettårsdagen av snitsarens blogg.

 

Nå, ser du inte vem det är?

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, “Finn fem från förr“, tycks höjdhopparen på bild nummer två ha varit extra svår att känna igen.  Snitsarens tankar har gått till Anna Maria Lenngrens dikt “Porträtterna”, nedan återgiven i form av en lång rimpokal och illustrerad av Fritz von Dardel.  Den replik ur verket, som återges i bloggrubriken bör vara den ledtråd, som till slut får klockorna att pingla och den sista poletten att ramla ner.  Ett lätt travesterat citat ur samma dikt som svar på snitsarens gåta belönas med stilpoäng.

                                                  ¤

 

    Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
                    en skinntorr grevlig änka satt.
              Var skral, drack ständigt te på fläder
                 och hade ben, som spådde väder,
                     och leddes merendels besatt.
                  En dag – Gud vet hur det var fatt -
                   när hon med kammarpigan satt
      uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
               samt här och där med ett porträtt
                     av hennes högvälborna ätt,
                     hon i sitt höga sinne tänkte:
                 Om jag likväl så lågt mig sänkte
                   att tala med det lumpna hjon,
      kanske det gav min gikt en liten diversion;
              och fast ej denna dumma flundran
                    förstår en fin konversation,
                     så får min lunga en motion
   och detta stackars våp skall falla i förundran
                    att höra på min extraktion.
   “Susanna” – sade hon – “du sopar denna salen,
                    och sopar den mest alla dar,
                    du ser de konterfej, den har,
                  men gapar, som du vore galen,
    och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
 Hör då .. Till höger främst, det är min farfars far
                   den vittbereste presidenten,
   som kände flugors namn på grekska och latin
    och förde med sig hem och skänkt akademin
                    en metmask ifrån Orienten …
     Nå … den där näst intill – av våda satt i vrån -
             är salig fänriken, min enda kära son,
                i ställning och i dans ett mönster,
                    mitt och familjens hela hopp,
              som sju slags stångpiskor fann opp,
                 men fick en fläkt ifrån ett fönster
             och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp …
         – hans gravvård resas skall av marmor -

 Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
         hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
  och – som det verkligt hänt, och icke är en sagen -
             halp drottning Kirstin kröningsdagen
                      att häkta understubben hop …
                  Nu … den där damen i mantiljen
                   det är min grandtant, kära barn …
                   och den där gubben med talar´n
                          det är en onkel i familjen,
  som spelte en gång schack med själva ryska tsarn …
                 Det där porträttet sen till vänster
                       är salig översten, min man.
     Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
                      i rapphönsjakt, om icke han? …
                    Men se nu väl på denna damen
                         i den ovala vackra ramen,
         som i sin höga barm den där buketten bär …
                          se hitåt – inte på den där -
       vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
                      Se, vilken ädelt buktad näsa!
     Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
         Men hon var dygden själv och började fräsa
                      och kungen underdånigt snäsa,
    så att han blev helt flat och sade: “Ack, ma chère,
                     bevars vad hon är fasligt fjär!” …
      Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna …
                        Nå, ser du inte vem det är?
 Vad … känns jag inte strax på denna stolta panna?” -
               “Men kors bevars väl,” skrek Susanna
                     och släppte nålar, sax och tråd,
                     ”skall detta vara hennes nåd!!!” -
           ”Vad … skall det vara? Vad … vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
          … Vad harm! … men det med rätta sker,
         när man med slika djur i nådigt tal sig ger!” 

    Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
      och det är alltihop som lärs av denna dikten.

                                                    ¤

När snitsaren gick i femte klass,  lät en ambitiös lärarinna eleverna framföra Lenngrens dikt som teater inför publik med en mångsidigt begåvad, sedermera tyvärr död flicka i huvudrollen som grevinnan. Rollen som Susanna hade bara en enda replik men ställde i gengäld krav på nyanserat minspel.  Ett antal av de övriga eleverna i klassen fick agera porträtt genom att helt enkelt stå och hålla stora guldramar framför sig. Snitsaren slapp uppträda denna gång, men dikten har för alltid fastnat i hans minne. Vad de säregna orden “konterfej”, diversion”, “stångpiska” och ”talar” betydde, lärde han sig dock inte förrän långt senare.

Året därefter fick en annan lärare den ungdomliga idén, att uppföra ett så kallat Amerikaspel med musik och teater kring det populära landet i väster. Förutom sång- och dansnummer, roliga sketcher, och annat uppskattat, bjöds publiken också på en scen ur Chicagos undre värld, framförd av tre lika obegåvade som ointresserade skådespelare. Med reservation för någon glömd, eller förvrängd replik bör det ha låtit som nedan:

                                                                               ¤

(Ett rånoffer kommer in på scenen. En gangster kommer in med pistol).
Gangstern:   Upp med händerna och hit med pengarna!
Offret:   Hjälp!
Gangstern:  Håll käften annars skjuter jag.
(Offret håller inte käften).
Pistolen:  Pang !!
(Offret segnar ned. Gangstern tar pengarna och försvinner. En polis kommer in).
Polisen:  Vad nu då? Vad är det här?
(Gangstern smyger in igen).
Gangstern:  Jag ska bara se till att jag inte har lämnat några spår.
(Polisen griper gangstern i rockkragen).
Polisen:   Följ med här nu!
(Slut).

                                                                               ¤

Manusförfattaren bakom detta drama är okänd, men klart är att det varken var snitsaren eller hans lärare. Vid den sista av de två föreställningar, som gavs inför publik, strejkade gangsterns knallpulverpistol.  Snitsaren, ty det var naturligtvis han som hade fått den bärande rollen på sin lott, stod länge och fumlade med sitt trilskande vapen, alltmer desperat och olycklig, tills läraren räddade honom med ett muntligt ”pang!” och ett basackord på pianot. Det populära uttrycket “esprit d’escalier” täcker inte på långt när snitsarens tankar decennierna efteråt, ty så långa trappor finns inte. Först idag förstår han hur den sparsmakade rollen skulle ha gestaltats och vilket lysande extranummer han kunde ha gjort av den besvärliga knallpulverpistolen.

Butlern utmanad

Butlern utmanad

Butlern utmattad 

Butlern orkar inte fylla i fler frågeformulär.

Joggerskan utmanad

Som om en utbränd butler inte hade nog att göra ändå, har han uppmanats av snitsaren och jumper att fylla i det välbekanta frågeformuläret en tredje gång. Tidigare har Tildo och snitsaren lånat hans tjänster, medan det denna gång är den så kallade joggerskans åsikter, som ska sammanfattas. Enligt expertisen lär hon vara en löpande sammansmältning av sköterskan och påhejerskan, två angenäma uppenbarelser som till vardags förgyller detta i övrigt sällsynt trista hushåll. Svaren på de 27 frågorna har avgivits muntligen på jumpers anmodan, varvid en lomhörd och senil butler har försökt komma ihåg dem efter förmåga. Det är följaktligen inte joggerskans glada röst och pigga ordval ni möter, utan bara en knarrig och minnessvag gubbes darriga anteckningar.

 

1. Vilken typ av löpare är du?

(Efter en serie misstänksamma motfrågor i stil med “Vadå, finns det olika typer av löpare?”, talar joggerskan länge om sitt joggande och berättelsen formar sig till ett försvarstal för den spontana, prestigelösa löpningen, en aktivitet som uppebarligen handlar om mycket annat än att bara springa. En stackars butler hinner inte anteckna mer än enstaka uttryck som “frisk luft”, “höra på fåglarna”, “plocka blåbär”, “slå en drill”. Joggerskan tycker uppenbarligen om att följa sin känsla när hon är ute och springer).

2. Hur länge har du löpt?

Drygt fem år till och från. Första gången jag sprang en mil var nog sommaren 2004. Direkt efteråt simmade jag tusen meter. Så det så!

3. Hur mycket löper du per vecka?

På grund av bibliotekets oregelbundna arbetstider och avsaknaden av dusch där, blir det mycket olika. Mellan 15 och 30 km per vecka kanske.

(Jumper tillägger att han dock kommer ihåg veckor med 50 löpta kilometer)

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Låååååångsamt. Kanske åtta per kilometer. Eller sju.

(Jumper, som håller en smula koll på joggerskans joggning, svarar att runt sju minuter per kilometer eller strax därunder låter som ett lagom tempo när hon själv får bestämma).

5. Vid vilken ålder började du springa?

Tydligen så smått i 53-årsåldern, det vill säga vid samma ålder som jumper.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Periodvis har jag ägnat mig åt styrketräning på gym, yoga, pilates, seniorgympa och simning.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

En vattenflaska, gärna någon av jumpers små som får plats i fickan. Vidare en citrusfrukt som av samma skäl bör vara liten. En pappförpackning med 2,5 dl sojadryck och sugrör är också gott på vintern. SL-kortet har jag alltid med mig och naturligtvis radion. (Här räknar joggerskan upp alla program hon lyssnat på genom åren, allt från “Mozarttimmen” och “Kropp och själ” till “Spanarna” och “På minuten”).  Däremot har jag aldrig med mig mobiltelefon.

8. Varför springer du?

(En glömsk butler har bara ett vagt minne av uttrycket “frisk luft” i joggerskans långa svar, men dagen efter, innan hon ger sig av till sitt arbete, förtydligar hon och ber att få bli citerad ordagrant).

För att orka med vardagens vedervärdigheter !!

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?

Ja, på jobbet har jag nog sagt nån gång att jag bara skulle gå och bada, när jag i själva verket också skulle jogga först. Man vill ju inte göra sig märkvärdig.

10. Hur ofta köper du skor? 

Tre par hittills på fem löpta år.  Ett av paren står dessutom ännu oanvända på jobbet i väntan på joggning före, under eller efter arbetstid.

11. Tycker du att jumper är en fånig skäggapa?

Skäggapa, men inte fånig.

(Av någon anledning tycks vi ha fått Tildos lätt manipulerade frågeformulär).

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Ett par skor på “Gå och Löpkliniken” på Långholmsgatan och ett annat par på Löplabbet. En overall i samband med vårrusnummerlappshämtning på PUB. Annars mest second hand.

13. När föredrar du att springa?

(En stackars butler har glömt alla årstider och tider på dygnet, som joggerskan räknar upp, men hans minns att hon utesluter “mitt på dagen mitt i sommaren”. Till skillnad från jumper tål hon värme dåligt. Hon svarar för övrigt lika mycket på frågan “var?” som på den egentliga frågan “när?”. Hon säger sig helst vilja undvika biltrafik och hon enas med jumper om att ett löppass i Stockholm tidigt på morgonen eller sent på kvällen vore spännande).

14. Hur ofta tävlar du?

En gång om året på Vårruset,  ditkommenderad av min chef på jobbet.

15. Vilka distanser?

Vårruset är 5 km.

16. Vilken är favoritdistansen.

Ingen tävlingsdistans !!!

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej !!

18. Vilken typ av vätska dricker du?

Vatten och på vintern sojadryck med chokladsmak. På vårruset får man sån i gottispåsen,  men alla tror att den är äcklig och ger sin till mig.  Numera köper jag den.

(Jumper tillägger att han har fått smaka nämnda sojadryck under gemensam joggning och funnit den god. Den heter “Alpro Soya” och är 100 % vegetarisk).

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det vara roligt någon gång. I höstas sprang jag Hellasfemman och badade i iskyla tillsammans med bland andra jumper.  Annars har han helt rätt i, att jag tror, att han tycker, att vi springer för långsamt, när vi springer ihop. Det gör att jag springer fortare än jag vill. Men det är kanske bra träning. Jumper och jag har joggat i München, Berlin och Malmö,  men joggning i Mariehamn, Helsingfors och Göteborg är jag ensam om. Å andra sidan har jumper, till skillnad från mig, sprungit i Linköping.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

En kopp kaffe, en ostmacka eller två och gärna en tupplur.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Ingen !

22. Vart blir du oftast skadad?

Min vänstra fot och ett knä kan krångla. För att inte få ont i ryggen tar jag då och då simtag i luften när jag joggar.

(Jumper skrattar och intygar att det sista ser skojigt ut. Under simmandet, som i regel varar i fem eller tio sekunder, ökar joggeskan farten och blir lite andfådd).

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Inget !!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Inget svar.

(Jumper föreslår retsamt “En ung Gérard Depardieu”, men en omtänksam butler fruktar, att det skulle låta tramsigt, även om joggerskan, vad det yttre beträffar, skulle matcha vilken ung spoling som helst.  Utseende är för övrigt inte allt, vare sig det handlar om löpsällskap eller livet i allmänhet).

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Inget svar.

(Här föreslår jumper ”Thomas Wassberg”,  som han åtminstone har skägget gemensamt med).

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Eftersom jumper svarat ”Douglas Håge”, får väl jag säga ”Hjördis Pettersson”.

(Yngre läsare kan upplysas om att skådespelarparet ovan spelade Fridolf och Selma i den populära radiofamiljeserien “Lilla fridolf och jag”  på 1950-talet).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Jag känner inga bloggare utanför familjen, även om jag har skakat hand med Karin (som för övrigt redan är utmanad (butl.anm.)). Jag får väl ta Butlern då.

(I löparbloggarnas marginaler figurerar ofta andra löpare, betecknade “frun”, “karln”, ”min bättre hälft” eller ibland kallade vid förnamn eller initialbokstav. Ett förslag från jumper, att låta joggerskan utmana några av dessa medsystrar och medbröder, förkastades av en förståndig butler,  emedan det kunde ge en bild av dem som ett löparnas B-lag,  som kämpade i en lägre division.  Att inte vilja apa sig i bloggosfären är ju inte detsamma som att vara en sämre löpare).

Snitsaren utmanad

I N’batha M’bweles populära frågelek  “27 frågor”  har nu turen beklagligt nog kommit till ägaren av denna blogg, snitsaren, som enligt ett bindande avtal har blivit utmanad av sitt alter ego, bloggens contributor, jumper. Snitsarens enda villkor har varit, att frågorna formulerats om till förfluten tid och riktats till sitt offer i tredje person. Eftersom snitsaren inte längre förmår skriva själv, har han dikterat svaren på de 27 frågorna för en dödstrött men plikttrogen butler, som gjort vad han kunnat för att inom ramen för snitsarens godkännande lätta upp dennes torra och tråkiga berättelser. Den som regelbundet följt snitsarbloggens snart ettåriga historia skall inte hitta mycket nytt av intresse, men att förmena snitsaren utrymme på hans egen scen, hade varit förödande. En teaterdirektör av den gamla stammen hittar alltid medel att få sina egna pekoral uppförda.

 

1. Vilken typ av löpare var han?

Varken naturligt snabb eller uthållig.

2. Hur länge har han löpt?

Han började som liten pojk och slutade i 25-årsåldern, så han sprang kanske i 20 år.

3. Hur mycket sprang han per vecka?

Snitsaren svarar att han inte har en blekaste aning, varför han hänvisar till sidan “Snitsaren” ovan, där vi tvingas damma av hans numera tämligen uttjatade barn- och ungdomsminnen:

“När han var liten sprang han jämt. Utan cykel att trampa var han tvungen att pinna på rejält om han skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkar. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna mer än kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja sta” och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten. Så springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Senare i livet sprang han dock inte längre än nödvändigt. När han någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning, tyckte han att han varit tillräckligt duktig och på tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde också tänkas om klubben, SSIF, numera FK Studenterna, bad snällt. I tiokamp, som han idkade en del, ingick ett 1500-meterlopp, men längre än så blev det inte”.

4. Vilket var hans “feelgood” tempo?

Det skulle verkligen vara intressant att veta vilken fart han höll, när han joggade några kilometer i Liljansskogen, men en bit under fem minuter per kilometer bör det  ha varit, med tanke på hans spänstiga ben och dokumenterade löpförmåga. Å andra sida hade exempelvis Kajsa Bergqvist en del problem att komma under 50 minuter, när hon sprang ett millopp i fjol, men så långt sprang, efter vad han minns, aldrig snitsaren.

5. Vid vilken ålder började han springa?

Han började springa före två års ålder och löpa vid ungefär sju års ålder.

6. Vilka andra sporter utövade han regelbundet?

I trettonårsåldern spelade han bordtennis en säsong i Stocksunds IF. Annars höll han på med all slags friidrott ända fram i vuxen ålder, då han tränade för höjhopp och tiokamp. I en klubbmatch på Gotland 1969 fick han till och med kasta spjut och hoppa stav.  

7. Vad måste han ha med sig på ett pass?

På så korta löppass behövde han nog bara hålla reda på sig själv.

8. Varför sprang han?

Som barn ville han bli löpare. När han blev äldre ingick det i hans träning för höjdhopp och tiokamp.

9. Har han någon gång ljugit för att få springa?

Möjligen höll han en del av sitt springande hemligt ungefär som jumper gjort på senare tid. När han sprang om vintersöndagsmorgnarna  i tonåren, ville han inte gärna bli sedd. På den tiden var det inte så vanligt att springa utan anledning och det hade definitivt inte varit coolt, om begreppet funnits.

10. Hur ofta köpte han skor?

Mycket sällan. Som barn förbrukade han vanliga blåa gymnastikskor. En sådan med två pappspikar fastsatta under en mekanoplåtbit  i hälen utgjorde hans första spiksko för höjdhopp. Sedan dess har han ägt två par spikskor för löpning och två separata hoppskor, varav han fick den ena gratis av friidrottsförbundet.  Ett par långlivade, vita, tjockbottnade tennisskor användes till all form av idrott, bland annat joggning, som väl frågan gällde.

11. Hur ofta köpte han annan löprelaterad utrustning?

Aldrig vad han kunnat minnas. Träningsoverall bör han ha ägt, men var den kom ifrån minns han inte. Om han köpte något var det nog främst till höjdhoppandet. 

12. Var/hur handlade han utrustningen?

På den tiden var det Idrottsmagasinet i hörnan Birger Jarlsgatan-Smålandsgatan som gällde,  eller möjligen Alewalds, som då låg på Norrlandsgatan. En del köpte han naturligtvis också på internet.

13. När föredrog han att springa?

Som barn any time. Som ung helst tidigt om söndagsmorgnarna när ingen såg på. Som vuxen oftast på kvällen i samband med annan träning.

14. Hur ofta tävlade han?

I barndomen sprang han 60 meter en gång varje höst. Senare hade IK Kometen klubbmästerskap två gånger om året på distanser upp till 1500 meter och i terränglöpning. För Studenterna sprang han Dagbladsstafett om våren och några häcklopp i olika klubbmatcher. En häckstart i Stockholms-DM gjorde han också. Lägg därtill ett par tiokamper om året med fyra löpningar i varje, så innebar det sammantaget en hel del tävlingslopp.

15. Vilka distanser?

Svarade vi inte på det?

16. Vilken var favoritdistansen?

Om vi talar om löpning i vuxen ålder var han bäst på 110 meter häck (16,2), men 100 meter (11,8 ) och 400 meter (54,3)  gick också an. 1500 meter (5:06,7)  var däremot pest. Längre fanns inte på kartan annat än möjligen i terräng.

17. Hade han ett mantra som han rabblade i huvudet?

Nej, på den tiden var idrotten ren.

18. Vad drack han?

Massor av mjölk men inte förrän efter träningen.

19. Sprang han helst i grupp eller ensam?

Han hade sällan sällskap. Det hände att han hängde på löparna i Studenterna under uppvärmningen, men därefter körde han sitt eget race. Ett par gånger joggade han spåret i Lilljansskogen med Studenternas sprinterlöpare Amer al-Samarai från Irak, som hade studerat i Moskva och kunde grova ord på ryska.

20. Hur återställde han sig efter ett långpass?

Han drack mjölk efter all träning och om han skulle ha sprungit ett långpass, hade han förmodligen druckit mjööööölk.

21. Vilken snabbhetsträning föredrog han?

Ruscher genom en kurva och ut på rakan som de riktiga grabbarna. Backen i Lilljansskogen i slutet av nuvarande trekilometersspåret användes flitigt av Studenterna och ibland hängde han på.

22. Var blev han oftast skadad?

Han blev sällan skadad, men knän och ljumskar låg nog sämst till och då var det knappast den obetydliga löpningen som var orsaken.

23. Vilket lopp drömde han om att springa?

Hans drömmar gällde annat.

24. Vilken kändis hade han helst velat springa med?

Att höra hur till exempel ismannen Ötzi talade, skulle nog ha varit spännande. Alternativt kunde Bockstensmannen dugt. En äldre släkting till snitsaren hade spelat fotboll med Douglas Håge. Det hade kanske varit något att skryta med. Svaret blir alltså:  Ötzi eller Douglas eller varför inte båda?

25. Vilken idrottsstjärna hade han velat springa med?

Som åttaåring såg han Emil Zatopek springa på Stadion, men vid det laget hade han redan övergivit sin korta långlöparkarriär. Antagligen joggade han senare någon gång ett par meter med Stickan Pettersson. Det fick han vara nöjd med.

26. I filmen om honom, vem spelar rollen som han?

Vet inte. Har inte sett filmen. 

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar han?

Så som frågeformuläret är utformat här ovan, bör det vara några, som har lagt spikskorna på hyllan och ingenting hindrar att de också tagit ner skylten.  Han kunde ha valt Nikolaj Kovtun,  Jurij Stepanov och Vladimir Jasjenko,  men till den trion har han helt andra frågor.  I stället dammar han av sin barndomsidol Evert Nyberg, Sveriges första kvinnliga löparstjärna Nora-Anna Larsson samt, för att flörta med den populära friidrottsklubben IF Linnéa, Edvin Wide.

Om varje utmanad utmanar ytterligare tre löpare, växer antalet offer med en faktor fyra för varje generation, varför det förr eller senare är oundvikligt, att en och samma person utmanas från flera håll, vilket redan i tredje led har hänt några populära bloggare. Ovannämnda gamla trio bör dock vara obesmittad.

Liksom Ultraschmultra har snitsaren fascinerats av de egenartade turer detta frågeformulär funnit.  På “funbeat” kallas det tydligen “kedjebrevet”, en fullt begriplig benämning, även om upphovsmannen inte får mer än uppskattning för sin skapelse. Något slags succé tycks denna “utmaning” i alla händelser ha gjort, vilket möjligen säger något om berättarglädjen hos löpare och bloggare.

Jumper utmanad

I N’batha M’bweles nu formligen exploderande utmaning har turen idag kommit till denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Utmanad av både Johan och bureborn har han tagit sin uppgift på allvar och ägnat en god stund åt de 27 frågorna. Här är resultatet:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag sitter länge och försöker hitta ord som ringar in och naglar fast mig som löpartyp,  men kommer inte på några. Svaret kanske är “En som inte låter sig definieras”. Om jag ändå måste kläcka ur mig något, får det bli “Nyfiken”. Till och med min med åren obönhörligt nedåtpekande resultatkurva, är spännande att följa och varje litet skitpass har något att berätta för mig.  Löpning är såväl en idé i stort som olika upplevelser i smått. Den dag löpandet är tråkig upprepning, ligger nog redan löparskorna på hyllan.

2. Hur länge har du löpt?

Till och från i tio år. Regelbundet året runt och mer seriöst de sista fyra åren.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Drygt fem mil i snitt om jag är hel och frisk. Jag springer i princip varannan dag. “Rekordet måndag till söndag” ligger på knappt åtta mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

De flesta farter känns bra tills jag blir trött.  När jag var ung, för så där två år sen, kunde jag ibland softa i 5:30/km. Uthålligt feelgood-tempo nuförtiden ligger nog snarare en bit över 6 min/km på vintern och kanske en bit under på sommaren. Ibland känns det ”bad” att springa oavsett fart.

5. Vid vilken ålder började du springa?

Som barn hade jag en kortare långdistanskarriär (jämför sidan “Snitsaren” ovan) och som ung hade jag en längre kortdistanskarriär. Om vi håller oss till löpning i mogen ålder, började den tydligen så smått i 53-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Om köksgymnastik är en sport, så utövar jag den åtminstone periodvis något regelbundet. Förr vandrade och cyklade jag mycket, men nu har jag sett ljuset och håller mig till löpningen.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Det finns inget “måste” när jag springer, men av egen fri vilja tar jag på mig min löparklocka, där jag kan lagra 100 mellantider. På långpass vill jag gärna ha något att äta (snickers, marsipan, banan eller jumperkakor) och dricka (se nedan). På vintern räcker fickorna till, men om sommaren när dessa är färre och vätskebehovet större har jag bälte. En joggerska i min närhet lyssnar gärna på radio när hon springer, men jag nöjer mig med det varierande blickfånget och mina tankar. Till skillnad från bureborn tröttnar jag inte på dem.

8. Varför springer du?

Jag minns att frågan ställdes en gång på Löparforum (puls.se).  Jag tror att jag svarade något i stil med att “jag springer för att springa”. När löpningen fungerar, kan den vara en sann njutning i sig. Att springa är också ett sällsynt härligt sätt att uppleva naturens och vädrets skiftningar. Flexiblare än cykling och snabbare än promenad. Men för att orka springa mycket när det är roligt, måste jag springa ibland även när det är tråkigt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, inte ljugit för att få springa men möjligen förtigit mina planer att springa. Mina tidiga, klart nördiga “Lidingölopp” och maratonlopp hemma i Vallentuna berättade jag inte om förrän i efterhand för att ha ryggen fri i händelse av ett misslyckande. Numera döljer jag inget. Alla vet ändå sedan länge, att jag är en “poika hurjanlainen”.

10. Hur ofta köper du skor?

Under mina fyra seriösa löparår har jag köpt fem par löparskor och de räcker nog ett tag till. I snitt alltså ett par om året. Har jag berättat om mina Asics Cumulus och Nike Pegasus som jag köpte second hand på Myrorna? Jaså, jaha, förlåt då!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Jag köpte, fick eller hittade allt jag behöver för några år sen. Vad ska jag med dubbla uppsättningar till.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Skor senast på Löplabbet eller Runner’s Store. Övriga kläder på Myrorna eller Små Smulor. Ett vätskebälte på Myrorna ett annat på Löplabbet. Klockan för 250 kronor på Lidingöloppsmässan 2007. Vantarna är från Lidingöloppet men Stockholm Marathon-kepsen har jag tyvärr tappat. Ett antal dricksflaskor från de två loppen kan jag också glänsa med.

13. När föredrar du att springa?

När det är varmt och skönt och helst i kombination med bad. På tävling får det dock gärna vara lite svalare.

14. Hur ofta tävlar du?

Allt oftare i takt med att ambition och prestige ger vika för lusten att tumla om bland likasinnade. År 2005 sprang jag bara Lidingöloppet, året därpå sprang jag tre lopp, året därpå fyra och i fjol fem trots hälskada. Sex eller sju tävlingar i år låter som en rimlig gissning.  Tyvärr är det inte gratis.

15. Vilka distanser?

Kortast hittills 7,5 km. Längst 42,2 km.

16. Vilken är favoritdistansen?

Halvmaraton. Där drabbas man varken av syrebrist eller bränslebrist.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej, det vore att omyndigförklara mig själv. Möjligen försöker jag intala mig, att jag springer av egen fri vilja och att jag kan sluta springa precis när jag vill. Det brukar innebära att jag springer ett tag till.  När jag står på startlinjen litar jag på min förmåga att fatta egna beslut under loppet och till skillnad från många hard core babes, accepterar jag tanken att jag kan bryta loppet. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet.

18. Vad dricker du?

Jag har testat det mesta, vatten med och utan dextropur, äckeldryck, annan äckeldryck, både mycket och lite, men riktigt klok har jag inte blivit. Avslagen Coca-Cola fungerade bra under SUM-dagen. På en del långpass under varma sommardagar har jag inte druckit mer än ett par deciliter vätska och det har fungerat bra.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det ha sin charm. Att springa med joggerskan (fusionen av sköterskan och påhejerskan i samband med löpning), är trivsamt. Dessvärre känner hon sig inte helt bekväm i mitt löpsällskap, eftersom hon tror att jag egentligen vill springa fortare. Jag skulle förmodligen känna samma sak om jag joggade med Startnummer X, vilket faktiskt aldrig hänt. Andra yngre släktingar har någon gång sällskapat mig, men annars är jag lite blyg. Tretton kilometer med Fredrika under SUM, var dock helt okej. Vem vet en vacker dag kanske jag lubbar med både gubbskubbet och TSM.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Dusch, mat och vila. Gainomax har jag aldrig ätit. Är det gott?

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Intervallträning på löparbana. Favoriten är 5 x 800 meter med 200 meters joggvila. Över huvud taget tycker jag om att springa på bana. Idrottsplatser gör mig glad.

22. Vart blir du oftast skadad?

Fötter och knän, hur konstigt det än kan låta. Värsta skadan hittills drabbade höger hälsena förra året. Nu är nog ett gammalt vänsterknä den svagaste länken. Annars har det mest handlat om småskavanker som gått över fort och glömts bort.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Det lilla jag såg förra året av Hornstull-Järna, när jag mötte löparna under en promenad, gav mersmak. Loppet är också gratis så vitt jag förstår.  Att de där käcka ungdomarna vill ha en pensionär att släpa på, törs jag dock inte hoppas.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Någon som jag inte behöver vara blyg för.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Jag nöjer mig med mannen eller kvinnan på bild nummer 2 i snitsarens frågelek “Finn fem från förr“. Han eller hon verkar också lite folkskygg.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Någon som är lång och smal. Kanske Douglas Håge. (Ett internt skämt för läsare över femtio år).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Villkoret för att snitsaren upplåter plats åt mig här är, att även han ska beredas möjlighet att besvara ovanstående frågor, dock formulerade i förflutet tempus.  Därefter blir det svårare. Den närmaste vänkretsen tycks avbetad, men om jag ska hålla mig inom vår kommun, finns ju pladuskan i Kårsta. Törs man besvära henne tro? Jaså, hon är tydligen redan uppbjuden. Har jag månne glömt någon i bloggrollen eller bland denna bloggs kommentatorer?  Dunceor kanske är ledig och redo för en tuppfäktning? Jag kunde också uppsöka mina gamla jaktmarker på löparforum. Att sådana storheter som Anders Szalkai, Rune Larsson och Lena Gavelin tidigare utmanats, borde smälla tämligen högt. Kanske Tävlings-nörden, som jag utmanade i kulstötning härom året, är sugen på revanch. Varför inte helt enkelt slänga in handsken bland de gamla pulsrävarna och se vem som plockar upp den?  Så kommer sköterskan och påhejerskan hem och jag får ett infall att ställa de 27 frågorna till dem istället. De svarar med en mun som den enklaste sak i världen och till min stora förvåning visar det sig, att bara de slipper skriva något själva, har de ingenting emot att låta sig utmanas. Alltså blir mina namn:

Snitsaren, Dunceor och joggerskan.